I söndags

I söndags fick jag matjessill (hoppas jag stavat rätt), med mycket egen gräslök i det där goda jag får till. Det var förrätten och sedan skulle det bli lax, som det då och då blir sedan vi fått ett antal fiskare i närheten.

Jag påminde mig att jag hade en väl kyld OP i kylen. Orörd sedan sist. Det kunde väl passa bra till sillen. En bra sak var väl också att HSB f.n. bantar med en regel att avstå från all alkohol. Åtgången skulle alltså bli minimal. HSB servade mig till och med med ett snapsglas, inte ett sånt där spetsigt, utan ett lite större, som förr följde med Smirnoff eller om det var Koskenkorva? I efterhand testade jag och de rymmer gott och väl 7 cl om man har skaplig skvalpmån.

Nåja, det blev faktiskt 3 glas (3 x 7 = 21 cl) och en burk Mariestads goda öl till den välsmakande middagen. Ni vet säkert hur trött man kan bli av att "smälta" mycken och god mat.
HSB gick in för att se TV efter middagen. Jag satt kvar och tog en cigarett. Sedan somnade jag bekvämt tillbakalutad i soffan.

Grannfrun såg mig sitta så. När jag efter lång tid fortfarande satt orörlig i samma ställning började hon fundera. Dessutom hade hon ett ärende ut, som förde henne närmare den sovande. Han var helt orörlig och satt med vidöppen mun. Nu blev hon orolig. Kanske var han död? Hon ringde in till Birgit (HSB) och bad henne titta till mig, eftersom jag inte rört en fena på länge. Att jag såg ut att vara död sa hon inte.

Birgit kom ut på verandan, där vi ätit och konstaterade att jag såg ut som vanligt, när jag somnat i den ställningen. De började prata varvid jag vaknade. Nu, efter den sköna sömnen, med en ovanligt behaglig känsla av att vara utvilad.

Hej igen!

Igen och igen? Jag har inte varit särskilt flitig bloggare på senare tid. Jag har problem. Det är något man får med automatik, när man använder en dator. Särskilt när man inte riktigt vet hur man skall använda den och hur skall man kunna veta det?

Jag fick ett erbjudande på datorn. En ny version av Windows Live. Det var bara att ladda ner så skulle nya möjligheter öppna sig. Allt skulle bli så mycket lättare och framförallt bättre. Självklart laddade jag datorn med alla dessa fina nya möjligheter. Vilka de nu var?

När jag sedan ville gå in på MSN, så visade det sig att jag först måste logga in på Windows Live med mitt lösenord. Jag hade tidigare automatisk inloggning. Jag loggade in med det lösernord jag faktiskt hade noterat och fick beskedet att lösernordet var felaktigt. Jag kunde alltså inte längre använda MSN, där jag tidigare kunnat prata med min son i USA och där vi dessutom kunnat se varandra under samtalet.

I det läget antog jag att jag behövde ett nytt lösenord. Hur man då bär sig åt är ett mysterium just nu. Ändra lösenord är tydligen lätt, men för att göra detta behöver man kunna uppge sitt lösenord.

HJÄLP!

Nu berättar jag. 1

Den 1 juli 1953 påbörjade jag min anställning som ingenjör vid Kungl Flygförvaltningens (FF) Luftbevakningsbyrå, trådnätsektionen. Arbetsplatsen fanns i den s.k. ”Tegelhögen” på Gärdet i Stockholm. Då, mer än nu, var det i Stockholm arbetstillfällena för nyexaminerade ingenjörer fanns.
Väntetiden för att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen var 17 år 1953. Bostad måste alltså skaffas på annat sätt och en svart bostadsmarknad frodades. Det var bara att börja som inneboende och privata bostadsförmedlingar för dessa marknader fanns det gott om.

Efter att ha anvisats ett rum och betalt bostadsförmedlingen begav jag mig till min nya adress och ringde på. En dam öppnade men sa: ”Nej min man tillåter inte att vi hyr ut till er!” Helt paff undrade jag naturligtvis varför och fick svaret: ”Ni arbetar på Flygförvaltningen”.

Jag stod där med min resväska och en palaver kom igång. Själv var jag nog egentligen förtvivlad. Jag var ju plötsligt utan krypin för natten. Hennes man kom ut och jag förstod att han var fanatisk kommunist.

