Erfarenhet

Erfarenhet är väl något man endast kan vinna över en tid? Ju längre tid − ju fler och grundligare erfarenheter är det fråga om. Jag fyller 90 nästa gång, om det blir någon nästa gång? En del människor blir över 100 år, men de har väl inte bränt sitt ljus i bägge ändar?

Det är fantastiskt hur många krämpor man kan ha och ändå vara vid liv. Särskilt eftersom en erfarenhet är att sjukvården upphör med tiden. Den begränsas till piller, smärtbegränsande eller tillbakahållande piller.

Ordineras man Waran, det man åtminstone tidigare dödade råttor med, så används det tydligen som ursäkt för att inte lägga in patienter för rätt små och tämligen enkla operationer. Påtalar du det så blir sannolikt läkarens svar att det inte finns några enkla operationer. Nej men vem har sagt att en del svåra, men mindre operationer då, inte skall utföras på äldre patienter? Kan det kanske vara våra korkade politiker?

I tidningen Veteranen yttrade sig en äldre läkare för ett par tre år sedan. Han sade att det vanligen är fel att inte operera på grund av hög ålder. Det kan vanligen mycket väl göras och borde göras.

Preparatet Waran gör att blodets koaguleringstid förlängs. Men skall tandläkaren dra ut en tand, det är en operation med blodvite, då kan man tillfälligt minska warandosen. Blodets koagulering mäts i återkommande prov eftersom förmågan kan vara svår att hålla konstant. Provet kallas PK(INR), som tas fram på laboratorium och anger hur många gånger koalitionstiden är förlängd.

PK(INR) maximalt 2,5 är vad min tandläkare inte vill överskrida för en tandutdragning. PK-värdet har trots noggrann inställning i mitt fall varierat mellan 1,9 och 3,1 då strävan är att hålla värdet 2,5. Jag djärves anta att ett ljumskbråck kan åtgärdas även om tiden för koagulering är dubblerad.

Jag djärves dessutom anta att läkarna normalt inte tycker det vara mödan värt att operera en multisjuk 89-åring för ljumskbråck. Man ges inte ens några råd om hur man skall hantera sitt bråck.

I förrgår smärtade det till ordentligt i ljumsken och jag släppte ned byxorna för okulär skadebesiktning. I ljumsken hade jag en tydlig bula. Jag lyckades trycka in det som var på väg ut genom bukhinnan. Än så länge är det alltså reponibelt. Ordet hämtat från Bra Böckers stora läkarlexikon.

Nu skall jag redogöra för hur den unge arbetsföre behandlas. I trettioårsåldern drabbades jag av ljumskbråck på ungefär samma ställe som nu. Jag ringde upp den anvisningsläkare jag hade stort förtroende för, dr Abelin, en läkare i 70-årsåldern. Han hade en lång praktik som kirurg på Karolinska sjukhuset.

Jag fick en tid, om jag minns rätt, samma dag. Dr Abelin fingrade lite i ljumsken, sedan stack han in lillfingret till första knogen i hålet i bukhinnan och sa: ”Här är det. Jag skickar en remiss till Karolinska, så får du gå förbi kön och blir kallad till inläggning och operation om ungefär en vecka.” Och så blev det.

På sjuksalen fanns en man, fulladdad med sådana där historier man inte kan låta bli att gapskratta åt. När jag var åter på salen efter operationen satte han sig vid fotändan av min säng och berättade historier. Alla som kunde lämna sin säng samlades runt honom, men det var för mig han berättade och jag kunde inte få stopp på honom.

Jag skrattade men försökte låta bli, det gjorde rasande ont där bukhinnan var sammandragen. Jag skrattade och stönade, skrattade och stönade ljudligt, tills en sköterska kom inrusande och frågade: ”Vem är det som har ont?” Hon fick berättaren att tystna

Med min erfarenhet blir konklusionen att man med diverse ursäkter inte tillhandahåller allmän kvalificerad sjukvård för multisjuka åldringar i Sverige och via Internet har jag beställt ett bråckband á 667 SEK tror jag det var, mitt närminne är väldigt kort numera.

