Carpe diem Ljusnebor

Jag har svårt att släppa tankarna från mitt förrförra inlägg, Flickorna och politiken. Jag känner mig helt enkelt deprimerad. Jag känner ju så väl till alla dyra löften från 70- och 80-talen, om att alla gamlingar skulle kunna bo kvar hemma den sista tiden. Ålderdomshemmen lades raskt ner landet runt, men de återuppstod under annan beteckning. Kommunerna skulle i alla fall göra det möjligt att bo kvar hemma livet ut. Man ser faktiskt ibland uppgiften att det nu är vad som faktiskt gäller,

Men jag vet ju att det inte är vad som gäller, egentligen, inte i Söderhamn. När det gäller äldreomsorg här är den tydligt av nyliberalt snitt. Äldreomsorgen skall skötas av de anhöriga och kan de inte eller saknas så skall vänner sköta den. Saknas de så skall grannar svara för omsorgen. Nattväktarstat kallas modellen.

De anställda inom äldreomsorgen, några är kommunen tvungen att ha, arbetar vad jag vet enligt ett oefterrättligt minutschema där mycket nödvändigt inte finns med, är bortglömt eller helt orealistiskt har jag förstått.

I tidningen läser jag att självmordsfrekvensen bland män äldre än 80 år är mycket hög numera och accelererar. Jag är inte det minsta förvånad. Det är en lösning jag själv planerat för, den dag livet blir för svårt och mina närstående kan tänkas ha någon förståelse.

Resultatet av våra politikers ”arbete” är på alla nivåer, rike, region och kommun, vanligen något som lutar åt, eller kan betecknas som katastrof. Deras målsättning är vanligen ren egoism och metoden suboptimering.

Envar månar om sitt eget skinn och få är villiga att ta ansvar för det gemensamma bästa.

Så fungerar inom politiken det som i företagsekonomin kallas suboptimering. Enkelt uttryckt: skicka räkningen till någon annan.

En annan sak

Utrikespolitiskt befinner sig stora länder i EU:s östra grannskap i olika former av hotfullt kaos, som Ryssland, Ukraina och Turkiet. Den mest dramatiska prövningen är just nu den stora mängd flyktingar som söker skydd i Europa. Trots åratal med otaliga diskussioner om en gemensam flyktingpolitik står det klart att sammanhållningen saknas.

Angela Merkel jobbar nu intensivt för att få till stånd en gemensam och välkomnande asylpolitik i EU och har fått med sig Frankrikes president, Francois Hollande om att detta blir nästa stora europeiska projekt. I höst prövas återigen hållfastheten i det europeiska samarbetet, något som hittills inte gått så bra då det gäller uppoffringar.

Sverige har hon redan med sig, ett land som redan satsar mest per capita i Europa på flyktingmottagande. Bara Tyskland av Europas stater tar emot fler flyktingar än Sverige, men per capita tar Sverige emot några gånger fler än t.o.m. Tyskland. Finland, för att ta ett annat exempel, tar emot runt 300 per månad, cirka 3 procent av Sveriges nivå.

Politiker i Söderhamn känner sig sedan en tid stressade på grund av mängden asylsökande som Migrationsverket förlägger i kommunen. Och javisst, de har anledning! Migrationsverket kan inte fördela de asylsökande någorlunda jämnt runt om i landet, därtill är de för många och verkets resurser tydligen för små.

150 asylsökande har nyligen placerats i lediga lägenheter i Ljusne, där det fanns ett tydligt överskott av lägenheter, väl samlat i några inte så gamla trevåningshus kallade ”Fyrkanten”. Fyrkanten ägs av kommunens fastighetsbolag, Faxeholmen och det rör sig om 71 lägenheter. Flertalet asylsökande är familjer med barn enligt Söderhamns-Kuriren.

Barnen börjar skolan eller förskolan i Ljusne denna höst. Då kommer det besked om att Faxeholmen skall börja riva husen den 1 oktober, men inget officiellt besked, bara besked. Man har fått veta att personal från Migrationsverket skall komma och knacka dörr för att berätta, men sedan har inget hänt och man frågar hela tiden andra boende om de fått något besked.

Jag läser i Kuriren: I en av trappuppgångarna delar en familj från Albanien lägenhet med en annan familj från Ukraina. Två av barnen skall börja på Stenbergaskolan och den yngsta ska börja förskolan till hösten. Vi har bara hört av andra här att vi måste flytta. Jag är inte glad. Barnen kallar varandra för bror och syster och nu kanske vi splittras, säger Arsela Dedaj från Albanien med treåriga dottern Aisin i knät.

Vad jag förstår är att de här människorna bott tre månader i dessa lägenheter, uthyrda till Migrationsverket av Faxeholmen. Efter tre månader beslutar Faxeholmen plötsligt att de just uthyrda lägenheterna skall rivas, med början den 1 oktober, alltså med inofficiellt besked lite mer än en månad före flytt till oklar plats.

Kuriren vänder sig till Sven-Erik Lindestam, kommunstyrelsens ordförande, KSO, och kommunalråd. Han tycker att ”situationen är olycklig eftersom enskilda individer och många barnfamiljer drabbas”.

Dessutom får förflyttningen av de uppemot 150 personerna sannolikt ekonomiska konsekvenser när matbutik, hälsocentral, apotek och liknande förlorar kunder på orten.  ”Dock har inte kommunstyrelsen varit med och tagit detta beslut. Det är Faxeholmen som har bestämt detta själva”, säger Sven-Erik Lindestam.

Jag har väldigt svårt att tro att kommunens fastighetsbolag i denna lilla kommun inte noga diskuterat nära förestående rivningsplaner gällande 71 lägenheter, där 150 asylsökande nyss flyttat in med KSO för förankring av beslutet. ”Läget i Ljusne är olyckligt och beror på brist på långsiktig planering” anser KSO Sven-Erik Lindestam.

Är det kanske så att kommunen egentligen sätter hårt mot hårt för att knäppa Migrationsverket på näsan, därför att man inte får vara med tidigare i Migrationsverkets fördelning av asylsökande och förhyrning av bostäder i kommunen?

Eller kan inte kommunens fastighetsbolag tjäna pengar på denna uthyrning, när privata aktörer tjänar storkovan på att hyra lägenheter dyrt, för att sedan hyra ut dessa i andra hand till ännu högre pris till Migrationsverket?

Medborgarkontorets verksamhetsansvarige, Carina Gard förklarar sig nöjd trots att många av besökarna på Medborgarkontoret är bosatta i Fyrkanten. ”Vi ser det som att det kommer att bli mindre tjockt med folk här efter rivningen. Som det är idag räcker vi inte till. Det är ett enormt tryck här och vi har svårt att erbjuda alla det som de vill ha.” Man bedriver bland annat svenskundervisning för asylsökande i lokalerna. ”I dag har vi ibland 60 personer i en lektionssal som är avsedd för 20,” säger Carina Gard”.

Kan ingen planera och organisera verksamheten, undrar jag? T.ex. den verksamhetsansvarige.