Världens mest fotograferade charmtroll

Igår hade vi besök av Lydia med föräldrar.

Lydia är en ständigt aktiv tjej och jag skulle inte våga ställa upp som barnvakt mer än en kort stund. Fler bilder finns på Evelinas (mammans) blogg och naturligtvis på vår svägerskas (hennes mormors blogg. Hur många som helst.

Vi ser gärna fler besök, även om gubben hela tiden är orolig för att hon skall falla och slå sig, som han själv gjorde för några dagar sedan. Men det är klart - då var det ju tvål på golvet och gamla gubbar faller säkert tyngre.

Birgit och Johan

Dags att gå i ide

Birgit satt fortfarande vid köksbordet med ”Svenskans” korsord, när jag gick upp i morse. Jag gick alltså upp ganska tidigt, omkring halv tio. Någon gång, men inte så ofta, sitter hon och svär över någon korsordskonstruktör, men för det mesta är korsordet löst när jag häller upp fil och idag den sista juicen. ”Idag måste vi åka och handla”, sade jag. Ute snöade det lite.

Vid ett – tvåtiden öppnade jag ytterdörren och tittade ut. Det hade slutat snöa, men där låg ca fem centimeter luftig fin nysnö. Skotta? ”Icke, sa Nicke”, tänkte jag. Det var något Birgits mamma brukade säga, när hon svarade nekande och det kunde ju komma mer snö. Fem centimeter – då kan man ju fortfarande gå i lågskor. Så bestämde jag mig för att inte åka och handla. Jag tar en brustablett C-vitamin i lite vatten i stället.

Den där Nicke var förresten en släkting som bodde på ett kort stenkasts avstånd, några hundra meter bara, när Birgits mamma var barn, så hon hade lärt sig säga så av sin mor. Släkt med varandra är förresten, så gott som alla riktiga västerbottningar. Visserligen ibland på ganska långt håll, men många olika vägar. Ryssarna härjade ju utefter kusten på 1700-talet, man drog järnväg på 1800-talet och varje år passerar samerna med sina renar två gånger. Den gemensamma urfadern är Johan Philipsson Hilduinen, eller egentligen en som alltså hette Philip. Adam naturligtvis också, men det är ju drygt sex tusen år sedan.

Johan invandrade under ganska tidigt 1600-tal och bosatte sig i Örträsk, som då inte fanns. Johan och hans avkomma förökade sig sedan snabbt och täckte snart hela Västerbotten och södra Lappland.

Naturligtvis hade Johan en hustru, men ingen vet hennes namn. Det var nog inte så noga med fruntimmer på den tiden.

Kommer det mera snö till i morgon funderar jag på att skicka ut Birgit för att skotta. Jag kunde ju steka falukorv och ett par ägg och koka potatis i stället. Man måste ju ställa upp på det här genusperspektivet, eller vad det nu heter?
Just nu är det minus tio grader ute, men det skall bli betydligt kallare.

Om Birgit kan vara utan mjölk en dag, så behöver vi inte åka och handla då heller.

Min räknesticka

Logaritmerna och räknestickan

Jag kollar alltid ”Under strecket” i Svenska Dagbladet. Då och då finner jag även för mig högintressanta och påminnande artiklar. Så var fallet den 11 december då f d universitetslektorn Lars Nystedt skrev om den skotske godsägaren Nepers idé om att förenkla räknandet med logaritmer, liksom om den geniala räknestickan.


John Neper (skrivs också Napier) redovisade 1614 ett nytt sätt att räkna. Det gjorde att man kunde addera två tal i stället för att multiplicera dem och subtrahera i stället för att dividera, men ändå få helt rätt svar. Man hade bara att använda sig av det han kallade talens logaritmer. Dessa kunde räknas fram, men han redovisade sina logaritmer i en tabell. När man fått svaret i logaritm var det bara att gå till tabellen igen och avläsa rätt svar.