Israelproblemet i Mellanösternproblemet

1917 i november, ett par dagar efter att tsaren störtats i Ryssland, så publicerades den s.k. Balfourdeklarationen i brittisk press, men väckte knappast något uppseende i skuggan av vad som i övrigt just hände i Europa. Deklarationen var utformad som ett brev från den brittiske utrikesministern till ordföranden i det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild.

I Paris hade den österrikisk-judiska journalisten Theodor Herzl följt rättegången mot den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus då denne utan grund dömts för spioneri för Tyskland och placerats på den ökända Djävulsön utanför Guyanas kust i Sydamerika.

Antisemitismen i Frankrike var tydlig och med rättegången fick den ett än starkare utbrott. Den franska officerskåren tyckte sig genom att få igenom domen rädda en del av sin ära. Det slutliga resultatet blev det motsatta, men det är en annan historia.

Herzl drog slutsatsen att bara en judisk stat kunde vara ett säkert botemedel mot den europeiska antisemitismen och dess konsekvenser, som just visats så tydligt. Målet måste vara att skapa ett hemland (Heimstätte) för det judiska folket och därtill behövdes stöd av minst en av de dåtida stormakterna.

Realisten i Herzl var beredd att upprätta denna stat varhelst ”de geologiska, klimatmässiga och naturliga förhållandena” möjliggjorde projektet. Religionen spelade ingen roll i Herzls planer. Den stat han tänkte sig skulle bli den modernaste i världen, med plats för ateister och fritänkare av alla slag.

Rabbinerna kunde predika om den nationella idén, men skulle inte ha något inflytande i en regering. Jag har ett minne av att jag på 30-talet i en tidning såg att Adolf Hitler nämnt Madagaskar som kanske lämplig plats för judarna. Sannolikt är att han inte visste särskilt mycket om Madagaskar, en av jordens största öar. För Hitler betydde kanske avståndet mest.

Palestina var dock att föredra som ”vårt oförglömliga historiska hemland”. 1895 skrev Herzl i sin dagbok: ”Först ska jag förhandla med tsaren om tillåtelse för de ryska judarna att lämna landet. Sedan ska jag förhandla med den tyske kejsaren, sedan Österrike, sedan med Frankrike om de Algeriska judarna och därefter som nödvändigheten dikterar.”

Men Herzls planer mötte starkt motstånd från alla håll. Tongivande judar i Europa var etablerade européer och 1896 skrev Herzl i dagboken: ”Jag måste medge det öppet. Jag är deprimerad. Ingen hjälp från någon sida, bara angrepp från alla håll. De judar som har det bra är alla mina motståndare på ett sådant sätt att jag börjar få rätten att vara den största antisemiten av alla.”                                       

Det tyska rabbinatets verkställande utskott tog 1897 offentligt avstånd från planerna, men i augusti lyckades Herzl samla ett par hundra judar till en kongress i Basel i Schweiz. Där bildades organisationen World Zionist Congress och Theodor Herzl valdes till president. Man förväntade sig att de europeiska stormakterna skulle stödja projektet av tre skäl.

∙Ett imperialistiskt självintresse.

∙Ett judiskt hemland skulle minska invandringen av judar från östra Europa och på så sätt motverka antisemitismen.

∙En organiserad judisk rörelse skulle kunna användas för att bekämpa radikala och revolutionära strömningar.

På flera håll skulle sionismen kunna dämpa faran av socialism eftersom det ofta var missnöjda judar som försåg de revolutionära partierna med ledare och idéer. Antisemitismen skulle minska om antalet judar minskade.

Turkiet skulle vinna på ett inflöde av ett intelligent och energiskt element i Palestina. Osmanska riket skulle tillföras stora summor och handel skulle ytterligare stärka Turkiets finanser. Judarna skulle föra med sig civilisation och ordning. Judarna skulle bygga en nödvändig järnväg från Medelhavet till Persiska viken. Byggd på annat sätt skulle denna stora nationernas väg ge mycket allvarliga rivaliteter.

