Mitt förra inlägg handlade delvis om arbetsförmåga. År 2010 hade vi förfärligt mycket snö i Söderhamn, men jag klarade som synes vid nära 84 års ålder att bygga upp imponerande snödrivor. Därmed har jag inte sagt att det är något 84-åringar skall klara. Uppåt 70-årsåldern klarar däremot nog de flesta män av det. Nära nog alla om de använder snöslunga.

 

Jag har fortfarande problem med att lägga in bilder i bloggen, men här verkar jag ha hittat en ny väg. Den verkar bara lite onödigt besvärlig.

Vår besvärliga tid är nu

 

Decemberöverenskommelsen, DÖ, är ett bottennapp, ett angrepp mot demokratin, som skall göra det möjligt för en minoritet att styra Sverige. Raka motsatsen alltså till demokrati, med Miljöpartiet officiellt ingående i Regeringen och vänsterpartiet inofficiellt som en mäktig del. Kommunister, som officiellt inte kan ingå i en civiliserad regering.

Åsa Romsons fadäs i senaste partiledardebatten var fruktansvärd. Vad kan hon tänkas förstå, när hon ser något gemensamt mellan det som nu händer i Medelhavet och det som hände i Auschwitz? Och Åsa Romson är vår vice statsminister, som säger tokiga saker och sedan blundar ett kort ögonblick med minen ”så är det ”eller ”där fick du”. Nåja, övriga partiledare har tagit avstånd från hennes korkade uttalande, men inte Åsa Romson själv.

En tid var det oroligt hos moderaterna p.g.a. DÖ, men det verkar ha gått över. Hur som helst så är det klart att det finns ett missnöje i partiet över DÖ. Själv tycker jag det är skt och att man snarast bör återgå till fullvärdig demokrati i Sveriges Riksdag.

Själv undrar jag vari det kloka i strategin möjligen kan ligga när man frivilligt avstår från inflytande över riksdagsbesluten. Ser man det inte som angeläget att kunna stoppa politiska reformer från yttersta vänstern?

För övrigt anser jag att pensionsåldern för många yrkesgrupper bör höjas och att den som kan och vill skall tillåtas jobba till åtminstone 70 år. Detta till skillnad från  en del tok bland våra politiker, som vill minska arbetstiden till 6 rent av 4 timmar om dagen. Det är till att vara inte bara lat, utan dessutom korkad.

Hittills är det bara Vänsterpartiet som populistiskt försöker locka yngre människor, som inte förstår bättre, med detta. Men miljöpartiet verkar vara på god väg i samma populistiska riktning

Människorna behöver arbeta allt längre tid av livet, bl.a. för att vi lever friska väldigt mycket längre nu än för bara ett halvsekel sedan. Jag tillhör själv bevisen till det påståendet. Ingen i min släkt har tidigare blivit på längt när så gammal som jag.

Och detta trots ett par ”ordentliga” hjärtinfarkter för 32 år sedan och för 26 år sedan, då jag också försågs med nya kranskärl. En då mycket svår operation och jag är inget unikum. Vi kommer inte att ha råd att vara utan många av dagens pensionärer i arbetslivet.

Här i Söderhamn kan vi i dagens tidning läsa om en 99-årig dam, som under två år inte fick sina tänder borstade. Detta trots att det enligt personalens instruktioner skulle utföras två gånger om dagen, dessutom också med mellanrumsborste. De ansvariga förenklade uppdraget till att sätta lite tandkräm på hennes tandborste. Resultat: Svårt inflammerat tandkött och tänder som man tvingades rycka ut. Förskräckligt!

Men som jag tidigare skrivit här, så vill våra makthavande politiker (S) ju använda skattemedlen till sådant som är populärt bland unga och friska, förutom förstås att späda på de egna arvodena. Det blir inte tillräckligt mycket över till mer personal i äldreomsorgen och de nämnder som har att tillhandahålla service har svårt att hålla sig inom snålt tilltagen budgetram.

Socialdemokraterna lämnar ansvaret för tunga nämnder till personer där redan deras foto tycks avslöja att de inte kan vara lämpliga för sina uppgifter. Som exempel: "Saknar om inte annat så på grund av ålder uppenbarligen väsentlig livserfarenhet (klokhet, vishet)!