Värdet av Nepers upptäckt inser man lätt om man för hand dividerar ett 12-siffrigt tal med ett annat och i svaret skall ange samma antal siffror. Att i stället utföra motsvarande subtraktion av talens logaritmer är betydligt enklare.

Man kan tänka sig hur många logaritmsystem som helst. Det system Neper angav hade basen 2,718..., som vanligen betecknas e och logaritmerna kallas de naturliga, vanligen betecknade ln.

Professorn Henry Briggs i Oxford insåg snabbt logaritmernas stora betydelse för dem som arbetar med stora tal, och det gjorde vid den här tiden framförallt astronomerna. Han arbetade vidare på Nepers idé och 1624 publicerades tabeller med vad som kom att kallas briggska logaritmer eller 10-logaritmer därför att basen i dem var 10. Dessa logaritmer betecknas vanligen log. Om jag inte tar fel var det Kepler som småningom gav ut en tabell med 14-siffriga logaritmer.

Nu utvecklades det hela snabbt och redan 1622 presenterade William Oughtred räknestickan. Det var en avlång tredelad sticka där mellandelen var rörlig. Varje tredjedel var graverad i logaritmiska skalor. Om man nu t ex ställde in den rörliga delens 3 mittemot en av den fasta delens 2, så adderar man dessa två logaritmer och resultatet 6 avläses lätt och skrivs alltså log 6. Man har alltså utfört en multiplikation. Med hjälp av annan skala på stickan utför man på samma enkla sätt divisioner. Givetvis hade stickan ingen betydelse om det som i exemplet gäller två enställiga heltal.

Räknestickan, den berömda A. W. Faber Castell 1/54 var min ständiga hjälpreda hela 50-talet och nästan hela 60-talet. Den var också utrustad med de trigonometriska skalorna liksom skalor för log och ln. Kvadraten på tal liksom kvadratrötter kunde dras, liksom mycket annat. I innerfickan (man hade alltid kostym eller åtminstone kavaj och slips på den tiden) hade jag en mindre variant av 1/54. De kalkyler gällande elektromagnetisk vågutbredning och dimensionering av radiolänkar, som jag ofta sysslade med på 50- och 60-talen, skulle ha varit betydligt krångligare utan Briggska logaritmer, decibelskalan och räknestickan. Utan räknestickan var man ofullständig.

Många hade en mindre sticka, som passade i bröstfickan och det var ofta ute i industrin en ingenjörernas statussymbol, precis som läkarnas stetoskop. Sedan kom de avancerade fickkalkylatorerna och den underbara programmerbara HP 97, som också kunde skriva på en pappersremsa och räknestickorna, liksom logaritmtabellerna, lades undan för gott och på gott och ont.

Med räknestickan lärde man sig en hel del huvudräkning. Man var ju hela tiden tvungen att själv hålla reda på decimalkommats placering, för det gjorde inte stickan. Man vande sig därför också vid att under kalkylerandet göra rimlighetskontroller genom huvudräkning.

En bit in på 60-talet underminerades matematikundervisningen i gymnasiet genom dessa fickkalkylatorer. Gymnasisterna kunde överlåta räknandet till sina kalkylatorer. Jag tror inte ens att det längre finns några matematiklärare i gymnasiet som kan logaritmräkning eller kan hantera en räknesticka.

Jag glömmer aldrig den matematikprofessor från KTH, som vid ett symposium med dåvarande högerpartiets skolpolitiker i början av 70-talet bittert framförde sina synpunkter på de studenter han drabbades av. På KTH tvingades man börja med gymnasiets matematik, till förfång mot slutresultatet. Dessutom resulterade det i rena tragedier, där studenter efter ett par års studier och med stora studieskulder tvingades ge upp studierna.

Emellertid berodde detta mer på den nya socialdemokratiska flumskolan än på kalkylatorerna. Ett förhållande som tydligen kvarstår än i dag enligt en brännpunktsartikel 10/12, undertecknad av bl.a. Anders Flodström, universitetskansler och chef för Högskoleverket och Eva-Lis Sirén, förbundsordförande Lärarförbundet.

