Söderhamn får lite beröm

Igår åkte Birgit och jag till restaurangen vid Stenö camping för att äta middag. En restaurang vi på sommaren har på bara 600 meters avstånd. Birgit valde Filé Mignon och jag valde Stekt Rödspätta. Ingen av oss hade anledning att ångra beslutet, det var mycket gott och med vällagade tillbehör. Jag kände mig faktiskt nästan som om det var Medelhavet jag såg från bordet. Jag tog ett glas vitt vin till och inte heller det ångrade jag. Man serverar också en del medelhavsrätter från Tunisien

Men nu kommer det. Hela campinganläggningen har starkt förändrats till det bättre, sedan kommunen upphävde det gamla avtalet med en arrendator till verksamheten. För ett par tre år sedan träffade vi gamla vänner som var ute och tittade på Sverige med husvagn. Vi blev inbjudna till dem, men såg då faktiskt anledning att skämmas över hur campingen såg ut och drevs..

Nu har kommunen rustat upp den, med mycket attraktivt för besökare och deras barn. Flera hus barnen kan klättra och leka i, bordtennisbord och välskött minigolfbana. Man kan hyra drakbåt, kanoter, kajaker, cykelbilar, cyklar och stugor. Välstädat är det överallt. Ledarledda lekar och verksamheter för barnen under en stor del av dagarna. Livemusik lördagskvällar och underhållning på tisdagskvällar. Du kan själv se en del av detta på Internet. Sök på Stenö havsbad & camping.

Äntligen något som kan dra turister förutom flygmuséet och världsarvet hälsingegården Erik Anders. Flygmuséet har en alldeles ny stor attraktion, som drar besökare även från andra länder, nämligen en fantastisk och unik flygsimulator där man flyger ett Viggenplan sittande i en viggencockpit. Efter 10 minuter tror man att man flyger, sa en flygare efter att ha provat. Vill du boka tid, så får du bereda dig på att vänta skulle jag tro. Muséet drivs av flygentusiaster och före detta anställda vid Söderhamnsflottiljen, F 15 och inte av kommunen. Hälsingegården, Erik Anders, drivs privat.

Mer beröm än så till kommunen blev det inte. Den senaste kommunala skandalen, som jag också tänkt behandla här (Söderhamns eget almbråk) tar vi i ett senare inlägg. Skandalerna i kommunledningen kommer så tätt att jag har svårt att hinna med. De sväller också ut medan de pågår, kanske huvudsakligen genom de underliga uttalanden, ”förklaringar” och undanflykter vi via media får från ansvariga tjänstemän och politiker.

Chefer i Söderhamns kommun har agerat igen!

För nio år sedan flyttade vi till Söderhamn. Jag var då 77 år gammal och i så pass god vigör att jag skulle hinna inrätta mig i ett nytt bekvämt enplanshus innan jag skulle behöva äldrehjälp där. Politikerna, alldeles särskilt (S), hade under lång tid menat att alla skulle kunna bo kvar livet ut i sina lägenheter eller hus och där ges den hjälp och vård som kunde behövas.

Nu, har den kommun vi lämnade (Haninge) just utnämnts till Sveriges äldrevänligaste kommun. Jag har i flera år hört från gamla vänner i den kommunen om hur kommun och landsting där fortfarande ställer upp för de äldre på alla sätt. Något jag även själv hann uppleva innan jag flyttade till Söderhamn och i min enfald trodde skulle gälla även i Söderhamn. Jag har nu många gånger kunnat konstatera att samma service sitter långt inne eller saknas helt i Söderhamn.

Hittills och enbart i år har jag tolv inlägg i denna blogg om politiker och/eller tjänstemän i Söderhamns kommun. Inget av dem är positivt hållet, tvärtom är de enbart negativa, men så blir det, eftersom jag skrivit om förvaltningschefers och politikers ideligen återkommande fadäser. Gå gärna in på Kommunalpolitik i vänstra spalten och se igenom några gamla inlägg.