Herzl fick kontakt med såväl tyske kejsaren som sultanen i Istanbul, vilken han erbjöd 100 miljoner pund för Palestina, pengar han trodde att judiska bankmän och storföretagare skulle vilja satsa. Båda potentaterna visade sig dock kallsinniga.

I januari 1904 vände sig Herzl till påven för att få stöd för sitt projekt, men Pius X avvisade honom bryskt med motiveringen att judarna inte erkänt vår Herre. Han sade sig inte kunna hindra att judarna begav sig till Jerusalem men ”skulle aldrig ge det sin sanktion”.

Herzl ruinerade sin hälsa genom sin rastlösa kamp för ett judiskt hemland och i juli 1904 dog han av hjärtbesvär. Hans ledarroll övertogs av Chaim Weizmannn utan vars insatser en judisk stat i Palestina troligen aldrig hade förverkligats.

Weizmannn var kemist och hade utvecklat en metod att av majs tillverka aceton. Han bodde i England och fick kontakt med den konservative politikern Arthur Balfour såväl som dennes partibroder Winston Churchill. Då VK 1 utbröt blev Weizmannn kallad till Churchill och fick uppdraget att starta ett särskilt laboratorium för tillverkning av sprängmedel till artillerigranater där aceton var en väsentlig ingrediens.

De kommande åren träffade han enligt egen uppfattning 2 000 politiker, diplomater, höga tjänstemän och andra inflytelserika personer som kunde vara av nytta för hans planer att förvärva Palestina för judarna. De här människorna var dock i huvudsak kallsinniga. Den som nappade var inrikesministern Herbert Samuel, den förste praktiserande juden i en brittisk regering.

Samuel presenterade ett memorandum för regeringen i januari 1915, tre månader efter att Turkiet gått in i kriget på Tysklands sida. Budskapet var att det ännu var för tidigt att realisera tankarna på en judisk stat. Försök att göra så skulle komma hundra år för tidigt och skjuta ett förverkligande flera hundra år framåt i tiden.

Man kunde inte heller påtvinga en arabisk majoritet ett judiskt minoritetsstyre och Palestina var ändå för litet för att absorbera all världens judar. I Palestina fanns bara plats för tre till fyra miljoner.

Annekterade Storbritannien i stället Palestina och bjöd judar att bosätta sig där skulle dess historiska uppgift att bringa civilisationens välsignelser till primitiva länder uppfyllas. I hundratals år hade området inte varit till gagn för världen, men judarna skulle åstadkomma framsteg och upplysning. Landet skulle återlösas och ge prestige åt imperiet. Närheten till Egypten skulle vara av stor strategisk betydelse och miljoner judar över hela världen, inklusive två miljoner i USA, skulle visa tacksamhet varande i generationer.

Såväl den brittiske premiärministern, Asquith som hans utrikesminister Grey avfärdade förslaget. Asquith kommenterade det satiriskt i ett brev, ”Dit skulle sedan med tiden världens alla judar svärma tillbaka från jordens alla hörn och i sinom tid få eget herravälde (vilket attraktivt samhälle!)”

1916 tillträdde Loyd George som premiärminister och Balfour blev utrikesminister. Den sionistiska rörelsen kunde driva officiella förhandlingar med brittiska regeringen, men mötte där sin starkaste motståndare. Det var den ende judiske medlemmen i det nya kabinettet, Edwin Montagu, en kusin till Herbert Samuel.

Han vände sig helt emot tanken att Palestina skulle vara hemlandet för ett särskilt judiskt folk. Ett sådant rike skulle enligt Montagu befolkas av en polyglott, mångfärgad heterogen samling folk från olika civilisationer, olika religiösa bruk och olika traditioner.

Om inte villkoren för judarna blev outhärdliga i de länder de nu levde vore det bättre om de, som han själv gjort, stannade kvar och assimilerade sig. Gjorde de inte så utan begav sig till Palestina i stort antal skulle de vara ovälkomna överallt: ”Om det blir känt att Palestina är den judiska stat som verkligen är deras hem, då kan jag se en världsomspännande rörelse med målet att bli av med dem till varje pris.”