Man föreställer sig lätt att kalkylatorerna rationaliserar undervisningen, så att en mer omfattande studieplan kan medhinnas. I stället har det av lätt insedda skäl blivit tvärt om. För några årtionden sedan sade man att Sveriges framtid låg i know how. Med den förda skolpolitiken har det snarare blivit så att Sveriges lysande förflutna låg i know how.

Åter till logaritmerna och nu den underbara sorten decibel (dB) som bygger på logaritmer med basen 10 och alltså log. Alla förhållanden kan mätas i decibel. Därmed kan också alla nivåer mätas i dB bara man anger vad som är referensnivån.

1 aW = 1 attowatt = 0, 000000000000000001 Watt = -180 dBW (dB relativt 1 Watt)
1 TW = 1 terawatt = 1000000000000 Watt = 120 dBW (dB relativt 1 Watt)

Elektrisk effekt i området från TW till aW kan vara det effektområde där en radionätplanerande ingenjör har att kalkylera. Då inser man lätt logaritmernas och alltså decibelskalans stora betydelse i ett annat sammanhang än astronomi.

En annan vågrörelse där decibelskalan med fördel användes är i akustik . Referensnivån för ljudtryck sätts vid det lägsta ljudtryck som en ung människa normalt kan uppfatta av en ton på 1 kHz och kan betecknas dBA, där A står för absolutvärde. Ett kanonskott ger ca 180 dBA, medan samtal ger runt 60 dBA = 1 000 000 gånger absolutnivån.

I ett tidigare inlägg tror jag att jag nämnt ett fall där kommunpolitiker i en fastighetsnämnd skulle avgöra vilken ljudnivå som skulle tillåtas i några villaträdgårdar utefter den ganska livligt trafikerade Gudöbroleden i Haninge. Om jag minns rätt så gällde det uppsättande av bullerskydd i samband med utbyggnad av trafikleden. I beslutsunderlaget nämndes två nivåer, 50 dB och 55 dB, utan exempel på vad dessa nivåer av trafikbrus kunde motsvara. Ett par ledamöter yttrade sig omgående och yrkade på 50 dB.
Jag upptäckte ganska snart att de inte hade en aning om hur trafikbrus i dessa nivåer låter. De bara trodde att det hårdare kravet var det som skulle göra dem populära hos berörda. Om den upplevda skillnaden i ljudnivå var värd extrakostnaden visste de intet. Politiker tror sig ibland veta, när de egentligen inte har en aning.

(Jag lyckas inte vänsterställa texten! Hjälp!)

Julesnön har kommit och det är ju trevligt.

Mina grannar har varit fantastiska och skottat tre gånger hos mig.

Inga krafttag på ett tag

Ja efter förra inlägget badade jag bastu. Sedan skrubbade Birgit mig på ryggen med en sån där ”rivig” tvättsvamp. Jag hade dränkt in den med en massa duschtvål och det mesta hamnade på golvet. Vi har ett par antihalkmattor av gummi där.

Jag tog ett litet steg för att Birgit skulle komma åt bättre och plötsligt låg jag på golvet. På vägen ner skadade jag en liten vagn som stod just utanför duschdraperiet. Lyckligtvis kunde jag hålla upp huvudet. Jag försökte resa mig upp på armbågarna, men det visade sig omöjligt. Det fanns ingen som helst friktion mot underlaget och armbågarna gled bara undan trots mattorna.

