Språkets dekadens
och en persons

Jag har en massa problem. Länge har jag förstått att många av dem har en stark koppling till mitt eget åldrande. Ett vid det här laget gammalt problem är att jag inte uppfattar vad de flesta människor säger. Det beror på att jag sakta men säkert fått allt sämre hörsel. Detta tror jag att jag började förstå (kanske ska det vara acceptera) någon gång i 45 – 50-årsåldern.

Någon gång på sent 60-tal eller möjligen tidigt 70-tal konstaterade en specialist på Södersjukhuset att jag hade en hörselskada. Jag hade då länge misstänkt detta, eftersom jag som son till en artillerist väl visste vilka hörselskador viss militärutbildning givit.

Det här var på den tiden läkare hade tid att prata med sina patienter och också gjorde det. Jag berättade om kavallerifurirskolans vänjningsövningar då först 5 sedan 10 och slutligen 15 kilos nitrolitladdningar exploderade tre meter från oss, där vi låg i en 1 – 1,5 meter djup löpgrav med en blyertspenna mellan tänderna.

Eller samma skolas halvdags skjutträning med gevär m/96 varje vecka i ett halvårs tid och utan hörselskydd. Liggande, knästående eller sittande och stående, på avstånden 100, 200 och 300 meter. Liknande, men inte lika regelbunden skjutträning bjöds med kulsprutepistol m/37-39F och pistol m/40. Allt utan hörselskydd.

Vid utbildning på 20 mm pansarvärnsgevär m/42, som egentligen är en handhållen kanon med en laddare och en skytt, fick vi utprova hörselproppar av bakelit. De skulle passa till örat, men någon sådan hittade jag aldrig, utan det blev en modell som tenderade att trilla ur öronen. Utanpå liggande hörselskydd kunde inte användas, eftersom örat skulle pressas mot pipan för att kunna sikta Två tredjedelar av hylsans drivladdning gick bakåt, vilket gjorde geväret rekylfritt.

Men det gjorde också så att smällen vid avfyring blev väldig. Det gällde antingen man låg som skytt eller laddare. Man såg ordentligt rött då det small och man tyckte sig studsa upp från marken några cm. En sektor 15 meter bakom vapnet var livsfarlig då skottet gick. Skytt och laddare skulle därför ligga vinklade 90 grader till vapnet. Egentligen en ganska obekväm skjutställning om man låg ned. Skottvidden var 6,5 kilometer och vi sköt mot en i havet uppstickande sten på två kilometers avstånd, varvid träffar kunde registreras i kikare.

Läkaren menade att mina skador tveklöst orsakats av dessa skadliga sätt att utbilda soldater och att något sätt att reparera skadan inte fanns. Många år senare talade jag med en precis jämnårig kusin om min skada. Han, som inte genomgått några stamskolor, men den då vanliga förlängda värnplikten för att kunna krigsplaceras som plutonchef, berättade att han av staten fått ett skadestånd på 40 000 kronor, vilket var mycket pengar vid den tiden. Jag sökte naturligtvis samma skadestånd, men man svarade att möjligheten att tilldelas sådant skadestånd upphört två månader innan min ansökan ingavs.

Sedan vi flyttade till Gävleborg har jag då och då, på senaste tiden vid varje läkarbesök, tilldelats ny familjeläkare. Det är väl så att väldigt få läkare vill arbeta i ett landsting med vår uppsättning landstingspolitiker. Vid varje läkarbesök tas min dåliga hörsel upp, jag hör ju inte vad läkaren säger och måste be om tydligt och inte för snabbt tal. Ingen läkare här har ens nämnt möjligheten av att få lämpliga hörselhjälpmedel ordinerade genom landstingets förmedling. Det finns tydligen inte i Gävleborg?

Snart har nog däremot de Söderhamnare som vill se bandymatcherna inomhus övertalat politikerna att kopiera senaste tidens arenaskandaler, men i Söderhamnsformat. Det beräknas visst bara kosta så där 35 miljoner kronor och den senare årliga påverkan på kommunens budget kan man väl bortse ifrån? Några intäkter som täcker kostnaderna för drift och underhåll av arenan lär det inte bli.