Weizmannn gick till motattack stödd av en stark lobbygrupp och Machester Guardian och The Times. 1917 bad Balfour Weizmannn och Lord Walter Rothschild att skriva ett utkast till en deklaration som han kunde förelägga regeringen, vilket också skedde en månad senare. Där betecknades Palestina som ”det nationella hemmet för judarna” men den befintliga arabiska befolkningen nämndes inte med ett ord.

Det sades också att brittiska regeringen på alla sätt skulle anstränga sig att säkra att detta mål uppnåddes och att den skulle diskutera nödvändiga metoder och medel med den sionistiska organisationen.

Montagu och andra ledande företrädare i både utrikes- och försvarsministerierna såväl som de höga brittiska kommissarierna i Kairo och Delhi reste starka invändningar mot deklarationen. Lord Curzon, som var medlem i krigskabinettet och senare efterträdde Balfour som utrikesminister, skrev i en PM:

Vad skall det bli av folket i landet (Palestina) om vi antar att turkarna drivs ut och invånarna inte har utrotats i kriget? Det finns mer än en halv miljon av dessa syriska araber, hebréer, kana’aiter, greker, egyptier och förmodligen folk med korsfararblod. De och deras förfäder har bott i landet under större delen av 1 500 år. De äger marken som tillhör dem antingen som individuella jordägare eller som bysamfälligheter. De bekänner sig till den muslimska tron. De kommer inte att nöja sig med att få sina ägor exproprierade åt judiska immigranter eller med att verka som vedhuggare och vattenbärare för dem.

De här folkrättsliga invändningarna hade sorgligt nog ingen verkan. Balfourdeklarationen publicerades den 10 november 1917. Den brittiska utrikesministern skickade över den till det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild med följande lydelse:

Kära Lord Rothschild,

Jag har det stora nöjet att, Å Hans Majestäts regerings vägnar, till Er överlämna följande deklaration om sympatier för de judiska sionistiska aspirationerna, vilken har underställts och godkänts av kabinettet.

Hans majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sina bästa ansträngningar för att underlätta uppnåendet av detta syfte, varvid det är klart underförstått att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjutes av judar i något annat land. (Min understrykning.)

Jag skulle vara tacksam om ni kunde göra den sionistiska federationen underkunnig om denna deklaration.

Högaktningsfullt

Arthur James Balfour

Det är värt att observera att Palestina inte betecknades som en framtida judisk stat, utan det talas bara om ett nationellt hem i Palestina  −  med andra ord i delar av området. ”Ett nationellt hem” var dessutom inget i folkrätten förankrat begrepp. Det tillät breda tolkningar och förpliktigade inte Storbritannien till några konkreta åtgärder.

Sammanfattar man så var Balfourdeklarationen ett papper där en stat utlovade ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där, utan att ta hänsyn till de invånare som redan bodde där, deras intressen och önskemål.

I deklarationen talas om ett judiskt folk medan de kristna och de muslimska araberna, som befolkade Palestina, betecknas som icke-judiska samhällen. Det är lika logiskt som det vore att beteckna de finska medborgarna i Finland som landets icke-svenska befolkning.

Det jag redogjort för här är bara en mycket mycket liten bit av Palestinas och Israels historia. Men det är en av många bitar som alla med åsikter i Palestinafrågan bör känna till. Judarna stjäl fullt synligt arabiskt land från araberna. Att det bodde en del judar i landet för 1 400 år sedan är naturligtvis inget som styrker en nutida äganderätt.

Att araberna befolkat landet de senaste 1 500 åren väger betydligt tyngre, men nu är det militär makt som avgör. I de omgivande arabstaterna är man fullt upptagna med att av bland annat religiöst skäl skära halsen av varandra medan judarna stjäl landet. Det finns inget skäl att undra över grymma arabiska terrordåd i Israel.

Blir ett helt folk utsparkat från sitt hem, sin jord och försörjning och någon annan med våld tar över landet så har man all behövlig anledning att kämpa emot på det sätt man kan, ja till och med använda sig av gruvlig terror. Det är mänskligt, för att spetsa till det lite.

