Högre utbildning ett haveri

Dick Harrison, historieprofessorn i Lund, hade den 26 januari en debattartikel med samma rubrik i SvD. En mycket bra artikel, som bara kommer sent. Den svenska högskolan havererade för länge sedan. Det gjorde den som en naturlig följd av samtliga lägre skolformers haveri för mycket länge sedan. Plus sättet att numera finansiera verksamheten, där skolorna tilldelas medel i förhållande till genomströmningen av studenter.

Prof. Harrison vill något så fult som ställa krav på att studenterna studerar och så hårda krav får man naturligtvis inte ställa på studenter som knappt är läskunniga. Sådant är ju resultatet många gånger numera efter gymnasiestudierna.

Jag är bara förvånad över att prof. Harrison inte tidigare publicerat de här åsikterna. Nu hade han återvänt till Lund 2015 efter att ha varit utomlands ett år. Men den svenska högre undervisningen havererade flera år tidigare, bl.a. som en följd av att skolans samtliga lägre stadier stadigt försämrats sedan 70-talet.

En kort historielektion om svensk skolutveckling och betyg ger jag i inlägget 19 april 2011 Skolbetyg. Det inlägget kunde jag delvis skriva eftersom jag fortfarande hade och har en hel del skollitteratur kvar sedan min skolstyrelsetid i Haninge. Inlägget motsvarar sex tättskrivna A4-sidor. Läs det, du som inte vet vad som hände med skolan på den tiden. Naturligtvis är det inte uttömmande, men det ger en flyktig bild av vad som hände.

”Kort sagt:” säger prof. Harrison, ”den svenska högre utbildningen, åtminstone den som bedrivs på arbetsplatser likt min, har havererat. …” och så är det, från och med förskolor hela vägen upp t.o.m. universiteten. Läraryrket, detta fina yrke, är misskrediterat, nedvärderat, inte längre högt ansett som det var för sådär sextio – sjuttio år sedan.

Nu klagar lärarna över ett lågt löneläge samtidigt som lärarhögskolorna antar elever med låga gymnasiebetyg, för att över huvud taget kunna få några lärarkandidater. Samtidigt anges att det i en snar framtid kommer att behövas flera tiotusental nya lärare till grundskolan.

Jag har skrivit en hel del tidigare här om den svenska skolans utveckling − eller avveckling om du så vill. Den förälder till skolbarn som inte känner till vad som hänt inom skolan under det förra seklet (antagligen de flesta) bör faktiskt ta reda på det. En del information får man om man läser mina inlägg under skolpolitik.

Inlägget 19 april 2011 Skolbetyg är ganska omfattande, det motsvarar 6 tätskrivna A4-sidor. Det gäller också inlägget 10 nov. 2009 Där intelligens utvecklas. Några är skrivna före bloggandets tid och tagna från mitt tidigare datorskrivande. Här är några exempel, som kan vara av intresse för den som börjar intressera sig för barnens skolgång:

ONSDAG 3 JUNI 2015

Ständigt aktuell - den svenska skolan

SÖNDAG 14 APRIL 2013

Skolan är alltid aktuell

FREDAG 27 APRIL 2012

Alexanders kurir

TISDAG 19 APRIL 2011

SKOLBETYG

Det är ett långt inlägg om betyg i skolan, men också dess förfall under 5 decennier, mer än 6 fullskrivna A4-sidor. 

TORSDAG 20 MAJ 2010

Betyg från sjätte klass?

TISDAG 10 NOVEMBER 2009

Där intelligens utvecklas

TORSDAG 9 APRIL 2009

Skolfunderingar 1978

SÖNDAG 29 MARS 2009

Barnbarn (Från 1984)

ONSDAG 5 AUGUSTI 2009

Skolan
(Från datorarkivet och skrivet i mitten av 90-talet.)

TORSDAG 9 APRIL 2009

Skolfunderingar 1978

*) De fyra första inläggen får du upp genom att klicka på deras rubrik. De andra via sökrutan uppe till vänster.

Det finns så mycket att säga om nivellerandet och misslyckandena inom den svenska skolvärlden. Mycket är så misslyckat att det bör nämnas före varje positiv åtgärd, men jag slutar här. Läs och begrunda.

Mina problem i Söderhamn

Min senaste vurpa hemma på köksgolvet har verkligen ställt till det som redan tidigare var illa tillställt. Nu vägrar jag att sätta mig upp i sängen den första timmen efter ett uppvaknande som jag finner väldigt olustigt. Mina smärtdämpande tabletter börjar jag med, men de är lite svåra att svälja med vatten i liggande ställning.

