Hitler igen

Den 24 mars 1933 införde den tyska riksdagen en lag, som man trodde tillfälligt, faktiskt gav Adolf Hitler diktatoriska maktbefogenheter, befogenheter som Hitler sedan aldrig frånsade sig. Den tyska ekonomin, liksom arbetslösheten var förfärlig, men ekonomin hade just inlett en svag förbättring. Näringslivet stimulerades med statligt stöd, nya fabriker växte upp och staten finansierade en mängd offentliga arbeten.

Så t.ex. byggdes det statliga vägnätet ut med ett nytt motorvägnät, Autobahnen, som anslöt och sinsemellan förband stora och växande städer till en allt bättre infrastruktur och gav det tyska folket många av de arbetstillfällen som så väl behövdes. Hitler hade tidigare redovisat vad han ville genomföra på sikt i Mein Kampf, som gavs ut i två volymer 1925 och 1926, men de böckerna lästes knappast av andra staters politiker.

Politiker verkar knappast läsa böcker. Winston Churchill är den ende statsman som verkar ha tittat i böckerna, som för övrigt är oerhört tråkigt skrivna och därför tröglästa. Jag fick på 50-talet (Var det nog?) tag i dem utgivna på svenska i ett band. Jag orkade inte igenom boken (Kanske var den ändå på tyska?) och lånade sedan ut den till någon som inte återlämnade den trots mitt ex. Libris. Det vanliga med utlånade böcker.

Hitler hade alltså tidigt redogjort för att han ville återupprätta Tysklands storhet och göra landet än större, med nytt lebensraum i framförallt öster. Han började dock så smått i Saarland med en folkomröstning, som visade att Saar ville tillhöra Tyskland. 1936 lät han helt fräckt tyska trupper marschera in i Rheinland som alltså remilitariserades utan motåtgärder från någon av de andra avtalsslutande parterna, ett fräckt test av de andra helt enkelt.

I mars1938 trappade han upp genom att helt sonika annektera Österrike, Anschluss, sitt eget egentliga hemland. Därpå förklarade han att den tyska folkgrupp, som i den orättvisa Versaillesfreden förts till Tjeckoslovakien (Sudetenland) måste skyddas från det förtryck de led. Det rörde sig om ett ganska omfattande område med några mils bredd utmed Tjeckiens gränser mot Tyskland i både norr, väster och söder.

I ett tal om Sudetenland 1938 sade Hitler ”Det är mitt sista territoriella anspråk i Europa, men det är ett anspråk som jag inte kommer att avstå från och som, om Gud vill, jag kommer att bevisa giltigheten av.”

Hitler hotade med att gå in i Tjeckoslovakien för att skydda den tyskspråkiga folkgruppen och de gamla världskrigsmotståndarna Storbritannien och Frankrike gav efter i Münchenavtalet, som skrevs den 29 september 1938. Brittiske premiärministern, Neville Chamberlain, viftade med det löjliga papperet, då han steg ur flygplanet och menade att det skulle ge fred i vår tid.

Redan den 1 oktober ockuperade Tyskland Sudetenland, men bara ett halvår senare tog man hela Tjeckoslovakien med landets då så viktiga krigsindustrier. Mindre bitar jordbruksland tilldelades Polen. Ungern, som Hitler ville hålla sig väl med, fick en rejäl bit av Slovakien och hela Rutenien som present. Tjeckien blev det tyska protektoratet Böhmen Mähren.

Nu gick Tyskland vidare. Efter första världskriget hade stora delar av Tyskland bl.a. det tyska hjärtlandet Preussen tilldelats Polen, som alltså där hade en tysktalande befolkning. Dessutom hade Tyskland delats i två delar med den ”polska korridoren”, som gav Polen en bit östersjöstrand. Där låg också den gamla tyska staden Danzig, som med sitt kringområde gjorts till  fristaten Danzig under NF:s beskydd.

Givetvis behövde den tyska befolkningen i Polen, som dessutom i huvudsak var Preussisk, hjälp mot det förfärliga polska förtrycket enligt Hitler, som började ställa omöjliga krav på Polen.

Den 23 augusti 1939 tillkännagavs det egentligen helt omöjliga avtalet och nonaggressionspakten mellan dödsfienderna Tyskland och Sovjetunionen. Vad som inte samtidigt tillkännagavs var avtalets hemliga del, där de båda bestämt hur de skulle dela upp andra stater mellan sig. Finland, Baltikum och östra Polen fördes där till Sovjetunionen. Memelområdet i Litauen fördes till Tyskland.

Frankrike var välrustat med en krigsmakt som var Tysklands överlägsen både numerärt och vad beträffar vapen. Man hade till exempel fler och bättre stridsvagnar. Storbritannien, hade rustat upp under några år och var ingalunda svagt. De två stora staterna trodde sig kunna stoppa Hitler genom att garantera Polens, Greklands, Rumäniens och Turkiets säkerhet och gjorde det.

Hitler hade i München personligen träffat, förhandlat med och lurat skjortan av den brittiske premiärministern, Chamberlain. Hans bedömning blev att Storbritannien och Frankrike inte skulle gå i krig för att rädda Polen. Ett krux var att på den brittiska sidan lurade stridshingsten Churchill i bakgrunden och britterna var mer ordhålliga än Hitler räknat med.

I september gick Tyska trupper in i Polen, vars västra halva snabbt erövrades. Sovjetunionen var inte beredd att enligt det hemliga avtalet med Tyskland agera så snabbt. Efter några veckors fördröjning ockuperade de den östra delen av Polen.