Mitt andra bildexperment

Birgit och jag, i vår krafts dagar, väntar på att få gå ombord på planet hem efter sju veckor i Kalifornien och på Hawaii. Förmodligen var det i slutet på 70-talet, eller början av 80-talet.

Blommorna i Ann-Christins trädgård

 Klicka på bilden för att se hur sköna blommorna är!

 



Jag har ju under senare tid haft problem med att få över bilder från Picasa 3 till bloggen, men jag övar nu efter mitt systembyte till Windows 8. Det här försöket verkar ju gå vägen. Men måste man verkligen först spara dem som album?

Jobbigt, men intressant

 

Vid 88 års ålder tar jag inte det jag nu kallar för jobb särskilt allvarligt. Att klanka på ”överheten” är dessutom en lättsam verksamhet. Jag har den bestämda uppfattningen att den politiska ledningen i kommunen till största delen består av en samling mer än lovligt obildade människor. Jag gissar också att chefstjänstemännen ute i förvaltningarna i första hand har tillsatts genom att de kunnat uppvisa partibok, inte i första hand relevanta och bra betyg.

 

Jag har ju under lång tid erfarenhet av att arbeta i opposition i en då S-styrd kommun. Jag glömmer inte det lönlösa nämndarbete vi ibland utförde för att få motståndarna att anställa den kompetente av två sökande, varav den inkompetente angavs vara partimedlem (S).

 

Vad är då mitt jobb nu för tiden? Jo, det är att ”bluddra” lite i den här bloggen, men framför allt att ”vidareutbilda” mig genom att läsa historia, mest nutidshistoria, några tidningar och undantagsvis ren skönlitteratur. Jag är såsom många i min ålder multisjuk, med fysiskt nedsatt förmåga och besvärliga smärtor som jag dock numera klarar rätt väl genom medicinering.

 

Jag är numera minst åtta centimeter kortare än jag var vid 16 års ålder. Det gör förstås att ett knippe nerver kommer i kläm mellan hals och ryggkotor, medan jag ändå ibland måste klänga på en trappstege, för att nå högt belägna böcker i mitt bibliotek.

 

En ganska jobbig nyhet beträffande mitt arbete enligt ovan finns faktiskt. Jag bytte i förra veckan Windows XP till Windows 8 och det är, men framförallt har varit jobbigt. Nu har jobbet vid datorn i alla fall börjat flyta någorlunda, även om det ibland händer de mest oväntade saker. Mycket beroende på att jag är så darrhänt och att fingrarna darrar så att jag klickar i helt fel läge.

 

Mitt närminne har en tid visat sig bli allt sämre och vid datorn behöver man gott närminne för att utföra följder av instruktioner. Ibland, när jag får något att fungera i datorn har jag sedan ingen klar bild av hur jag bar mig åt. Jag är alltså inte längre särskilt läraktig om det gäller att komma ihåg en följd av instruktioner.

 

Ute i världen händer det gamla vanliga. Det är lika ringa uppseendeväckande som vanligt. Vi får i alla fall tips om att fartyget Marianne har avseglat mot Gaza för att med Dror Feiler, Mikael Wiehe och några andra konstiga människor försöka bryta den Egyptisk-Israeliska blockaden av Hamasterroristernas tillhåll. Ankomsten till Gaza beräknas inträffa kring midsommar. Vi får då se om särskilt Israelerna kommer att hävda blockaden.

 

Gör de det kanske de israeliska soldaterna liksom tidigare anfalles med järnrör, varvid naturligtvis de kommer att skjuta i självförsvar och så har vi några dödsoffer och martyrer, liksom några skadade att redovisa. Men israelerna kommer nog att fortsätta sin blockad tills de vet att araberna slutat importera sådant de kan tillverka raketer med stridsladdning av.

 

Söderhamns äldreomsorg m.m.

Karin Forslund och jag efter våra fall

Den 11 april fanns i Söderhamns-Kuriren en artikel med rubriken Karin gav äldrevården ett ansikte. Artikeln handlade om Karin Forslund, som nyligen avlidit i sviterna efter ett antal fallolyckor. Karin bodde på Åsgårdens äldreboende i Söderhamn. Hon blev 95 år gammal. 