Den 27 juni publicerades en artikel i Söderhamns-Kuriren där NCC anklagades för svartjobb och att Söderhamns 6-åriga mångmiljonavtal med NCC om asfalteringsarbeten omedelbart hävs.

Den 29 juni redovisade två kommunaltjänstemän i Söderhamns-Kuriren sina färdigheter. Det var kultur- och fritidschefen, Anders Uddén och chefen för tekniska avdelningen, Lars Stål. Skall man döma efter nyhetsflödet i lokalpressen så verkar den senare ha sitt finger med i det mesta som händer i kommunförvaltningen.

Det som hänt var att Anders Uddén började ”ana” att han från storentreprenören CNN köpt en svarttjänst, ”lite asfalt”, för den stora summan 200 kronor. Något som också kan framstå som ren service till villaägare, när CNN ändå utför större asfalteringsarbeten åt kommunen på gatan utanför Uddéns tomt.

Av någon anledning får Uddén senare ”kalla fötter”. Han ringer upp tekniska chefen, Lars Stål, beskriver ”svartjobbet” och frågar: ”Skall det verkligen gå till på det här sättet?” Det skulle det naturligtvis inte och tydligen blev Lars Stål upprörd. Resultatet blev att kommunen omgående sa upp sitt sexåriga mångmiljonavtal via Inköp Gävleborg med CNN om angelägna asfalteringsarbeten.

I samma upphandling fanns fyra andra Gävleborgskommuner med, medan Ovanåker har ett separat avtal av större omfattning med CNN. Bara Söderhamn häver avtalet.

Den 2 juli får vi i en ny artikel veta att kommunen letar efter fler ”svartjobb”. Men nu kommer först lite historik, innan jag fortsätter med kommunchefernas agerande.

En bit in på vår tomtinfart finns en dagvattenbrunn i asfalten framför vårt garage och brunnen tillhör kommunen. Den visade sig snart fungera väldigt dåligt och den ursprunglige tomtägaren hade gett kommunen tillstånd att placera den just här. Brunnen skulle ta allt vatten från en ca 1000 m² stor vändplan utanför grannens tomt.

Brunnsröret var placerat direkt på den fina sand som är underlag för hela Stenö udde där vårt hus ligger. Alltid vid regn översvämmades vår gårdsplan, men vattnet hade vanligen runnit undan 3 – 4 timmar efter att regnet upphört. Då och då behövde dock brunnen slamsugas, vilket alltid skedde efter att jag påkallat slamsugning från kommunen.

Varje gång man slamsög så sög man också bort en försvarlig mängd av den fina sand på vilken brunnsröret vilade och det kom att bildas ett stort hålrum under brunnen, som naturligtvis underminerades, men om detta visste jag då intet. Tursamt upptäckte jag vad som höll på att hända innan hela brunnen fallit ned i underjorden av trycket från bilhjul och när brunnsgallret sjunkit bara ett par cm.

Efter att tåligt ha väntat med att begära en mer permanent åtgärd från kommunen, begärde jag 2006 att man skulle göra något åt kommunens dagvattenbrunn. Där ägnade man en tid till att inom förvaltningen klara ut var ärendet skulle handläggas i den tydligen väldiga förvaltningen. (Det angavs som skäl till att man dröjde med att vidta åtgärder.)

Småningom fyllde man hålrummet med singel, lade en vattengenomsläppande plastduk ovanpå och ställde på denna ett nytt brunnsrör. Jag påpekade för en av mannarna som gjorde jobbet att det knappast skulle förbättra avrinningen, men han förklarade att det var så kommunen gjorde brunnarna där jag bodde. En liten tid senare och efter en regnskur som översvämmat vår gårdsplan ringde jag upp kommunförvaltningen och bad dem komma för att se hur vi hade det.

Efter fem timmar, när vattnet just runnit undan men stod upp till brunnsgallret kom en man. Han sade: ”Ja, jag kan ju bara rapportera”, när jag visade honom hur högt vattnet stått på morgonen och påpekade att det fortfarande inte runnit undan mer än just under brunnsgallret. Vem han skulle rapportera till vet jag inte, men kanske var det tekniska chefen, Lars Stål, och hur teknisk han är vet jag inte. Men han kanske är en i det lilla tjänstemannagäng som sägs sidsteppa politikerna och styr det mesta i kommunen. Jag återkommer till den här problematiken.

