Litet släktmöte

Man talar ibland om "en stor dag", vi upplever just nu en stor vecka. Vår son, Lennart, är hemma från USA och det var länge sedan sist.
Det är hela 13 år sedan sedan han senast besökte oss i Sverige.
Igår strömmade släkt in här för att fira Lennarts födelsedag och för att träffa honom. Själv saknas jag på den här bilden, eftersom jag höll i kameran.
Lennart har blygsamt placerat sig längst bak till vänster och bär solglasögon. Solen sken från nästan molnfri himmel.

Carpe diem Ljusnebor

Jag har svårt att släppa tankarna från mitt förrförra inlägg, Flickorna och politiken. Jag känner mig helt enkelt deprimerad. Jag känner ju så väl till alla dyra löften från 70- och 80-talen, om att alla gamlingar skulle kunna bo kvar hemma den sista tiden. Ålderdomshemmen lades raskt ner landet runt, men de återuppstod under annan beteckning. Kommunerna skulle i alla fall göra det möjligt att bo kvar hemma livet ut. Man ser faktiskt ibland uppgiften att det nu är vad som faktiskt gäller,

Men jag vet ju att det inte är vad som gäller, egentligen, inte i Söderhamn. När det gäller äldreomsorg här är den tydligt av nyliberalt snitt. Äldreomsorgen skall skötas av de anhöriga och kan de inte eller saknas så skall vänner sköta den. Saknas de så skall grannar svara för omsorgen. Nattväktarstat kallas modellen.

De anställda inom äldreomsorgen, några är kommunen tvungen att ha, arbetar vad jag vet enligt ett oefterrättligt minutschema där mycket nödvändigt inte finns med, är bortglömt eller helt orealistiskt har jag förstått.

I tidningen läser jag att självmordsfrekvensen bland män äldre än 80 år är mycket hög numera och accelererar. Jag är inte det minsta förvånad. Det är en lösning jag själv planerat för, den dag livet blir för svårt och mina närstående kan tänkas ha någon förståelse.

Resultatet av våra politikers ”arbete” är på alla nivåer, rike, region och kommun, vanligen något som lutar åt, eller kan betecknas som katastrof. Deras målsättning är vanligen ren egoism och metoden suboptimering.

Envar månar om sitt eget skinn och få är villiga att ta ansvar för det gemensamma bästa.

Så fungerar inom politiken det som i företagsekonomin kallas suboptimering. Enkelt uttryckt: skicka räkningen till någon annan.

En annan sak

Utrikespolitiskt befinner sig stora länder i EU:s östra grannskap i olika former av hotfullt kaos, som Ryssland, Ukraina och Turkiet. Den mest dramatiska prövningen är just nu den stora mängd flyktingar som söker skydd i Europa. Trots åratal med otaliga diskussioner om en gemensam flyktingpolitik står det klart att sammanhållningen saknas.

Angela Merkel jobbar nu intensivt för att få till stånd en gemensam och välkomnande asylpolitik i EU och har fått med sig Frankrikes president, Francois Hollande om att detta blir nästa stora europeiska projekt. I höst prövas återigen hållfastheten i det europeiska samarbetet, något som hittills inte gått så bra då det gäller uppoffringar.

Sverige har hon redan med sig, ett land som redan satsar mest per capita i Europa på flyktingmottagande. Bara Tyskland av Europas stater tar emot fler flyktingar än Sverige, men per capita tar Sverige emot några gånger fler än t.o.m. Tyskland. Finland, för att ta ett annat exempel, tar emot runt 300 per månad, cirka 3 procent av Sveriges nivå.

Politiker i Söderhamn känner sig sedan en tid stressade på grund av mängden asylsökande som Migrationsverket förlägger i kommunen. Och javisst, de har anledning! Migrationsverket kan inte fördela de asylsökande någorlunda jämnt runt om i landet, därtill är de för många och verkets resurser tydligen för små.

150 asylsökande har nyligen placerats i lediga lägenheter i Ljusne, där det fanns ett tydligt överskott av lägenheter, väl samlat i några inte så gamla trevåningshus kallade ”Fyrkanten”. Fyrkanten ägs av kommunens fastighetsbolag, Faxeholmen och det rör sig om 71 lägenheter. Flertalet asylsökande är familjer med barn enligt Söderhamns-Kuriren.

Barnen börjar skolan eller förskolan i Ljusne denna höst. Då kommer det besked om att Faxeholmen skall börja riva husen den 1 oktober, men inget officiellt besked, bara besked. Man har fått veta att personal från Migrationsverket skall komma och knacka dörr för att berätta, men sedan har inget hänt och man frågar hela tiden andra boende om de fått något besked.

Jag läser i Kuriren: I en av trappuppgångarna delar en familj från Albanien lägenhet med en annan familj från Ukraina. Två av barnen skall börja på Stenbergaskolan och den yngsta ska börja förskolan till hösten. Vi har bara hört av andra här att vi måste flytta. Jag är inte glad. Barnen kallar varandra för bror och syster och nu kanske vi splittras, säger Arsela Dedaj från Albanien med treåriga dottern Aisin i knät.