Jag har här försökt redogöra för en väldigt liten del av hur Weizmannn med hjälp av Storbritanniens representanter lurade till sig det land man nu disponerar. En hederlig britt ser jag i sammanhanget, Thomas Edward Lawrence, Lawrence of Arabia. Han drog sig tillbaka djupt besviken över att ha fått överlämna brittiska löften mot att araberna under Sharif Hussein hjälpte britterna mot Turkiet under VK 1, löften som Storbritannien aldrig tänkt hålla, men även det är en annan och lång historia.

Jag för min del kan inte komma ifrån en fråga. Hur skulle det vara om israelerna åtminstone började betala för den mark man nu tar och tagit från Palestinier på Västbanken? Herzl på sin tid hade åtminstone vett att för drygt hundra år sedan erbjuda sultanen 100 miljoner pund för Palestina, som då var glesare befolkat.

Att Gud skulle ha lovat landet till Israelerna, utan att egentligen ange landets gränser, är naturligtvis bara fånigt trams. Menachem Begin angav att landets östra gräns skulle vara Iraks västra gräns och alltså även omfatta Transjordanien. Han förespråkade därför även israeliska bosättningar väster om Jordanfloden.

Nej, jag är inte antisemit, men jag tycker synd om de stackars människorna på Västbanken med korsfararblod i ådrorna, som behandlas väldigt illa av Israelerna och där man är på väg mot bantustan enligt sydafrikansk aphartheidmodell.

Källor:   En rad böcker, men framför allt Ingmar Karlssons nya Roten till det onda.

              Uppdelningen av Mellanöstern 1916 −2016.                

Facebook kontra böcker med mera

Den 14 juli skrev jag ett inlägg ”Facebook kontra dagstidningar”. Nu vill jag ställa detta eländiga Facebook mot böcker. Ställa frågan: Hur blir man en bildad människa? Svaret är enkelt, först och främst genom en bildande uppfostran och därefter i all huvudsak genom att läsa böcker, tänka igenom, se till att man förstår det man läser.

Det går inte att skylla brist på bildning på ögonproblem. Nästan all god litteratur finns som ljudböcker och de är vanligen aningen billigare än de inbundna böcker jag vanligen köper. Dessutom har varje stad ett stadsbibliotek och böckerna lånar man utan kostnad som det sägs. Men så bra är det inte, lånar du inga böcker så får du ändå betala för andras lån via skatt. Ljudböcker kan dessutom avnjutas i många situationer då läseboken inte är att tänka på.

Som svensk är man bildad om man förstår skillnaden mellan att på Facebook kalla Vladimir Putin eller Donald Trump för idiot och på samma sätt uttrycka sig om en avsevärt äldre och nära släkting för dennes politiska (och välgrundade) uppfattning i en aktuell fråga. Den bildade (och väluppfostrade) förstår vad som är comme il faut på Facebook och där kan få en våldsam spridning.

Från Facebook till digitaliseringen som en del tydligen tror är i det närmaste slutförd inom kort, men så är det inte. Själv började jag arbeta med digitaliseringen av Försvarets Fasta Radiolänknät på 1970-talet. Vågutbredningsberäkningarna förändrades och nya algoritmer tillkom efter några års tillämpad forskning, särskilt gällande frekvensselektiv fädning.

Vi behövde på ett nytt sätt beräkna både kvalité och tillgänglighet hos mottagen signal då vi tog fram utbyggnadsunderlag för radiolänkstråken. Så blev de för somliga så viktiga vindkraftverken inblandade i ”det stora spelet”, men det är en annan och tidigare berättad historia.

Men samhällets digitalisering fortsätter och vidgas till nya områden. Vår digitaliseringsminister, Peter Eriksson har kommenterat World Economic Forum Global Information Technology Report 2016. I ett pressmeddelande säger han: ”För att Sverige ska kunna fortsätta sin utveckling behöver vi bli starkare på områden där det fortfarande finns utrymme för förbättring”.

