Språkets dekadens
och en persons

Jag har en massa problem. Länge har jag förstått att många av dem har en stark koppling till mitt eget åldrande. Ett vid det här laget gammalt problem är att jag inte uppfattar vad de flesta människor säger. Det beror på att jag sakta men säkert fått allt sämre hörsel. Detta tror jag att jag började förstå (kanske ska det vara acceptera) någon gång i 45 – 50-årsåldern.

Någon gång på sent 60-tal eller möjligen tidigt 70-tal konstaterade en specialist på Södersjukhuset att jag hade en hörselskada. Jag hade då länge misstänkt detta, eftersom jag som son till en artillerist väl visste vilka hörselskador viss militärutbildning givit.

Det här var på den tiden läkare hade tid att prata med sina patienter och också gjorde det. Jag berättade om kavallerifurirskolans vänjningsövningar då först 5 sedan 10 och slutligen 15 kilos nitrolitladdningar exploderade tre meter från oss, där vi låg i en 1 – 1,5 meter djup löpgrav med en blyertspenna mellan tänderna.

Eller samma skolas halvdags skjutträning med gevär m/96 varje vecka i ett halvårs tid och utan hörselskydd. Liggande, knästående eller sittande och stående, på avstånden 100, 200 och 300 meter. Liknande, men inte lika regelbunden skjutträning bjöds med kulsprutepistol m/37-39F och pistol m/40. Allt utan hörselskydd.

Vid utbildning på 20 mm pansarvärnsgevär m/42, som egentligen är en handhållen kanon med en laddare och en skytt, fick vi utprova hörselproppar av bakelit. De skulle passa till örat, men någon sådan hittade jag aldrig, utan det blev en modell som tenderade att trilla ur öronen. Utanpå liggande hörselskydd kunde inte användas, eftersom örat skulle pressas mot pipan för att kunna sikta Två tredjedelar av hylsans drivladdning gick bakåt, vilket gjorde geväret rekylfritt.

Men det gjorde också så att smällen vid avfyring blev väldig. Det gällde antingen man låg som skytt eller laddare. Man såg ordentligt rött då det small och man tyckte sig studsa upp från marken några cm. En sektor 15 meter bakom vapnet var livsfarlig då skottet gick. Skytt och laddare skulle därför ligga vinklade 90 grader till vapnet. Egentligen en ganska obekväm skjutställning om man låg ned. Skottvidden var 6,5 kilometer och vi sköt mot en i havet uppstickande sten på två kilometers avstånd, varvid träffar kunde registreras i kikare.

Läkaren menade att mina skador tveklöst orsakats av dessa skadliga sätt att utbilda soldater och att något sätt att reparera skadan inte fanns. Många år senare talade jag med en precis jämnårig kusin om min skada. Han, som inte genomgått några stamskolor, men den då vanliga förlängda värnplikten för att kunna krigsplaceras som plutonchef, berättade att han av staten fått ett skadestånd på 40 000 kronor, vilket var mycket pengar vid den tiden. Jag sökte naturligtvis samma skadestånd, men man svarade att möjligheten att tilldelas sådant skadestånd upphört två månader innan min ansökan ingavs.

Sedan vi flyttade till Gävleborg har jag då och då, på senaste tiden vid varje läkarbesök, tilldelats ny familjeläkare. Det är väl så att väldigt få läkare vill arbeta i ett landsting med vår uppsättning landstingspolitiker. Vid varje läkarbesök tas min dåliga hörsel upp, jag hör ju inte vad läkaren säger och måste be om tydligt och inte för snabbt tal. Ingen läkare här har ens nämnt möjligheten av att få lämpliga hörselhjälpmedel ordinerade genom landstingets förmedling. Det finns tydligen inte i Gävleborg?

Snart har nog däremot de Söderhamnare som vill se bandymatcherna inomhus övertalat politikerna att kopiera senaste tidens arenaskandaler, men i Söderhamnsformat. Det beräknas visst bara kosta så där 35 miljoner kronor och den senare årliga påverkan på kommunens budget kan man väl bortse ifrån? Några intäkter som täcker kostnaderna för drift och underhåll av arenan lär det inte bli.

Vi är ju numera ganska många 80+are, som år efter år får sänkt reallön (även kallad pension) och på grund av hög ålder av Alliansen straffas med högre skattesats än andra. Det är för mig obegripligt om någon i höstens riksdagsval kan rösta på Alliansens partikombination, men de räknar kanske inte med att bli så gamla?

Hur yttrar sig då min hörselskada numera? Jo, naturligtvis på många olika sätt, men för att nämna några få:

1. Jag blir lätt irriterad och i vissa situationer rent kolerisk, när jag inte hör vad som sägs eller missuppfattar. Det senare är inte ovanligt och jag förstår vad som hänt när jag ser hur förvånade människor blir över mina svar. Jag drar mig därför ibland undan möten, om jag kan, försöker undvika dem. Det är ingen lyckad tillvaro.

Situationen har jag länge tillskrivit det faktum att skolan sedan länge inte lär eleverna tala tydligt. Det har med tiden gjort att yngre människor talar allt fortare. Jag brukar säga att en hel mening kan uttalas som ett ord d.v.s. utan något uppehåll alls mellan orden. Någon sanning ligger det väl i det? Numera vet jag varför en av mina ”käpphästar” som skolpolitiker blev att skolan inte bara skulle lära eleverna läsa, skriva och räkna, utan lika viktigt att tala.

2. Jag missar mycket av vad som händer i min närhet. Vanligen är jag i sällskap med min hustru, Birgit, och kan vid behov överlåta samtal med vänner och bekanta till henne.

3. Mitt närminne blir också med tiden allt sämre. Exempel: Jag läser tre enkla instruktioner i Windows Hjälp. Släcker Windows hjälp för att kunna utföra dem, men då är de glömda, varför jag måste skriva ut dem. Eller: Jag börjar berätta något för någon, men innan jag kommit till sak, visar det sig att jag glömt vad jag skulle berätta!

4. Men min skada är inte bara försämrad hörsel. Den är numera betydligt allvarligare än så. Den har orsakat en allvarlig personlighetsförändring, som utvecklats långsamt och under lång tid. Därför också till att börja med omärkligt för mig själv. Man kan naturligtvis undra över hur många i min åldersklass som råkat ut för detta? Jag är inte social som tidigare, även om jag knappast kan betecknas som asocial, men t.ex. umgänge känns numera jobbigt.

Jag hoppar över resten av alla punkter om hörselskadans effekter och går till andra, som till del är knutna till åldrandet.

Hög ålder innebär för mig, liksom för de flesta också tillkommande sjukdomar. Sjukdomar som inte åtgärdas på annat sätt än med medicinering som bromsar eller lindrar men inte botar. I mitt fall är numera många tider, såväl under dagen som under natten upptagna av medicinering, som ibland glöms trots att jag fördelar medicinintagen med hjälp av två s.k. dosetter.

Att aldrig kunna sova mer än fyra till maximalt 5 timmar i följd (den tid medicinering mot vissa av mina smärtor någotsånär hjälper) blir i längden deprimerande. Dagtid upplever jag den medicineringen som inaktiverande. Det är väl detta som återspeglas i att mina inlägg i bloggen numera kommer så sällan att jag tappat många läsare.

Gissa om jag blir irriterad då yngre människor i all välmening talar till mig som om jag var 7 år och inte 87? Jag har ju gått i livets skola i 87 år. Ett liv som beroende av mitt yrke fyllts av kurser och självstudier. Sedan min pensionering för 22 år sedan har jag ägnat mig åt studier i favoritämnen, som modern historia, främst militär- men även politisk historia, säkerhetspolitik och teknik.

Ett överslag nyligen visade att jag under mina 22 år som pensionär från ett enda bokförlag rekvirerat och läst drygt 500 böcker. Allt facklitteratur eller åtminstone populärvetenskap och mest handlande om modern historia, politik eller teknik. En hel del av dessa böcker läser jag idag för andra gången och med god behållning.

Samtidigt har jag köpt från bokhandlare och andra förlag. Om alla våra politiker läste modern historia i sådan grad och tillämpade kunskaperna skulle det gå bättre för mänskligheten än vad det gör. Men de har ju annat att göra också, t.ex. att genom diverse trixanden och ”ryggborstning” trissa upp sina politikerarvoden.