Vad jag förstår är att de här människorna bott tre månader i dessa lägenheter, uthyrda till Migrationsverket av Faxeholmen. Efter tre månader beslutar Faxeholmen plötsligt att de just uthyrda lägenheterna skall rivas, med början den 1 oktober, alltså med inofficiellt besked lite mer än en månad före flytt till oklar plats.

Kuriren vänder sig till Sven-Erik Lindestam, kommunstyrelsens ordförande, KSO, och kommunalråd. Han tycker att ”situationen är olycklig eftersom enskilda individer och många barnfamiljer drabbas”.

Dessutom får förflyttningen av de uppemot 150 personerna sannolikt ekonomiska konsekvenser när matbutik, hälsocentral, apotek och liknande förlorar kunder på orten.  ”Dock har inte kommunstyrelsen varit med och tagit detta beslut. Det är Faxeholmen som har bestämt detta själva”, säger Sven-Erik Lindestam.

Jag har väldigt svårt att tro att kommunens fastighetsbolag i denna lilla kommun inte noga diskuterat nära förestående rivningsplaner gällande 71 lägenheter, där 150 asylsökande nyss flyttat in med KSO för förankring av beslutet. ”Läget i Ljusne är olyckligt och beror på brist på långsiktig planering” anser KSO Sven-Erik Lindestam.

Är det kanske så att kommunen egentligen sätter hårt mot hårt för att knäppa Migrationsverket på näsan, därför att man inte får vara med tidigare i Migrationsverkets fördelning av asylsökande och förhyrning av bostäder i kommunen?

Eller kan inte kommunens fastighetsbolag tjäna pengar på denna uthyrning, när privata aktörer tjänar storkovan på att hyra lägenheter dyrt, för att sedan hyra ut dessa i andra hand till ännu högre pris till Migrationsverket?

Medborgarkontorets verksamhetsansvarige, Carina Gard förklarar sig nöjd trots att många av besökarna på Medborgarkontoret är bosatta i Fyrkanten. ”Vi ser det som att det kommer att bli mindre tjockt med folk här efter rivningen. Som det är idag räcker vi inte till. Det är ett enormt tryck här och vi har svårt att erbjuda alla det som de vill ha.” Man bedriver bland annat svenskundervisning för asylsökande i lokalerna. ”I dag har vi ibland 60 personer i en lektionssal som är avsedd för 20,” säger Carina Gard”.

Kan ingen planera och organisera verksamheten, undrar jag? T.ex. den verksamhetsansvarige.

Mitt inlägg 4 augusti

Rubriken på mitt inlägg den 4 augusti var "Sverigedemokraterna störst nästa gång?  Idag, den 21 augusti publicerades resultatet av den senaste opinionsundersökningen. Sverigedemokraterna är där största parti, en ökning med mer än 3 procent. Det dröjde inte ens tre veckor.

Många vill ifrågasätta mätresultatet, ─  men tendensen är solklar och det beror knappast bara på den extrareklam de fick då reklamen i T-centralen revs ner, vilket resulterade i att kampanjen spreds över hela landet.

Det får bli min kommentar.

Flickorna och politiken

Foto från Söderhamns-Kuriren
                                       Fyra feminister

Den 21 juni hade jag ett inlägg Söderhamns förolämpade damer. Det rörde sig om några politiskt verksamma flickor, som ansåg sig dels utsatta för härskartekniker från gubbarna i fullmäktige och dels tyckte att gubbarna pratade i onödan. Flickorna skriver jag i hopp om att det inte tas illa upp. Jag går efter utseendet på bilden och min hustru (84) kallar ju sina väninnor ”flickorna”. Men egentligen tycker jag att hon överdriver, och när flickorna talar om gubbar i fullmäktige, så tror jag de menar männen över 25 år, eller s.k. gubbslem och då avses inte algen.

Så i förra veckan var de där igen, i Kuriren, flickorna, men nu också i bild och med rubriken Peppar för jämställdhet. De är klädda i T-shirt med texten THIS IS WHAT A FEMINIST LOOKS LIKE i så stora bokstäver att hela framsidan ner till midjan täcks. I våras startade de den tvärpolitiska gruppen Feministpepp och nu har de haft sitt andra möte, där vem som helst kunde delta. Man skulle träffas för att förutsättningslöst prata om jämställdhet och peppa varandra.

”Vi som är aktiva feministiska politiker pratar om det på våra rum, men jag tycker inte att det skall stanna där. Det hela handlar om att stärka varandra”, säger Ingrid Bergström Nilsson (V). ”Det är inte bara en politisk fråga, utan den här skiten får vi ta också utanför fullmäktigesalen”, säger Alexandra Gard (S). Ett bekymmer för dem är tydligen att deras kompetens blir ifrågasatt

Deltagarna i mötet delas in i mindre grupper, där de dels skall diskutera fritt, men får också med sig frågor som ”Vad betyder jämställdhet för dig?” och ”Hur kan vi göra för ett mer jämställt Ljusne/Söderhamn?”