Vi är ju numera ganska många 80+are, som år efter år får sänkt reallön (även kallad pension) och på grund av hög ålder av Alliansen straffas med högre skattesats än andra. Det är för mig obegripligt om någon i höstens riksdagsval kan rösta på Alliansens partikombination, men de räknar kanske inte med att bli så gamla?

Hur yttrar sig då min hörselskada numera? Jo, naturligtvis på många olika sätt, men för att nämna några få:

1. Jag blir lätt irriterad och i vissa situationer rent kolerisk, när jag inte hör vad som sägs eller missuppfattar. Det senare är inte ovanligt och jag förstår vad som hänt när jag ser hur förvånade människor blir över mina svar. Jag drar mig därför ibland undan möten, om jag kan, försöker undvika dem. Det är ingen lyckad tillvaro.

Situationen har jag länge tillskrivit det faktum att skolan sedan länge inte lär eleverna tala tydligt. Det har med tiden gjort att yngre människor talar allt fortare. Jag brukar säga att en hel mening kan uttalas som ett ord d.v.s. utan något uppehåll alls mellan orden. Någon sanning ligger det väl i det? Numera vet jag varför en av mina ”käpphästar” som skolpolitiker blev att skolan inte bara skulle lära eleverna läsa, skriva och räkna, utan lika viktigt att tala.

2. Jag missar mycket av vad som händer i min närhet. Vanligen är jag i sällskap med min hustru, Birgit, och kan vid behov överlåta samtal med vänner och bekanta till henne.

3. Mitt närminne blir också med tiden allt sämre. Exempel: Jag läser tre enkla instruktioner i Windows Hjälp. Släcker Windows hjälp för att kunna utföra dem, men då är de glömda, varför jag måste skriva ut dem. Eller: Jag börjar berätta något för någon, men innan jag kommit till sak, visar det sig att jag glömt vad jag skulle berätta!

4. Men min skada är inte bara försämrad hörsel. Den är numera betydligt allvarligare än så. Den har orsakat en allvarlig personlighetsförändring, som utvecklats långsamt och under lång tid. Därför också till att börja med omärkligt för mig själv. Man kan naturligtvis undra över hur många i min åldersklass som råkat ut för detta? Jag är inte social som tidigare, även om jag knappast kan betecknas som asocial, men t.ex. umgänge känns numera jobbigt.

Jag hoppar över resten av alla punkter om hörselskadans effekter och går till andra, som till del är knutna till åldrandet.

Hög ålder innebär för mig, liksom för de flesta också tillkommande sjukdomar. Sjukdomar som inte åtgärdas på annat sätt än med medicinering som bromsar eller lindrar men inte botar. I mitt fall är numera många tider, såväl under dagen som under natten upptagna av medicinering, som ibland glöms trots att jag fördelar medicinintagen med hjälp av två s.k. dosetter.

Att aldrig kunna sova mer än fyra till maximalt 5 timmar i följd (den tid medicinering mot vissa av mina smärtor någotsånär hjälper) blir i längden deprimerande. Dagtid upplever jag den medicineringen som inaktiverande. Det är väl detta som återspeglas i att mina inlägg i bloggen numera kommer så sällan att jag tappat många läsare.

Gissa om jag blir irriterad då yngre människor i all välmening talar till mig som om jag var 7 år och inte 87? Jag har ju gått i livets skola i 87 år. Ett liv som beroende av mitt yrke fyllts av kurser och självstudier. Sedan min pensionering för 22 år sedan har jag ägnat mig åt studier i favoritämnen, som modern historia, främst militär- men även politisk historia, säkerhetspolitik och teknik.