Även jag lär mig trots allt fortfarande dagligen en hel del om människornas liv på planeten Jorden. Ofta är det nog sådant som vanligen undgår yngre människor. Jag tror att vi riktigt gamla är mer angelägna att i alla lägen veta vad och varför och vad till exempel ord står för, hur de exakt skall definieras. I varje fall vill jag veta detta innan jag använder ett ord.

Jag blir väldigt irriterad (förbannad) då jag så gott som dagligen i vår lokaltidning ser hur vår svenska skola numera misslyckas. Inte bara i matematik utan också i att lära barnen att skriva svenska.

I en tvåsidig i övrigt bra intervjuartikel om en från Bosnien kommande kvinna läser jag: …”vad tror dem om oss egentligen?” … Liknande felanvändning av dem återkommer mer än en gång i artikeln och är numera vanlig i landsortspressen. De är subjektsformen, medan dem är objektsformen och jag tycker att svenskan bör användas på rätt sätt i media, där den lilla folkbildningen sker idag.

De grammatiska reglerna för användningen av just de och dem verkar vara under upplösning. Allt beroende på undermålig skolundervisning. Lärdomsskolan slopades successivt av socialdemokraterna under fyra decennier fr.o.m. 50-talet. Människorna läser allt mindre god litteratur och att landsortspressens journalister liksom många andra har inte lärt sig skriva god svenska. Folk föredrar att titta på bilder och/eller vad som skrivs i Facebook eller Twitter.

 Numera läser inte människorna så mycket att sådant här sitter i ryggmärgen. Den obligatoriska grundskoletiden förlängdes med tre år och alla skulle ges gymnasieutbildning. Skoltiden fördubblades alltså egentligen för alla och det behövdes dubbelt så många lärare som tidigare. I huvudsak för skolåren sju till tolv, lärare som inte fanns utan nu behövde utbildas.

Kvaliteten på såväl lärare som skolundervisning blev och är i stor utsträckning därefter. Vi har fortfarande en del riktigt bra lärare, men en hel del av dem drar ned lärarkårens anseende, så att detta nu har blivit ett svårt problem på flera sätt. Poängkraven för att komma in på lärarhögskolorna har också sjunkit till en katastrofalt låg nivå. Nog om detta.

Hela tiden uppstår det också nya ord. Det tillkommer nya slanguttryck som efter hand accepteras av SA och tas med i SAOL. Jag är t.ex. ganska säker på att det gamla slanguttrycket smäck för olika huvudbonader kommer att återfinnas i SAOL 14, som väl kommer om ett par år.

Å andra sidan har inte akademien hittills gått i fällan att ta med ord som design och designer, när vi har form och formgivare. Andra utländska ord tränger på.

Exempel på några nu några år gamla uttryck som verkar på väg att komplettera vardagssvenskan är

iPhone, iPad, Android (Som egentligen är grekiska för tvåkönad varelse eller växt?), Androidplattor, Androidenheter, mobiltelefon, eller bara mobil, plattor (skärmstorleken ofta så där 5 – 10 tum) och smart mobil.

Eftersom jag inte tror att några av dessa kan särskilt intressera mig, så bryr jag mig egentligen inte om vad orden betyder, och de är nog så pass nya att orden inte går att slå upp. Försöker man på Nätet så får man tydligen i första hand veta hur tunna och små de är, hur väl de ligger i handen, att de är försedda med safirglas  o.s.v. Hur som helst verkar de vara mycket nära släkt med Apparna. Vad är då en app?

Många moderna ord används i ett antal vitt skilda betydelser och det är inte alltid så lätt att veta exakt vad orden kan betyda. Samtidigt kan en stol göras så stor eller liten att den inte kan användas som stol. Ändå är den en stol och kan inte vara något annat.

Mitt eget lilla privata överslag kommer fram till att det svenska språket idag omfattar så där 150 000 ord, som väl är ungefär vad man kan hitta i SAOL. I SAOL 13 tillkom 10 500 ord, medan 5 500 utmönstrades. En reservation kan väl vara att en hel del nyligen utmönstrade ord kanske borde ligga kvar avsevärd tid då man räknar antal ord i ett språk. Samtidigt skall väl de ord räknas in som tillkommit efter senaste utgåva av SAOL, vare sig de godkänns eller ej?

Det relativt nyligen tillkomna ordet App förtjänar några särskilda rader. Jag antar, kanske felaktigt, att det tillkommit som ett slangord för smart mobil och emanerar från ordet applikation. Jag har aldrig sett eller hört någon egentlig förklaring till vad ordet egentligen betyder.

Mina försök att hitta någon egentlig förklaring på nätet har misslyckats och framförallt resulterat i reklam för diverse prylar med, enligt mina förståndsgåvor app-liknande eller just app-funktioner. Samtidigt har jag en känsla av att smart mobil var ett uttryck som ofta användes innan ordet app blev vanligt.

Betydelsen av ordet app blev en tvist i all vänskap med en av mina svågrar härom dagen, då jag frågade hur han definierade det nu så populära begreppet. Själv hade jag alltså inte sett eller hört någon exakt definitionen. För min svåger betyder det tydligen applikationer av mjukvara och helt enkelt mjukvara, men kan absolut inte syfta på hårdvaran, den där platta apparaten man kan stoppa i fickan, eller alltid pillar på, vad man än i övrigt gör.

Jag menade att app kanske ursprungligen uppstått som bekvämare än det längre uttrycket applikation och där var vi tydligen överens. Men applikation kommer från grekiskan och står för tillämpning, användning. Tillämpning eller användning av datormjukvara är inte möjlig utan någon form av hårdvara och en app innehåller erforderlig hårdvara, där den applicerats. Denna hårdvara består väl vanligen av bl.a. digitalkamera med bildvisning och arkiv, digital mobiltelefon, digitalklocka med datumredovisning, digital kalkylator samt dator med ordbehandlare och kanske ytterligare något.

Efter en del eget forskande hade jag kommit fram till en egen definition. App = Mobil apparat med avancerade applikationer av mjuk – och hårdvaror för t.ex. telefon, dator, och kamera. Att ”app” råkar vara de tre första bokstäverna i ”apparat” har säkert inte med saken att göra.

Jag hör människor säga och kan läsa i tidningar att bilder tagits med någons app och då syftar man väl i första hand på den hårdvara bl.a. omfattande kamera i ”appen”, som då är en apparat man kan ta fram ur fickan och som är utrustad med några olika hård- och mjukvaruapplikationer. En officiell definition av app lär nog dröja ett tag. Naturligtvis kan jag tänka mig att man skriver att  någon har lanserat en ny mobilapp för någon ny tjänst. Därmed har jag kommit fram till att ordet kommer att (eller redan är) accepterat i två alternativa betydelser, som hård- respektive mjukvara. Hur definierar du app efter att ha läst detta?

Slutligen är det märkligt vilka enskilda händelser man kan ”råka” minnas från sin tidiga barndom. Då jag funderade över ordet app kom jag att minnas att jag som barn frågade min mor och min moster vad applikationer betydde?

Jag fick förklaringen att det betydde att man broderade fast något på ett tyg, vilket det också. naturligtvis gör och det var om ett broderi de talat. Jag var inte en dag över 7 år, eftersom jag också minns var vi var då jag frågade och därifrån flyttade vi innan jag fyllt 8 år.

En brottslig stormakt på väg

Egentligen är det kanske här fråga om en brottslig statschef samt hans land och då vet alla att jag skriver om f.d. KGB-agenten Putin och Ryssland. Tråkigt är det att yngre människor idag, som läser detta inte förstår hur illa vi äldre uppfattar beteckningen ”KGB-agent”. KGB-agenter var bl.a. folkmördaren Josef Stalins handgångna män på hans tid.

Parlamentet i Ryssland gav för några dagar sedan enhälligt skurken Putin fullmakt att använda militärmakt mot landet Ukraina, som självklart inte på minsta sätt hotar Ryssland eller ryska medborgare. Tvärtom upplåter Ukraina Sevastopolområdet på Krimhalvön som flottbas för ryska Svarta Havsflottan, ibland betecknad som Ryska Medelhavsflottan.