Här verkar det som om han tror att vi är nära nog färdiga med denna utveckling, men så är det definitivt inte. Det finns mycket mer än lite på marginalen att göra på alla områden, trots att vi började för fyra decennier sedan. En del av det som gjorts är dessutom mindre lyckat. En del är misslyckat genom att det inte kan hanteras av gamla människor som ser och hör dåligt och är rädda för knepiga förändringar.

Apropå sådana kan jag inte gå förbi min käpphäst helt. Pengarna som började strömma över folket i början av 90-talet och sedan fortsatt att strömma, har fått ett namn: Helikopterpengar. Det är som om pengarna av statsmakten strös ut från helikopter och snabbt kan plockas upp av de unga och friska. Lönerna för vanliga anställda har tre- och fyrdubblats, men även priserna ökar i snabb takt. För de riktigt försigkomna har lönerna tiodubblats, för att klyftorna i S-samhället ska bli riktigt breda, tydliga och varaktiga.

För att i någon liten mån hjälpa till med finansiering av den här helikoptertjänsten har man underlåtit att höja pensionerna i motsvarande mån. Många gamla pensionärer är ju tåliga och sedan barnsben vana att klara sig på litet. De yngre har redan vant sig vid skenande löner och kräver bara mer.

Sossarna väljer inte den pragmatiska, omprövande vägen, de väljer sin dogmatiska och menar att det är viktigare att tycka rätt än att ha rätt och regeringen tycker att pensionärerna ska sitta stilla i båten och vara glada över sin högre skattesats och de obetydliga höjningarna av pensionerna.

I nästa inlägg siktar jag på att återkomma till palestinaproblemet, men det kan dröja lite. Det är ju ett stort problem som hamnat i bakvatten när araber slåss mot araber i Syrien och Irak.

Israel i Mellanöstern och i centrum av arabvärlden

Nu har jag just läst Ingmar Karlssons på Historiska Media utkomna bok Roten till det onda, om uppdelningen av Mellanöstern 1916 – 2016. Jag kan försäkra att det varit högintressant läsning för mig, med mitt intresse för just den tidsperioden (min egen). Jag tar mig fräckheten att här citera ett par sidor, bara en och en halv sida från bokens slut.

Jag vill varmt rekommendera boken till den som vill veta mer om vad som hänt och händer i Mellanöstern, utan att läsa travar av historieböcker om Mellanöstern som jag nu gjort under ett par decennier.

Våra media har nu under ganska lång tid nära nog hundraprocentigt ägnat allt intresse åt Mellanöstern exklusive Israel, som en tid har kunnat härja fritt på Västbanken utan att observeras av världssamvetet. Händelsevis får det här inlägget en stark knytning till det jag skrev i inlägget 29 juni Lennart och Tomas på Facebook.

Citatet:

I det tidigare mandatet Palestina har den israelisk-palestinska konflikten hamnat i skuggan av inbördeskrigen i Syrien och Irak och IS framfart. Dagligen etableras nya fakta på den ockuperade Västbanken med bosättningar som syftar till att göra en territoriell kompromiss och en palestinsk stat omöjlig. Över en halv miljon bosättare lever där och i östra Jerusalem och många av dem är beredda att ta till vapen för att hävda sin påstådda gudomliga rätt till ”Judéen och Samarien”.

Redan idag finns det en tvåstatslösning i området mellan Medelhavet och Jordan: staten Israel inom 1967 års gränser och en israelisk bosättarstat, som står utanför en rättsstats regler och normer och där bosättarna sätter sig över både polis och armé och trakasserar den arabiska lokalbefolkningen men sällan arresteras och nästan alltid undgår bestraffning för sina handlingar.

Israel har nu utvecklats till en stat vars invånare indelas i fyra kategorier. Det är Judarna i det egentliga Israel som har de rättigheter och skyldigheter som karakteriserar en demokrati, araberna i Israel som visserligen får delta i allmänna val men vars rättigheter är inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.

De arabiska medborgarna i Israel, som var omkring 100 000 när staten utropades (700 000 hade flytt landet inför och under kriget 1946). Min anm.), uppgår nu till 1,5 miljoner eller drygt 20 procent av befolkningen. I de områden som Israel kontrollerar − det egentliga Israel inom 1967 års gränser, Västbanken, östra Jerusalem och Gaza − kommer den arabiska och judiska befolkningsdelen att vara lika stor, kring 7 miljoner vardera, med lätt arabisk övervikt redan om fem år.