Ett överslag nyligen visade att jag under mina 22 år som pensionär från ett enda bokförlag rekvirerat och läst drygt 500 böcker. Allt facklitteratur eller åtminstone populärvetenskap och mest handlande om modern historia, politik eller teknik. En hel del av dessa böcker läser jag idag för andra gången och med god behållning.

Samtidigt har jag köpt från bokhandlare och andra förlag. Om alla våra politiker läste modern historia i sådan grad och tillämpade kunskaperna skulle det gå bättre för mänskligheten än vad det gör. Men de har ju annat att göra också, t.ex. att genom diverse trixanden och ”ryggborstning” trissa upp sina politikerarvoden.

Även jag lär mig trots allt fortfarande dagligen en hel del om människornas liv på planeten Jorden. Ofta är det nog sådant som vanligen undgår yngre människor. Jag tror att vi riktigt gamla är mer angelägna att i alla lägen veta vad och varför och vad till exempel ord står för, hur de exakt skall definieras. I varje fall vill jag veta detta innan jag använder ett ord.

Jag blir väldigt irriterad (förbannad) då jag så gott som dagligen i vår lokaltidning ser hur vår svenska skola numera misslyckas. Inte bara i matematik utan också i att lära barnen att skriva svenska.

I en tvåsidig i övrigt bra intervjuartikel om en från Bosnien kommande kvinna läser jag: …”vad tror dem om oss egentligen?” … Liknande felanvändning av dem återkommer mer än en gång i artikeln och är numera vanlig i landsortspressen. De är subjektsformen, medan dem är objektsformen och jag tycker att svenskan bör användas på rätt sätt i media, där den lilla folkbildningen sker idag.

De grammatiska reglerna för användningen av just de och dem verkar vara under upplösning. Allt beroende på undermålig skolundervisning. Lärdomsskolan slopades successivt av socialdemokraterna under fyra decennier fr.o.m. 50-talet. Människorna läser allt mindre god litteratur och att landsortspressens journalister liksom många andra har inte lärt sig skriva god svenska. Folk föredrar att titta på bilder och/eller vad som skrivs i Facebook eller Twitter.

 Numera läser inte människorna så mycket att sådant här sitter i ryggmärgen. Den obligatoriska grundskoletiden förlängdes med tre år och alla skulle ges gymnasieutbildning. Skoltiden fördubblades alltså egentligen för alla och det behövdes dubbelt så många lärare som tidigare. I huvudsak för skolåren sju till tolv, lärare som inte fanns utan nu behövde utbildas.

Kvaliteten på såväl lärare som skolundervisning blev och är i stor utsträckning därefter. Vi har fortfarande en del riktigt bra lärare, men en hel del av dem drar ned lärarkårens anseende, så att detta nu har blivit ett svårt problem på flera sätt. Poängkraven för att komma in på lärarhögskolorna har också sjunkit till en katastrofalt låg nivå. Nog om detta.

Hela tiden uppstår det också nya ord. Det tillkommer nya slanguttryck som efter hand accepteras av SA och tas med i SAOL. Jag är t.ex. ganska säker på att det gamla slanguttrycket smäck för olika huvudbonader kommer att återfinnas i SAOL 14, som väl kommer om ett par år.

Å andra sidan har inte akademien hittills gått i fällan att ta med ord som design och designer, när vi har form och formgivare. Andra utländska ord tränger på.

Exempel på några nu några år gamla uttryck som verkar på väg att komplettera vardagssvenskan är

iPhone, iPad, Android (Som egentligen är grekiska för tvåkönad varelse eller växt?), Androidplattor, Androidenheter, mobiltelefon, eller bara mobil, plattor (skärmstorleken ofta så där 5 – 10 tum) och smart mobil.

Eftersom jag inte tror att några av dessa kan särskilt intressera mig, så bryr jag mig egentligen inte om vad orden betyder, och de är nog så pass nya att orden inte går att slå upp. Försöker man på Nätet så får man tydligen i första hand veta hur tunna och små de är, hur väl de ligger i handen, att de är försedda med safirglas  o.s.v. Hur som helst verkar de vara mycket nära släkt med Apparna. Vad är då en app?

