Inkompetensen demonstreras öppet

Inkompetensen demonstreras öppet

Det är tråkigt, men vi kan inte ställa några kompetenskrav på våra politiker. De är nog i allmänhet läskunniga, men en del verkar inte ens läsa dagstidningar. Alldeles för få av oss vill ställa upp som politiker. Det är ett förhållande som vi har att leva med sedan tre  -  fyra decennier och det gäller även rikspolitiker. Ändå bestämmer politikerna själva sina arvoden, med väldigt frikostiga sådana som naturlig följd.

Väldigt tydligt är det här förhållandet i försvarsutskottet, där hela tiden den ena skandalen avlöser den andra p.g.a ledamöternas okunnighet. Jag är inte helt säker, men kanske kommer man i utskottet snart att förstå att Sverige nu under några år deltagit i krig i Afghanistan. Kanske också att vi i modern tid har krigat i t.ex. Kongo och Kosovo?

Våra krig har varit och är militär verksamhet och då slåss man inte med batong. Anfallande fiende söker man döda. Är det många fiender som stormar fram så skjuter man för att så snabbt som möjligt döda så många som möjligt. Detta för att inte själv bli dödad, och man fortsätter även när fienden vänder om och springer för livet eller man själv blir dödad, de kan ju komma tillbaka i nya anfall. Det är fruktansvärt, men så är det i krig.

Den här förklaringen lämnar jag därför att det kanske finns läsare som är lika okunniga som vissa ledamöter i försvarsutskottet. Jag har i den här bloggen säkert ett tjugotal inlägg som på ett eller annat sätt rör försvarsutskottet och dess ledamöter. Du får dem säkert lätt samlade om du skriver försvarsutskottet i min bloggs sökruta längst upp.

Nu verkar det som om några ledamöter i utskottet läst en artikel i DN och snappat upp att ett par talibaner dödats av svenskar för några år sedan (juli 2010) i en skärmytsling som bland svenskar med afghanistananknytning har kallats sexdagarskriget. Den beteckningen är dock upptagen sedan Israels krig 1967 mot sina arabiska grannar, då Israel segrat stort efter sex dagar.

I den aktuella skärmytslingen 2010 deltog så där ett par dussin svenskar som nog dödade åtskilliga av de anfallande talibanerna. Svenskarna var i OMLT-tjänst, vilket betyder att de deltog som utbildande militära rådgivare.

Givetvis deltog svenskarna i striden, bland annat därför att talibanerna gärna koncentrerade anfallen till svenskarna. Dödade utlänningar gav större publicitet. Självklart dödades vid detta tillfälle åtskilliga talibaner av svenskarna, som inte förlorade någon man, trots sex dagars verkligt hårda strider.

Svenskarna deltar i Afghanistan som OMLT men också som SOG, Särskilda Operationsgruppen. SOG bildades 2010, då SIG, Särskilda Inhämtningsgruppen slogs ihop med SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Inhämtning betyder här insamlig av underrättelser eller spaning, spioneri.

Vad är då särskilda operationer? Jag kan bara låta fantasin spela fritt och låta det betyda olika särskilda militära operationer. Militära förband och deras förmåga betecknas på en massa olika sätt. Ofta använt i media är t.ex. elitförband. Hit kunde tidigare räknas vissa av våra värnpliktsförband, t.ex. fjälljägare, fallskärmsjägare, jägarsoldaterna i Arvidsjaur och andra jägarförband. Finns det idag några elitförband så är det väl i första hand våra Afghanistanförband, SOG, som knappast kan anses vara elitförband i Sverige vintertid.

Allmänhetens föreställning om Specialförband som man också talar om har säkert påverkats av media, där man hungrar efter hjältar och segrar eller skandalartade misslyckanden. Vanligen blir de i media felaktigt beskrivna. Specialoperationer är väl det man avser med särskilda operationer och där behövs nog vanligen militär elit.

För en tid sedan uppgav Säpo att 75 svenskar rest till Syrien för att delta i det ruskiga kriget där. Orsaken kan vara ungdomligt oförstånd och äventyrslust. Men det rör sig om ett krig som mer och mer fått formen av religionskrig. Det som började som ”en arabisk vår” övergick till höst och tyder inte det här på att vi bland de flyktingar vi välkomnar från Mellanöstern också får in en hel del presumtiva terrorister?