Då jag ytterst försiktigt sätter mig upp i sängen, så vrålar jag. Smärtan är nämligen olidlig. Lite längre fram på dagen blir det lite lättare, men jag har börjat undra om det verkligen beror på mina tabletter? Jag tänker inte testa detta, i stället har jag nu ett par dagar tagit 10 mg extra på morgnarna. Under all min vakna tid får jag då och då välgrundad anledning att skrika, men då jag tillräckligt försiktigt rör på mig räcker det vanligen att kvida.

Främmande människor jag mött och möter har vanligen varit väldigt hjälpsamma då de sett mig försöka lasta t.ex. vedsäckar eller gödselsäckar i kundvagn. Det har t.o.m. hänt att man följt mig till bilen för att lasta över dem. Men nu är situationen den att jag inte kan besöka några affärer, det är alltför plågsamt. Birgit, med ett smärtande knä och sin rollator gör det, men får hjälp av vår dotter, Ann-Christin, vid veckoinköpen på ICA.

Ända sedan tidigt 80-tal (kanske är det ännu tidigare) har ju politikerna bestämt att gamla människor skall kunna bo kvar hemma, så länge de önskar detta. Det skulle bli billigare för kommunerna och långvården hade mycket dåligt rykte. Att bo kvar med nödvändig hjälp passar mig perfekt och är det vi bäddat för i samband med vår flytt till Söderhamn 2004. Vårt enplanshus är med smärre detaljer närmast handikappanpassat. Rullstolsanpassat är det inte.

Det talas och skrivs mycket om livskvalitet för de gamla och sjuka, men det som är livskvalitet för den ene är det inte alltid för den andre. Livskvalitet för mig är numera att få läsa och skriva. Det jag framförallt läser är 1900-talshistoria, politisk och militär. 1900-talet kan väl sägas vara präglat av politiska och med militära medel drivna konflikter stater emellan.

Själv fick jag som ung under 5 ½ år en ganska grundlig soldatutbildning, Sverige var omringat av länder i krig. Under 40 år följde planeringsarbete för försvar av Sverige om Sverige skulle anfallas av Ryssland. Någon annan skurkstat med sådana planer kunde vi inte tänka oss. Sverige var inblandat i det kalla kriget och det drällde av människor som spionerade för rysk räkning.

Man kan säga att det svenska försvaret började byggas ut 1936, då det stod ganska klart att Hitler och Tyskland siktade på revansch efter Versaillesfredens uppenbart orättvisa fredsavtal. Verklig fart på upprustningen blev det naturligtvis efter krigsutbrottet 1939. Då svensk vapenimport nära nog omöjliggjordes, alla producentländer själva behövde vad de producerade, så uppstod och byggdes en omfattande svensk försvarsindustri ut.

Ett väl fungerande samband är en absolut nödvändighet inom ett totalförsvar. Under 40 år, hela tiden för kalla kriget, arbetade jag med förverkligandet av ett stryktåligt samband inom svenskt totalförsvar och hela denna tid med koncentration på ett radiolänknät. Ett nät som från början döptes till Försvarets Fasta Radiolänknät, FFRL och sedermera slogs ihop med Försvarets Trådnät och döptes om till Försvarets Telenät, FTN.

Mitt nuvarande intresse för politik och militärhistoria är naturligtvis upphakat på mina 46 yrkesverksamma år i yrken som verkligen intresserade och engagerade mig. Alla dessa intressen är av en art som man kan driva så länge man kan sitta och läsa och skriva på ett tangentbord. Skriva för hand kan jag knappast längre, därtill är jag för darrhänt. Vem som helst bör förstå att jag då behöver plats för ett skrivbord, en dator och mitt ganska omfattande bibliotek där bokhyllorna täcker väggarna i mer än ett rum.

2004 följde vi efter vår dotter, som flyttat till Söderhamn. Vår son flyttade till USA i början av 70-talet. I Västerhaninge, där vi tidigare bodde, hade vi ett omfattande umgänge, jag hade just lämnat kommunfullmäktige och kommunstyrelse, hade 36 år bakom mig i Lions Club. Lions Club i Söderhamn hade man just lagt ned, liksom det mesta som var bra för staden.