Sedan hände ingenting och jag fann mig i mer än två år i sakernas tillstånd, men jag hade börjat fotografera våra översvämningar. Jag förstod ju att jag skulle kunna behöva bildbevis om brunnens usla funktion och att jag skulle behöva lämna en skrivelse som måste registreras och åtgärdas av kommunen

Men så, i maj 2011 fick vi besök av gäster som var på lång bilresa. De parkerade på vår gårdsplan, för att komma in och få kaffe och för att prata lite. Medan vi satt där kom en regnskur, som jag inte märkte och då gästerna lämnade oss blev de tvungna att vada till fotknölarna i vatten för att kunna stiga in i bilen.

Nu ilsknade jag till och det där brevet till kommunen med sju datummärkta bifogade bilder i A4-format kom iväg. När jag skriver detta har jag just läst igenom det gamla brevet och kom osökt att minnas min chef för länge sedan, som en gång sa till mig: ”Du är ju bra på att skriva elaka brev, så du får skriva om detta.”

(Den gången gällde det transportabla radiolänkutrustningar, som inköpts från Kanada av Arméförvaltningen. Signaleringen i varje telefonikanal utfördes enligt någon för oss främmande norm, vilket gjorde att de inte kunde användas i samtrafik med svenska utrustningar. Min chef hade säkert rätt.)

Nu började det hända saker på kommunförvaltningen och jag fick svar som angav att en ny brunn skulle byggas ute vid gatan. ”Gubbarna” som snabbt kom och gjorde det var denna gång från NCC förstod jag och brunnen gjordes denna gång på ett sätt, så att jag kunde tänka mig att den också skulle fungera en tid.

Jag berättade för en av ”gubbarna” hur illa brunnen inne på tomten var byggd och fungerade och efter några dagar kom man och byggde om den. Han hade tydligen självmant talat med någon hos kommunen. Nu kunde jag alldeles tydligt konstatera god service och kunnande från den entreprenör kommunen börjat anlita, CNN Road. Sådana entreprenörer skall vårdas ömt tycker jag, de växer inte på träd.

Förfärande många kommuner har stora problem med sin ledning, inte bara Söderhamn. Skulle man redovisa kommunerna i listor där de graderas efter hur de sköts på politiker- respektive tjänstemannaplanen, så står det helt klart för mig, att Söderhamn skulle hamna bland de sämst skötta i båda listorna.

Men där hamnar också landstingskommunen Gävleborg och allt det här är en väldigt lång historia. Något jag egentligen inte kan ge min syn på i ett blogginlägg av rimlig längd. Det här verkar ändå bli väldigt långt. Ändå är det faktiskt inte på något sätt konstigt

Jag tar i alla fall lite av bakgrunden:

Under första hälften av förra århundradet var landet uppdelat i väldigt många kommuner. 1952 slogs 2 200 kommuner ihop till 800. På 70-talet var vi nere i 278, som idag är 290 sedan några mindre lyckade sammanslagningar åter delats.

Det var för länge sedan lätt att rösta i kommunalval. Väljarna visste vanligen väl vilka de personer de röstade på var, vilka kvalifikationer de hade o.s.v. Valda till kommunalnämnden blev de som människorna hyste respekt för.

Numera är det svårt att föreställa sig vilka ytterst begränsade uppgifter kommuner och landsting för inte så länge sedan hade. Sedan tiden efter andra världskriget och alltså 5 – 6 decennier sedan har de kommunala verksamheterna byggts ut mycket snabbt. Dels genom att kommunerna själva hittar på nya, men framför allt därför att staten fört över mer och mer av sina verksamheter till dem.