Svarta havet är som du vet, liksom Östersjön ryskt innanhav där många stater med långa kuststräckor mot havet kan komma att hota det stackars Ryssland. Där finns sådana som Grekland, Bulgarien, Rumänien, Moldavien, Ukraina, Georgien och Turkiet. Det är väl farliga stater? Det är ju inte så länge sedan det lilla Georgien anföll Ryssland?

Se också på lilla elaka Sverige, där man nu diskuterar att komplettera hemvärnet på ön med reguljär trupp. Ett tydligare hot mot Ryssland och dess fredsgarant, militärenklaven Kaliningrad, är väl svårt att finna. Massvis med stridsvagnar har de aggressiva svenskarna redan placerat i förråd på Gotland. Det såg jag i en svensk insändarspalt häromdagen, så det är sant.

Så har vi alla ryska minoriteter. Till dem hör också alla rysktalande med annat medborgarskap, även om de själva inte inser det. De hotas hela tiden av ”de andra”, även om de själva inte märker det. Så är det i Estland, Lettland och Litauen. Även Finland har en stackars rysktalande minoritet. Jag tar den ryska minoriteten i nordöstra Estland som exempel på ryskt beteende lite senare.

Nåja, så kan man uppenbarligen framställa saken, om man vill. Yngre svenskar kan rentav tro på det, eftersom de inte sällan är erbarmligt historiskt okunniga om vad som verkligen hänt ute i stora världen. Så många av dem har ju fullt upp med annat. Skryt och struntinformation på Facebook och Twitter m.m. Ja, jag vet att det också finns några seriösa Fb-are och twittrare.

Skurken Putin har säkerligen en mer eller mindre fullständig målsättning med rysk verksamhet inte bara planer för nära tid. Det är nu lätt att gissa att siktet närmast är inställt på att få ukrainarna att reagera med vapenbruk. Det skulle öppna för en ockupation och ett införlivande av hela Ukraina i det Ryska Imperiet.

För att förmå Ukrainarna till att bruka våld har Putin uppenbarligen skickat in rysk trupp, som vägrar att tala om vilka de är och varifrån de kommer. Trupp som saknar nationalitetsmärken på uniformen. Skulle de provoceras, så räknar Putin tydligen med att kunna låta dem sy på märkningen ”Ryss” och påstå att de just kommit för att skydda människorna.

Slutmålet tills vidare är sedan med största sannolikhet att återupprätta den kartbild av Europa som vi hade innan kommunismen och därmed Sovjetunionen kollapsade 1991. Närmast i tur att befrias från sig själva står sannolikt de baltiska staterna och bland dem Estland. Varför just Estland? Jo, där är det hela redan särskilt väl förberett. Lite modern historia:

Den 23 augusti 1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten. I korthet delade där Tyskland och Ryssland i en hemlig del av överenskommelsen upp Europa mellan sig. Bl.a. de baltiska staterna liksom Finland tilldelades där Ryssland. En dryg vecka efter undertecknandet gick tyskarna in i Polen. Östra delen av Polen hade tilldelats Ryssland

Ryssarna ockuperade de tre baltiska staterna och försökte ta Finland, men där gick de på pumpen trots våldsam numerär överlägsenhet och fick t.v. nöja sig med ett par bitar av landet. Svenska frivilliga, ungefär motsvarande en division, avlöste en uttröttad finsk division vid Salla under krigets sista dagar.

Tyskarna hade gått in i pakten främst för att ha ryggen fri i krig mot Frankrike och Storbritannien och säkra nödvändig och utökad import från Ryssland. Ryssland ville säkra tid för upprustning innan ett oundvikligt krig med Tyskland skulle bryta ut.

Under Stora nordiska kriget 1700-1721 lierade sig Ukrainas fihetslängtande zaporogkosacker med Karl XII som med sin huvudarmé försvarade oss mot Ryssland genom anfall i Ukraina. Hetmanen Ivan Mazepas försök till självständighet med svensk hjälp krossades dock i slaget vid Poltava 1709. Mazepas ukrainska stat ses bland en del historiker som Ukrainas ursprung.

Zaporogkosackernas huvudsäte Sitj förstördes av ryssarna men byggdes upp på nytt 1734. Ryssland tolererade dock inte ukrainarnas frihetsbehov och autonomikrav. Slutgiltigt besegrades de av Katarina II. Frihet kunde de (Tillfälligt?) skaffa sig i augusti 1991, då kommunismen och därmed Sovjetunionen imploderade.

I juli 1941, sedan det tills vidare visat sig omöjligt att gå över Engelska kanalen anföll tyskarna i stället österut. Baltiska staterna togs i ett nafs, men framför Leningrad blev det stopp. Kriget fortsatte sedan i nordöstra Estland i mer än tre år och tömt på ester. De flydde söderut i Estland och i en del fall till Sverige.

När sedan ryssarna började komma tillbaka 1944 ökade strömmen av ester över Östersjön till Sverige. Esterna hade ju redan haft ryssarna hos sig och visste hur det var. De tog sig till och med över Östersjön med gamla och sjuka samt små barn i rena småbåtar och med livet som insats. Ryssarna var ju betydligt värre att ha att göra med än de tyska nazisterna.

Många ester hade dessutom med denna vetskap hjälpt tyskarna i kriget mot Ryssland. Nu kom också dråpslaget mot esterna. Ryssarna tillät inte att de som så ville återvände till sina hem om de låg i nordöstra Estland. De lägenheterna togs i stället i anspråk av ryssar. Det är alltså av ryskt tvång som esterna nu har en så pass stor minoritetsgrupp ryssar inom sina gränser. Esterna som inte fick flytta hem hade ingen som kunde skydda dem mot de ryska rövarna. (Det sista ordet avses vara dubbeltydigt.)

Var vänlig och förstå mig rätt. När jag här använder ordet ryssar så menar jag här vanligtvis skurkpolitikern Putin och hans anhang, som ju idag styr Ryssland och som tyvärr många ryssar ser upp till missledda av propaganda. Ryssar idag och i gemen är naturligtvis vanliga mänskliga människor om än ofta okunniga i mångt och mycket, som i evolutionen kommit nästan lika långt som vi västerlänningar. De är också att beklaga och tycka synd om.

De människor det är mycket synd om är nog just nu ändå den ukrainska befolkningen och den dryga kvartsmiljon krimtatarer som bor och verkar på Krim. Tatarer som ryssarna under kommunisttiden deporterade till Uzbekistan, men som senare fått återvända. Kvar i exil finns fortfarande väldigt många krimtatarer. Tatarerna har behandlats väldigt illa av ryssarna, som är de verkliga invandrarna på Krim. Vi gamlingar minns så väl hur populärt Krim var som semesterställe för kommunistnomenklaturan och tar jag inte fel så har Putin en väldigt fin men hemlighållen ”sommarstuga” på Krim.

Häromdagen verkade en del av våra försvarspolitiker vara på väg att vakna upp. Försvarsministern t.ex. uttalade att försvaret tydligen behövde lite monetär förstärkning. Jag, liksom många andra svenskar vet inte tillräckligt om det man fortfarande kallar ”försvaret”.

Men vi vet att det försvar vi hade fram till början av 2000-talet inte längre finns.

Då vi kunde mobilisera 850 000 man, välförsedda med stridsfordon, flygplan och flygbaser, staber och förråd i många skyddade berganläggningar med stryktåligt sambands- och stridsledningssystem, en flotta som kunde bita ifrån sig, ett fungerande förberett civilförsvar för att ta några exempel.

Det som då saknades var tillräcklig övning, något som vid behov dock kunde avhjälpas på 2 till tre år och vid behov. Den stora mängden av allt detta och mycket annat lär inte längre finnas. Det har sålts till vrakpris eller helt enkelt skrotats. De fast eller tidvis anställda soldaterna som skulle finnas för tiotalet år sedan finns fortfarande inte.

Nutida ungdom som skriver kontrakt med försvaret slutar under eller efter grundutbildningen. ”Det visade sig säkert för jobbigt för många av dem.” Ännu är vi inte riktigt framme vid att meniga soldater sitter vid en dator och för krig i ett nätverksbaserat krig med robotar bakom vapnen.