Den 13 juni, alltså ganska precis ett år tidigare hade en svensk DC-3 och lite senare ett Catalina-plan (för sjöräddning) blivit nerskjutna av Sovjetiskt jaktflyg över internationellt vatten i Östersjön. Mannens uppfattning var klar. Naturligtvis hade de båda svenska flygplanen varit inne över Sovjet för att spionera och då skulle de naturligtvis skjutas ned. Någon med anknytning till flygvapnet skulle han därför minsann inte hyra ut rum till.

Kvinnan kände emellertid tydligen medlidande med den unge mannen med resväskan och undrade om inte stackaren skulle kunna få disponera rummet över natten. Storslaget gick mannen med på detta och jag var naturligtvis tacksam. Jag blev sedan bjuden på sill och potatis och en hela Renat ställdes på bordet. Jag höll god min när jag sedan fick mig en politisk föreläsning. Mannen hade minsann i taxi kört flygare ut till F2 Hägernäs och hört dem skrodera om hur de vid behov skulle skjuta ner sovjetiska plan om det behövdes. Unga flygare hade i en taxi säkert helt enkelt skroderat om kommande bravader utan att tänka sig för. (Till saken hör att det efter nedskjutningarna av de två planen helt klarlagts att båda besättningarna var helt obeväpnade och att de under uppdragen befunnit sig över internationellt vatten. Deras uppdrag var helt tillåtet enligt internationell rätt.
Vid den privata bostadsförmedlingen fick jag dagen därpå en ny adress, som passade bättre.

Ändå var det kanske så att man i Sovjet tyckt att måttet av näsvishet var rågat. Jag fick i umgänget med flygstabsofficerare höra en del historier om flygaräventyr, om när man i slutet av 40-talet hade flugit in mot östblockets östersjöhamnar och tagit lyckade fotografier av dessa. Hur man sedan vände hemåt så snabbt som möjligt med Mig 15 efter sig.

F 11 i Nyköping sattes upp i slutet av 40-talet. Det var vår nya spaningsflottilj. Det var bl.a. där våra Caproni, inköpta under kriget från Italien havererade ett efter ett. Men man anskaffade 1948 också Spitfire P.R. XIX, på svenska S 31. Ett plan avsett för spaning inom vårt nära område. Spitfiren var snabb, minst lika snabb som stormakternas tidiga reaplan. Inflygningsledare för Spitfiren blev Ingemar Wängström, Lambert-Meullers efterträdare som flygvapnets mest våghalsige, kanske också skickligaste flygare.

Lambert-Meuller minns jag med värme. Som pensionär sysslade han med att inventera kvalificerat hemliga handlingar vid Flygförvaltningen, senare FMV. Medan jag letade mina handlingar, som jag inte alltid visste exakt var jag förvarade i mina tre överfyllda säkerhetsskåp, småpratade han på ett trevligt sätt och jag kunde leta lugnt utan stress. Under alla årens lopp kunde jag redovisa alla handlingar jag kvitterat utom en. Det var en av de första kartorna över stomnätet till det tänkta Försvarets fasta radiolänknät. Den var då bliven så gammal och inaktuell att jag helt slapp efterräkningar

Wängström gjorde ett stort antal flygningar in över våra då sydliga och vår östliga granne. Bl.a. lodbildsfotograferade han hamnen i Liepaja i Lettland i december 1948. Han flög över Ösel och Dagö, mot Gdynia, Swinemünde, Kaliningrad, Svetlogorsk, Klaipeda och andra platser.
Allt naturligtvis under livsfara och väldig stress.

Sin kanske mest spektakulära flygning genomförde Wängström 1949 mot Kolahalvön. Han inbjöds till en lunch på F 11 officersmäss, där värden och flottiljchefen, Greger Falk och en annan gäst, Georg Bross, tog emot. Den trevlige Georg Bross var egentligen Helmuth Ternberg vid försvarsstabens T-kontor, kontoret för särskild inhämtning. Greger Falk var chef för luftbevakningsinspektionen, LI, när jag började vid luftbevakningsbyrån 1953 och senare chef för Flygförvaltningen. Av ”Georg Bross” fick Wängström de instruktioner han behövde, varpå han flög till F 21 i Luleå.

Från F 21 flög han civilklädd, med rysk pälsmössa och falskt pass över Kandalaksja några gånger med lodkameran igång, varpå han återvände mot Luleå. Då hade han haft tre rotar Sovjetiska plan, sannolikt Mig-15 efter sig, men Spitfiren var tillräckligt snabb för att komma undan, även om ryssarna förföljde långt in över finskt territorium. Den finske landsfiskalen i Torneå hade ringt F 21 för att få klarhet om planet på mycket hög höjd. Trafikledningen där svarade att en pilot nyligen lyft och vägrat uppge destination, så det är nog han? Mer visste man faktiskt inte heller i trafikledningen

Att ryssarna var förbaskade kan man förstå, men det berättigade dem på intet sätt att senare skjuta ned svenska flygplan utanför Sovjetiskt territorium och med svenska döda som följd.
Den svenska insidentberedskapen, med jaktflyg i högsta beredskap drog igång och vår radarövervakning av Östersjön och en bit där bortom byggdes ut.