Många moderna ord används i ett antal vitt skilda betydelser och det är inte alltid så lätt att veta exakt vad orden kan betyda. Samtidigt kan en stol göras så stor eller liten att den inte kan användas som stol. Ändå är den en stol och kan inte vara något annat.

Mitt eget lilla privata överslag kommer fram till att det svenska språket idag omfattar så där 150 000 ord, som väl är ungefär vad man kan hitta i SAOL. I SAOL 13 tillkom 10 500 ord, medan 5 500 utmönstrades. En reservation kan väl vara att en hel del nyligen utmönstrade ord kanske borde ligga kvar avsevärd tid då man räknar antal ord i ett språk. Samtidigt skall väl de ord räknas in som tillkommit efter senaste utgåva av SAOL, vare sig de godkänns eller ej?

Det relativt nyligen tillkomna ordet App förtjänar några särskilda rader. Jag antar, kanske felaktigt, att det tillkommit som ett slangord för smart mobil och emanerar från ordet applikation. Jag har aldrig sett eller hört någon egentlig förklaring till vad ordet egentligen betyder.

Mina försök att hitta någon egentlig förklaring på nätet har misslyckats och framförallt resulterat i reklam för diverse prylar med, enligt mina förståndsgåvor app-liknande eller just app-funktioner. Samtidigt har jag en känsla av att smart mobil var ett uttryck som ofta användes innan ordet app blev vanligt.

Betydelsen av ordet app blev en tvist i all vänskap med en av mina svågrar härom dagen, då jag frågade hur han definierade det nu så populära begreppet. Själv hade jag alltså inte sett eller hört någon exakt definitionen. För min svåger betyder det tydligen applikationer av mjukvara och helt enkelt mjukvara, men kan absolut inte syfta på hårdvaran, den där platta apparaten man kan stoppa i fickan, eller alltid pillar på, vad man än i övrigt gör.

Jag menade att app kanske ursprungligen uppstått som bekvämare än det längre uttrycket applikation och där var vi tydligen överens. Men applikation kommer från grekiskan och står för tillämpning, användning. Tillämpning eller användning av datormjukvara är inte möjlig utan någon form av hårdvara och en app innehåller erforderlig hårdvara, där den applicerats. Denna hårdvara består väl vanligen av bl.a. digitalkamera med bildvisning och arkiv, digital mobiltelefon, digitalklocka med datumredovisning, digital kalkylator samt dator med ordbehandlare och kanske ytterligare något.

Efter en del eget forskande hade jag kommit fram till en egen definition. App = Mobil apparat med avancerade applikationer av mjuk – och hårdvaror för t.ex. telefon, dator, och kamera. Att ”app” råkar vara de tre första bokstäverna i ”apparat” har säkert inte med saken att göra.

Jag hör människor säga och kan läsa i tidningar att bilder tagits med någons app och då syftar man väl i första hand på den hårdvara bl.a. omfattande kamera i ”appen”, som då är en apparat man kan ta fram ur fickan och som är utrustad med några olika hård- och mjukvaruapplikationer. En officiell definition av app lär nog dröja ett tag. Naturligtvis kan jag tänka mig att man skriver att  någon har lanserat en ny mobilapp för någon ny tjänst. Därmed har jag kommit fram till att ordet kommer att (eller redan är) accepterat i två alternativa betydelser, som hård- respektive mjukvara. Hur definierar du app efter att ha läst detta?

Slutligen är det märkligt vilka enskilda händelser man kan ”råka” minnas från sin tidiga barndom. Då jag funderade över ordet app kom jag att minnas att jag som barn frågade min mor och min moster vad applikationer betydde?

Jag fick förklaringen att det betydde att man broderade fast något på ett tyg, vilket det också. naturligtvis gör och det var om ett broderi de talat. Jag var inte en dag över 7 år, eftersom jag också minns var vi var då jag frågade och därifrån flyttade vi innan jag fyllt 8 år.