Falklandskriget 1982 har kallats det första datorkriget, Kuwaitkriget 1990 – 1991 har fått heta det högteknologiska kriget men i båda dessa krig, liksom kommande krig är den vanlige soldaten med automatkarbin och handgranater oumbärlig, vill jag påstå. Och stadiet vanlig menig soldat skall alla soldater uppleva under hård utbildning under betydligt längre tid än den nuvarande grundutbildningen. Annars förblir de av lågt värde som soldater.

Människor utvecklas med sina samhällen och det svenska samhället är till stor del inriktat mot bekvämlighet. Man skall inte behöva anstränga sig. Inte i skolan och inte i jobbet, då blir det stressigt och det får det inte vara, inte i Sverige. Möjligen kan en svensk ställa upp i Vasalopp eller något liknande om det får dra ut på tiden. Något soldaten bör klara med tung packning packning och dagligen under en tid. Få ukrainare trodde säkert för två, tre år sedan att Ukraina idag skulle befinna sig på randen till försvarskrig mot det ryska brödrafolket, men där är de idag.

Inget krig i Norden inom överskådlig tid säger de flesta av våra politiker och menar då vanligen inom ett eller flera decennier. Alltmedan Putins propaganda hetsar hans landsmän mot den ena randstaten till Ryssland efter den andra. Alla stater som genom tvång varit ryska delrepubliker eller lydstater, men inte vill vara detta.

Från hösten 2010 blev Cecilia Widegren (M) vice ordförande i Riksdagens försvarsutskott och Alliansens gruppledare. Samtidigt blev hon moderaternas talesperson i försvars- och säkerhetspolitiska frågor! Hon tillträdde, totalt okunnig i försvarsfrågor, vilket hon snabbt demonstrerade genom diverse uttalanden. Cecilia verkar angelägen att åta sig inte bara vad hon erbjuds utan långt mer. Jag skrev en del om henne här i bloggen för 3 – 4 år sedan.

Sedan 2012 är hon också ordförande i Försvarsberedningen, som skall prestera underlag för det kommande försvarsbeslutet. I juli förra året, således för ett drygt halvår sedan hävdade hon i en intervju att den ryska krigsmakten under många år legat på en mycket låg nivå där den rostade sönder och att de ryska soldaterna inte fick mat. Vidare att det sedan 2008 pågått mycket ambitiös militär planering över modernisering från väldigt låga nivåer, men detta i ett samhälle med mycket korruption, negativ demografisk utveckling och i behov av rejäla satsningar på infrastruktur, skola och välfärd.

Några dagar efter hennes uttalande genomförde ryssarna världens största militärövning i modern tid, där 160 000 man deltog. Den övningen var avsevärt större än någon övning som genomförts under sovjettiden och ryssarna genomförde den utan några kända problem. Cecilia Widegren visade här tydligt sin kapacitet som försvarsutvecklare, vilket hon också fick sig delgivet i en del media. Hon fortsätter tyvärr sin verksamhet och är av regeringen utsedd till ledamot i Försvarsmaktens styrelse.

I Ukraina har nu Ryssland demonstrerat en förmåga till desinformation fullt i klass med Göbbels och uppenbarligen fått Krims rysktalande invandrare med sig. Vi lär nog bara kunna beklaga tatarer och ukrainare inför deras framtid på Krim.

Vi kan också se att en hel del av ryssarnas påhittade propaganda om ukrainska övergrepp på Krim till och med når Sverige, genom att de ryska påståendena till viss del okritiskt publiceras i västerländska medier. Man uppgav t.ex. att 675 000 ukrainare flytt över till Ryssland. Påståendet stöddes av bilder på bilköer vid gränsen mot Ryssland.

Västliga medier publicerade också ryska uppgifter om att det amerikanska företaget Blackwater landsatt amerikanska legotrupper i Ukraina. Relativt snart kunde man i väst konstatera att bilderna på bilköerna var gamla och visade bilkö mellan Polen och Ryssland och uppgiften om Blackwatersoldaterna var nog den mest fåniga den dagen.

2008 lade Sverige ner Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF. En av dess uppgifter var att efter analys via mediekontakter och på andra sätt skydda oss mot missledande propaganda. Styrelsen hade tillsatts efter världskriget och med erfarenheten av Göbbels propaganda under mer än ett decennium, krigets svenska självcensur och då och då publiceringsförbud.

Det är alltså dags att återskapa SPF, då behovet av propagandaanalys är större än någonsin säger Olle Wästberg, som tidigare var generaldirektör vid Svenska institutet och krigsplacerad som avdelningschef vid Styrelsen för psykologiskt försvar i en Brännpunktsartikel.

Vi befinner oss just nu i en situation där det tydligt framgår att såväl EU som FN är värdelösa som säkerhetsorganisationer. När skall våra naiva svenska politiker förstå att det är mycket hög tid att återskapa en försvarsmakt värd namnet som kan ställa upp för invasionsförsvar inom Nato.

Söderhamn i tiden

Det händer och ohänder här och där.

Lite svammel om ditt och datt efter att jag har tittat på ett par insändare i Söderhamns-Kuriren från den 15 februari. Detta således 11 dagar efter att jag har beskrivit problemet med alla inkompetenta politiker.

Så där blev första underrubriken därför att ett gammalt minne dök upp, när jag fick för mig att sätta någon sorts underrubrik. Det var en kollega som rest till luftförsvarssektor ÖN (Övre Norrland) och vid besök på flygflottiljen F 21 behövde tala med televerkstadschefen (Tror jag det var?). Då han frågade efter honom fick han svaret: ”Han är ohär”, och uppfattade det som ett skämt, varför han skrattade gott.

Så småningom och efter att ha umgåtts lite mer med norrbottningarna fattade han att det inte alls var något skämt. Det var norrbottningarnas sätt att uttrycka sig rationellt på god svenska och det fick min kollega att känna sig lite osäker beträffande språket.

Säkra på sin sak är däremot vanligen fundamentalisterna bland insändarskribenterna i vår lokala avisa, för att använda ett ord från mitt blogginlägg den 25 januari om vindkraft i Norrland i ordets andra betydelse.

Apropå avisa ser jag just i avisan Ny Teknik att Energimyndigheten funderar på nya miljoner till forskning om att avisa vindkraftverken. Fram till 2013 hade man forskat för 10 miljoner kronor. Därefter, alltså under 2013 har man, i huvudsak relaterat till universitet och högskolor lagt ut 30 miljoner kronor.

Nu har man planer på att satsa ytterligare medel och de beräknas i denna omgång bli storleksordningen 10 miljoner kronor. Vindkraften i Norrland blir bara mer och mer kostsam och kanske är det rätt att satsa på detta sätt om vi inte får stopp på denna snedsatsning på vindkraft i Norrland. Något vi hela tiden sedan 80-talet vetat att Norrland inte alls lämpar sig för.

Jag undrar vad t.ex. insändarskribenten Sören Molander tycker om detta? Han meddelade ju helt nyligen att någon ytterligare forskning om vind- och solkraft absolut inte behövs och att vindkraften är kommersiellt lönsam. (Det som föranledde mitt inlägg 25 januari.) Samtidigt står det enligt Ny Teknik klart att de stora vindkraftsoperatörerna och kraftbolagen, som Vattenfall, Eon och Fortum, tycker att frågan om isbildning på vindkraftverk får för lite uppmärksamhet av myndigheterna.

Jag undrar också hur en del som kallar sig miljövänner tänker, när man vill ha sina stora vindkraftsparker. Det rör sig om flera tusental kraftverk som vi inte behöver och som förstör mycket stora ytor av vår vackra norrländska natur. Man verkar inte alls förstå hur stora ytor det rör sig om.

Många vill vara med och bestämma för oss alla. Väldigt många som alla anser sig vara kapabla att föra alla andras talan. Men: Ju mer man lär sig desto bättre förstår man hur lite man vet. Det är en urgammal sanning.

Häromdagen kunde man i Smålandsposten (M) läsa att det ingalunda är en myt att äldre är klokare än yngre. Gruppen väljare med störst kunskaper är de som är mellan 71 och 80, medan de mest förvirrade väljarna återfinns i gruppen 18 – 21. Det händer således fortfarande att någon gammal sanning dyker upp i media, då det behövs lite spaltutfyllnad.