Ryssarna ställde sedan diverse krav att få inrätta flott- och flygbaser i Baltikum (Estland, Lettland och Litauen). Kraven kunde naturligtvis inte tillgodoses och då ockuperades de tre små och försvarslösa staterna och de införlivades helt sonika i Sovjetunionen. Det gamla svenska hertigdömet, Estland, 1561 – 1721, hade den blott 18-årige Karl XII så framgångsrikt hade försvarat i slaget vid Narva i november 1700.

Den unge Karl ledde då en svensk armé om 10 500 man mot en mer än tre gånger så stor rysk armé till en världshistorisk seger i ett slag. Tyvärr lämnade Karl därefter Estland åt sitt öde och tsar Peter kunde grundlägga och bygga ut St. Petersburg. Sedan gick det som det gick vid Poltava 1709, då Karl svårt sårad inte själv kunde leda svenskarna.

Även Finland var ryskt intresseområde enligt den hemliga överenskommelsen med Tyskland. Den 30 november 1939 gick ryssarna till anfall efter att Finland vägrat avträda ett område på Karelska näset, arrende för en ryskflottbas på Hangö udde m.m. En munsbit trodde ryssarna, men finländarna visade sig vara betydligt bättre soldater.

Hela ryska divisioner inringades och förintades, men i längden måste de betydligt bättre utrustade och numerärt långt överlägsna ryssarna vinna. I mars 1940 slöts freden, men då hade ryssarna insett att Finland ändå i längden var en för stor munsbit.

En helt riktig slutsats, finländarna hade förberett fortsatt motstånd, även efter en officiell kapitulation. Hangö utarrenderades, ryssarna fick Karelska näset med Viborg och ett område kring Petsamo. I övrigt behöll finländarna sin frihet. Strongt!

Jag känner igen mig. Putin tar efter både Hitler och Stalin. Vice generalsekreteraren i FN, Jan Eliasson sade häromdagen att han fruktar för ett nytt kallt krig. Jag menar att vi nu har kommit en bit in i ett varmt krig. Är det inte så när den ryska krigsmakten anfallit Georgien, granne till det också frihetsälskande Tjetjenien, som tidigt erkändes som självständig stat av Georgien ensamt?

Ryssland har nu annekterat Krimhalvön i Ukraina och provocerar oroligheter i östra Ukraina. Detta för att kunna hänvisa till dem om man går in i Ukraina ”för att skydda de rysktalande ukainarna”? Hitlers gamla trick åter igen, ett trick man redan använt och antas komma att använda i än högre grad mot de tre Baltiska staterna, för att återföra dessa inom de egna gränserna.

Det är för mig en otäck upplevelse att höra ryska självutnämnda ”borgmästare” intervjuas i TV. Där de ”gör kloka uttalanden” som att deras ”råd” har tagit över styrningen, att de inte känner till de andra rådsmedlemmarnas efternamn, men vet vad de heter i förnamn. Att de hade valts vid ett möte någon kallat till, oklart vem!

Ovanpå detta har vi ”juvelen” Putin, som hotar Ukrainska staten om den återbesätter de polisstationer ryssarnas provokatörer i Ukraina med våld tagit över och skickat hem poliserna. Ukrainska myndigheter uppträder mycket försiktigt, vilket är klokt med en ledare i Kreml som använder sig av en taktik hämtad från Hitler och Stalin.

Europa (EU), USA och Nato har nedrustat och hittills uppträtt lika försiktigt mot Putin som de Europeiska staterna för 76 - 75 år sedan uppträdde mot Hitler. Ryssland har kraftigt upprustat sedan ett par decennier medan USA i stort sett lämnat Europa.

Tacksamt skall vi minnas att dåvarande stormakterna Storbritannien och Frankrike till slut garanterade Polens säkerhet 1939 och därmed ansåg sig tvingade att försvara Polen, då landet överfölls. Vi som då följde världshändelserna och några till verkar kunna förstå vad som idag händer och sannolikt i Kreml planeras hända.

Ett exempel på sådant som tyvärr gör att man tvekar inför verkligt verksamma åtgärder mot Putins aggression såg vi häromdagen i media. En konsekvens av Krimannekteringen blev ekonomiska sanktioner mot ryska oligarker. USA hade satt upp de ryska affärsmännen Arkady och Boris Rotenberg på listan över ryssar som amerikaner inte får  göra affärer med.

Detta tvingade de två betalkortutgivarna Master Card och Visa att frysa betalningsservicen för den ryska storbanken SMP Bank. Putin har då beordrat ryska regeringen att arbeta för att införa ett eget betalningssystem med bankkort. Det stora amerikanska bekymret är att detta skulle minska de amerikanska kortutgivarnas inkomster i Ryssland.

Alla vet också att länder i Europa, bl.a. Tyskland, helt onödigtvis gjort sin viktiga energiförsörjning så beroende av naturgasleveranser från Ryssland. Jag förstår så väl Putins iver att bygga ut den stora gasledningen från Finska vikens innersta del och alltför nära Gotland till Tyskland. Ett stopp i dessa leveranser skulle kunna bli ett allvarligt problem för Tyskland.

Det är mycket hög tid för landet Sverige att ansluta till Nato. EU som säkerhetsorganisation är inte mycket att hålla i handen. När man inser att något måste göras för att få stopp på ryska aggretioner, så samlas EU:s 28 utrikesministrar i Bryssel, med 28 olika uppfattningar om vad EU bör göra. Det ger knappast den katastrofberedskap vi behöver. Vad anser du?