Svensk försvarsmakt

I ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön yttrade sig överbefälhavaren, Sverker Göransson, häromdagen i en brännpunktsartikel i SvD om Sveriges förmåga att stå emot ett militärt angrepp.

Artikeln fick rubriken Försvarsmakten är inte kraftlös. ÖB har naturligtvis rätt. Försvarsmakten är bara i det närmaste kraftlös om den ställs mot en rustad krigsmakt, som t.ex. den ryska. Vid en långt utdragen konflikt kommer dock våra stridskrafters uthållighet att utgöra en begränsning, säger också ÖB. Man skall ju inte använda det hemska ordet krig längre. Konflikt skall det kallas. Egentligen väpnad konflikt. Vi får inte skrämma upp människorna!

Med en långt utdragen konflikt menar, som vi vet ÖB, mer än en vecka. Längre än så håller vi inte ut. Vi har ju omfattande vakanser i förbanden och saknar en hel del av de för konflikt nödvändiga vapnen. Örlogsfartyg och flygbaser utan luftvärn är inte särskilt användbara liksom armésoldater utan luftvärn. Luftherravälde lär vi inte kunna upprätthålla någon längre tid med våra hemmagjorda och dåligt beväpnade flygplan.

ÖB tycker uppenbarligen det är besvärligt att Sveriges militära förmåga flitigt debatteras och kritiseras. Kanske känner han ett tryck att yttra sig och det gör han då på det sätt som alla ÖB gjort alltsedan VV2 slutade. ”Sitt lugnt i båten och bråka inte, så fixar nog det här sig.”

ÖB skriver: Försvarsmakten ska hävda svenskt territorium, försvara riket vid väpnat angrepp, delta i internationella insatser samt stödja samhället vid svåra påfrestningar.

Inom ramen för ovanstående ska Försvarsmakten bedriva försvarsplanering – det vill säga hur stridskrafterna ska användas vid olika scenarier.

Det är en uppgift som fram till 2009 bedrevs med låg ambition i efterdyningarna av det kalla kriget och murens fall. Det var då ett medvetet val av våra beslutsfattare. Efter det senaste försvarsbeslutet har vi nu en aktiv försvarsplanering som utgör grund för krigsförbandens uppgifter och utveckling.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade. Behovet av sådana förband har bekräftats av såväl konflikten i Georgien 2008 som nu i Ukraina. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

ÖB skriver inte att reformeringen av försvarsmakten enligt denna plan skulle ha varit genomförd år 2004 och att det ännu återstår flera år innan den kan tänkas vara finansierad och genomförd.

Vidare konstaterar ÖB att: Debatten om försvarsmaktens förmåga pendlar mellan två ytterligheter: antingen fullskalig stormaktsinvasion eller den eviga freden. I stället är det tre antaganden som bör utgöra basen för den fortsatta diskussionen:

 1. Även om omvärldsutvecklingen snabbt kan förändras finns det inget som talar för att vårt land dras in i en väpnad konflikt inom ramen för ett så kallat ”blixtanfall”. …

2. Det är osannolikt att Sverige ensamt skulle utsättas för ett militärt väpnat angrepp av ett annat land med huvuddelen av dess resurser och utan att övriga länder i vårt närområde är eller blir indragna.

3. Inget land kommer att kunna agera oberoende eller verka utan att ta hänsyn till samtliga länders stridskrafter i en väpnad konflikt.

Punkterna 1 och 2 uppfattar jag som helt invändningsfria, medan jag bara konstaterar att punkten 3 ovan tillkommer bara dagar efter att Ryssland i en manöverkrigsinsats annekterat en bit (ungefär som 2 ½ ggr Skåne) av Ukrainas territorium. Att det dessutom är det område med semesterklimat, där Sovjetunionens kommunistnomenklatura byggt sina semesterpalats respektive fina sommarställen.

Att ryssarna därpå är ute efter att överta främst östra Ukraina, men också resten av Ukraina, med nära 50 miljoner invånare står väl helt klart. Putin sade för en liten tid sedan att storstaden Kiev, med 2,8 miljoner invånare och huvudstad i Ukraina är alla ryska städers moder. Han kan inte mena annat än att Kiev skall vara en rysk stad!

Alla bör idag vara på det klara med att det kalla kriget verkar vara på väg att återuppstå, med utrikesministern, Sergej Lavrov, i Gromykos gamla njet- och ljugarroll, samtidigt som han alldeles tydligt försöker framstå som en charmig och gemytlig gammal farbror. Cecilia Widegren (M), som helt utan kunskaper om militär- och utrikespolitik, leder försvarsberedningens arbete, har han alldeles tydligt charmat grundligt. Egentligen ”lurat skjortan av”.