För egen del kan jag konstatera, att jag aldrig tidigare lärt mig så mycket om vårt liv här på jorden som under tiden från min pensionering till nu. Jag använder ju nära nog all tid till studier och det är mycket lite skönlitteratur jag läser. Jag drar fortfarande slutsatser av vad jag läser, men måste tyvärr konstatera att närminnet sedan en tid tillbaka märkbart försämrats. Så jag tror mig för egen del också kunna bekräfta Smålandspostens övre tidsgräns, men allmängiltig är den inte.

Hur ser det då ut i våra så oerhört viktiga politiska församlingar? Jo, det är bedrövligt,

kolossalt bedrövligt. Vid senaste riksdagsvalet 2010 valdes en 78-åring (Barbro Westerholm (FP)) och en 72-åring in. Uppemot 10 av riksdagens 349 ledamöter var ålderspensionärer, alltså mindre än 3 %, medan ålderspensionärerna totalt utgör nära 20 %. Många fler kloka äldre behövs alltså.

Barbro Westerholm var medicinalråd vid Socialstyrelsen 1971-1974, medicinsk expert vid Apoteksbolaget 1974-1979, generaldirektör för Socialstyrelsen 1979-1985 och adjungerad professor vid Karolinska Institutet 1986-1989. Hon var riksdagsledamot för Folkpartiet 1988-1999 och är sedan 2006 åter ledamot i riksdagen. Hon var också ordförande för Sveriges Pensionärsförbund 1999-2005.

Hon mottog 2004 Hedeniuspriset och ingick 2005 i Humanisternas förbundsstyrelse. Barbro Westerholm tog med.lic. 1959, med.dr. 1965 och blev docent vid Karolinska Institutet 1965. Hon kämpar nu, tyvärr förgäves, mot alliansregeringens orättvisa behandling av pensionärerna. En knepig sits för en folkpartist. Slutligen är hon alltså en av relativt få verkligt kompetenta riksdagsledamöter. Hon är nu 81 år och ställer lyckligtvis upp för ytterligare en valperiod.

Hur är det då i våra fullmäktigeförsamlingar, i kommuner och landstingskommuner? Ja, där är det ännu värre. Här i Gävleborg och i Söderhamn är det rent förskräckligt. Partierna har väldigt svårt att rekrytera medlemmar, ett problem som bara växer med det utbredda politikerföraktet. Politikerskandalerna har varit många i Söderhamn denna valperiod och framförallt drabbat socialdemokraterna. Men en stor skandal har också drabbat moderaterna tidigare under valperioden.

Då händer det förfärliga, Kuriren upptäcker att en moderat fullmäktigeledamot, nu har suttit nästan en hel valperiod trots att hon dömts för brott av tingsrätt. Däribland också till att betala ett belopp till brottsofferfonden, ett belopp som dessutom inte har betalats och att ledamoten beviljats skuldsanering i ett läge med stora skulder på olika håll.

Socialdemokraterna ler nu i mjugg antar jag och hoppas nu kunna klara sig från ”skandaler” tiden ut d.v.s. fram till valdagen och väljarnas minne är kort. Moderaternas gruppledare verkar ha fått spatt, när han då tydligen djupt orolig skriver sin insändare den 15 februari. Han menar där att ”Kuriren måste ha grumliga avsikter, när man så nära inpå ett val lämnar ut en enskild människas tillkortakommanden och samtidigt låter den största skuggan falla över Moderata Samlingspartiet. Detta trots att det gäller en person utan framträdande uppdrag i partiet.”

Men: Vad det egentligen gäller är en person som av partiet valts att representera partiet och dess väljare i kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige, och som ersättare i en nämnd. Partiet har också nu beslutat att hon skall ta timeout från sina politiska uppdrag, vilket ändå visar att partiet förstår att det gjort ett misstag.

Jag vill inte lägga sten på börda, men jag kan också se att hon vållat en del uppståndelse med ett klart rasistiskt uttalande om kurder på Facebook år 2011 och att hon samma år dömts för ofredande i samband med ett krogbesök ett par år tidigare.

Inget av detta är väl sådant man automatiskt skall lida för hela livet. Men: Vi väljare vill, åtminstone i allmänhet, på valsedlarna genomgående se oförvitliga och helst allmänt bildade och politiskt kunniga personer. Det är partiernas ansvar att se till att det i möjligaste mån blir så. Precis som det är arbetsgivarens ansvar att se till att känsliga jobb inte ges till olämpliga jobbsökande.

Den klart olämpliga danska läkaren, som landstinget anställde för några år sedan, utan att ha kollat någonting om hennes förflutna, faller mig i minnet. Se mitt inlägg Rapport från Gävleborg den 27 maj 2010.

Hans Sundgren, moderaternas gruppledare bygger sin kritik av Kuriren på att man lämnar ut en enskild människas tillkortakommanden till allmän beskådan. Men: I och med att man blir invald i kommunfullmäktige, så är man också offentlig person och får obönhörligen finna sig i att bli granskad av media, precis som man granskar partierna och deras ledare.

Det är min uppfattning att Kuriren här har handlat helt rätt och att Kuriren inte skall stoppa undan en sådan här fadäs och de politiker som berörs för att det snart är val. Snarare bör det vara tvärt om och Sundgrens hint om att vederbörande inte kommer att finnas på valbar plats i kommande val är just en hint. Partiet hade ju ännu inte valt sina KF-kandidater.

Jag vet inte mer om det här fallet än vad som har stått i Söderhamns-Kuriren, men det räcker gott för tillfället. En person med lite tillgodogjord livserfarenhet och tillräcklig klokskap skulle ha tackat nej till platsen på valsedeln. Hon måste ju ha vetat vad som var på gång i tingsrätten. Partiet har också det fulla ansvaret för vilka som skall representera partiet i kommunfullmäktige.

Liknande ”affärer” gällande kommunpolitiker är numera tyvärr vanliga och hänger sannolikt ihop med svårigheterna numera att engagera dugliga personer som kommunpolitiker. Det verkar som om partierna inte ens längre försöker och flertalet politiker i de här ”affärerna” verkar lugnt kunna sitta kvar i sina uppdrag.

Uppdrag där deras partier, om de tillhör fullmäktigemajoriteten, dessutom bestämmer hur feta deras numera ohemula arvoden skall vara.

Den andra insändaren förefaller mig på något sätt beundransvärd. Den har uppenbarligen skrivits av en nära vän, kanske också nära släkting, som tydligen väl känner den utsatta moderaten. Att den skrivits i eget namn är också ett gott tecken.

Men: Ett brott är ett brott och blir man dömd att betala till brottsofferfonden som i detta fall, så finns det väl också ett brottsoffer? Det gör det i mina ögon allvarligare och detta tills vidare. Den här moderaten åtog sig tydligen fullmäktigeuppdraget efter brottet men före domen 2011 och det kan jag inte annat än se allvarligt på. Sedan behöver det gå en tid innan man verkligen kan tro på att brott inte skall begås igen. Jag antar också att ett brott i en del fall kan vara geninitierade.

Det där med alla människors lika värde är något de flesta ställer upp på. Det är bara det att det inte gäller i alla lägen och långtifrån är allmängiltigt. Vem ställer upp på ”alla politikers lika värde”? Det är faktiskt något vi människor har all anledning att fundera en hel del kring, för att kunna säga att vi verkligen förstår. Det är inte bara en floskel.

Vi föds inte ens likvärdiga. Vi föds med olika gener, som vi ärver, en del från vår far, en del från vår mor med varierande proportioner och en del från tidigare förfäder. Häromdagen läste jag just att en forskargrupp vid Max Planck-institutet hos moderna européer (Homo Sapiens) som väntat hittat gener från Homo Neanderthalensis. En människotyp som dog ut för så där 28 000 år sedan. De anses ha existerat sedan 350 000 år.

De tidigaste stadierna av människan anses väl av forskarna ha existerat för så där 7 – 8 miljoner år sedan. Hjärnan liksom andra delar av kroppen har sedan dess utvecklats, säkert på både gott och ont.

