Nu berättar jag. 1

Den 1 juli 1953 påbörjade jag min anställning som ingenjör vid Kungl Flygförvaltningens (FF) Luftbevakningsbyrå, trådnätsektionen. Arbetsplatsen fanns i den s.k. ”Tegelhögen” på Gärdet i Stockholm. Då, mer än nu, var det i Stockholm arbetstillfällena för nyexaminerade ingenjörer fanns.
Väntetiden för att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen var 17 år 1953. Bostad måste alltså skaffas på annat sätt och en svart bostadsmarknad frodades. Det var bara att börja som inneboende och privata bostadsförmedlingar för dessa marknader fanns det gott om.

Efter att ha anvisats ett rum och betalt bostadsförmedlingen begav jag mig till min nya adress och ringde på. En dam öppnade men sa: ”Nej min man tillåter inte att vi hyr ut till er!” Helt paff undrade jag naturligtvis varför och fick svaret: ”Ni arbetar på Flygförvaltningen”.

Jag stod där med min resväska och en palaver kom igång. Själv var jag nog egentligen förtvivlad. Jag var ju plötsligt utan krypin för natten. Hennes man kom ut och jag förstod att han var fanatisk kommunist.

Den 13 juni, alltså ganska precis ett år tidigare hade en svensk DC-3 och lite senare ett Catalina-plan (för sjöräddning) blivit nerskjutna av Sovjetiskt jaktflyg över internationellt vatten i Östersjön. Mannens uppfattning var klar. Naturligtvis hade de båda svenska flygplanen varit inne över Sovjet för att spionera och då skulle de naturligtvis skjutas ned. Någon med anknytning till flygvapnet skulle han därför minsann inte hyra ut rum till.

Kvinnan kände emellertid tydligen medlidande med den unge mannen med resväskan och undrade om inte stackaren skulle kunna få disponera rummet över natten. Storslaget gick mannen med på detta och jag var naturligtvis tacksam. Jag blev sedan bjuden på sill och potatis och en hela Renat ställdes på bordet. Jag höll god min när jag sedan fick mig en politisk föreläsning. Mannen hade minsann i taxi kört flygare ut till F2 Hägernäs och hört dem skrodera om hur de vid behov skulle skjuta ner sovjetiska plan om det behövdes. Unga flygare hade i en taxi säkert helt enkelt skroderat om kommande bravader utan att tänka sig för. (Till saken hör att det efter nedskjutningarna av de två planen helt klarlagts att båda besättningarna var helt obeväpnade och att de under uppdragen befunnit sig över internationellt vatten. Deras uppdrag var helt tillåtet enligt internationell rätt.
Vid den privata bostadsförmedlingen fick jag dagen därpå en ny adress, som passade bättre.

Ändå var det kanske så att man i Sovjet tyckt att måttet av näsvishet var rågat. Jag fick i umgänget med flygstabsofficerare höra en del historier om flygaräventyr, om när man i slutet av 40-talet hade flugit in mot östblockets östersjöhamnar och tagit lyckade fotografier av dessa. Hur man sedan vände hemåt så snabbt som möjligt med Mig 15 efter sig.

F 11 i Nyköping sattes upp i slutet av 40-talet. Det var vår nya spaningsflottilj. Det var bl.a. där våra Caproni, inköpta under kriget från Italien havererade ett efter ett. Men man anskaffade 1948 också Spitfire P.R. XIX, på svenska S 31. Ett plan avsett för spaning inom vårt nära område. Spitfiren var snabb, minst lika snabb som stormakternas tidiga reaplan. Inflygningsledare för Spitfiren blev Ingemar Wängström, Lambert-Meullers efterträdare som flygvapnets mest våghalsige, kanske också skickligaste flygare.

Lambert-Meuller minns jag med värme. Som pensionär sysslade han med att inventera kvalificerat hemliga handlingar vid Flygförvaltningen, senare FMV. Medan jag letade mina handlingar, som jag inte alltid visste exakt var jag förvarade i mina tre överfyllda säkerhetsskåp, småpratade han på ett trevligt sätt och jag kunde leta lugnt utan stress. Under alla årens lopp kunde jag redovisa alla handlingar jag kvitterat utom en. Det var en av de första kartorna över stomnätet till det tänkta Försvarets fasta radiolänknät. Den var då bliven så gammal och inaktuell att jag helt slapp efterräkningar

Wängström gjorde ett stort antal flygningar in över våra då sydliga och vår östliga granne. Bl.a. lodbildsfotograferade han hamnen i Liepaja i Lettland i december 1948. Han flög över Ösel och Dagö, mot Gdynia, Swinemünde, Kaliningrad, Svetlogorsk, Klaipeda och andra platser.
Allt naturligtvis under livsfara och väldig stress.

Sin kanske mest spektakulära flygning genomförde Wängström 1949 mot Kolahalvön. Han inbjöds till en lunch på F 11 officersmäss, där värden och flottiljchefen, Greger Falk och en annan gäst, Georg Bross, tog emot. Den trevlige Georg Bross var egentligen Helmuth Ternberg vid försvarsstabens T-kontor, kontoret för särskild inhämtning. Greger Falk var chef för luftbevakningsinspektionen, LI, när jag började vid luftbevakningsbyrån 1953 och senare chef för Flygförvaltningen. Av ”Georg Bross” fick Wängström de instruktioner han behövde, varpå han flög till F 21 i Luleå.

Från F 21 flög han civilklädd, med rysk pälsmössa och falskt pass över Kandalaksja några gånger med lodkameran igång, varpå han återvände mot Luleå. Då hade han haft tre rotar Sovjetiska plan, sannolikt Mig-15 efter sig, men Spitfiren var tillräckligt snabb för att komma undan, även om ryssarna förföljde långt in över finskt territorium. Den finske landsfiskalen i Torneå hade ringt F 21 för att få klarhet om planet på mycket hög höjd. Trafikledningen där svarade att en pilot nyligen lyft och vägrat uppge destination, så det är nog han? Mer visste man faktiskt inte heller i trafikledningen

Att ryssarna var förbaskade kan man förstå, men det berättigade dem på intet sätt att senare skjuta ned svenska flygplan utanför Sovjetiskt territorium och med svenska döda som följd.
Den svenska insidentberedskapen, med jaktflyg i högsta beredskap drog igång och vår radarövervakning av Östersjön och en bit där bortom byggdes ut.

Av den nedskjutna Catalinabesättningen, där alla överlevde, lärde jag närmare känna Gösta Stålhammar och i viss mån Olof Arbin. Gösta Stålhammar var en av de flygstabsofficerare jag kom att gilla skarpt under min första tid som ung ingenjör vid FF.

Jag kommer att fortsätta berätta om min tid vid Flygförvaltningen, som senare slogs ihop med Armé- och Marinförvaltningarna i Försvarets Materielverk, FMV.