Specialoperationer hålls vanligen hemliga av helt uppenbarliga skäl. I vårt krig mot terrorister är det alldeles särskilt viktigt för att i möjligaste mån hindra hämndaktioner. Nu vill tydligen några ledamöter i försvarsutskottet att ÖB skall infinna sig och förklara hur vi för länge sedan kan ha dödat ett par talibaner. Våra SIG, SSG, SOG och OMLT har ju vad jag förstår de senaste åren antagligen tvingats döda eller såra hundratals talibaner.

Jag är helt säker på att ÖB har angelägnare uppgifter att sysselsätta sig med. Jag är ganska säker på att frågorna blir av samma klass som de utskottet ställde till GD FRA och som gavs svaret: ”Det är hemligt.” Det vill säga egentligen inte fick något svar och naturligtvis inte gjorde utskottsledamöterna det minsta klokare.

Dagen efter det jag skrivit detta, just vaknat och öppnat en av morgontidningarna, Söderhamns-Kuriren, fångas jag av rubriken Ny lag kan äventyra demokratin. Det handlar om partiernas svårigheter att värva medlemmar och alltså finna svenskar villiga att engagera sig politiskt.

Problemet är att våra politikers anseende hos allmänheten minskar då inkompetenta medborgare nomineras till s.k. ”tunga” politiska uppdrag.1951 fanns 200 000 politiskt förtroendevalda i Sveriges 2 500 kommuner. De hade högt anseende.

Genom sammanslagningar av kommuner minskade de förtroendevalda i antal till 70 000 under de följande två decennierna och antalet kommuner minskade till 279, nästan en tiondel. Kommunpolitiker hade tidigare arbetat mer eller mindre ideellt, folk kände sina politiker och visste ”vad de gick för”.

Det politiska arbetet blev nu mer krävande både ifråga om kompetens och arbetsinsats. Arbetet flyttades mer och mer från kvällstid (fritid) till arbetstid, där det kolliderade med löneavdrag. Många kunniga politiker hoppade av till förmån för yrkesarbete och karriär. Det hjälpte inte ens att de mångdubblade sina arvoden.

Hittills har lagen krävt minst 31 fullmäktigeledamöter i kommuner med 12 000 eller färre röstberättigade. Nu gäller att 21 ledamöter krävs i kommuner med 8 000 väljare eller färre och minst 31 ledamöter då väljarantalet är 8 000 till 16 000, förut minst 41 ledamöter då väljarna var 12 000 – 24 000.

Resultatet är att det blir svårare för småpartier att få något som helst inflytande och att över huvud taget starta någon verksamhet. Det demokratiska inflytandet minskar i stället för att öka. Och allt hänger på ett eller annat sätt ihop med att det saknas kompetens, det som ger dåligt rykte.

Till behovet av kompetenta fullmäktigeledamöter kommer det större behovet av ledamöter i kommunernas styrelser och nämnder liksom alla kommunala bolagsstyrelser, egna eller med andra kommuner samägda. Behovet av särskild och mångskiftande kompetens är här väldigt stort, men sällan tillgodosett.

År 2011 hade vi 290 kommuner och totalt behovet av bortåt 40 000 förtroendevalda. Alla partier hade problem med medlemsrekryteringen och stora problem med att kunna nominera lämpliga kandidater till de flesta förtroendeposter. Konsekvenserna ser jag som förödande på många håll och det är mängden av skattepengar samt deras förnuftiga användning de här människorna skall besluta om och hantera.

Jag har själv många gånger från senare delen av 70-talet och sedan allt oftare upplevt nämnd- och fullmäktigeledamöter som infinner sig till beslutssammanträden utan att ens ha tittat på mötets dagordning, än mindre läst in ärendena eller helt uppenbart inte infunnit sig till sitt partis förberedande möten.

I riksdagens försvarsutskott placeras inte sällan politiker som inför nominering bara anmält intresse för andra utskott, som alltså egentligen saknar både kunskaper och intresse av försvarsfrågor. Sådana fall har jag tidigare redogjort för i den här bloggen.

Det här är ett hiskeligt problem och jag ser egentligen ingen lösning. IQ-test av något slag? Hjälplig läsförståelse även av facklitteratur inom nämnds respektive utskotts fackområde? Alltså inträdesprov? Haha!