Begreppet jämställdhet, jämlikhet missförstås tydligen och inte sällan, särskilt bland yngre människor. Om inte förr så då man blir gammal fattar man att något sådant som absolut jämställdhet inte finns, inte någonstans och kommer inte heller att finnas, men är ändå något att sträva efter, alltid men inte överallt. Det är helt enkelt komplicerat.

I många yrken och för många uppdrag nås hög kompetens först när man blir äldre och arbetat en längre tid i yrket respektive uppdraget. I utbildningen inför många yrken/uppdrag är utbildningen inte avsedd att ge fullständig kunskap. Exempel kan vara läkare, och ingenjörer, som oftast får en utbildning avsedd ge de grunder som behövs för att börja verka i yrket. För att de skall kunna med behållning läsa facklitteraturen, ta in information i yrket.

Jag tänker inte och kan helt enkelt inte utreda begreppet jämställdhet här, men jag tror att en del yngre människor tror att det är långt enklare än det är. I jämlikhetsproblemet i stort har vi så t.ex. problemen jämlikhet mellan man och kvinna, ung och gammal, kunnig och okunnig, liksom ung kvinna och äldre man. Naturligtvis kan uppräkningen göras väldigt lång, men det verkar som om tjejernas problem i huvudsak är de två senaste.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att i kärlek och politik är allt tillåtet. Att det är så inom politiken verkar t.ex. kommunalrådet i Söderhamn anse. I Kurirens insändarspalter beskyller han ideligen politiska motståndare för att framföra lögner. Nyligen skrev en kristdemokrat i insändare att tjänstemän inte lämnat rätt information i någon fråga.

Kommunalrådet beskyllde honom omgående för att beskylla tjänstemännen för att ljuga. När sedan kristdemokraten förklarar att han alls inte beskyllt dem för lögn, så skriver kommunalrådet: Sen till den semantiska diskussionen, när Persson skriver att tjänstemän undanhåller info. Om det blir en förvanskad sanning eller lögn spelar mindre roll.

När kommunalrådet beskyller någon för att ljuga och det alls inte är någon lögn, så rör det sig alltså om en semantisk petitess. Det är så en del politiker bär sig åt. I det här fallet rör det sig om två äldre herrar. Men skall unga kvinnor behandlas skonsammare i politisk verksamhet?

Är det jämlikhet?

Hur kunniga de här unga damerna är i de ärenden de har att ta ställning till vet jag inte, men som politiskt verksamma har de att fatta beslut för egen del i vitt skilda frågor. Alexandra Gard antar jag kan rabbla alla socialistiska floskler som ett rinnande vatten. Vad jag, som inflyttad förstår, kommer hon ur en familj där man uppbär eller har uppburit politiskt arvode av något slag som socialdemokrat. (Jag menar inte att S har monopol på politiska floskler.)

1:a och 2:a artiklarna i FN:s kvinnokonvention lyder:

1. Diskriminering av kvinnor definieras som varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av kvinnors mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
2. De stater som har anslutit sig till Kvinnokonventionen, konventionsstaterna är skyldiga att avskaffa all diskriminering av kvinnor samt vidta lämpliga åtgärder för att främja jämställdhet mellan könen. Principen om jämställdhet ska införas i den nationella lagstiftningen.

Kvinnokonventionen innehåller 16 huvudartiklar samt en rad artiklar som reglerar staternas hantering av frågan.

Min stora fråga när jag kommit så här långt i skrivandet är: Varför har de här unga damerna uppfattat sina jämlikhetsproblem som ett problem mellan kvinna och man, när det kan vara ett problem mellan ung och äldre eller okunnig och kunnig, oerfaren och livserfaren? Har något gått snett i de unga kvinnornas sinnen eller uppför sig männen illa bara mot kvinnor?

Tjejerna kallar sig feminister, men det gör också så gott som alla politiker, kvinnor och män, det är ju populärt, ja man är som politiker numera rent av tvungen att vara feminist. Samtidigt verkar det populärt, och är nog inte så svårt, att på nätet göra sig lustig över feminister. Ett exempel kan väl vara:

”Jämställdhetsfeministernas blogg

I vår kamp mot det omänskliga kvinnoförtrycket som råder i Sverige så använder vi feminister oss av många tekniska och vetenskapliga termer. För att hänga med i våra kloka resonemang och för att kunna försvara dig mot männens härskartekniker, så är det bra om du lär dig vad nedanstående ord betyder.

Därpå följer en lång ordlista. Några exempel:

Genusperspektiv:

Genusperspektivet är det enda rätta och jämställda perspektivet. Att anta genusperspektivet på en företeelse betyder att man klargör på vilket sätt kvinnor och flickor diskrimineras och pojkar och män gynnas inom just den företeelsen. Det är oerhört viktigt att man alltid applicerar genusperspektivet på allt inom alla områden.