 

Karin behövde ibland gå upp på natten för att kissa. Hon visste så väl att äldreboendet var underbemannat nattetid och ville inte besvära personalen. Jag citerar vidare ur Söderhamns-Kuriren: ”I juni 2014, under en period på 14 dagar, föll hon när hon gjorde sina tappra försök att ta sig till toaletten. Varje gång slog hon sig illa.

 

Det var då som hon blev äldrevårdens ansikte. Blåslagen och eländig tittade hon med klar blick in i kameran, och lät sig fotograferas av Kurirens reporter Felicia Andersson.

 

Aftonbladet engagerade sig också. Och än i dag dyker bilden på den blåslagna Karin upp i sociala medier på nätet, som ett exempel på hur äldrevården ser ut idag.” 


 

Den 18 juli 2014 drabbades Karin av en stroke ”och blev borta för världen. … Hon dog i sviterna efter fallen. En gammal människa klarar inte att slå huvudet så hårt tre gånger under en kort period …”

 

När jag såg bilden av Karin i tidningen kände jag igen skadorna. Jag ”dammade” pannan och ansiktet i stengolvet i groventrén hemma och det var inte mitt värsta fall. Det var när jag föll i badrummet och låg medvetslös en halvtimme, innan jag kvicknade till i en blodpöl och kunde ropa på min hemvårdare, Birgit min hustru, som kom ilande med sin rollator, varpå hon klippte remsor av ett kasserat lakan att linda om skallen.

 

Tidigare, då jag ofta föll höll jag reda på mina fall och redovisar dem i inlägget Gubben snubblar och faller den 10 oktober 2014. Det hittar du lätt genom att skriva ”Gubben snubblar” i sökrutan längst uppe till vänster och klicka Enter.

 

Numera är jag väldigt försiktig när jag är uppe och går, så ”peppar peppar” jag har inte fallit omkull någon gång i år. Å andra sidan sitter eller ligger jag numera den mesta tiden.

 

Kommunfullmäktige i Söderhamn möttes i slutet av april och mötet avrapporterades i vanlig ordning i Kuriren. Mötet drog ut på tiden, det blir ju så då ledamöterna har svårt för att uttrycka sig klokt, kort och koncist. 


 

Ledamöterna fick tre minuter var att göra inspel inför en kommande budgetdebatt. Centerpartisten, Magnus Svensson, förespråkade en stram ekonomisk hållning. På så sätt kan man ha råd att bygga exempelvis en bandyhall.

 

Vänsterpartisten Jonna Källström Böresson menade att Söderhamn skall vara en hållbar kommun. Hon pekade på det faktum att några av kommunens nämnder brottas med sin ekonomi.

 

Det är de nämnder som ofta möter medborgarna när de är som skörast och sårbara. ”Det är något vi måste ta på allvar.” Det är bra sagt, men samtidigt vill hon införa avgiftsfri kollektivtrafik. Frågan är om hon prioriterar nämnderna? Gamla och sjuka kan inte använda sig av kollektivtrafiken som tvärt om bör vara avgiftsbelagd. Hon ville också skapa fler fasta tjänster för personalen inom äldreomsorgen. Det är nödvändigt, vilket detta blogginlägg också visar.

 

Sedan pratade man bandyhall och det blev ett ja till en projektering för en sådan. Frågan har stötts och blötts i många år och kommunen har inte råd med någon bandyhall så länge man inte anser sig ha råd med en godtagbar äldreomsorg. Nu försöker man få igenom bandyhallen genom att kalla den ett väderskydd.

 

Sven-Erik Lindestam menade att man gärna kan lura medborgarna att vara för bandyhallen, genom att kalla den väderskydd. Det avdramatiserar beteckningen, tak, väggar och ”golv” skall den ändå ha, liksom plats för åskådare.

