Ålderns höst

Ju äldre jag blir, ju jobbigare blir det för mig att inte göra något. Ja, jag skriver en del i min blogg, men det blir också jobbigare med tiden. Alla mina läsare har kunnat konstatera att det blir allt glesare mellan mina inlägg.

Jag har alltid kommit sent i säng. Ändå har det blivit allt senare. Idag klädde jag på mig klockan 17, ingalunda något ovanligt. Men jag har tur, som har Birgit. Hon började samtidigt laga middagsmaten. Hon fixar och donar, som man säger. Ringer mina telefonsamtal, eftersom jag själv inte gör det. Dels hör jag dåligt, dels är det svårt att föra ett samtal när jag inte hittar de ord jag vill använda.

                         

Att skriva går bättre. Jag kan vänta lite, tills ordet dyker upp i minnet igen. Ibland tar det bara några sekunder, ibland beskriver jag ordet för Birgit och får på så sätt fram ordet eller det för tillfället glömda namnet.

Birgit, min hustru, är dagligen min räddning i såväl stort som smått. Hon inte bara ringer mina telefonsamtal. Hon uträttar mina ärenden både i och utom hemmet, ”tultande” med sin rollator. Minst sju gånger om dagen påminner hon mig om att jag skall ta mina mediciner. Varje gång kontrollerar hon också att jag tar dem. Hon tvättar, stryker och ropar precis som just nu: ”Nu kan du få äta!”

Jag föddes 1927, då folkuppfostrande litteratur av typen Ett lyckligt hem och dess grundläggning flödade. Flickorna utbildades i skolkök, som idag betyder något annat. Där kunde man läsa ”En god hustru är Herrens sista och bästa gåfva till mannen.” Lämplig litteratur spreds av borgerligheten till alla samhällsklasser om hemmet och hustruns roll i hemmet vid den tiden.

Såväl liberaler som socialister hade kämpat för fullständiga rättigheter åt kvinnan, men de ville sällan förändra synen på henne och hennes roll. Ellen Key, inflytelserik författare inte bara i Sverige i början av 1900-talet, brukade säga, med starkt bifall från de flesta håll, att kvinnans största uppgift var moderskapet, ”att föda och fostra sunda och sedliga barn”. Barnen fick också fostran i hemmet vid den här tiden, så mera sällan numera, tyvärr.

Ibland ryter Birgit åt mig, som ett lejon, men då ryter jag tillbaka, och så kan man ju inte hålla på. Så då övergår vi till att uppträda civiliserat. Vad då, börjat ryta? Jag? Ja, det har kanske hänt, men min röst är ju så svag numera, av många cigaretter och av åtföljande astma.

Både Birgit och jag har numera all världens krämpor, därför är det en Gudagåva att som vi ha en hjälpsam dotter i någorlunda närhet. Fram till i höstas skötte vi våra matinköp själva. Men då tvingades jag av mina krämpor att helt lägga av med affärsbesök. Tunga matkassar i veckoinköp är inget för mig eller Birgit och bilen har vi just sålt. Vår dotterdotter hjälpte oss att sälja bilen med annons i Blocket och att upprätta de nödvändiga handlingarna.

Men för att avsluta inlägget: Birgit och jag träffades för 71 år sedan och vi har varit gifta i 68 år. Jag älskar henne och naturligtvis hennes omsorger om mig. (”Du skall ta din medicin nu”, säger hon just för andra gången.) Men hon är ju yngre än jag, drygt tre år yngre.