Det blev lite ensamt och då var mina intressen utmärkta att ha, den här bloggen, liksom ett par gästrum för gamla vänner och släktingar som ville hälsa på hos oss. Vännerna i vår ålder som hälsar på, blir dock på grund av ålder, krämpor och frånfällen allt färre. Livskvalitet är väl något vi människor allmänt strävar efter, men vad som anses höra dit kan variera. Min hustru, vår dotter och son med familjer, mina böcker och min dator är vad som är viktiga för min livskvalitet. Att kunna välja ett liv med dem respektive detta är valfrihet och att sitta på en stol med mjuk dyna är min önskan. Den enda ställning som är någorlunda smärtfri förutom sängläge.

Helt klart är också att vi flyttade från en kommun med mycket väl utbyggd och fungerande äldreomsorg och till en kommun med avsevärt sämre omsorg om sina gamlingar. Det har jag redogjort för i ett tidigare blogginlägg. Här i Söderhamn har man just färdigställt ett 30-tal ”lägenheter” i ett äldreboende och då naturligtvis sett till att Vd i kommunens bostadsbolag och ansvarig nämnds ordförande (S) fått den positiva publicitet som går att få.

Tyvärr rör det sig om 30 enrumslägenheter, inte mycket att komma med om man och hustru inte vill skiljas åt och behålla ett bibliotek, en skrymmande dator och en del möbler. Ett par befintliga äldreboenden i Söderhamn med ”riktiga” lägenheter skall i stället läggas ned. De unga, som planerat och genomfört detta verkar tro att de gjort något bra och hälsingarna verkar inte missnöjda. Jag ser eller hör i alla fall inga missnöjesyttringar från dem. De kanske inte heller medför några böcker till boet?

Hittills under vårt just påbörjade århundrade har 32 000 platser på äldreboenden försvunnit i Sverige. I Hälsingland har antalet äldreboenden minskat med nära en tredjedel enligt Söderhamns-Kuriren. Detta trots att de äldre blir allt fler. Kommunernas ambition är att de äldre skall vårdas i hemmet så länge det går. Det passar mig, jag röker också upp till 30-40 cigaretter om dagen och det är en vana jag inte avser ändra.

På tisdag får vi besök från kommunen och det kommer att visa sig hur långt valfriheten sträcker sig, hur lätt eller svårt det är att få vård i hemmet och hur livskvalitén skall te sig för oss framöver.

Söderhamn försämrar sin snöröjning

I onsdags skulle jag lämna PK(INR), ett blodprov, på vårdcentralen. Det kunde jag inte av flera skäl. Jag har svårt för att röra mig eller kanske rättare sagt, jag vill inte för att det gör så förb-t ont. Dessutom kunde jag inte lämna prov därför att vi var insnöade. Det hade kommit kanske 3-4 decimeter snö under natten. Jag ringde alltså återbud till vårdcentralen och fick en ny tid på torsdagen.

En granne såg att Birgit, min hustru, var på väg att med sin rollator försöka ta sig igenom djupsnön till brevlådan. Ett snurrigt försök dömt att misslyckas, om inte förr så i alla fall vid plogvallen. Han hämtade posten åt henne. Senare skottade en granne en gång från vägen till vår groventré. Tack, snälla hjälpsamma Sven-Erik!

Jag är 89 år och multisjuk. Just nu dessutom skadad vid ett fall på köksgolvets hårda stenplattor för några dagar sedan. Min fru är ”bara” 85 och rör sig både ute och inne med hjälp av rollatorer.

På eftermiddagen ringde Birgit till kommunens Resurscentrum som sköter snöskottningen åt oss gamlingar. Hon undrade om vi kunde få skottat senast torsdag förmiddag, eftersom jag hade ny tid för provtagning då. Mannen på Resurscentrum sade: ”Kan ni inte ta bussen?” Då brast det för Birgit, hon började gråta och lade på luren. Ingen av oss har kunnat gå till busshållplatsen på flera år, inte ens sommartid.

I dag upplystes vi äntligen om att alla från 85 års ålder har rätt till sjuktransport med taxi för 100 kronor enkel tur och med ledsagare, så i morgon blir jag hämtad för provtagning. Det är nästan så att man kan misstänka ovillighet från flera håll att meddela åldringar om deras rättigheter.

Nu är det torsdag kväll och det är fortfarande oskottat hos oss, mitt i samhället Sandarne. Innanför groventrén står fyra sopkassar och en påse matavfall eftersom sopkärlen ute på gården fortfarande är insnöade, så även vi.