”Jag ringer efter grannen”, sade Birgit. ”Spola bort tvålen under mig”, sade jag och sedan kunde jag ta mig upp. Över vänstersidan strax under ”midjan” hade jag ett skarpt rött sträck efter vagnträffen. Inget annat syntes, men det gjorde rejält ont. Det här var i tisdags i förra veckan och jag antog en lindrig revbensskada. På onsdagskvällen var jag oförsiktig när jag skulle lägga mig i sängen och det gjorde så ont att jag skrek hemskt fula ord. På torsdagen upptäckte jag ett stort mörkblått blåmärke i sidan. Eftersom jag äter Varan var det lite oroande, så på fredagen åkte vi in till akuten. Jag fick en packe Dexofen (starka värktabletter) och lite andra förhållningsorder. Nu känns det redan bättre och idag tar jag inget Dexofen.

Man måste nämligen vänta två dygn efter Dexofenintag för att kunna inta snaps och jag hade kommit att tänka på ett julkort jag fick från en kollega för länge sedan. Det var en ganska ful tomte, som stod med korkskruven i flaskan och sade:”Nu djävlar är det Jul igen”! Ja, visst var det hemskt, men snaps till julbordet har jag fått 63 år i rad och gamla fina traditioner bör bevaras.

Nu önskar jag Er alla En Riktigt God, Glad och Fridfull Jul!

(Av någon anledning kan jag inte vänsterställa texten den här gången.)

Ett krafttag

Det har snöat hela natten mot idag och inpå eftermiddagen idag, ungefär 4 decimeter! Då är snöslungan underbar. Jag hade bara lite problem med att pressa upp garageportarna
mot snön, för att kunna ta ut snöslungan. Snön var i alla fall vänligt lätt, alltså torr och det var ca 3 grader kallt.

Vi har ätit middag. Birgit hade kokat torsk med en massa grönsaker och lyckats hundraprocentigt med kryddningen, som hon alltid gör. Till det ett av Gustave Lorentz gevursttraminer från Alsace. Sedan satt vi båda vid bordet en stund med tappade huvuden. Birgit flyttade sig småningom till TV-fåtöljen, där hon sover bättre och jag lade mig på sängen. Nu kompletterar jag för min del med lite (Birgit anser det vara mycket) Tullamore och känner mig glad och nöjd med min nyfilade liktorn. Glädjeämnena finns även när man blir gammal. Att t.ex. kunna ta på sig skorna utan att det gör dj-ligt ont.

Egentligen hade jag tänkt skriva mycket ikväll. Det finns så mycket att skriva om. Både sådant man kan vara nöjd och glad åt och sådant som är värt att klaga över. I stället har jag nu satt på bastun. Det var alldeles för länge sedan och porerna behöver säkert rensas. Drygt 5 år har vi nu bott i vårt nya hus och jag har använt badkaret i vårt stora härliga badrum två gånger (vårt förra badrum var pyttelitet, man byggde så på 50-talet). Båda gångerna var det väldigt skönt att ligga i blöt i vatten som var just så varmt som man kunde tåla. Problemen kommer då man skall ta sig upp ur badkaret. Man är plötsligt inte längre i det närmaste tyngdlös, badkaret är alldeles för smalt, dessutom halt och så behöver det också rengöras efter varje bad.

Nu är säkert bastun varm. Hej då och ha det bra!
(Krafttaget var att skriva dessa rader. Jag blir latare och latare.)

Barbari, återkomst 1

Så återkommer jag då i ett ämne där det går att fortsätta skriva hur mycket som helst:

Forum för levande historia arbetar för demokrati och tolerans.
Utgångspunkt är Förintelsen och andra brott mot mänskligheten.

Myndigheten fokuserar på kunskap och kultur, ur ett historiskt och samtida perspektiv.

Myndighetens kärnverksamhet: Att med utgångspunkt i Förintelsen och andra brott mot mänskligheten främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.

Levande historia publicerade boken om nazismens brott, Om detta må ni berätta i början av år 1998. Hösten samma år restes från många håll i Sverige krav på att myndigheten också skulle genomföra en informationskampanj av samma slag om den internationella kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten. Vi fick vänta till december 2006 och Alliansens valseger innan detta uppdrag gavs. Man kan undra vad detta berodde på? Var det möjligen socialdemokraternas beroende av kommunisterna (Vänsterpartiet) för sitt maktinnehav?