Staten d.v.s. riksdag och regering har fört över samhällsuppgifter till landsting och kommuner. Däremot har man behållit ansvaret för transfereringen av mer och mer begränsade resurser från staten till dessa. Det gäller t.ex. skola, äldreomsorg, barnomsorg och sjukvård. Att resurserna för så viktiga samhällsuppgifter börjat tryta, beror i första hand på att politikerna hela tiden hittar på nya medelsbehov.

En stor kommunalisering från senare tid är den av skolan. Den beslutades 1989 i riksdagen, där socialdemokraterna kunde få igenom beslutet med stöd av vänsterpartiet. Det verkställdes 1991 och konsekvenserna har numera framträtt mycket tydligt, genom de så framträdande kvalitativa skillnaderna på utbildningen från kommun till kommun och från skola till skola.

De här problemen i stort ventilerar förre finansministern Kjell-Olof Fält i sin bok Rädda välfärdstaten och den katastrofalt dåliga kvalitén hos våra kommunala politiker behandlas i böcker som Björn Jerkers, Den maktlösa politiken och Hans-Eric Anderssons Storm över Haninge.

Flera kommuner och landsting har numera överlämnat det mesta av sin makt till sina tjänstemän. Helt enkelt därför att politikerna saknar och inte kan tillgodogöra sig erforderliga kunskaper. Politikerna håller hårt på att de fortfarande beslutar om budget, men även det gör de på tjänstemannaförslag, som sällan ändras annat än obetydligt. Det gäller alldeles uppenbart i såväl Söderhamn som Gävleborg.

Samtidigt har det sedan decennier tillbaka blivit allt svårare för de politiska partierna att rekrytera medlemmar. Enda undantaget verkar vara en tid efter det att ett helt nytt parti lyckats etablera sig. (ND, MP, SD.) Det har gått så långt att parti annonserar efter personer villiga att åta sig politiska uppdrag.

Men vad är det egentligen man har att locka med förutom ett oförtjänt högt arvode för ett ytterst litet fåtal och ett numera utbrett politikerförakt?

Så var det kommunens avdelningschefer då, som jag skulle återkomma till. CNN höll på med asfalteringsarbeten på gatan en dag när Anders Uddén kom hem från jobbet. Uddén berättade för en av asfalterarna hur han behövde ”lite” asfalt till sin gård och frågade vad det skulle kosta och hur han skulle betala? Svaret blev 200 kronor och att han kunde betala direkt till personalen från CNN. (Enligt Söderhamns-Kurirens artikel.) Uddén antog budet, men säger sig inte omedelbart ha förstått att han därmed köpte ett s.k. svartjobb.

En stor bild i Kuriren på ”svartjobbet” visar alldeles klart att Uddén har fått en hel del gjort för 200 kronor och jag skulle nog inte ha använt uttrycket ”lite asfalt” för att beskriva den service CNN-gubbarna gav Uddén. En service man nog inte skall tillhandahålla om kommunen Söderhamn är inblandad. Men det är klart, svartjobb är tydligen svartjobb, även om det är löjligt litet såsom ett har hundra kronor för jobb och material.

Summan understiger väl, även dubblerad, ungefär CNN:s kostnader för fakturering och bokföring kanske med ROT-avdrag vid betalning ”i laga ordning”? Fanns det kanske en instruktion från CNN om att mycket små struntjobb kunde tas mot enbart materialersättning som god service till kommunens invånare och med goodwill för CNN?

Det hela handlar om inte mindre än fem liknande ”svartjobb” för en totalkostnad av 1 000 kronor och i ett fall en bit smörgåstårta. Stora affärer tydligen för dem som bestämmer i Söderhamns kommun? Kanske också för skattemyndigheten?

Själv har jag från ett tidigt stadium av affärens offentliggörande undrat om det kan vara så att den här chefen i kommunen småningom såg risken för ett avslöjande och tyckte sig se en möjlighet att genom den egna anmälan minska skadeverkningarna för egen del. Det är kanske väl elakt tänkt, men jag påverkas kanske väl negativt av mina tidigare erfarenheter av kommunledningen

Framför groventrén till villan har jag en betongplatta inbäddad i asfalt. Med tiden har det blivit en springa mellan asfalten och betongen och jag hade tänkt fråga CNN då de var här för att bygga om dagvattenbrunnen om jag inte skulle kunna få någon liter asfalt att peta ner i springan. Vilken tur att det inte blev av! Jag hade kanske blivit polisanmäld för stöld från kommunen om det blivit känt?