Här har vi således ytterligare ett bevis för evolutionen (det finns många nu). Gener är en liten del av vår DNA-kedja. Bara enäggstvilling har samma DNA, men man har nyligen funnit att inte ens de har absolut identiskt DNA. Antalet gener av viss sort kan t.ex. faktiskt variera, vilket kan förklara att en av dem kan drabbas av en ärftlig sjukdom, men inte den andre.

Det är mycket lätt att ange tillfällen då människors värde är olika. Några få exempel bara: Politikers värde anses inte sällan lågt men ibland väldigt högt. T.ex. vissa statschefer har livvakter som är beredda att hoppa in som edsvurna kulfångare vid attentat. Ett exempel kan vi beskåda på Wikipedia, attentatet mot Ronald Reagan 1981.

Där ser man hur livvakterna rusar till och samlas kring Reagan. Attentatsmannen sköt många skott, men bara ett träffade Reagan i lungan och som bekant överlevde han. Hans presstalesman blev mycket svårt skadad av flera skott i huvudet. Två av livvakterna skadades också.

Generna ger oss alla våra egenskaper, såsom utseende, intelligens, mottaglighet respektive oemottaglighet för vissa sjukdomar. En arbetsgivare bedömer alldeles självklart värdet inför uppgiften hos sina arbetssökande före anställning. På samma sätt skall naturligtvis politiker som har att utse partiföreträdare i kommunfullmäktige bedöma sina partikamrater. Det är inte lätt, det medger jag, när de riktigt duktiga och oförvitliga inte längre vill åta sig politiska uppdrag.

I den aktuella insändaren läser jag: … Jag kan nog säga på rak arm att minst 35 procent av alla som ingår i ett parti eller har ett politiskt engagemang har blivit dömda någon gång eller har skulder hos Kronofogden. Varför ska en människa med kämpigt förflutet värderas som mindre värd än någon annan? Är det inte människor som sett verkligheten, vet hur det är att bli felbehandlad av myndigheter, vet hur det är att leva på existensminimum och har erfarenheter av livet och har medkänsla för de svårt drabbade, är det inte sådana som ska få vara med och få sin röst hörd och få vara med och se och vilja förändra? Vi behöver mångfald.

Jag vet inte hur många politiker som har skulder hos kronofogden och givetvis skall inte sådana generellt hindra politiskt uppdrag. Däremot skall vissa sådana tveklöst hindra vissa politiska uppdrag. Jag går inte närmare in på detta här, det skulle bära för långt.

Inte heller kämpigt förflutet skall naturligtvis hindra politiskt uppdrag och gör det knappast heller. Men kämpigt förflutet är något annat än brottsligt förflutet och brottsligt förflutet kan i sammanhanget vara allt från synnerligen betydelsefullt till betydelselöst i sammanhanget

Vi behöver mångfald. – Ja, men inte vilken mångfald som helst. Vem kan önska sig svåra återfallsförbrytare i t.ex. kommunfullmäktige? Någonstans måste en gräns sättas för inval till kommunfullmäktige.

Tidningar publicerar uppgifter om våra politiker då de är att beteckna som nyheter, eller blir kända och det är bra. Vi väljare behöver dessa uppgifter då vi gör vårt val. Tyvärr är många väljares minne kort och ett avslöjande nära före ett val får därför större betydelse.

Jag håller med om att politik har blivit en allt smutsigare hantering under allra senaste decennier. För ett par tre år sedan hade vi en period då våra lokala politiker på insändarsidorna ideligen beskyllde varandra och en del andra insändarskribenter för att vara lögnare.

Jag drabbades själv i den vevan av beskyllningen från självaste KSO i Söderhamn. Han bad senare praktiskt taget om ursäkt via e-post, som ju inte införs i tidningen.

I april för snart ett år sedan skrev jag ett inlägg Söderhamnspolitiker om våra fifflande politiker. Här återger jag en liten del av det långa blogginlägget, som därför blir lite ”rumphugget”:

… Det råder ingen som helst tvekan om behovet av bra utbildning för den som sätter sig i en styrelse, kommunalnämnd eller kommunfullmäktige. Jag avser då såväl allmänbildning som, med det snaraste efter val, mötesteknik. Det ansvaret ligger i första hand hos den valdes parti, men också hos den som tackar ja till ett politiskt uppdrag. En rad läroböcker i ämnet finns för den som är villig att lära sig.

Skatteverket menar nu att Lennart Gard (S), såsom ekonomiskt ansvarig kassör, skall ställas till personligt ansvar för att Ljusne AIK inte under den tid Gard varit kassör mellan 2009 och 2011 betalat skatterna för sina två anställda, 557 168 kronor. Det gäller dessutom löneskatter till vilka kommunen efter ansökan lämnat lönebidrag. Gard är dessutom ledamot av både KS och KF samt ordf. i kommunens Bygg- och miljönämnd.

Var det något som det tjatades om vid Kommunskolan i Sigtuna, så var det styrelseledamöters och tjänstemäns personliga ansvar och att de kan göras personligt ansvariga när det gäller ekonomiska felgrepp. Tänk bara efter hur mycket kommunen kunnat göra för sina åldringar om dessa medel kommit äldreomsorgen tillhanda.

Jag är ingen skatteexpert, men tror mig veta att en regel för arbetsgivare säger att löneskatten vid månadslön skall vara Skatteverket tillhanda senast den 12 i månaden efter utbetalningsmånaden.

Här tycker jag att man naturligtvis också bör titta på om Gard som ledamot i både kommunstyrelsen och fullmäktige deltagit i bidragsbesluten. Det skulle inte förvåna mig om det kan föreligga jäv.

Ett par oppositionspolitiker Söderhamns-Kuriren talat med är väldigt försiktiga i sina uttalanden. De måste väl iallsindar ha någon åsikt om huruvida Gard gjort rätt eller fel? Det är märkligt hur politiker håller varandra om ryggen. Vill de kanske inte att politiker skall kunna avkrävas något ansvar? Här är det ju tveklöst läge för minst en time out!

Omedelbart då jag började min senaste 40-åriga anställning i statlig tjänst 1953, så tilldelades jag ett tjänstemannaansvar och det var allvarligt menat. 21 år senare (1974 om jag minns rätt) togs tjänstemannaansvaret bort. Alla som arbetar i den offentliga sektorn är ju ”goda”, så det behövdes inget sådant. Så fel!

Det verkar ha gjort såväl politiker som tjänstemän i det närmaste immuna mot tillrättavisningar, men de blir åtminstone ibland synade av Förvaltningsrätten. Det gamla tjänstemannaansvaret bör med det snaraste återinföras och så har det varit under lång tid.

Numera uppträder väldigt många politiker och tjänstemän som om de går på SSRI, (medel mot depression, ångest) medan de då och då borde känna ångest över en del av vad de beslutat. Mycket av medkänsla verkar tyvärr borta i regering, riksdag och fullmäktigeförsamlingar och långtifrån allt kan bero på okunnighet. En del av dem verkar inte ens förstå att de är medskyldiga till beslut, där de inte reserverat sig. Något som oftast bör ske skriftligt, varvid man bör kunna formulera sig i skrift under tillämpning av formalia. … (Slut citat.)

Jag vet inte hur det gått med Skatteverkets fordran om skatteinbetalning, men Gard är ju en sedan länge etablerad S-politiker i en S-styrd kommun. Jag har inte sett något om ärendets vidare utveckling i tidningen. Kanske lägger man nu på locket till efter valet och Gard (S) lär väl inte drabbas av några efterräkningar? Kommunen tar väl utgiften med dess skattetillägg såsom oförutsedd utgift ur någon årsbudget oavsett hur det går i valet.

Ett svårt problem är det att våra politikers anseende hos allmänheten minskar då inkompetenta eller vid tillfället olämpliga medborgare nomineras till s.k. ”tunga” politiska uppdrag.1951 fanns 200 000 politiskt förtroendevalda i Sveriges 2 500 kommuner. De hade högt anseende.

Genom sammanslagningar av kommuner minskade de förtroendevalda i antal till 70 000 under de följande två decennierna och antalet kommuner minskade till 279, nästan en tiondel. Kommunpolitiker hade tidigare arbetat mer eller mindre ideellt, folk kände sina politiker och visste ”vad de gick för”.