Så har vi då kommunens snöröjning i stort, som inte får några lovord. Tekniske chefen, som jag tycker verka styra och ställa som han vill trots alla misslyckade affärer tycker tydligen att man lyckas snöröja riktigt bra. Men den stora rubriken i onsdagstidningen är Söderhamnarna är förbannade.

Gatuchefen Karina Nylanders telefon brinner, säger hon. Det har varit skarpt läge med snöröjningen sedan klockan 18.30 i söndags, säger hon, och mycket riktigt kom det lite snö redan då. ”Den vanligaste synpunkten är att snövallen är 80-100 cm utanför folks portar och att de inte kommer ut. Söderhamnarna är förbannade, min telefon håller nästan på att brinna upp. Vi har klagomål från alla delar av kommunen utom Marma, Moheda, Vannsätter och Bergvik.

Tidigare skötte 38 entreprenörer snöröjningen och kommunen gjorde en större del själv. Sedan oktober 2015 har tydligen kommunens tekniske chef, Lars Stål, tecknat ett nytt avtal med Söderhamns byggröjning, som med 19 underentreprenörer skall göra jobbet. Snöröjningsområdena har minskats från 40 till ett 20-tal. Jag tycker det verkar gå som det brukar, då tekniske chefen tecknar sina avtal för kommunens räkning.

”Med tanke på att vi gått från 40 entreprenörer till en och att Söderhamns byggröjning expanderat väldigt snabbt, är jag positiv till det jag sett hittills”, säger han. ”Tror du kommuninnevånarna delar din uppfattning”, frågar Kuriren? ”Visst har det kommit många klagomål, men det har det gjort förr om åren också”, svarar han.

Söderhamnarna med sina begåvade politiker verkar acceptera sådana svar. Jag gör det inte, men å andra sidan; Vad kan jag göra? Ja just! Vädra mina känslor här i bloggen.

Mitt helvete!

Jag har dråsat i kull igen. Jag snubblade häromdagen när jag stapplade över köksgolvet för att nå min käpp, som stod lutad mot ett skåp på andra sidan av rummet. Golvet är ju så jäkla hårt med sina stenplattor och jag har inget kvar av min gamla fina fallteknik.

Den gamla kroppen, som redan tidigare gjorde ont överallt, gör nu ändå ondare överallt. Det är tur att jag har rätt verkande medicin och kan tillfälligt öka dosen. Birgit tyckte att jag borde åka till sjukhuset i Bollnäs, men dit åker jag inte mer av fri vilja.

Våren 2013 blev jag ditskickad av vår familjeläkare med akut och allvarlig hjärtsvikt p.g.a. stora mängder vätska i lungorna. Jag skrevs in vid sjukhuset exakt klockan 17.00, varpå jag fick sitta i exakt åtta timmar i det sällsynt lilla väntrummet vid ytterdörren, alltså från klockan 17.00 till klockan 01.00 exakt, innan jag fick träffa en sköterska som tog ett EKG och lite andra prover.

Det sjukhusbesöket har jag beskrivit i ett inlägg den 17 maj 2013, Vård? Nej Lean! Sedan dess har sjukhuset i Bollnäs privatiserats och fungerar kanske nu både som sjukhus och med hjärtintensivavdelning. Min vistelse där en vecka 2013 upplevde jag i alla fall så negativt att jag inte besöker det sjukhuset frivilligt i första taget.

Nåja, jag har i alla fall ett läkarbesök inbokat den 28 januari och det får räcka med det så länge. En del av mina läsare här väntar på e-postsvar och jag kanske börjar skriva svar snart. Det blir också allt längre uppehåll mellan mina blogginlägg, men hav tålamod och det bra. (Undrar om det rationella i det där sista går hem?)

Sverige, Gävleborg och Söderhamn

I en debatt om hur politiker i Sverige, dess olika regioner och kommuner sköter sig skulle den som vill försvara Gävleborg och Söderhamn ligga illa till. Debattörer kan vanligen slå varandra i huvudet med valda faktamässiga slagträn, men den stackare som i det läget skall försvara Gävleborg och Söderhamn ligger risigt till. Debattören på andra sidan har hela tiden bättre slagträn.

Gävleborgare har ju knappast några slagträn alls och då är det inte lätt att välja. Samhällsekonomin kan vara i botten, vilket gått ut över skola och äldreomsorg. Så får man plötsligt några tiotal statliga miljoner till skola och äldreomsorg, som fått stå tillbaka för flyktingmottagning. Pengarna läggs omgående på en inomhusarena som bandylaget tjatat om i många år. Lärarna får stå där, med ett antal elever som bara talar Arabiska i klassen och äldreomsorgen är ju ändå på nyliberal avskrivning.

