Sverigedemokraterna störst nästa gång?

Mauricio Rojas brukar alltid träffa huvudet på spiken och i sin kolumn den 3 augusti sätter han rubriken ”Därför blir SD största parti”. Det var Mauricio Rojas som för lite mer än 10 år sedan presenterade en studie där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. SD var då ett försvinnande litet parti och ingenting gjordes tyvärr för att komma till rätta med problemet utanförskapsområden.

I stället har vi nu kunnat läsa om hur man har börjat använda skjutvapen och kasta handgranater i våra stora städer med utanförskapsområden. Men inte ett ord om vilka de kan tänkas vara som skjuter och kastar handgranater omkring sig. Ambulanspersonal vägrar att hämta i dessa områden om de inte får poliseskort Ska vi finna oss i att något liknande kriget i Syrien bryter ut i svenska städer?

Ambulansförbundet Alarms ordförande, Henrik Johansson, säger:” Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som om det här problemet inte fanns”.

Mauricio Rojas skriver: ”Att inte erkänna detta och i stället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu kraftigare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsfrämmande ”etablissemang”. Det är, kort sagt, inte bara dumt utan också kontraproduktivt.”

Våra politiker och våra medier har hållit SD i politisk karantän på ett sätt som också verkat kontraproduktivt. Det har gett partiet en martyrgloria och ses som ett sätt att fly undan de frågor som Sverigedemokraterna tar upp.

SD:s sensationella framryckning beror inte på Jimmie Åkessons orientering av partiet mot en mer salongsfähig invandringskritisk och folkhemsnostalgisk framtoning. Det har så klart varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig våg av folkligt missnöje som till syvende och sist förklarar partiets framgång.

I stället banade man alltså väg för Sverigedemokraterna, som kunde inhösta den ena framgången efter den andra. Efter valet 2006, när SD fick 2,9 procent av rösterna skrev Rojas att ”mot bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på att 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev det.

Folkets missnöje bottnar ingalunda i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Det har många velat hävda, men utan minsta sakliga stöd. Däremot är det påfallande väldokumenterat att vi har en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Allt sammanfaller med en rekordstor asylmottagning och invandring, tiggeriets utbredning och hundratals nu svenska ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig.

Tre val i rad har nu Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt väljarstöd och är nu Sveriges tredje största parti. Inget tyder på att denna utveckling kommer att hejdas och då blir SD efter nästa val Sveriges största parti. Om talmannen då handlar enligt svensk tradition, så lämnar han till Jimmi Åkesson att i en första omgång försöka bilda regering, vilket knappast då kan tänkas lyckas.