Genusvetenskap:

Är överordnad all annan vetenskap. Inom genusvetenskapen bevisas hur vi feminister alltid har rätt, hur män förtrycker kvinnor och hur könsmaktsordningen gör att pojkar och män glider fram på en räkmacka i livet, medan kvinnor lider i förtryck.

Grabbig:

Den obehagliga, kvinnoförtryckande stämning som bildas när män är i majoritet någonstans.

Gubbe:

Man.

Gubbslem:

Män

Gubbvälde:

När män är i majoritet på t.ex. en arbetsplats, inom en organisation eller inom ett yrke. Slut citat.

Wikipedia presenterar aktuell definition av feminism:

”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är kvinnors politiska, ekonomiska och social rättigheter samt kvinnans likställighet med mannen.” Detta är väl något som vi alla kan, som man säger, ställa upp på. Men det finns ett krux, alla förstår tydligen inte innebörden. Att det finns begränsningar, särskilda förhållanden, situationer, då jämställdhet inte skall råda, inte kan råda.

Genus, kategori, betydde för mig som ung helt enkelt bara kön. Det man kände till var språklärans fyra genus, maskulinum, femininum, reale och neutrum. Någon gång på 70-talet var det väl som genus presenterades i media som en vetenskap. I grabbiga kretsar, men faktiskt också i kvinnliga, väckte uttalanden och intervjuer med ett par kvinnliga genusprofessorer åtskillig munterhet, för att inte säga stort löje.

Från Vikipedia: (och skrivet av några genusakademiker)

”Genusvetenskap är en akademisk disciplin som huvudsakligen fokuserar på att kartlägga och analysera vilken roll kön och genus spelar i samhället. Även frågor om sexualitet, klass, etnicitet eller andra typer av maktförhållanden kan studeras inom ämnet men det är vad man brukar kalla "genusperspektivet" som är den gemensamma nämnaren.

Att anlägga ett genusperspektiv kan beskrivas som att betrakta livet och samhället som konsekvent präglat av förhållanden mellan könsroller. Idéer om könsroller anses existera i all mänsklig erfarenhet och verksamhet och dessa idéer förmodas ligga till grund för hur sociala strukturer formas.
Genusvetenskaplig forskning kan innefatta allt från övergripande materialistiska analyser av resursfördelning i samhället till kartläggning av informella maktstrukturer i en specifik, begränsad kontext.”

Genus Focus är en forskarstafett anordnad av fem universitet. Syftet är att synliggöra den mångfald och komplexitet som utmärker dagens svenska genusforskning. Texten här nedan är hämtad från en inbjudan till information om dagens svenska genusforskning och som hölls i Kulturhuset, Stockholm, i mars.

Genus handlar om...

...hur människor blir kvinnor och män

Människor föds inte som kvinnor eller män; de blir det. För att förstå hur detta går till är begreppet genus det viktigaste verktyg vi har. Begreppet har vuxit fram ur en kritik av att kvinnors och mäns livsvillkor annars förklarats med förenklande hänvisningar till kroppsliga skillnader. Istället för att fästa uppmärksamheten på det biologiska könet, har genus kommit att användas för att beskriva det sociala, kulturella och historiskt föränderliga i vad det är att vara kvinna eller man.

...relationer

Genom genusbegreppet betonas att kvinnor och män inte är kvinnor och män av sig själva, utan blir det i relation till det samhälle de lever i och till den kultur de är en del av. Det är ett begrepp som belyser de sociala villkor som formar kvinnors och mäns möjligheter, och influerar deras handlingsmönster. Det framhåller betydelsen av de myter, metaforer och berättelser som skapar förväntningar på kvinnor och män, och som kringgärdar deras val med värderingar.

...makt

Genus är ett begrepp som kunnat synliggöra att skillnader mellan kvinnor och män på en mer grundläggande nivå ofta är skillnader i makt; män som grupp lever sina liv gynnade av att vara män, medan kvinnor som grupp lever sina liv genom att övervinna det motstånd de möter för att de är kvinnor. När man istället talar om genus på individnivå kan det hända att en viss kvinna har mer makt än en man eller att en viss man gynnas framför en annan man, detta har att göra med att även andra identitetskategorier än genus påverkar maktrelationer mellan människor. På en strukturell nivå finns dock en uppenbar skillnad mellan könen eftersom män överlag har större makt än kvinnor. Inom en stor del av genusforskningen ingår alltså en kritisk granskning av makt. Ofta studeras, synliggörs och kritiseras maktstrukturer i samhället. Denna kritiska hållning genomsyrar genusforskningsmiljöerna, och skapar många debatter inom och utanför fältet. Här slutar jag citera 

Genus Fokus.

Genusvetenskapen liksom andra vetenskaper förstås inte av alla omedelbart och utan vidare. Den blir naturligtvis också ibland missförstådd. Gamle högerledaren, Gösta Bohman, hade nog inte funderat färdigt då han en gång förklarade att man bara behövde titta i byxorna för att se skillnaden mellan man och kvinna. Det är en av skillnaderna.

