Vem bryr sig? Hur kan man låta bli att bry sig?

Varje dag läser jag en rikstidning, lokaltidningen och någon bok (sällan skönlitteratur). Naturligtvis tittar jag dessutom en del på TV, mest nyheter, som ofta också gamla underrättelser kallas. Vanligen kan man bli svårt deprimerad för mindre. Jag tar ett par s.k. axplock:

Mystiska gasattacker sprider skräck i afghanska flickskolor och så en bild av en mamma (?) i burka med sin lilla dotter på sjukhuset. Burka, denna hemska spökeklädsel, flera meter runt om, så att inga kvinnliga former skall synas och med ett finmaskigt nät framför ögonen. Främmande män skulle ju annars kunna kasta beundrande, rent av lystna blickar, på egendomen, som inte får utbilda sig. Vidrig fundamentalistisk religion redovisas dagligen i pressen. Inte bara Islam har fundamentalister, men här tycker jag mig kunna undra var alla feminister håller hus?

En skribent påtalar 20-årsminnet i år av Berlinmurens fall, den viktigaste politiska händelsen i mitt liv. Man väntade sig ändå inte allmänt att kommunismen snart skulle vara helt försvunnen i det Europa som slutade vid Uralbergen. All erfarenhet hade visat att kommunism resulterar i allmän fattigdom, korruption och nödvändig terror för partiets bevarande av makten. Nog trodde ändå de flesta fortfarande att Sovjet med vapenmakt och KGB-terror skulle bli kvar vid makten länge än. Men nu gick det fort utför.

De svenska kommunisterna blev snabbt färre, men bytte bara partibeteckning till Vänsterpartiet. Gudrun Schyman, partiledaren, förklarade sig småningom väl egentligen aldrig ha varit kommunist, medan hennes efterträdare, Lars Ohly, förklarade sig fortfarande vara kommunist. Något han, med hänsyn till väljartappet och tvingad av de egna, inte längre gör. Men han och ”kamraterna” finns där och nu skall Mona Sahlin samarbeta med dem i förhoppning om att Vänsterpartiets få röster skall resultera i regimskifte. Mp hänger också med. Vad gör de inte för ett par ministerposter?

En ny generation utan erfarenheter av yttersta vänstern har nu vuxit upp. Och min egen generation? Vad minns man? För mig är kommunismens successiva sammanbrott under 80-talet en oerhört viktig och glädjande historisk händelse. Den bekräftade allt mitt tänkande, allt mitt handlande under decennier. Men jag hade inte räknat med att få uppleva det. Förresten finns den kvar på några avlägsna ställen. Nordkorea och Cuba t.ex. I Kina kallar man sitt nu kapitalistiska enpartivälde kommunistiskt – fantastiskt på sitt sätt!

Kommunismen fungerar inte. Den producerar brist i stället för vad folk vill ha. Den är omänsklig och måste vara det för att behålla makten. Vem - utom jag – minns idag hur bedrövligt de vanliga människorna i Sovjetunionen hade det. En ordning som man med tvång, soldater och pansar, också införde i ”randstaterna” mot västra Europa.

Från http://www.levandehistoria.se/ har jag just rekvirerat ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Den bok som Forum för levande historia på regeringens uppdrag tagit fram på samma sätt som man tog fram …”om detta må ni berätta”…boken om nazisternas brott mot mänskligheten.

Lite har jag hunnit titta i den nya boken och kan konstatera att den egentligen inte innehåller några för mig stora nyheter. Däremot saknar jag en hel del. Kommunismens brott är så omfattande och allmänna att man sett sig tvingad att begränsa redovisningen till Sovjet, Kina och Kambodja. T.ex. saknas Nordkorea helt i redovisningen. Ett kommunistland där miljoner svultit ihjäl under kommunismen och där folk fortfarande naturligtvis svälter. Inte heller finns, vad jag kunnat se, de kommunistiska brotten i DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien med för att nämna några av de stater som drabbats av yttersta vänstern. Kommunistregimernas brott är så många och omfattande att de egentligen inte går att beskriva i en bok, hur stor man än gör den, inte ens i några böcker. Denna Marx och Lenins utopi, som ganska få men ändå överraskande många har trott på.