En god nyhet presenterades i förra veckan av SCB. Antalet sysselsatta svenskar i åldern 15 – 74 år var 4 873 000 i november 2015. En ökning med 87 000 jämfört med november i fjol. Verkligen något att glädjas åt oavsett politisk läggning. ”Vill verkligen borgerlighetens systemkollapsprofeter att arbetslösheten sjunker?”, frågar Aftonbladets Daniel Swedin på Twitter.

”Lämna kollapsretoriken” ropar Helle Klein, som gett mig kalla kårar då hon någon gång debatterat i TV.  Hon menar att SCB:s siffror visar att den nu förda politiken fört åt rätt håll. Tove Lifvendahl säger i SvD om detta: ”En infantil fråga förtjänar en motfråga i samma ”låt oss missförstå varandra”-anda.” Om stigande sysselsättning är något som AB och Helle Klein menar bevisar att den förda politiken är på väg åt rätt håll – hur kommer det sig att slutsatsen var en annan i valrörelsen?

Några dagar före valet 2014 visade SCB:s siffror nämligen en ännu större ökning än nu: 97 000 fler personer i sysselsättning i augusti 2014 jämfört med samma månad 2013. Men då var de här duktiga debattörerna tysta som möss. Inte minsta nysning om att blåsa faran över, sluta larma och i stället vila efter framgången.

Däremot hörs nu utspritt över hela landet att den offentliga verksamheten uttrycker oro, vanmakt och stress över situationer som uppstått till följd av kraftig flyktingtillströmning på kort tid. Socialsekreterare har en omöjlig arbetssituation och lärare som inte kan förmedla adekvat undervisning, när några elever i klassen plötsligt bara talar arabiska.

Till råga på eländet vill jag påminna om Konjunkturinstitutets bedömning tidigare i år av effekterna av regeringens reformer. ”Vi kommer att få se en omflyttning med färre öppet arbetslösa och fler dolt arbetslösa.” Arbetsförmedlingens generaldirektör gick också för ett tag sedan ut med upplysningen att ”matchningen blir en tuffare utmaning då andelen arbetslösa som har efterfrågade kompetenser minskar”.

Aftonbladets enögda analyser är inte till någon hjälp nu. Vi behöver politiker och tjänstemän som kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting har tittat närmare på utvecklingen i en ny rapport enligt Söderhamns-Kuriren, SK. Där konstateras att vi flyttar från de små kommunerna till de större städerna. Det är framförallt att det finns arbeten och möjligheter till studier i städerna som gör att de växer. Ingetdera erbjuds i någon större utsträckning i Söderhamn och bildning verkar inte värderas särskilt högt om man tittar på politikeruppsättningen i staden. Kompetensen verkar inte heller särskilt hög inom stadens förvaltningar, något som SKL säger blir en naturlig följd av minskande innevånarantal.

I Kuriren läser jag det jag redan vet: ”Krympande kommuner som Söderhamn ställs inför en rad problem. Det blir svårt att få skattekronorna att räcka till för att förvalta och utveckla sådant som skolor och äldreomsorg.

Samtidigt minskar möjligheten att rekrytera nya politiker och kompetenta tjänstemän i och med det krympande befolkningsunderlaget och förtroendet för politiken försvagas i takt med att verksamheter centraliseras och effektiviseras för att hålla kostnaderna nere.” Så sant, så sant.

Kvalitén i politikernas beslut framgår glasklart då kommunen får 74 miljoner kronor (om jag minns rätt) för att klara skola och äldreomsorg, som är områden som fått stå tillbaka för flyktingmottagandet. Fullmäktigebeslutet blir att bygga den bandyarena för 52 miljoner, som man absolut inte hade råd med då den för en liten tid sedan skulle kosta lite över 30 milj. Bandy var en stor sport då jag var grabb, men jag fyller snart 89 år. Jag minns när ishockeyn kom till Sverige och bandyn slogs ut på många håll.

Minimimåttet för bandyns isade yta är 5 400 m², motsvarande mått för ishockeyrinken är 1 800 m². Givetvis tillkommer för respektive hall utrymme för betalande åskådares läktare. Bandyn kräver alltså en mastodonthall, som svårligen kan löna sig. Det lär bli återkommande höga utgifter för kommunen, som går ut över skola, barnomsorg och äldreomsorg som aldrig kan bli sådana de bör vara i Söderhamn.