Skillnaden blir inte sällan missförstådd: ”Alla kvinnor är alltid förtryckta av alla män.” Så är det naturligtvis inte. Jag kan också undra om gubbarna i kommunfullmäktige är kapabla att tillämpa härskarteknik, eller ens vet vad det är? Kanske är de bara öppenhjärtiga då de tycker att de unga yttrar sig naivt och okunnigt? Vill kanske de unga damerna egentligen ta över all makt?

Unga politiker och unga tjänstemän tycker jag verkar ha ordentligt inflytande i Söderhamn och jag skall ge ett exempel. Söderhamn är en avfolkningskommun, med en befolkning som raskt blir allt äldre. Samtidigt satsar man stort på de riktigt unga, som snart kommer att lämna kommunen för jobb, men verkar satsa väldigt sparsamt på de gamla som vill bo kvar i sin lägenhet eller villa.

Den fattiga kommunen Söderhamn satsade i fjol 463 kronor per innevånare på sina fritidsgårdar, vilket är långt över riksgenomsnittet, som ligger på ungefär 200 kronor. Bara en av Sveriges kommuner satsade mer än Söderhamn, nämligen Tibro. Bara en enda kommun satsar alltså mer på sina fritidsgårdar.

I omvårdnadsnämnden, som väl svarar för äldreomsorgen sitter Ingrid Bergström Nilsson (V), tvåa från vänster på bilden, i socialnämnden sitter Joann Ling trea, ordförande i barn och utbildningsnämnden är Alexandra Gard t.h. och i fullmäktige sitter Isabel Hildén t.v. och två av de andra.

Unga kommunpolitiker kan vara riktigt duktiga politiker även i särskilt betydelsefulla uppdrag. Det vet jag därför att jag under min långa tid som kommunpolitiker träffade på och samarbetade med en sådan.

Ordförande i omvårdnadsnämnden är Katarina Hedberg (S),
Foto fr. Söderhamns hemsida

 Söderhamn verkar inte alls satsa på sin hemtjänst som är en mycket viktig del av äldreomsorgen. Jag skrev ett inlägg om detta den 31 mars 2013 med rubriken Jag beklagar, kära Söderhamnsbor. Du hittar det lätt. I Haninge får t.ex. alla medborgare besök av biståndshandläggare då de fyllt 75, 80 och 85 år. Man tar t.ex. reda på vilka hjälpmedel och  vilken hjälp åldringen behöver och levererar det dessutom. En dröm för Katarina Hedbergs och hennes nämndkollegors kunder?

Behövs rollator så levereras en sådan som lån och utan kostnad i Haninge. Man menar att det inte blir kostsamt för kommunen, eftersom det minskar antalet fallolyckor, som kan bli väldigt kostsamma för kommunen. Så snillrika resonemang förekommer knappast i Söderhamn. Birgit (snart 85) och jag 88 hör inte ett knäpp från kommunen och vi inhandlade två rollatorer till en kostnad av drygt 7 000 kr. då de behövdes för några år sedan

Jag har nu fallit 17 eller 18 gånger varav jag en gång fördes till sjukhus i ambulans och två gånger uppsökt vårdcentral. Dessutom en gång med en ordentlig revbensskada, som jag inte visade upp på sjukhus då vi har 3 mil till närmaste sjukhus.

Då jag åkte till det sjukhuset med remiss för inläggning för hjärtsvikt fick jag vänta i receptionen 8 timmar innan jag kom till en sköterska, som tog EKG och blodprover, men nu är jag inne på ett bedrövligt landsting ersatt av bedrövlig region, så det här inlägget får väl sluta här. Sjukhuset är emellertid numera privatiserat. Om det blivit bättre vet jag inte, men undviker regionens sjukhus i det längsta.

Söderhamn och Samkraft

Det är ganska långt mellan mina inlägg just nu. Det beror delvis på att jag hittar intressanta böcker att köpa, den ena efter den andra och när jag börjat läsa, så har jag svårt för att sluta. Just nu har jag läst 1914 Stridens skönhet och sorg, som Peter Englund skrivit och jag skall just läsa hans följande bok 1915. Meningen är att Peter Englund skall skriva om hela kriget i fem band.

Peter tillämpar ett helt nytt sätt att skriva historia. Han har valt ut ett fyrtiotal personer världen över, vars upplevelser han återger. Det rör sig om personer som efterlämnat ett rikt material i form av brev och dagböcker, personer i många olika funktioner under kriget. Naturligtvis många soldater, men också andra människor t.ex. humanitärt verksamma. Peter Englunds författarskap garanterar läsvärdet.