Nej, allvarligt talat, det tror jag inte. I Kuriren den 29/6 får vi veta att en källa med insyn i härvan säger att prestige och maktstrider inom kommunförvaltningen ligger bakom beslutet att häva kommunens flermiljonsavtal med CNN. Källan vill vara anonym av rädsla för konsekvenser.

Här börjar jag fundera. Efter flyttningen till Söderhamn såg vi då och då bl.a. i insändare klagomål över hur kommunen skötte sina vägar och hur allvarligt det är att eftersätta underhållet av vägarna. De här klagomålen fann inget gehör hos kommuntjänstemännen enligt källan. Men nu lyssnade politikerna på åsikterna och hade kanske egna åsikter. De adderade fem miljoner kronor för beläggningsarbeten till tjänstemännens budget. Miljoner, som väl togs bort på andra ställen?

En del tjänstemän blev svårt trampade på tårna enligt källan och (Min fundering:) kanske försökte de nu på det här sättet ta tillbaka en del av de fem miljonerna?

Efter nio år i Söderhamn och med Ylva Larssonaffären nyss avslutad, har jag ett klart intryck av att kommunförvaltningen här är rena ormboet. Man verkar syssla med inbördes strider och intriger och kompetensen hos en del av chefstjänstemännen tycker jag verkar oroväckande låg.

Jag upplevde själv som kommunpolitiker i opposition för 30-talet år sedan och då ett parti hade makten, att partibok smällde mycket högre än alla akademiska betyg när chefer skulle anställas. Är det möjligen så det är nu i Söderhamn? Kommentar är här välkommen, även om den måste bli anonym, förstår jag.

För mindre än ett halvt år sedan avslöjades en, som jag ser det, betydligt större skandal i kommunens förvaltning. Stadsarkitekten, Ylva Larsson, avskedades under fullständigt groteska former. Söderhamns-Kuriren fann välgrundad anledning att beskriva skeendet i ett antal stora artiklar, som nog sålde bra en tid. Själv skrev jag inte mindre än ett halvdussin inlägg här i bloggen om kommunförvaltningen från den 14 december 2012 t.o.m. den 24 januari 2013 och min läsekrets ökades markant.

Mikael Wallström är fil. dr. i etnologi vid CFL:s forskar- och utvecklingsenhet FoU i Söderhamn. Modern etnologi sysslar mycket med samhällsplanering och han intervjuades av Kirsten Bjerknes från Kuriren den 24 januari i år. Wallström stod i begrepp att starta ett forskningsprojekt om hur man jobbar med samhällsplanering när en översiktsplan skall tas fram. Artikeln fick rubriken De enkla lösningarnas politik.

Utsparkningen av stadsarkitekten, Ylva Larsson, var aktuell vid den tiden och Wallström sa: ”Ylva Larsson ville jobba med medborgardialoger och öppna demokratiprocesser, men det vill inte kommunen ha. I vår forskning var Ylva Larsson en viktig pusselbit för oss, någon vi kunde jobba med.”

Ylva Larsson var ju högt utbildad stadsplanerare och vem som helst förstår att hon då kunde bli besvarlig för lågutbildade tjänstemän som slåss om makt och bara kan driva de enkla lösningarnas politik. Så blir det när ännu mycket mer okunniga politiker av bekvämlighet men också därför att de inser sin oförmåga, lämnar ifrån sig makten. ”Delegerar den” säger de själva ibland.

Enligt Mikael Wallström är det några av de ledande tjänstemännen som styr väldigt mycket. Han berättar om tjänstemän som inte vill kännas vid kritik och försöker ha kontroll över alla beslut som politikerna skall ta. För mig själv är det här inget nytt och definitivt inte helt unikt för Söderhamn.