Det politiska arbetet blev nu för många fullmäktige- och nämndledamöter mer krävande både ifråga om kompetens och om arbetsinsats. Arbetet flyttades mer och mer från kvällstid (fritid) till arbetstid, där det kolliderade med löneavdrag. Behovet av särskild och mångskiftande kompetens blev väldigt stort, men sällan tillgodosett. Många kunniga politiker hoppade av till förmån för yrkesarbete och karriär. Det hjälpte inte ens att de mångdubblade sina arvoden.

Till behovet av kompetenta fullmäktigeledamöter kom behovet av ledamöter i kommunernas bolagsstyrelser, egna eller med andra kommuner samägda. Sådana bolag tillkom i stor mängd på 60-, 70- och 80-talen. Man hade hittat ytterligare en källa till arvoden vilka man själv bestämmer.

År 2011 hade vi 290 kommuner och totalt behovet av bortåt 40 000 förtroendevalda. Alla partier hade problem med medlemsrekryteringen och stora problem med att kunna nominera lämpliga kandidater till de flesta förtroendeposter. Konsekvenserna ser jag som förödande på många håll och det är mängden av skattepengar samt deras förnuftiga användning de här människorna skall besluta om och hantera.

Jag har själv många gånger från senare delen av 70-talet och sedan allt oftare upplevt nämnd- och fullmäktigeledamöter som infinner sig till beslutssammanträden utan att ens ha tittat på mötets dagordning, än mindre läst in ärendena eller helt uppenbart inte infunnit sig till sitt partis förberedande möten. Där sitter man sedan tyst och röstar som partiets gruppledare.

Nu har också jag ledsnat på det här ämnet och förklarar det här blogginlägget slut.

Jag vet inte varför en "snutt" text får vit bakgrund och ett stycke blå text. Jag har försökt rätta genom att radera och göra ny publicering utan resultat. Jag tänker inte gå in i HTML. 

FRA är inte problemet

Problemet är, och har en tid varit att det skrivs och talas om FRA. Ändå skriver jag en snutt till.

1987 läste jag Jakten på Röd Oktober av Tom Clancy, en oerhört fängslande bok för den som gillar spänning, äventyr och militärhistoria. I hans böcker dock historia sådan den skulle ha kunnat vara. Nya böcker med samma och tillkommande hjältar och skurkar kom sedan i snabb följd under ett decennium, böcker som ofta omfattade nära tusentalet sidor.

Clancy var oerhört produktiv, men måste ha haft goda fackkunniga (politiskt och militärt) medhjälpare. Hans böcker innehåller mycket militära och säkerhetspolitiska både fakta och kreativa men realistiska fantasier. Det gäller såväl storpolitik som underrättelseverksamhet och arméer, flottor och flygvapen.

Clancy var under lång tid världens mest läste skönlitteräre författare och han gav en god bild av hur Kalla Kriget alternativt skulle ha kunnat arta sig. Jag tycker det är synd att dagens yngre människor oftast missar Clancys böcker, som utgavs för mer än 2 decennier sedan. Där finns många gamla sanningar väl värda att känna till. Själv läser jag just nu för andra gången Summan av skräck, som Clancy gav ut 1991, alltså för 23 år sedan och här citerar jag ett par snuttar ur den gamla boken:

Sidan 386

… Britterna har en person i Kreml som ger dem verkligt fint material. Jag känner Sir Basil Charleston och jag kan sköta kontakten. Men det innebär att vi måste avslöja något av det vi vet. I det här jobbet väntar man sig inga gratistjänster, inte i en så viktig fråga, utan vi måste räkna med att ge något verkligt värdefullt i utbyte. Det gör vi aldrig innan vi får regeringens bemyndigande.

Sidan 394

… Fyrtio minuter senare stormade Ryan och Clark in på kontoret hos generallöjtnant Ronald Olson, direktören för National Security Agency. Det låg i Fort Meade, Maryland, mellan Washington och Baltimore och påminde mycket om Alcatraz, men utan den vackra utsikten över San Francicobukten. Huvudbyggnaden omgavs av ett dubbelt stängsel som avpatrullerades med hundar på natten – något som inte ens CIA brydde sig om eftersom man där ansåg det för överdrivet teatraliskt – så tydligt var det maniska behov av säkerhet som rådde på platsen. NSA hade till uppgift att tillverka chiffersystem och att penetrera dem, att spela in och tolka vartenda litet elektroniskt ljud på planeten. Jack lämnade sin chaufför att läsa en Newsweek i det yttre kontoret, medan han själv gick in till mannen som från sitt arbetsrum på högsta våningen ledde ett organ som var flera gånger större än CIA. …

För 23 år sedan publicerade alltså världens mest läste skönlitteräre författare som stolt amerikan vad NSA arbetar med och hur de gör det. Att den europeiska signalspanande myndighet som finns på geografiskt gynnsam plats, tilldelats tillräckliga resurser av sin regering, sköter jobbet väl och samarbetar på rätt sätt med NSA kan tilldelas stormakten USA:s underrättelseresurser i sitt intresseområde.

Under hela ”kallakrigstiden” samarbetade Sverige intimt med främst Storbritannien och USA (Nato), därför att världsfreden hotades av den till tänderna rustade Sovjetkommunismen. Vi var många, både inom och utanför försvaret vilka förstod eller visste detta, liksom de väldigt många svenskar som någorlunda följde vad som hände i världen.

Det Snowdenhistorien främst avslöjar är hur oerhört naiva så många människor är. Snowden har åtagit sig ett arbete för sitt lands säkerhet, där han på heder och samvete försäkrat att han inte för obehöriga skall röja de säkerhetsåtgärder mot terrorister och fientliga stater som han för sitt land arbetar med.

Så röjer han för den presumtiva fienden, för alla, allt han fått veta i tjänsten Det är högförräderi varken mer eller mindre, men många naiva svenskar ser honom som en hjälte. Tillflyktsorten blir Ryssland, som själva signalspanar och spionerar så mycket de bara kan och som gärna ger USA en känga, men för vilket Snowden kan ha få nyheter att avslöja och som snabbt lär vilja bli av med honom.

Vindkraftsproblemen

I onsdags kom Ny Teknik i brevlådan.Där hittar jag färska uppgifter om de vindkraftsproblem jag skrev om i blogginlägget den 25 januari. Problem som alldeles särskilt gäller vindkraftverk i Norrland och som vindkraftsbolagen och tillverkarna vill att man håller så tyst om som bara är möjligt.

Den risk de ser är att investerarna – staten, kommuner och riskkapitalister – drar sig undan, när de förstår att investeringar i norrländsk vindkraft är en riktigt dålig affär.

Ny Teknik rapporterar just att två av de tre 44 meter långa turbinbladen på ett tremegawatts vindkraftverk bröts av och föll till marken vid ett nybyggt verk i Danmark förra helgen. Verket som togs i drift i början av december kom från en av Europas tre stora tillverkare, det danska bolaget Vestas.

IEC (International Electrotechnical Commission) har inte fastställt några regler för avisningssystem till vindkraftverk. Kanske har man inte tyckt att det självklart är deras sak att lägga sig i detta. Det är ju också först under senare tid man börjat förlägga sådan utbyggnad till områden som man egentligen vet inte lämpar sig för vindkraftproduktion, t.ex. Norrland.

Tillräckligt goda vindförhållanden för vindkraft finner man i Norrland bara en god bit över de högsta bergen och fjällen. Det gör verken mycket kostsamma (vägar, kraftledningar, transporter, underhåll och avisning) och naturligtvis blir de med alla tillbehör mycket miljöstörande.

De meteorologiska förhållandena med skikt av varmare och fuktigare luft som blandas med den kallare (och tyngre) torra luften på lägre höjd så bildas is då de väldigt små vattendropparna träffar på ett föremål. Is bildas som horisontellt liggande istappar riktade mot vinden. Är vattendropparna större, så kan de också bilda is först när de möter ett föremål och då talar vi om underkylt regn.

Ännu mer om detta i mitt inlägg Vindkraftsgrälet fortsätter från den 3 juli 2012.

Inkompetensen demonstreras öppet

Inkompetensen demonstreras öppet

Det är tråkigt, men vi kan inte ställa några kompetenskrav på våra politiker. De är nog i allmänhet läskunniga, men en del verkar inte ens läsa dagstidningar. Alldeles för få av oss vill ställa upp som politiker. Det är ett förhållande som vi har att leva med sedan tre  -  fyra decennier och det gäller även rikspolitiker. Ändå bestämmer politikerna själva sina arvoden, med väldigt frikostiga sådana som naturlig följd.