 

Vad man än kallar den blir en bandyhall en kolossal byggnad, med ett kolossalt omfångsrikt tak, som skall konstrueras för stor snötyngd. Bara bandyplanen blir mer än 7 000 m² och till detta kommer läktare för åskådarplatser. Man förfäktar ju att väldigt många vill se bandymatcher i Söderhamn. Jag tror att ”väldigt många” visar sig vara ”inte särskilt många”.

 

Till det hela kommer sedan i framtiden avgifterna för drift och underhåll av denna stora byggnad, något jag inte tror att bandylaget, Broberg, kommer att klara ekonomiskt. Politikerna måste sluta straffa människor för att de blir äldre och sjuka. Med högre skattesats än unga och friska, med en undermålig äldreomsorg och sjukvård samt med pensioner (innestående lön) som inte alls följer prisutvecklingen.

 

Den ryska maffian och dess gudfader

 

 

Den 3 februari presenterade jag ett inlägg med anledning av att Söderhamns kommunpolitiker på ett ohemult sätt höjt sina egna redan höga arvoden. Något ett flertal av deras väljare inte kan göra. Tvärt om är många kommunanställda mycket lågt arvoderade. Alldeles särskilt verkar det gälla vårdpersonal inom äldreomsorgen. 

Det låg nära till hands att jämföra politikernas agerande med Cosa Nostra, d.v.s. den Sicilianska maffians, om man bara undantar Cosa Nostras ofta förekommande mord på motståndare eller konkurrenter. Maffians sätt att vara beskrivs flyktigt i inlägget Söderhamns höga politikerarvoden den 3/2 2015 om du vill läsa på. 

Följer du vad som händer i den stora världen? De flesta av oss verkar inte veta ett smack av detta, men vi är eller kan bli i högsta grad berörda av det. I stället följer man noga vad grannarna, vännerna eller släkten har för sig. Här verkar nyfikenheten vara enorm hos många. Man skryter också gärna om vad man har råd med, hur man reser, hur duktig man är och naturligtvis om hur duktiga, söta och intelligenta barn och barnbarn är. Till allt detta finns numera förnämliga hjälpmedel, ett av de främsta är Facebook. 

Jag tror inte så många svenska män eller kvinnor vet vem Bill Browder är, men han är intressant. Inte därför att han är miljardär, har en MBA från Stanford Business School och är en oerhört framgångsrik investerare. Nej, han kämpar mot den störste maffiabossen någonsin, Vladimir Putin och hans anhang, FSB. Men antagligen vet du inte heller vad FSB står för? 

Det står för Ryska Federationens federala säkerhetstjänst, det som under kommunisttiden förkortat kallades KGB. FSB är en organisation som till mycket stor del själv ägnar sig åt brottslig verksamhet och det är inte bara småbrottlighet man ägnar sig åt. Det är till stor del ekonomisk brottslighet i mångmiljonklassen och då och då mord. 

FSB:s tjänstemän ägnar sig åt den här verksamheten av två skäl. Dels för statens räkning, men också helt samvetslöst för egen vinning. Ryska statstjänstemän är genomgående dåligt betalda, men klarar sig vanligen galant i det genomkorrumperade ryska samhället, en kvarleva sedan kommunisttiden. Belopp i mutor byter ständigt ägare. 

Bill Browder har skrivit boken Mitt krig mot Putin. Den sanna historien om stora pengar, mord och en mans kamp för rättvisa. Låter det tråkigt tycker du?  Jag kan försäkra dig att boken är spännande rakt igenom och högintressant. Det finns också hederliga ryssar och till stor del handlar boken om en sådan, affärsjuristen Sergej Magnitskij. 

Browder beskriver hur personer vid ryska inrikesministeriet efter att med hjälp av chefen för ett skattekontor ha lagt beslag på 230 miljoner dollar, arresterar hans unge affärsjurist, Magnitskij. Magnitskij flyttas från det ena fängelset till det andra och hamnar slutligen i ett fängelse där poliserna fritt kan tortera honom. Man begär att han skall vittna falskt mot Browder, som blivit miljardär efter många års affärsverksamhet i Ryssland. 

Magnitskij torteras sedan länge svårt sjuk i gallsten slutligen till döds utan att ha fått läkarbehandling för sin sjukdom. Browder kämpar länge från sin plats i London för att hjälpa Magnitskij, men lyckas inte. 