De val som varje israelisk regering nu står inför beträffande det tidigare mandatet Palestinas framtid är:

− Att fortsätta den illegala ockupationen av ”Judéen och Samarien” och permanenta det nu rådande apartheidsystemet med ett antal från varandra avskiljda palestinska bantustans.

− Att inkorporera dessa områden i ett Storisrael som med tanke på den demografiska utvecklingen skulle få en palestinsk majoritet om några år. Om palestinierna där skulle få samma politiska rättigheter som de som nu är israeliska medborgare skulle den demokratiska stat i Palestina som Yasir Arafat talade om som sin dröm i sitt historiska tal inför FN:s generalförsamling hösten 1974 förverkligas.

− Att inkorporera de ockuperade områdena men att göra sig kvitt större delen av den arabiska befolkningen, antingen genom fördrivning eller genom en politik som bokstavligen svälter ut dem och inte ger den något annat alternativ än att ämna landet.

På så sätt skulle Israel förbli judiskt och demokratiskt men till priset av att vara den första demokratiska staten med etnisk rensning som officiell politik.

Trots det stöd en sådan judisk stat skulle få bland delar av den israeliska lobbyn i framförallt USA skulle en sådan politik göra Israel till internationell paria.

Mandatets och Balfourdeklarationens skrivning ”varvid det är klart underförstått att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina” klingar därför nu tommare än någonsin och alla Osloplaner och ”vägkartor” för upprättandet av en palestinsk stat kan avskrivas.

Den ordning som Storbritannien och Frankrike skapade faller nu samman utan att någon ny är i sikte. Fältmarskalken Earl Wavell, som tjänstgjorde på den palestinska fronten under första världskriget, sammanfattade som nämnts i bokens inledning följderna av den brittiska och franska politiken:

Efter kriget som skulle göra slut på krigen tycks de ha varit framgångsrika i Paris med att sluta en fred som gör slut på freden. Slut citat.

Lite kuriosa i sammanhanget måste jag redovisa. Fredskonferensen i Paris efter VK 1 inleddes i januari 1919 och den sionistiska organisationen i London ville till varje pris undvika att Palestina kom under amerikansk förvaltning och kontroll. Man gav ut en skrift där man kunde läsa:

”Demokrati” i Amerika betyder alltför ofta majoritetsstyre utan hänsynstagande till olikheter i typer, civilisationsnivåer och skillnader i kvalitet. Demokrati i denna mening har kallats den smältdegel där det kvantitativt mindre assimileras i det kvantitativt större. Detta är utan tvekan naturligt i USA och fungerar på det hela taget väl. Men om denna amerikanska idé skulle tillämpas på det sätt som en amerikansk administration skulle då kunna tänkas tillämpa den i Palestina, vad skulle då hända?

Den numeriska majoriteten i Palestina i dag är arabisk, inte judisk. Kvalitativt är det ett enkelt faktum att judarna nu har överhanden i Palestina och under lämpliga villkor kommer de också att bli dominerande även kvantitativt om en generation eller två. Men om en grov aritmetisk uppfattning om demokrati skulle tillämpas nu eller i ett tidigt stadium på de omständigheter som råder i Palestina skulle den styrande majoriteten vara arabisk och uppgiften att grunda och utveckla det storslagna judiska Palestina bli oändligt svårare.

Jag har svårt att tänka mig en mer rasistisk skrivning. Mer än 90 procent av Palestinas befolkning var vid den här tiden arabisk. Visserligen strömmade judar till Palestina, oftast i vågor, beroende på hur de behandlades på olika håll i världen. Immigrationen stöttades i början av några stormrika judar i USA och Storbritannien.