Väldigt tydligt är det här förhållandet i försvarsutskottet, där hela tiden den ena skandalen avlöser den andra p.g.a ledamöternas okunnighet. Jag är inte helt säker, men kanske kommer man i utskottet snart att förstå att Sverige nu under några år deltagit i krig i Afghanistan. Kanske också att vi i modern tid har krigat i t.ex. Kongo och Kosovo?

Våra krig har varit och är militär verksamhet och då slåss man inte med batong. Anfallande fiende söker man döda. Är det många fiender som stormar fram så skjuter man för att så snabbt som möjligt döda så många som möjligt. Detta för att inte själv bli dödad, och man fortsätter även när fienden vänder om och springer för livet eller man själv blir dödad, de kan ju komma tillbaka i nya anfall. Det är fruktansvärt, men så är det i krig.

Den här förklaringen lämnar jag därför att det kanske finns läsare som är lika okunniga som vissa ledamöter i försvarsutskottet. Jag har i den här bloggen säkert ett tjugotal inlägg som på ett eller annat sätt rör försvarsutskottet och dess ledamöter. Du får dem säkert lätt samlade om du skriver försvarsutskottet i min bloggs sökruta längst upp.

Nu verkar det som om några ledamöter i utskottet läst en artikel i DN och snappat upp att ett par talibaner dödats av svenskar för några år sedan (juli 2010) i en skärmytsling som bland svenskar med afghanistananknytning har kallats sexdagarskriget. Den beteckningen är dock upptagen sedan Israels krig 1967 mot sina arabiska grannar, då Israel segrat stort efter sex dagar.

I den aktuella skärmytslingen 2010 deltog så där ett par dussin svenskar som nog dödade åtskilliga av de anfallande talibanerna. Svenskarna var i OMLT-tjänst, vilket betyder att de deltog som utbildande militära rådgivare.

Givetvis deltog svenskarna i striden, bland annat därför att talibanerna gärna koncentrerade anfallen till svenskarna. Dödade utlänningar gav större publicitet. Självklart dödades vid detta tillfälle åtskilliga talibaner av svenskarna, som inte förlorade någon man, trots sex dagars verkligt hårda strider.

Svenskarna deltar i Afghanistan som OMLT men också som SOG, Särskilda Operationsgruppen. SOG bildades 2010, då SIG, Särskilda Inhämtningsgruppen slogs ihop med SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Inhämtning betyder här insamlig av underrättelser eller spaning, spioneri.

Vad är då särskilda operationer? Jag kan bara låta fantasin spela fritt och låta det betyda olika särskilda militära operationer. Militära förband och deras förmåga betecknas på en massa olika sätt. Ofta använt i media är t.ex. elitförband. Hit kunde tidigare räknas vissa av våra värnpliktsförband, t.ex. fjälljägare, fallskärmsjägare, jägarsoldaterna i Arvidsjaur och andra jägarförband. Finns det idag några elitförband så är det väl i första hand våra Afghanistanförband, SOG, som knappast kan anses vara elitförband i Sverige vintertid.

Allmänhetens föreställning om Specialförband som man också talar om har säkert påverkats av media, där man hungrar efter hjältar och segrar eller skandalartade misslyckanden. Vanligen blir de i media felaktigt beskrivna. Specialoperationer är väl det man avser med särskilda operationer och där behövs nog vanligen militär elit.

För en tid sedan uppgav Säpo att 75 svenskar rest till Syrien för att delta i det ruskiga kriget där. Orsaken kan vara ungdomligt oförstånd och äventyrslust. Men det rör sig om ett krig som mer och mer fått formen av religionskrig. Det som började som ”en arabisk vår” övergick till höst och tyder inte det här på att vi bland de flyktingar vi välkomnar från Mellanöstern också får in en hel del presumtiva terrorister?

Specialoperationer hålls vanligen hemliga av helt uppenbarliga skäl. I vårt krig mot terrorister är det alldeles särskilt viktigt för att i möjligaste mån hindra hämndaktioner. Nu vill tydligen några ledamöter i försvarsutskottet att ÖB skall infinna sig och förklara hur vi för länge sedan kan ha dödat ett par talibaner. Våra SIG, SSG, SOG och OMLT har ju vad jag förstår de senaste åren antagligen tvingats döda eller såra hundratals talibaner.

Jag är helt säker på att ÖB har angelägnare uppgifter att sysselsätta sig med. Jag är ganska säker på att frågorna blir av samma klass som de utskottet ställde till GD FRA och som gavs svaret: ”Det är hemligt.” Det vill säga egentligen inte fick något svar och naturligtvis inte gjorde utskottsledamöterna det minsta klokare.

Dagen efter det jag skrivit detta, just vaknat och öppnat en av morgontidningarna, Söderhamns-Kuriren, fångas jag av rubriken Ny lag kan äventyra demokratin. Det handlar om partiernas svårigheter att värva medlemmar och alltså finna svenskar villiga att engagera sig politiskt.

Problemet är att våra politikers anseende hos allmänheten minskar då inkompetenta medborgare nomineras till s.k. ”tunga” politiska uppdrag.1951 fanns 200 000 politiskt förtroendevalda i Sveriges 2 500 kommuner. De hade högt anseende.

Genom sammanslagningar av kommuner minskade de förtroendevalda i antal till 70 000 under de följande två decennierna och antalet kommuner minskade till 279, nästan en tiondel. Kommunpolitiker hade tidigare arbetat mer eller mindre ideellt, folk kände sina politiker och visste ”vad de gick för”.

Det politiska arbetet blev nu mer krävande både ifråga om kompetens och arbetsinsats. Arbetet flyttades mer och mer från kvällstid (fritid) till arbetstid, där det kolliderade med löneavdrag. Många kunniga politiker hoppade av till förmån för yrkesarbete och karriär. Det hjälpte inte ens att de mångdubblade sina arvoden.

Hittills har lagen krävt minst 31 fullmäktigeledamöter i kommuner med 12 000 eller färre röstberättigade. Nu gäller att 21 ledamöter krävs i kommuner med 8 000 väljare eller färre och minst 31 ledamöter då väljarantalet är 8 000 till 16 000, förut minst 41 ledamöter då väljarna var 12 000 – 24 000.

Resultatet är att det blir svårare för småpartier att få något som helst inflytande och att över huvud taget starta någon verksamhet. Det demokratiska inflytandet minskar i stället för att öka. Och allt hänger på ett eller annat sätt ihop med att det saknas kompetens, det som ger dåligt rykte.

Till behovet av kompetenta fullmäktigeledamöter kommer det större behovet av ledamöter i kommunernas styrelser och nämnder liksom alla kommunala bolagsstyrelser, egna eller med andra kommuner samägda. Behovet av särskild och mångskiftande kompetens är här väldigt stort, men sällan tillgodosett.

År 2011 hade vi 290 kommuner och totalt behovet av bortåt 40 000 förtroendevalda. Alla partier hade problem med medlemsrekryteringen och stora problem med att kunna nominera lämpliga kandidater till de flesta förtroendeposter. Konsekvenserna ser jag som förödande på många håll och det är mängden av skattepengar samt deras förnuftiga användning de här människorna skall besluta om och hantera.

Jag har själv många gånger från senare delen av 70-talet och sedan allt oftare upplevt nämnd- och fullmäktigeledamöter som infinner sig till beslutssammanträden utan att ens ha tittat på mötets dagordning, än mindre läst in ärendena eller helt uppenbart inte infunnit sig till sitt partis förberedande möten.

I riksdagens försvarsutskott placeras inte sällan politiker som inför nominering bara anmält intresse för andra utskott, som alltså egentligen saknar både kunskaper och intresse av försvarsfrågor. Sådana fall har jag tidigare redogjort för i den här bloggen.

Det här är ett hiskeligt problem och jag ser egentligen ingen lösning. IQ-test av något slag? Hjälplig läsförståelse även av facklitteratur inom nämnds respektive utskotts fackområde? Alltså inträdesprov? Haha!