Hur skulle han kunna göra Magnitskijs svåra öde, den ryska polisens fruktansvärda korruption kända över hela världen? Han kom småningom på lösningen, tyvärr för sent för att eventuellt kunna rädda Magnitskij. Youtube! 

Han lät göra en film för Youtube som skildrade Magnitskijs kamp för rättvisa åt Browder och under tortyr av rysk polis. Den spred snabbt informationen ut över världen och även i Ryssland. Titta på filmen: www.russian- untouchables.-com. Den visar förutom en del bevisdokument, hur dessa brottsliga tjänstemän kan leva lyxliv.

 

Med hjälp av sanningen lyckades Browder småningom få politiker i väst att engagera sig i frågan om att få Magnitskijs bödlar fällda. Det började med att ”Magnitskijlagen”, infördes i USA. En lag med sanktioner mot vissa ryssar, som förbjuds inresa till USA. Den har senare följts av motsvarande lagar i Kanada och i EU. 

Browder tackar i boken alla som på något sätt hjälpt honom att söka rättvisa för den under tortyr av rysk polis dödade Magnitskij.  Där nämns tre svenskar, varav en vän från min tid som fritidspolitiker i Haninge, Marietta de Pourbaix-Lundin. Bra Marietta! Jag antar att hon agerat för rättvisa åt Magnitskij i Europaparlamentet där hon var ledamot förra valperioden. 

Köp boken och läs! Den är spännande rakt igenom, men också allmänbildande. 

P.S.

Jag måste också beskriva, väldigt kortfattat, Putins svårigheter att hämnas då USA antog Magnitskijlagen. Vad han än tänkte sig, så kunde ett amerikanskt motdrag bli ännu värre för Ryssland. Ett tag var man t.ex. inne på att konfiskera 3,5 miljarder dollar av Citigroups tillgångar i Ryssland. Citigroup är ett amerikanskt finansbolag och affärsbank med säte i New York. Man insåg emellertid att ett amerikanskt motdrag skulle bli motsvarande åtgärd beträffande ryska tillgångar i USA. 

Putin måste hitta något som inte hade med pengar eller säkerhetspolitik att göra. 2011 dök en idé upp, som Putin tyckte var bra. Sedan tio år tillbaka hade amerikanska familjer adopterat mer än 60 000 föräldralösa barn, som i Ryssland skulle ha gått en bedrövlig framtid till mötes. Under senare år hade ryssarna begränsat de flesta adoptioner till att i huvudsak gälla sjuka barn. Barn med Downs syndrom, ryggmärgsbråck och flera andra tillstånd. Flera barn skulle inte överleva utan den läkarvård deras nya amerikanska föräldrar hade lovat ge dem. 

Motionen om adoptionsförbudet lades i duman samma dag som president Obama undertecknade Majinskijlagen. Lagen är nu antagen i duman, undertecknad av Putin och alltså i kraft. Putin tycker sig ha straffat de amerikanska paren som tyckte synd om ryska barn och ville göra väl. Men de som råkar verkligt illa ut är de sjuka ryska barn, som nu ställs utan hjälp, utan den lyckliga värld med sjukhusvård, de kunnat få del av. 

Putin är helt enkelt vidrig och nu upprustar han Ryssland för att kunna utvidga landet genom överlägsen militärmakt.

 

Så bygger Sveriges politiker enveckasförsvaret

(För en liten del av riket.)

Maffiarikets ledare, Putin, rustar sina maffiasoldater, kränker gränser i Europa och annekterar land enligt Hitlers gamla mönster. Efter WW2 byggde ryssarna tvångsvis in ryska minoriteter i sina randstater, där Estland är ett mycket tydligt exempel. Nu låter Putin köra bort andra staters fartyg från internationellt vatten i Östersjön med motiveringen: ”Här skall vi öva krig mot er.”

Samtidigt har maffiastaten nästan ingen kust ut mot Östersjön, bara en liten bit av erövrade Ostpreussen. Nu med namnet Kaliningrad efter den ryska och kommunistiska rövarhövdingen Michail Kalinin.