Men jag läser också Söderhamns-Kuriren och då blir jag garanterat upprörd när Sven-Erik Lindestams (kommunalrådets) verksamhet beskrivs. Just nu gäller det Samkraft AB, ett bolag som ägnar sig åt att försöka driva tio stora vindkraftverk, varav lyckligtvis inget i Söderhamn. Ägare är 13 olika Elkraftbolag, varav många kommunala sådana, bl.a. Söderhamn Nära, vår kommunala elnätleverantör.

Samkraft är naturligtvis konkursmässigt. Så var fallet för ett par år sedan, då ägarna dumt nog sköt till mera pengar. Nu är alltså dessa tillgångar förbrukade och det brinner i knutarna. Bolaget har lånat 64 miljoner kronor av Kommuninvest, ett lån som förföll före sommaren, men man utverkade ett anstånd. Till vad nytta vet väl egentligen ingen?

Söderhamn Nära, vår elnätägare, sysslar också med en massa annat, men har gått in i Samkraft med många miljoner kronor. En tokaffär naturligtvis. Förutom borgensåtagandet på 8,1 miljoner har Söderhamn Nära tecknat aktier i Samkraft för 4,7 miljoner och lämnat ett aktieägarlån på 7,4 miljoner.

Just nu är det ingen bra affär, men det var ju ett långsiktigt åtagande vi gjorde och jag tror fortfarande att det hade varit en bra affär på lång sikt om vi hade haft kapital när lånen gick ut, säger vd i Söderhamn Nära, Monika Granlund.  Att man skulle ha kapital då lånen gick ut har väl aldrig varit sannolikt, säger jag? Monetära misstag i den här dimensionen och i en så liten kommun bör inte accepteras säger jag också.

”Det sägs att kommunerna tillsammans skulle behöva borga för ytterligare fem miljoner för att lösa det här i ett första skede. För vår del skulle det innebära att vi gick in med ytterligare 500 000 kronor,” säger Sven-Erik Lindestam (S). Han säger också att det i torsdags kom ett inbetalningskrav på 8,1 miljoner kronor men han hoppas ändå fortfarande att det skall finnas lösningar. ”Det sägs att,” han vet alltså inte!

Sven-Erik Lindestam menar också enligt S-K att Samkraft i grunden har starka ägare och att man nu får se till att hitta en snabb lösning, att man löser lånet eller omsätter det i en ny form av lån. Det där med starka ägare har jag hört många gånger förr, särskilt från socialdemokrater, men också från centerhåll. Vad de menar är att det bara är att pungslå medborgarna på mera pengar eller stuva om i den kommunala budgeten.

Sverigedemokraterna störst nästa gång?

Mauricio Rojas brukar alltid träffa huvudet på spiken och i sin kolumn den 3 augusti sätter han rubriken ”Därför blir SD största parti”. Det var Mauricio Rojas som för lite mer än 10 år sedan presenterade en studie där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. SD var då ett försvinnande litet parti och ingenting gjordes tyvärr för att komma till rätta med problemet utanförskapsområden.

I stället har vi nu kunnat läsa om hur man har börjat använda skjutvapen och kasta handgranater i våra stora städer med utanförskapsområden. Men inte ett ord om vilka de kan tänkas vara som skjuter och kastar handgranater omkring sig. Ambulanspersonal vägrar att hämta i dessa områden om de inte får poliseskort Ska vi finna oss i att något liknande kriget i Syrien bryter ut i svenska städer?

Ambulansförbundet Alarms ordförande, Henrik Johansson, säger:” Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som om det här problemet inte fanns”.

Mauricio Rojas skriver: ”Att inte erkänna detta och i stället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu kraftigare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsfrämmande ”etablissemang”. Det är, kort sagt, inte bara dumt utan också kontraproduktivt.”

Våra politiker och våra medier har hållit SD i politisk karantän på ett sätt som också verkat kontraproduktivt. Det har gett partiet en martyrgloria och ses som ett sätt att fly undan de frågor som Sverigedemokraterna tar upp.

SD:s sensationella framryckning beror inte på Jimmie Åkessons orientering av partiet mot en mer salongsfähig invandringskritisk och folkhemsnostalgisk framtoning. Det har så klart varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig våg av folkligt missnöje som till syvende och sist förklarar partiets framgång.

I stället banade man alltså väg för Sverigedemokraterna, som kunde inhösta den ena framgången efter den andra. Efter valet 2006, när SD fick 2,9 procent av rösterna skrev Rojas att ”mot bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på att 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev det.

Folkets missnöje bottnar ingalunda i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Det har många velat hävda, men utan minsta sakliga stöd. Däremot är det påfallande väldokumenterat att vi har en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Allt sammanfaller med en rekordstor asylmottagning och invandring, tiggeriets utbredning och hundratals nu svenska ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig.

Tre val i rad har nu Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt väljarstöd och är nu Sveriges tredje största parti. Inget tyder på att denna utveckling kommer att hejdas och då blir SD efter nästa val Sveriges största parti. Om talmannen då handlar enligt svensk tradition, så lämnar han till Jimmi Åkesson att i en första omgång försöka bilda regering, vilket knappast då kan tänkas lyckas.