För att återgå till ÖB:s skrivning, så säger också denne att ska vi ha förmågan att (tillsammans med NATO säger han inte) möta ett väpnat angrepp, måste det senaste försvarsbeslutet genomföras fullt ut så att varje enskilt krigsförband har tillräcklig kapacitet för att möta en motståndare. Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019. Finansiering krävs såväl för förbandsverksamheten som för materiel, totalt omfattande flera miljarder per år.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig Cecilia Widegren (M) tillsammans med kompisarna i C, V och MP förstå en sådan nödvändig omläggning av den svenska ekonomiska politiken. Att Centern hamnat i detta sällskap överraskar kanske en del, som minns bondetåget från historieböckerna man en gång läste i skolan. Jag kan också påminna om att Centern i rikspolitiken alltid har velat. Det har vi Gunnar Hedlund i Rådoms ord på. Hedlund var Centerpartiets ledare i 22 år före Torbjörn Fälldin. (Ett annat ord för velat är vimsat.)

Försvarsmakten följer noga vad som sker i vårt närområde och jag vidtar de åtgärder som krävs för att upprätthålla vår territoriella integritet till exempel förändringar i vår incidensberedskap havsövervakning och beredskapsövningar, skriver också ÖB. Jag tror jag har anledning att se saken på ett annat sätt. Fortfarande tror jag mig veta att flygvapnets incidentberedskap fungerar nio av dygnets tjugofyra timmar.

Så skriver ÖB: Jag är angelägen om att inte utmåla verkligheten i ett rosenrött skimmer. Försvarsmakten står inför stora utmaningar. Insatsorganisationen är fortfarande under utveckling och särskilt för markstridskrafterna återstår stora delar av den tillväxt som måste ske. Jag betonar än en gång att organisationen, den materiel och den verksamhet som beslutats och kommer att beslutas, måste finansieras.

 Det är därför angeläget att försvarsberedningen grundligt går igenom och tar ställning till de obalanser Försvarsmakten redovisat avseende både materiel och träning. Om försvarsberedningen föreslår nya resurser, utöver de som krävs för att råda bot på nuvarande obalanser, är det min mening att beredningen och statsmakterna inte skall fördela resurserna på en detaljnivå som tar ifrån Försvarsmakten professionell handlingsfrihet.

Dessa två stycken beskriver hur förfärande illa det är ställt med svenskt försvar. Men gör det på ett sätt som gör att läsaren måste vara någorlunda insatt i dagens detaljförhållanden för att verkligen förstå hur illa det är ställt och hur illa det ser ut att bli i framtiden. Vad som än beslutas 2015, så kan det inte bli en godtagbar lösning för Sveriges nationella försvar. Något sådant har inte Sverige råd med inom överskådlig tid, med den politik som förts under de senaste åren.

ÖB är, som jag ser det, uppenbart oroad. I annat fall hade väl inte hans artikel skrivits? ÖB avslutar sin artikel så här: Det är självklart att det, i det reformskede vi nu befinner oss i, finns brister i våra förmågor, men jag delar inte bilden som ibland ges av Försvarsmakten som en kraftlös organisation. Vi utgör idag en tröskel för militär konflikt i vårt närområde och det är min uppfattning att en framtida försvarsmakt – bemannad, övad, materiellt uppfylld och fullt finansierad – i ännu högre grad kommer att vara det.

Självklart utgör vi idag en tröskel i vårt närområde, men för till exempel Ryssland är vår tröskel knappt märkbar. EU:s tröskel är något högre, beroende på att EU vågar och kan ta i med ekonomiska sanktioner och har USA och Nato i ryggen. Genom dagens krisläge för Ukraina verkar förresten Sverige delvis vara på väg ut från det intima partnerskapet i Nato. Nu verkar inställningen där vara att skyddet koncentreras till medlemsstaterna.

ÖB:s sista rader handlar om framtiden för försvaret och då är han ändå inne på en framtid i rosenrött skimmer trots att han väl måste känna till våra politiker sådana som Reinfeldt, Borg, Widegren och de andra.

Min avslutning här blir annorlunda. De kortsiktiga försvarsbesluten från 90-talet, med växlande målsättningar är en förfärande nationalekonomisk katastrof för Sverige. Anslagen kunde ha använts vettigt genom en systematisk uppbyggnad av ett nytt totalförsvar på det gamlas grund.

I stället kastade man många försvarsmiljarder i sjön. Kasserade, skrotade, sålde billigt, avvecklade och skänkte bort väl fungerande försvarssystem. Man gjorde experiment med nya ”lösningar”. I början av 90-talet beställdes mängder av försvarsmateriel, som man sedan ”tvingades” sälja billigt redan innan materielen levererats!

Att våra politiker skulle hosta upp de nya miljarder ÖB behöver för att påbörja återuppbyggnaden av vårt totalförsvar betraktar jag som en utopi. I stället rekommenderar jag Cecilia Widegren att anmäla sig till Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och börja studera krigföring.

De första böckerna skulle kanske kunna vara: Carl von Clausewitz: Om kriget,

Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal: Ryska elitförband och Carl Björeman: Var vi redo? Det skulle bära för långt att här räkna upp de ytterligare några hundra böcker hon skulle behöva läsa.