Samtidigt vet vi att staten Ryssland är korrupterad, inte minst den ryska polisen. Helt genomkorrumperad är den ryska ”hemliga polisen” FSB, den ryska federationens säkerhetstjänst. Den skall syssla med kontraspionage, terrorismbekämpning (sic!), bekämpa grov brottslighet (något den istället ägnar sig åt), gränskontroll och gränsövervakning liksom informationssäkerhet. Det sista har man vänt på så att man ägnar sig åt infospioneri i stället.

Allt detta vet man mycket väl i Sverige. Alla utom de flesta miljöpartister och tyvärr en del sverigedemokrater, som ju ser upp till den störste skurken av alla, Putin. ”Det hjärtat är fullt av, om det talar och munnen” lär vara ett gammalt ordspråk. Jag skulle ju skriva om enveckasförsvaret. Jag får återkomma om maffiabossen Putin och hans maffiastat.

Buden från våra politiker om mer pengar till försvaret har den sista tiden varit många men närmast löjeväckande. Nej, fel ord! De har ju inte varit något att skratta åt, snarare att gråta över.

ÖB (myndigheten) har vad jag förstår sagt att den behöver ett tillskott på 40 mdr kronor de närmaste fyra åren för att bygga upp första delen av det försvar politikerna beslutade om i 2009 års försvarsreform. Sverige skulle bygga upp ett ”insatsförsvar”. Det skulle kunna genomföra insatser under FN-mandat utomlands, enkelt uttryckt föra krig utomlands på uppdrag av FN. Verkligheten är att Sverige redan fört krig, som inte ens var FN-uppdrag i Afghanistan, Kosovo och Libyen.

I slutet av 90-talet fick några svenska generaler för sig att försvaret skulle kunna göra ”timeout” under 3-4 år. Försvaret, sådant det såg ut, skulle kunna läggas ned. Inga värnpliktiga inkallas, det mesta av materielen säljas eller skänkas bort, alla mobförråd rensas ut och lite högmodern materiel i stället samlas till ett centralförråd i Arboga.

Pengar skulle läggas på hög en tid och sedan, efter 3-4 år skulle man redan 2004 kunna stå där med ett litet proffsigt insatsförsvar. Ett som kunde användas var som helst på jordklotet. Hur dumma fick generaler vara? Förstod de inte att de skulle få med riksdagsledamöter, företrädarna för politiska partier att göra, t.ex. miljöpartister, kommunister och nya sortens moderater?

I försvaret, som snabbt skulle avvecklas visade det sig att uppgiften inte var helt enkel. I något tusental mobförråd uppstod snart kaos. Förråd skulle tömmas, men var? I väntan på besked placerades grejorna i något redan helt eller delvis tömt förråd och snart visste ingen var de fanns. Däremot upptäckte man att det bl.a. fanns tusentals överstelöjtnanter med fullmakt att vara överstelöjtnanter fram till pensioneringen och dem kunde man inte stoppa in på ledigbliven förrådshylla.

Många, som tidigare hade drabbats av stopp i karriären som kaptener hade nu kunnat bli överstelöjtnanter. Det sades att de behövde den pensionen och det gick historier om hustrur som meddelade att de borde tituleras överstinna, men de kan inte ha varit så många.

Försvaret fortsatte att kosta pengar, men man sålde också många hundra av förrådens lastbilar, som bara rullat några kilometer. Jag är ganska säker på att makthavande politiker tog hand om inkomsterna för att användas till något som kunde ge röster i kommande val.

Affärerna sköttes av en kommendör och, tror jag, några överstar. Åkerierna i Sverige fick sina bilar billigt, men inte bara de. Allehanda fordon, kanoner och annan materiel radades upp på en del krigsflygfält och såldes på auktion. Svenska staten köpte nära nog samtidigt stridsvagnar och andra stridsfordon i hundratal på 90-talet. Sedan sålde man dem omgående för lägre pris, t.o.m. innan försvaret självt mottagit leveransen. För vårt lilla nya försvar dög bara senaste årsmodellen och till den trodde man sig få pengar från politikerna.