Som mandatärmakt för Palestina säkrade Storbritannien i Balfourdeklarationen och i samarbete med World Zionist Organization bildandet av staten Israel. Araberna protesterade förgäves med hänvisning till artikel 22 i Nationernas Förbunds stadga som antagits i Versailles. Den som bekräftade USA-presidenten Wilsons princip om folkens självbestämmanderätt och därmed stödde den palestinska arabiska majoritetens krav på en arabisk statsbildning.

I en debatt i det brittiska parlamentet några månader tidigare sade Balfour själv: Motsägelserna mellan bokstäverna i stadgan och de allierades politik är än mer flagrant när det gäller en oberoende palestinsk nation än i fallet med en oberoende syrisk nation. Ty i Palestina tänker vi inte ens föreslå någon form av konsultation rörande de nuvarande invånarnas önskemål.

De fyra stormakterna har tagit ställning för sionismen. Och sionismen, det må vara rätt eller fel, är rotad i en uråldrig tradition, i aktuella behov, i framtida förhoppningar som är av långt större vikt än önskemålen hos 700 000 araber som nu bor i detta gamla land.

Sammanfattningsvis har stormakterna vad Palestina angår inte gjort något uttalande i sakfrågor som inte obestridligen är falskt och inte utfärdat en enda politisk deklaration som de inte alltid har avsett att bryta.

En rad olika förklaringar till det brittiska handlandet finns, men de är som sagts olika och därmed likgiltiga.

Redan vid 1920-talets början var den arabiska oppositionen mot sionismen svår. Arabiska demonstrationer och oroligheter förekom frekvent. Palestinierna radikaliserades i takt med att invandringen ökade och de judiska bosättningarna blev fler. Pogromliknande upplopp utbröt och vid ett tillfälle dödades 6 judar och omkring 200 skadades.

Svaret blev en underjordisk judisk milis, Irgun Haganah, bildades. Den skulle komma att spela en avgörande roll i den fortsatta historien och bli kärnan i landets armé.

Jag stannar här i min historieskrivning om Israels tillkomst, men jag kommer absolut att fortsätta, eftersom tjugonde århundradet klarnat betydligt med historieforskarnas hjälp. Jag har tvingats att revidera en hel del av mina bara ett par år gamla uppfattningar, där jag som många andra tagit falsk och propagandistisk historieskrivning för sann, det är alltför lätt att göra så. Den färska informationen är tyvärr inte sällan osann och ofta ensidig och därmed missvisande.

Mellanöstern

Just nu läser jag Roten till det onda av Ingmar Karlsson. Det handlar om Mellanösternhistoria och författarnamnet garanterar både hög kvalitet på historieframställningen och intressant läsning. Ingmar Karlsson kan Mellanöstern.

Jag har inte hunnit så värst långt i boken, men finner anledning citera ett par stycken på sidan 33 i boken:

Den engelska arabisten och resenären Gertrude Bell ((1868 – 1926) som 1920 blev brittiska kronans representant i Bagdad och kallades Iraks okrönta drottning, skrev 1907 i sin bok ”The Desert and the Sown” om rörelserna: (Arabiska nationalistiska rörelser, min anm.):

Vilket värde har dessa panarabiska sammanslutningar och deras upphetsande pamfletter, som de producerar i utländska tryckpressar? Svaret är enkelt: de är inte värda någonting. Det finns ingen nation bestående av araber, den syriske köpmannen skiljer sig från beduinerna med en klyfta som är bredare än den mot osmanerna, de syriska landen bebos av arabisktalande raser som alla är ivriga att skära halsen av varandra och barn hindras från att utföra dessa naturliga drifter av den trasige halvsvultne soldat som då och då får sultanens sold, … Det finns ingen eller föga territoriell nationalitet … Om du frågar en syrier vilken nationalitet han tillhör svarar han att han är en invånare i Damaskus eller Aleppo − jag har redan sagt att Syrien bara är en geografisk term som inte motsvarar några nationella känslor i invånarnas bröst.

Det skrevs för 109 år sedan och Storbritannien, Frankrike och Ryssland funderade kanske redan över vilka områden i Mellanöstern de skulle kunna lägga beslag på sedan Osmanska imperiet (Turkiet), allierat sig med Tyskland och besegrats i ett kommande krig.