Av den nedskjutna Catalinabesättningen, där alla överlevde, lärde jag närmare känna Gösta Stålhammar och i viss mån Olof Arbin. Gösta Stålhammar var en av de flygstabsofficerare jag kom att gilla skarpt under min första tid som ung ingenjör vid FF.

Jag kommer att fortsätta berätta om min tid vid Flygförvaltningen, som senare slogs ihop med Armé- och Marinförvaltningarna i Försvarets Materielverk, FMV.

Vem bryr sig? Hur kan man låta bli att bry sig?

Varje dag läser jag en rikstidning, lokaltidningen och någon bok (sällan skönlitteratur). Naturligtvis tittar jag dessutom en del på TV, mest nyheter, som ofta också gamla underrättelser kallas. Vanligen kan man bli svårt deprimerad för mindre. Jag tar ett par s.k. axplock:

Mystiska gasattacker sprider skräck i afghanska flickskolor och så en bild av en mamma (?) i burka med sin lilla dotter på sjukhuset. Burka, denna hemska spökeklädsel, flera meter runt om, så att inga kvinnliga former skall synas och med ett finmaskigt nät framför ögonen. Främmande män skulle ju annars kunna kasta beundrande, rent av lystna blickar, på egendomen, som inte får utbilda sig. Vidrig fundamentalistisk religion redovisas dagligen i pressen. Inte bara Islam har fundamentalister, men här tycker jag mig kunna undra var alla feminister håller hus?

En skribent påtalar 20-årsminnet i år av Berlinmurens fall, den viktigaste politiska händelsen i mitt liv. Man väntade sig ändå inte allmänt att kommunismen snart skulle vara helt försvunnen i det Europa som slutade vid Uralbergen. All erfarenhet hade visat att kommunism resulterar i allmän fattigdom, korruption och nödvändig terror för partiets bevarande av makten. Nog trodde ändå de flesta fortfarande att Sovjet med vapenmakt och KGB-terror skulle bli kvar vid makten länge än. Men nu gick det fort utför.

De svenska kommunisterna blev snabbt färre, men bytte bara partibeteckning till Vänsterpartiet. Gudrun Schyman, partiledaren, förklarade sig småningom väl egentligen aldrig ha varit kommunist, medan hennes efterträdare, Lars Ohly, förklarade sig fortfarande vara kommunist. Något han, med hänsyn till väljartappet och tvingad av de egna, inte längre gör. Men han och ”kamraterna” finns där och nu skall Mona Sahlin samarbeta med dem i förhoppning om att Vänsterpartiets få röster skall resultera i regimskifte. Mp hänger också med. Vad gör de inte för ett par ministerposter?

En ny generation utan erfarenheter av yttersta vänstern har nu vuxit upp. Och min egen generation? Vad minns man? För mig är kommunismens successiva sammanbrott under 80-talet en oerhört viktig och glädjande historisk händelse. Den bekräftade allt mitt tänkande, allt mitt handlande under decennier. Men jag hade inte räknat med att få uppleva det. Förresten finns den kvar på några avlägsna ställen. Nordkorea och Cuba t.ex. I Kina kallar man sitt nu kapitalistiska enpartivälde kommunistiskt – fantastiskt på sitt sätt!

Kommunismen fungerar inte. Den producerar brist i stället för vad folk vill ha. Den är omänsklig och måste vara det för att behålla makten. Vem - utom jag – minns idag hur bedrövligt de vanliga människorna i Sovjetunionen hade det. En ordning som man med tvång, soldater och pansar, också införde i ”randstaterna” mot västra Europa.

Från http://www.levandehistoria.se/ har jag just rekvirerat ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Den bok som Forum för levande historia på regeringens uppdrag tagit fram på samma sätt som man tog fram …”om detta må ni berätta”…boken om nazisternas brott mot mänskligheten.