I Gävleborg verkar politikerna eniga om att samla regional service till regionens sydöstra hörn, Gävle, och så har det varit under lång tid. Sjukhusen i Bollnäs och i Hudiksvall avlövas den ena specialisten efter den andra och sjuktransporterna fågelvägen till regionsjukhuset i Gävle kan bli kring 20 mil långa. Men så är det också vanligen med största tvekan man beviljas ambulanstransport i Gävleborg. Gamlingar och skolbarn i Gävleborg har en del övrigt att önska.

Sedan 40 år har befolkningen i Söderhamn minskat från 32 000 till 25 000 invånare. Den senaste tiden har dock invånarantalet ökat med 200. Det är flyktingmottagandet som visar sig på detta sätt. Frågan är väl nu närmast; hur skall de försörjas tills de får jobb? Enligt tillgänglig statistik dröjer det i snitt 7 – 10 år, men kommunalrådet Sven-Erik Lindestam är tacksam över befolkningsökningen och hoppas att den blir bestående, vilket jag tvivlar på.

”Vi är snabba på att ställa om verksamheten”, säger han, för att sedan lägga till: ”Det påverkar invånarantalet både positivt nu och förhoppningsvis även i framtiden. Politiken måste vara väldigt förutseende, förändringar får inte tvinga oss till snabba ogenomtänkta åtgärder. Om antalet elever eller äldre på en avdelning ökar eller minskar med tio personer så måste anslagen justeras snabbt. Om vi inte gör det här på ett bra sätt minskar politikens legitimitet.” Det gäller alldeles tydligt för kommunalrådet att uttala sig så att man är garderad. Åtgärder vidtages skickligt och snabbt men utan snabba ogenomtänkta beslut.

SKL:s undersökning visar att människorna flyttar från små kommuner till större städer. Det som lockar är arbeten och möjligheter till studier, inte fin natur, rik kultur, idrottsliv eller låg kommunalskatt. Ändå har Söderhamn, så länge jag bott i kommunen (11 år) försökt locka inflyttare med just dessa senare lovord.

Söderhamn har ingen uppsjö av arbeten och möjligheterna att studera är ytterst begränsade. Just nu satsar kommunpolitikerna på att ta emot så många flyktingar som möjligt och hoppas på att de stannar i kommunen. En uppgift i SvD säger att enbart i september kom totalt 4 700 ensamkommande barn, främst från Afghanistan, en femtedel av månadens hela asylström på 24 300 personer i alla åldrar.

Svartmålar jag? Ja, jag kan inte annat så som flyktingsituationen just nu hanteras av makthavarna. Självklart skall vi ta emot så många flyktingar vi kan, men under någorlunda ordnade former. Nu försöker regeringen i efterhand åstadkomma någon sorts ordning, med någon sorts ID-kontroller i panik vid Öresundsbron. Kontroller som plötsligt åläggs transportföretaget.

Någonstans på nätet hittade jag för några år sedan nedanstående bildserie med kommunalrådet Sven-Erik Lindestam i Söderhamn. Knappast placerad där av kommunalrådets uppbackare? Det var vid den tiden jag hörde en arg pensionär i ICA-butiken klaga bittert över prishöjningarna och kalla Söderhamn för Mogadishu. Han tyckte det började bli väl många somalier i stadens gatubild, men det var då det.

Klicka på bilden så blir den större. 

Tyvärr kan jag inte göra texten i pratbubblorna läsbar i bloggens förstorade format. Jag ger den i stället här bild för bild uppifrån vänster:

1.  27 miljoner har vi tjänat på flyktingrna i lSöderhamn. Fantastiskt!
2.  Jag måste vara en väldigt skicklig politiker.
3.  Branting Erlander Palme Lindestam.
4.  -
5.  Om lilla Söderhamn kan tjäna så mycket på flyktingar, hur mycket kan då inte hela Sverige tjäna?      Om jag fick styra.
6.  I Söderhamn ökade antqalet utlandsfödda med 235 personer under 2008-2009, och vi tjänade 27        miljoner på det. Det måstle innebära att ...
7.  2 350 personer skulle ge 270 miljoner och 23 500 skulle ge 2,7 miljarder och 235 000 skulle ge  ...
8.  ummmmmm.
9.   mmmmmmm
10. ummm, minus alla Herkulesplan mmmmm
11. ...nnnggggeeehhh
12. Ettusenarton miljardertrehundrafyrtiofyra miljoner kronor!!!  om Sverige tog hit hela Somalias befolkining.