Vänstern redovisade en hel del argument emot informationskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten och folkmord.

1. Att upplysa om kommunismens förbrytelser innebär att nedvärdera Förintelsen, nazismens folkmord på sex miljoner judar.
Jag vill inte inse att det går att nedvärdera ett folkmord på sex miljoner människor. Även om kommunismens offer f.n. beräknas till 150 miljoner.
2. Man spelar nynazisterna i händerna genom att upplysa om kommunismens förbrytelser.
Om något spelar nynazisterna i händerna så är det väl överslätande av folkmord.
3. Man kan inte ha upplysningskampanjer om alla folkmord.
Ett mycket tungt skäl för att upplysa om kommunismens brott är att det är det enda folkmordet med fler offer än nazismens totalt beräknade 21 miljoner). I Sovjetunionen 62 miljoner och i Kina 80 miljoner offer.
4. Kommunismen är egentligen en mycket fin ideologi.
Nej, det är en ideologi som är en utopi, [Utopi = …ett ideal omöjligt att förvekliga, i synnerhet en idealstat... (NE).] något en del av oss tror kan förverkligas efter döden, om vi inte dessförinnan uppfört oss som kommunister.
5. Att redovisa antal mordoffer för kommunismen är bisarr och makaber sifferexercis.
Ja att redovisa kommunisters och nazisters illdåd blir med nödvändighet makabert, men det kan möjligen hindra upprepning.
6. Man överdriver uppgifterna om kommunistiska förbrytelser.
Sant är att specialisterna inte är helt överens, men man behöver inte, liksom jag inte heller gjort, redovisa de högsta siffrorna. I Putins Ryssland stängs nu åter forskare ute från de gamla NKVD/KGB-arkiven.

Våra vänsterpartister är mästare i antal undanflykter, när det blir tal om deras historia.

Brott mot mänskligheten, liksom folkmord, måste uppmärksammas. Oavsett vilken regim som utförde de fasansfulla brotten, oavsett var det skedde.

Kommunism, liksom socialdemokrati, sammanfattat socialism, bygger på marxismen, de teorier som utformades av tyskarna Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet. Enligt Marx präglas samhället av klasskamp.

År 2008 gav myndigheten ut skriften ”BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN UNDER KOMMUNISTISKA REGIMER”.
Denna har tyvärr inte alls fått samma uppmärksamhet i media som motsvarande skrift om nazismens brott. I antal mördade människor, liksom fängslade och slavarbetare räknat är ju kommunismens brott många gånger större. Jag kan nog lugnt räkna med att du inte läst den av myndigheten Levande historia utgivna boken om kommunismens fruktansvärda brottslighet.

Nu citerar jag ur den boken:
…Marx förutsade att det kapitalistiska samhället till slut kommer att störtas av arbetarklassen i en ny revolution. Arbetarklassen kommer sedan att upprätta ett socialistiskt samhälle där den privata äganderätten är avskaffad. Utan privat ägande kan ingen längre utnyttja någon annans arbetskraft, och då kommer klasskampen att försvinna.

Alla konflikter mellan människor handlar i grunden om klasskamp, även om de inblandade själva skulle tro något annat, och därför kommer alla konflikter att lösa sig. Staten är enligt Marx bara ett medel för den härskande klassen att upprätthålla sin makt, och därför kommer den att dö bort av sig själv.

När den här processen är fullbordad lever människorna i det kommunistiska samhället, som är slutstadiet i mänsklighetens utveckling. Eftersom ingen klasskamp råder längre kommer nämligen ingen ny revolution att behövas.

Enligt kommunismen tar alltså arbetarna vid övergången till det socialistiska samhället makten med våld. När man väl har börjat använda våld är det lätt att fortsätta med det för att bekämpa alla som gör motstånd. Marx skriver också att den segrande arbetarklassen för en tid måste upprätta vad han kallar för proletariatets diktatur för att hindra att de avsatta kapitalisterna tar tillbaka makten.