Lite har jag hunnit titta i den nya boken och kan konstatera att den egentligen inte innehåller några för mig stora nyheter. Däremot saknar jag en hel del. Kommunismens brott är så omfattande och allmänna att man sett sig tvingad att begränsa redovisningen till Sovjet, Kina och Kambodja. T.ex. saknas Nordkorea helt i redovisningen. Ett kommunistland där miljoner svultit ihjäl under kommunismen och där folk fortfarande naturligtvis svälter. Inte heller finns, vad jag kunnat se, de kommunistiska brotten i DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien med för att nämna några av de stater som drabbats av yttersta vänstern. Kommunistregimernas brott är så många och omfattande att de egentligen inte går att beskriva i en bok, hur stor man än gör den, inte ens i några böcker. Denna Marx och Lenins utopi, som ganska få men ändå överraskande många har trott på.

OP Andersson

Birgit tyckte idag på ett tidigt stadium att vi kunde äta lite Matjessill före middagen idag. Eftersom OP Andersson inte visat sig på ett tag blev jag tvungen att ta en repa in till stan. En bra sak där är att det vanligen går att hitta parkeringsplats nära glasaffären.

”Jag skall bara ha en”, sa Birgit, när vi började äta.
”Jag måste ju kunna skåla med dig”, sa hon sedan som vanligt när jag tog min andra och fyllde hennes glas.

0,6 dl/mil visade bilens dator när jag kom hem från stan. Den halvstora Skoda Fabia är utan tvekan bra för miljön. Snart blir den 5 år och har inte visat några sjukdomssymptom.

Jag återvänder nu till mina böcker, men fortsätter fundera på vad jag måste skriva för att inhösta någon ilsken, eller möjligen vänlig, kommentar.

Religionskonflikternas förbannelse



Innan jag börjar:



Mitt bloggande har drabbats av ett uppehåll. Det beror bara delvis på slöhet.

Jag har sysslat med annat. Bekymrat mig för att måsta deklarera. Att behöva betala ohemula skatter. T.ex. den retroaktiva på uppskjuten skatt för realisationsvinst. Jag glömmer inte hur jag och mitt parti väsnades över (s) retroaktiva skatter. Olagligt, ansåg vi! Nu är en sådan plötsligt helt OK! Jag är rädd att jag inte riktigt förstår? Min reallön (pensionen) har, sedan jag pensionerades 1992, sjunkit stadigt, medan de som arbetar i snitt fått en reallönehöjning på en bra bit över 50%. (Pensionärsorganisationerna har helt rätt, när de förklarar pensionen som uppskjuten lön.) Detta i ett läge när man börjar behöva köpa de tjänster man inte längre klarar av själv. Menar Alliansen att 82-åringar skall jobba kvar trots att de ofta som jag är multisjuka? Jag antar att många äldre pensionärer, som inte har kunnat lägga undan något, nu tvingas bli bidragstagare.

Nej, ännu allvarligare talat. Jag har fördjupats i mina böcker. Ni vet de där forntida tjocka, inbundna pappersbuntarna med en väldig massa text. Där man ibland behöver blöta på höger långfinger, när man skall vända sida. Som en del människor fortfarande samlar i rader utefter väggarna i s.k. bokhyllor. De brukar förresten finnas lite var stans. Jag har just fått på skallen av Birgit. "Läser du verkligen fyra böcker samtidigt?", när de legat på köksbordet några dagar. Javisst, gör jag det, det är inte fråga om romaner.

Det här inlägget blir inte på något sätt uttömmande. Konflikterna i Mellanöstern är komplicerade och blir i enstaka inlägg lätt lite ensidiga. Israelerna är inte 100%-igt oskyldiga till vad som händer i deras konflikt med palestinierna. Jag återkommer därför så småningom i ämnet. Inlägget nedan är tillkommet efter att jag läst något ursprungligen skrivet av europaparlamentarikern Gunnar Hökmark. Det måste alltså ses som uteslutande mitt.

Nu börjar jag:

"För den muslimska världen borde det inte finnas någon större karikatyr över muslimsk tro än att den legitimerar hämningslöst dödande av kidnappade människor, i varuhus eller på marknader handlande människor eller människor som umgås över en kopp kaffe."


Yttrandefrihetens utrymme för att säga vad man vill är svårt beskuren i muslimska länder. Muslimska ledare hävdar att vår yttrandefrihet borde inskränkas. När en svensk diplomat kallas upp till den iranska diktaturens utrikesdepartement för att ta emot en protest mot ett konstverk uppfattar vi det som närmast löjligt. Men rädslan för våldsamma reaktioner fortsätter att påverka beslutsfattare i Sverige och Europa när det gäller framställningar om Islam på ett sätt som innebär självcensur. Vem och vilka är det som i grunden karikerar islam och som skapar en bild av att muslimer är hämningslösa terrorister. Är det konstnärer i Europa eller terrorister och självmordsbombare i den muslimska världen? Är det yttrandefriheten eller terrorn som mest skadar denna gudstro?