Söderhamn en döende stad?

Ivar Arpis ledare i lördagens SvD har rubriken S är en krympande dvärgelefant. (Fossiler har visat att det fanns dvärgelefanter på strax över 300 kilo på Kreta och andra öar i den grekiska arkipelagen under vår stora istid.)  Han pekar på att Socialdemokraterna gått från att vara härskare på den politiska savannen med nästan 50 procent av rösterna till en helt vanlig dvärgelefant.

Det har gått snabbt och stadigt utför under två decennier. ”Socialdemokraterna är Europas sjuka man”, skriver ledarskribenten Lars Kriss i Gefle Dagblad (30/7). Stefan Löfven, som aldrig tidigare varit departementschef och helt saknade regeringserfarenhet, är numera den enda socialdemokratiska regeringschefen i Norden. Majoriteten bland hans ministrar är också nybörjare.

I Storbritannien har Tories egen majoritet, i Tyskland är kristdemokraterna med Angela Merkel inne på sin tredje mandatperiod. Hollande, Frankrikes president är visserligen socialist, men den mest impopulära Frankrike haft och han blir knappast omvald.

I Sverige har vi decemberöverenskommelsen, DÖ), som löjligt nog överlämnar makten till en minoritet bestående av sossar, kommunister och miljöpartister. För att få bli statsminister med hjälp av dessa partiers politik överger Löfven flera av sina viktigaste vallöften. Detta får honom att för många, bl.a. för mig, att framstå som helt enkelt ohederlig. Men vad gör inte en del människor för att få makt och sitta vid köttgrytorna?

Den socialdemokratiska krisens origo är att deras traditionella väljarbas helt enkelt är på väg att försvinna. Den gamla uppdelningen mellan arbetsgivare och arbetare är helt enkelt inte längre helt relevant. Långt färre definierar sig som arbetare idag och den traditionella väljarbasen är på väg att försvinna i en lättrörlig medelklass. Särskilt gäller detta i de växande framgångsrika kommunerna.

I Sverige kan man sedan lång tid se hur högerpartier har tagit över socialdemokraternas roll i Norden som försvarare av välfärden. Ett par exempel kan vara socialdemokraternas vilja att försämra Rut- och Rotavdragen för medborgarna, liksom kraftiga skattehöjningar på drivmedel, som slår hårt mot många i glesbefolkade delar av landet, där arbetstillfällena också blir allt färre.

Här har vi alltså åter den socialdemokratiska krisens origo, en origo i ett mångdimensionellt system, som inte bara mäts i längd, bredd och höjd utan också i tid och en lång rad andra dimensioner. Dvärgelefanterna finns numera bara som fossiler  på några olika håll i världen. Samma fenomen av utdöende ser vi hela vår historia igenom. Även väljarbaser dör ut och nya kommer naturligtvis till.

Fredrik Reinfeldt talade inför senaste valet om att vi skulle öppna våra hjärtan. Jimmie Åkesson twittrade direkt ”Statsministern har bekräftat. Valet står mellan välfärd och massinvandring.” Där rök sannolikt en del röster från både S och M. Inom LO-kollektivet, skriver Arpi, har SD gått upp till 26 procent och S ned till 36 procent (Sifo 8/5). Om S en gång pratade om att vilja representera ett folk, så pratar man idag mer om minoriteter.

Vad händer då i den döende staden Söderhamn? Jag vet, man skall inte säga så! Men jag vet ju samtidigt att man skall hålla sig till sanningen. Det vinner man på i längden och någon bör ju faktiskt hålla sig till sanningen. Se lite realistiskt på tillvaron. Jag tittar i Söderhamns-Kuriren.

Under Ekonomiskt bistånd Söderhamn högt upp på lista ser jag rubriken Högt bidragsberoende. Det är en nyhetsbyrå som gjort en sammanställning utifrån Socialstyrelsens och SCB:s uppgifter om barn i familjer med ekonomiskt bistånd. Den visar att mer än vart tionde barn i Hälsingland lever i familjer beroende av ekonomiskt bistånd.

− Det är sådant som kan ha betydelse för barns möjligheter att utvecklas och styra sina egna liv, genom exempelvis påverkan på skolresultat, säger Stina Björk, utredare på Socialstyrelsen.

Söderhamn utmärker sig med den högsta andelen bidragsberoende, 12,1 procent 2014. Lennart Gard av alla, har man givit uppdraget som ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden. Titta gärna på ett par stycken i mitt inlägg 12 okt. 2012. Det hittas nog enkelt om du skriver lennart gard i startsidans sökruta längst uppe till vänster och trycker enter.

Det kan kanske inte ses som uppbygglig läsning.

Jag citerar tidningen:

− Så har vi haft det sedan slutet av 80-talet, då vi drabbades ganska hårt av bristen på arbetstillfällen. Att växa upp i en familj präglad av bidragsbehov får ofta negativa effekter, menar Lennart Gard.