Försvarets timeout, som ursprungligen skulle upphöra 2004 löper vidare, men nu är man beroende av politikernas välvilliga finansiering. Men politiker räknar röster i val och inget annat. Det är här vi väljare behöver vakna och upptäcka att vi lever i en farlig värld. En värld där en stormakt intill oss återigen hotar kringliggande länder t.o.m. med kärnvapen och har börjat annektera delar av sina randstater.

Nå, det tog tid att samla in det vi skulle spara till centralförrådet i Arboga, som blev allmänt känt, men sedan länge fanns insprängt i berg. Man presenterade 2009 års försvarsreform. Hela denna reform beräknades kosta 40 miljarder kronor, 4 miljarder per år under tio år. Fram till den beryktade timeouten hade vi gladeligen betalat några och 40 miljarder per år för att hålla liv i ett försvar som skulle avskräcka.

2009 års försvarsreform går även under namnet Insatsorganisation 14, IO14 då den skulle vara genomförd år 2014. (Sic!)

 Det man kallat basplattan för den framtida organisationen, befäl och manskap samt deras personliga grundutrustning skulle kosta 16 miljarder (mdr), 4 miljarder per år i 4 år och skulle alltså kunna vara genomförd år 2019. Det tidigare budet hade varit att basorganisationen, skulle vara på plats redan 2014, alltså förra året. ÖB själv tippade år 2023, en försening på bara nio år och 19 år om man räknar från början, 2004, som några generaler och politiker ursprungligen tänkt sig.

För ett par veckor sedan presenterade, (såsom jag fattar det hela), regeringen och allianspartierna sina divergerande bud för de kommande fyra åren, där ÖB angivit behovet till 16 miljarder eller 4 miljarder per år under fyra år.

Regeringen bjöd 6.2 miljarder, alltså 1,55 miljarder per år.

Moderaterna bjöd 10 miljarder, alltså 2,5 miljarder per år.

Folkpartiet bjöd 18 miljarder, alltså 4,5 miljarder per år.

Ingen gav något bud på hela reformen.

Häromdagen fattades äntligen ett beslut sedan alla pratat ihop sig och det blev 10,2 miljarder och alltså 2,55 miljarder per år under fyra år. Drygt hälften av vad ÖB hade äskat alltså. Med 40 års erfarenhet av ÖB:s, tidigare försvarsstabens, kostnadsberäkningar vill jag påstå att kostnaderna sannolikt är grovt underskattade om inte FMV svarat för sin del av beräkningarna.

Mitt i alltihop har man kunnat se tidningsuppgifter om att politikerna meddelat att ytterligare 10 Jas E (summa 70), 1 ubåt (summa 2) skall anskaffas och att Gotland skall återmilitariseras. Allt under ÖB protester, det lär ju inte resultera i motsvarande medelstillskott.

Sedan har vi ett problem som kanske varken politiker eller militärer tagit till sig och redovisat, nämligen kostnadsökningar. Mina 40 års erfarenhet av kostnadsberäkningar för försvaret säger mig att t.ex. försvarsmateriel årligen ökar i pris med ungefär 4 procent. Knappast mindre. Men man verkar i medias redovisning inte ha med någon sådan, då man bara konstaterar att en totalkostnad över 10 år är 40 miljarder, alltså 4 miljarder per år. De 40 miljarderna i dagens pris (?) kan om tio år visa sig vara 47- 48 miljarder eller något annat.

Hela den här affären är virrig, oklar, för gemene man men borde inte vara det. Uppgifterna i media har varierat i tiden, med olika partibesked och ÖB-besked, med fullständigt orimliga skillnader från tid till annan. Det är inte helt lätt att veta vad som totalt gäller från tid till annan. Vi medborgare saknar en fullständig och någorlunda klar bild av om, hur och när vi kommer att kunna försvara oss. Det är inte för mycket begärt att vi hintas om detta.

Det vi just nu vet, är att Sverige tills vidare saknar ett försvar värt namnet. Inte ens flygvapnet är något att räkna med. Flygplanen kan inte skyddas tillräckligt genom spridning i skydd och vi kan inte samtidigt och ständigt ha alla våra plan i luften. Våra plattformars beväpning verkar inte heller vara ”färdig”.

Media skulle kunna göra mycket mer och bättre