I Afghanistan kidnappas och mördas oskyldiga människor bara för att de kommer från ett annat land, en annan religion eller för att de är yrkesutövande eller bildade kvinnor och inte vill bära burka. I Irak rivs landet sönder och samman när olika grupper med religionen som förevändning bombar och lemlästar kvinnor, barn och män utan något annat mål än att döda människor, som ett led i en religiös kamp.


I Gaza ser vi hur terror används som en metod att döda oskyldiga civila bara för att de är judar. Detta trots att judarna då hämnas hundrafalt såsom tidigare i Libanon och nu senast i Gaza. I Iran används religionen som ett motiv för att avrätta människor för att de är oppositionella eller brutit mot i vårt tycke vidriga eller bara fåniga religiösa värderingar. I islams namn.Det största misstaget som vi i Europa skulle kunna göra vore att låta extremisterna ge ansikte åt den muslimska världen och framstå som företrädare för muslimer världen över. Så är det inte, lika lite som kommunisterna var det ryska folkets sanna företrädare . Alltför många var tysta och alltför många gav sin tilltro till denna diktatur, men det glöms lätt bort att det framför allt var sitt eget folk de förtryckte och lät dö, antingen i tortyrkamrarna, eller i slavlägren. På samma sätt som totalitära islamister gör i dag, via självmordsbombare och genom krigföring.


Men det är samtidigt också sant att det inte finns någon terrorism som inte behöver en miljö där den kan verka. De palestinska självmordsbombarna väljer inte ut sina uppdrag själva, de utvecklar inte sina självmordspaket själva och de behöver en omgivning som finansierar dem själva och deras efterlevande. Och de vapenfabriker som behövs och det finansiella stöd som utvecklas existerar heller inte isolerat från det samhälle som det utvecklas i. Det tillhör den västliga världens stora misstag att den så länge har sett ner på den arabiska världen att man inte inser och anser att arabiska ledare har ett ansvar för vad som sker i deras länder, ett personligt ansvar där man kan välja att motarbeta hatet, bara leva med det eller helt enkelt understödja det och föda det.


I stället väljer den demokratiska världen att se på förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter som genetiskt, en ofrånkomlig funktion av den kultur och den historia som dessa länder lever i. De terrordåd som utförs ses som automatiska reaktioner, utan någons ansvar annat än från den som genom sitt beteende sägs utlösa det. Det kan vara Israel, judar, USA eller européer som drar in bistånd. Reaktionen i form av ytterligare förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, terror och hot om att utplåna andra länder framstår då som naturliga konsekvenser av andras handlande än de som ansvarar för det samhälle där självmordsbombaren förbereder människors död. I Israel, i Irak, i Pakistan. Där terrorns grupper planerar att slakta husmödrar på en marknad. Där regimer låter straffa människor för att de står för en annan religions värdering.


Vi låter det vara en naturlig utgångspunkt att muslimer förbjuder kritisk debatt, karikatyrer och mångfald och tvingar människor att leva under medeltida lagar och hot om ständig terror, så som kristna gjorde mot islamister och judar för 800 – 1 000 år sedan.För den muslimska världen borde det inte finnas någon större karikatyr över muslimsk tro än att den legitimerar hämningslöst dödande av kidnappade människor, i varuhus och på marknader handlande människor eller människor som umgås över en kopp kaffe.


Islam är en av våra världsreligioner med en historia av både militär erövring och utvecklad civilisation bakom sig. Varför är muslimska ledare världen över så tysta om den terror, de kidnappningar och avrättningar, det hat och den förintelseretorik som präglar extremisterna i den muslimska världen. De borde framstå som en långt allvarligare karikatyr över en världsreligion än en tecknare i Örebro eller Roskilde.


Det som i religionens namn sker i Irak, Libanon, Iran och Afghanistan och genom självmordsbombningar och hot om att utplåna ett land borde framstå som en långt värre hädelse än det som sker genom att det fria ordet används. Varför är muslimska ledare så tysta när Islam används för att motivera förakt för livet? Och varför utkrävs det inget ansvar av dem? Det måste bli grunden för en ny och ansvarsfull europeisk politik med sikte på att understödja en utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar om att vi alla har ett ansvar. Där ligger utgångspunkten för demokratin.