”Kan du ge något exempel”, frågar intervjuaren dr. Wallström? Wallström berättar omgående om hur hans (och nu citerar jag direkt ur tidningen) utvärdering av Ungdomslyftet behandlades av tjänstemännen.

– Den ansågs vara för kritisk, och det slutade med att kommunchefen skrev ett eget utlåtande och att tjänstemännen plockade bort rådslagen för ungar med problem, utan ett politiskt beslut. Ändå handlar det om frågor som rör alla medborgare i kommunen och som borde diskuteras öppet, säger Mikael Wallström. Slut citat.

Den 28 juni får vi i Kuriren veta att det är fel av kommunen att häva avtalet med NCC, något många tyckt och att NCC kan vidta rättliga åtgärder.

Den 3 juli och efter all genant uppmärksamhet väljer förvaltningschefen Gunnar Mellqvist att ”tala ut” i Kuriren. ”Det handlar inte bara om svartjobben”, säger han och menar att det är hur NCC representanter hanterat situationen efteråt som är det primära. ”De har inte visat oss hur de skall säkerställa att det inte sker igen. De har gjort för lite, absolut”, säger Gunnar Mellqvist.

Mellqvist anser att NCC självklart i det här läget skulle ha gått ut med en ”kontrollplan” och visat hur man skall komma till rätta med problemet. ”I stället hotar de med att stämma oss”, säger han. Naturligtvis gör de så och det blir vi vanliga medborgare, som i så fall kommer att förlora på affären

Kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam säger som vanligt att politikerna inte haft något att säga till om, eftersom ärendet ligger på tjänstemannanivå. Jag för min del uppfattar detta som rent struntprat. Konsekvenserna av tjänstemännens beslut om uppsägning av avtalet är väl sådana att politikerna mycket väl kan ta tag i ärendet.

Men – i samma nummer av tidningen påpekar NCC Roads att kommunen skjutit innan de ställt några frågor.   TABLÅ!

NCC svarar att kommunen inte ens frågat efter någon plan. Den diskussionen har de inte velat ha med oss. Avtalet sades bara upp. Men enligt NCC arbetar man hårt med värdegrunder och förebyggande arbete med focus mot svartjobb. ”Vi har massvis med material att visa upp om hur vi arbetar mot svartjobb. Det sätt på vilket företaget tillrättavisat sin personal är fullt tillräckligt.

Två dagar senare, den 5 juli, läser jag så i Kuriren: ”Vi är i princip överens.” Stridigheterna mellan Söderhamns kommun och NCC Roads uppges nästan vara över. I ett pressmeddelande sent den 4 juli uppger representanter för Inköp Gävleborg, Söderhamns kommun och NCC Roads att stridigheterna om det hävda asfalteringsavtalet snart kan vara över. ”Vi för samtal i konstruktiv anda och är i princip överens.”

Så den 9 juli ser jag på TV:s regionala nyheter där det sägs att Inköp Gävleborg och Söderhamns kommun i ett pressmeddelande tar tillbaka hävningen av asfaltbeläggningsavtalet med NCC Roads, då man anser att NCC Roads tagit händelserna med utförda svartarbeten på största allvar. Undertecknare för Söderhamn är chefen för Kultur- och samhällsutvecklingsförvaltningen, Gunnar Mellqvist.

Det är inte så tätt mellan glädjeyttringarna när man är 86 och har väldigt ont här och där. Men då bröt jag ut i ett s.k. ”flatskratt” och menade att Grönköping kunde stoppa upp sig någonstans. Tills jag kom att tänka på vilka konsekvenserna för Söderhamnarna kunnat bli om man inte ändrat sig. Stopp för alla angelägna asfalteringsarbeten i väntan på och under en rättegång, antar jag! Sådant kan dra ut på tiden.

Den 10 juli kom den avslutande artikeln med detaljerna i Kuriren.

Jag önskar Er och oss själva en GLAD OCH TREVLIG SOMMAR!

