Djupdykning i Palestinakonflikten

Jag har sedan i somras koncentrerat nästan allt mitt läsande till judarna och Palestinakonflikten. En konflikt som bottnar i urgamla tvister, men som blossat upp sedan slutet av 1800-talet till att under 1900-talet slå ut i full låga och fortfarande brinner. Jag har läst en rad böcker för både andra och tredje gången, med mer öppet sinne och medveten om att jag tidigare varit beroende av en hel del förutfattade meningar.

Däremot har jag hela tiden varit klart medveten om att judarna nu, 1500 år sedan de fördrevs från Palestina inte har någon självklar rätt till landet Palestina. Den rätten har sedan länge övergått till lagenliga ägare, som huvudsakligen är araber, men dessutom består av en del människor från jordens alla hörn. T.ex. kristna av olika kulörer, vars förfäder bosatt sig nära Jerusalem för att stå långt fram i kön till himmelriket vid harmagedon.

Till att börja med och alltså för hundratalet år sedan betalade judarna till palestinierna/araberna hederligt för den mark de tog över. Men det slutade man med i samma ögonblick man fann sig tillräckligt mäktig i regionen. Nu har det gått så långt att staten Israel öppet tar över mark från palestinierna, till och med privatägd palestinsk mark. Det är inte så lätt att tänka sig, men staten Israel stjäl öppet mark även från privata markägare!

En framstående och hederlig brittisk jude, politiker och kabinettsmedlem, Edwin Montagu (1879 – 1924), vände sig mot själva tanken att Palestina skulle vara hemlandet för ett särskilt judiskt folk. Ett judiskt hemland i Palestina skulle enligt Montagu komma att befolkas av en polyglott, mångfärgad heterogen samling av folk från olika civilisationer och med olika religiösa bruk och olika traditioner.

Montagu hade helt rätt, judarna fanns sedan länge utspridda över jordklotet med koncentrationer här och där. Deras seder och bruk hade delvis och under århundraden förändrats och anpassats till geografisk hemvist

1800-talets judepogromer i Östeuropa, länder som Ryssland, Polen, Litauen, Ungern m.m., gjorde att de även kom till Sverige, där de passade illa. Min mor, född 1897 och uppväxt i Sundsvall, fostrades till en mycket negativ inställning till judar, vilken hon behöll livet igenom. Då skall det kanske också sägas att min morfar invandrade i tjugoårsåldern till Sverige från Västpreussen i Tyskland (efter VK1 Polen).

Om inte villkoren för judarna blev outhärdliga i de länder där de nu levde vore det bättre om de, som Montagu själv gjort, stannade kvar och assimilerade sig. Om de inte gjorde så utan begav sig till Palestina i stort antal skulle de vara ovälkomna överallt: Om det blir känt att Palestina är den judiska stat som verkligen är deras hem, då kan jag se en världsomspännande rörelse med målet att bli av med dem till varje pris.

Montagu i början av 1900-talet var inte ensam om sin kritik, men Weizmann gick till motangrepp med en mycket stark lobbygrupp där den stenrika Lord Walter Rothschild med familj ingick liksom även inflytelserika media som The Manchester Guardian och The Times. Det har jag tidigare nämnt i inlägg här.

Den israeliska högern ledd av premiärministern Benjamin Netanyaho har nu inga skrupler beträffande behandlingen av Palestinierna. Det har däremot den i Israel mycket svaga vänstern, som stöder människorättsorganisationen Yesh Din. En organisation som någon gång ibland lyckas få domstolar att döma enligt lag till Palestinsk förmån.

Många judar, särskilt de österifrån komna ser sig idag som ett herrefolk, där palestinierna möjligen passar in som tjänstefolk. Påpekas detta, så framhåller gärna judar t.ex.: ”Jag känner till en palestinsk kvinna som arbetar som lärare för israeliska barn och jag har en barnflicka till mina barn som är palestinier. Det hela påminner bestickande i övrigt om den tyska herrefolksmentaliteten på 30-talet.

För en tid sedan bestämde israelisk domstol att den judiska bosättningen Amona, med fyrtio familjer skall rivas som uppenbart olaglig. Det är bara det att den plats staten Israel vill ge de fyrtio familjerna som olagligt byggt på rövad palestinskägd mark avses kompenseras med är mark som tillhör likaledes privata palestinier i Israel.

Dessa försöker nu Yesh Din hjälpa rättsligt, men var inför Rättegången i Högsta Domstolen härom dagen helt osäkra om utgången. Hur det gick vet jag tyvärr inte. Jag vet bara att israeliska staten numera helt öppet konfiskerar privatägd palestinsk mark.

Yesh Din kämpar för rättvisa åt palestinier inte i första hand mot bosättarna utan mot polisen, armén och ministerierna, som behandlar palestinierna orättvist. Naturligtvis är ingalunda bosättarna oskyldiga, tvärt om, men t.o.m. bosättningar som är helt olagliga förses av staten med infrastruktur i form av vägar, elförsörjning, vatten och avlopp liksom säkerhet.

Den 7 februari röstade Knesset ja till en kontroversiell lag som gör det möjligt att retroakitivt legalisera illegala bosättningar som byggts på privat mark. Detta betraktas av vänstern som ett avgörande steg för en annektering och underminerar naturligtvis helt demokratin eftersom det i praktiken upphäver det privata ägandet.

Enligt en uppgift i SvD har israeliska staten uppgivit att 6 000 nya bostäder skall byggas på Västbanken i år. FN, FN:s säkerhetsråd och Sveriges regering har fördömt Israels agerande och det är bra, men egentligen behövs betydligt hårdare tag än så.

De judiska bosättarna har lagt beslag på land i Palestina (Västbanken), så att det för Palestinierna återstår slamsor av land, med judiska bosättningar som djupa fjordar in i Palestina. Palestinierna har därigenom väldiga svårigheter att förflytta sig i eget land, t.o.m. inom det land man äger och brukar.

En blick på kartan tycks visa en judisk strävan att dela upp Palestina i bitar utan förbindelse sinsemellan. Det är ju smart, en palestinsk jordbrukare kan plötsligt finna att en del av hans marker ligger i en del av Palestina till vilken han har svårt att ta sig och sina redskap.

De ljusa områdena på Palestinakartan här är vad som nu återstår för palestinierna. De grå områdena är mark som judarna lagt beslag på och utnyttjar för bosättning. Röd gränsmarkering är utbyggd hög mur. Kartbilden är hämtad från Svenska Dagbladet 2017-02-13.

Vad har då de judiska bosättarna för argument att komma med till oss då de lägger beslag på palestiniernas mark?  Jo, ”Bibeln ger oss rätten till landet!” Vi kan tyvärr bara le åt eländet och påstå motsatsen.

Jag hatar inte judar och kan inte betecknas som antisemit, men förstår att palestinier kan göra det och till den grad att de dessutom uppträder som självmordsbombare. Det finns hederliga judar. En har jag nämnt, Edwin Montagu, men han dog 1924, 45 år gammal, efter att ha beskrivit vad som skulle kunna hända och faktiskt hände.