Han föreskriver alltså diktatur och våldsutövning gentemot dem som inte accepterar revolutionen, även om de skulle råka ha stöd av en majoritet i samhället.

Utopi och fanatism
Marx lära är en utopi, det vill säga den tecknar bilden av ett framtida samhälle där alla missförhållanden har försvunnit. Många tänkare och forskare menar att diktatur och övergrepp blir särskilt vanliga just när man försöker förverkliga en utopi…

…måste enligt kommunismen i vad Marx kallar de socialistiska och kommunistiska samhällena alla ”borgerliga” institutioner avskaffas, även de som vi skulle kalla demokratiska. Då försvinner även de institutioner som kan skydda den enskilde mot övergrepp från samhället, och det finns inte längre några hinder för brott mot de mänskliga rättigheterna eller mot mänskligheten.

För att få bort kapitalismen måste kommunistiska regimer avskaffa den privata egendomen. När både den politiska och den ekonomiska makten samlas i samma händer kan inga oberoende grupper eller aktörer överleva som kan fungera som en motvikt till statens eller kommunistpartiets makt. Slut citat.

När jag skriver detta påminner jag mig det socialdemokratiska kommunalrådet José Luis Ramirez i Haninge, som senare delen av 70-talet ville införa undervisning i marxism i kommunens grundskolor. Lyckligtvis var inte förslaget genomförbart. Själv satt jag då i både skolstyrelse och social centralnämnd.

Våld
Många forskare hävdar att det är den kommunistiska ideologin som mer än något annat bär skulden för de vidriga brott som begåtts och begås i alla de länder där kommunister kommit till makten.

Antalet av kommunisterna mördade människor kan inte exakt bestämmas. Dels hölls och hålls det hemligt av kommunistiska regimer dels ökar det hela tiden, så länge forskare avslöjar nya fall och kommunistiska stater finns kvar. I fallen, Kina och Ryssland (Sovjetunionen) tvingas forskarna försöka uppskatta antalet offer med hjälp av befolkningsstatistik. I Kambodja, med ungefär samma folkmängd som Sverige, har det varit litet lättare, men blir ändå bara en uppskattning.

Naturligtvis har de olika forskarna också kommit fram till lite olika antal mördade medborgare. Vid millennieskiftet hade forskare kommit fram till följande antal så kallade megamord d.v.s. med miljontals offer i kommunistländer:

De kinesiska kommunisterna - 80 miljoner offer
De sovjetiska kommunisterna - 62 miljoner offer
(siffran 70 miljoner har setts på senare tid)
De kambodjanska kommunisterna - 2 miljoner offer
(ungefär en fjärdedel av befolkningen)
De nordkoreanska kommunisterna - 1,7 miljoner offer
Fördrivning av tyskar från Polen e. WW2 – 1,6 miljoner offer

Sedan har vi alla offer i de östeuropeiska tidigare lydstaterna samt DDR, där dock antalet offer i varje särskilt fall nog understiger 1 miljon. Värt att nämna särskilt är väl dödsoffer vid flyktförsök över Berlinmuren. Detta varierar mellan 136 och 206 beroende på källor. 136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum.
Mellan 1949 och 1961 hade 2,7 miljoner människor flytt över gränsen från Öst- till Västberlin. Den därefter byggda muren fungerade effektivt som flyktingspärr fram till slutet av 1980-talet. Därefter kunde människorna fly till demokratin i Väst igen via främst Ungern.

Nu måste det vara dags att peta in det här inlägget. Ha det bra, men glöm inte helt vad kommunisterna gjort och gör. Några av dem har fortfarande kvar makten t.ex. i Nord-Korea, på Cuba, i Afrika och i Sydamerika. I Vietnam tillåts åter privata företag och Kina är närmast kapitalistiskt under kommunistkoryféernas diktatur.