− Detta både på grund av de uppenbara ekonomiska skälen, då man kanske har dåligt ställt hemma. Men också då barn lätt känner av när föräldrarna inte känner sig behövda, vilket många inte gör vid arbetslöshet säger han.

− Otrygga föräldrar kan i sig leda till otrygg uppfostran, förklarar Lennart Gard.

− Jag tror att det ger en lägre levnadsstandard, där man också blir lite utlämnad till tredje part. Och det är ingen bra situation.

I Söderhamn har man jobbat hårt för att förändra situationen för familjer i behov av bistånd, och Lennart Gard ser nu ljust på framtiden. Bland annat har man under 2015 planerat hur projektet ”100 jobb” ska utökas, där fler arbetslösa med försörjningsstöd ska få möjlighet till tillsvidareanställning.

− Syftet är dels att få bort familjer från behovet av socialbidrag, men framför allt att förstärka den enskilda människan. Individen måste få må bra, och där kommer vi att prioritera föräldrar när det är fråga om anställning, berättar Lennart Gard.

− Jobben kommer att finnas bland annat inom föreningsliv och inom förvaltningar. Om tio år tror nämndordföranden att fler har egen försörjning, jobb eller utbildning i Söderhamn.

− Efter flera års nedgång tror jag att vi nu är på väg in i en relativt expansiv period. Det har hänt mycket bra bara de senaste åren, säger Lennart Gard.

En glädjande uppgång går att vänta i kommunen inte minst på grund av det Lennart Gard menar är Sveriges just nu viktigaste tillgång.

− Vi är beroende av nysvenskar, de är vår framtid i sammanhanget, säger han.

Fantastiskt! Säger jag. Tänker han kanske särskilt på några? Han kan väl inte mena de som bildat beväpnade gäng i Malmö och Göteborg eller de som stridit för IS i Mellanöstern? Nej, det finns ju många andra.

Observera att han säger sig tro att ”Om tio år har fler egen försörjning. Tänker han kanske på uppgifterna som nyligen publicerats om att det vanligen dröjer 7 − 10 år innan invandrarna har fått ett jobb? Läget idag är tyvärr att vi inte har möjlighet att integrera en majoritet av de flyktingar som kommer. Ett annat problem är att många är så kallade "ekonomiska flyktingar", d.v.s flyr fattigdom, men hamnar i Sverige, som inte kan tillhandahålla riktiga jobb ens för en del svenskar.

Jag ber om ursäkt, men jag tror att den här mannen är bra på att rabbla politiska floskler. Den ena affären efter den andra slår igen. I flera branscher finns bara en affär att vända sig till och då finns närmaste konkurrent på 3 mils avstånd. Jag undrar om Lennart Gard tycker det vara lagom?

Jag lämnade den guldklocka jag för länge sedan valde i stället för medalj till en urmakare i staden. Klockan gick perfekt, men hade länge legat i sin ask och bara använts då jag tyckte mig behöva stila (uttalas stajla). Jag hade i stället i många år en s.k. märkesklocka. Då den stannade tog jag fram min guldklocka.

Jag hade ju fyllt så där 86 år och tyckte det var onödigt att köpa en ny. Men klockan hade ju legat länge, så jag lämnade in den till en urmakare i staden. Då jag hämtade ut klockan ”fortade” den sig ca 5 min per dygn, så jag ställde den då och då, så där var tredje dag. Men efter så där 3 – 4 veckor stannade klockan för gott. ”Lämnade du klockan till den klantskallen”, sa en god vän. Nu har vår dotter i stället köpt en ny billig klocka åt mig i Gävle. Guldklockan skall lämnas till en riktig urmakare i Gävle för reparation.

Då vi flyttat till Söderhamn för elva år sedan hade jag en bankkontakt i staden. Det var efter det att El-giganten egentligen tänkt öppna i Söderhamn. Bankkontakten berättade att representant för företaget sagt att det i stället blev Bollnäs, då ”kommunen” i Söderhamn inte alls uppträtt välkomnande. El-giganten är en av dem som också drar till sig andra företag. *Så blev det väl omgående även i Bollnäs? Vår bank stängde kontoret i Söderhamn för flera år sedan.

Tittar man på Söderhamns hemsida så skulle man kunna bibringas uppfattningen att staden är stadd i utveckling. Summerar jag verksamheten i Söderhamn, så kommer jag ohjälpligt fram till att staden i stället är stadd i avveckling. Den är som en granne sa häromdagen döende, men får hela tiden fel medicin från både politiker och förvaltning.

Jag ser tyvärr inget som skulle kunna vända utvecklingen, knappast ens under nästa valperiod. Detta trots att staden har ett bra läge på många sätt, en till synes idyllisk skärgårdskommun med en hyfsad hamn, intill E4 och inte alltför långt från Stockholm. Har förfallet kanske gått för långt? Jag undrar också hur det går med kommunledningens vindkraftsplaner, som jag för några år sedan behandlade här i min blogg och då ”fick på skallen” av Kommunalrådet?