            De här blommorna på körsbärsträdet har nu fallit till marken, men äppelträdet blommar så här fortfarande.
Lummiga och blommande träd och buskar överallt och längst ned t.h. har vi vår varma favoritplats för ett riktigt kallt rosé varma soliga dagar eller lite fika.
Nu kommer jag kanske att slöa till ytterligare lite en tid här, men man kan kan ju nu ofta med nöje vara utomhus.

Islam och Europa

Islam och Europa

Eller var tar arabiska våren vägen?

Liksom många andra har jag följt utbrottet av den arabiska vår som började med folkets uppror i Tunisien, den s.k. Jasminrevolutionen. Den riktade sig mot den enväldige makthavaren Ben Alis och hans hantlangares förtryck av folket och var snabbt framgångsrik. Ben Ali och hans hustru Leila såg sig snart tvungna att fly landet. Hustruns klan och partiets maffiavälde upphörde.

I snabb följd kom efter detta folkliga uppror i form av fredliga demonstrationer i MENA-regionen. MENA står för Middel East and North Africa. En del av den övergick snabbt till våldsamheter och inbördeskrig. Det som kom att kallas den arabiska våren spred sig.

Man behöver inte fundera länge på hur detta kunde vara möjligt. Även i MENA är man numera uppkopplad på nätet. Särskilt gäller detta ungdomarna. Ungdomar som inte bara kan läsa utan i många fall har nått fram till läsförståelse och läst om demokrati och mänskliga rättigheter.

Inte bara utbildade ungdomar utan även yngre högutbildad medelklass är uppkopplade. Alla kan också se TV via satellit, däribland al Jazira som är mer frispråkig än vad som annars är vanligt i arabvärlden.

Staterna i MENA frigjorde sig från sina europeiska kolonialmakter för bara drygt ett halvt sekel sedan. Efter frigörelsen kom de vanligen efter en tid att hamna i någon form av diktatur.

Kolonialmakterna delade under tjugonde århundradet av okunnighet upp sina kolonier eller mandat i stater med gränser som bäddade för framtida konflikter och tillsatte ibland egenmäktigt kungar i vad man trodde skulle bli demokratier.

Särskilt utmärkte sig Frankrike och Storbritannien. USA har trots sitt rykte sedan den egna frigörelsekampen mot Storbritannien och särskilt konsekvent sedan Franklin D. Roosevelts tid bekämpat kolonialismen. USA såg till att Atlantdeklarationen, som antogs 1941 av USA och Storbritannien, alltså innan USA kom med i 2:a världskriget, upptog nio viktiga punkter .

1. Storbritannien och Förenta staterna skulle inte söka att få territoriella vinster.
2. Alla territoriella förändringar skall ske i samförstånd med folk som berörs därav
3. Alla nationer har rätt till självbestämmande.
4. Handelshinder skall motverkas.
5. Det skall tas fram ett globalt ekonomiskt samarbete för socialt välstånd.
6. Frihet från begär och fruktan.
7. Frihet för haven.
8. Avväpning av aggressiva nationer och allmän nedrustning efter kriget.
9. Att besegra Tyskland och de andra axelmakterna.

Storbritannien var helt beroende av omfattande hjälp från USA och man kan anta att det inte var helt lätt att underteckna detta dokument. Storbritannien fullföljde emellertid.

USA hade efter Spansk-Amerikanska kriget tilldelats Filippinerna som koloni. Man uppgraderade landets ställning 1935 och 1946, efter återerövringen från Japan, fick Filippinerna sin utlovade självständighet.

Kolonialisterna har försvarat sig med att de sett det som önskvärt, ja nödvändigt, att civilisera/utveckla de länder man koloniserat., men många gånger har det blivit skralt med hjälpen och i stället rört sig om ren utsugning av redan fattiga och okunniga människor.

Ett av de sista muslimska länderna som frigjorde sig från kolonialmakten var Algeriet. Algeriet var då en fransk provins och ett franskt nybyggarland. Redan i slutet av 1800-talet hade mer än en halv miljon fransmän bosatt sig i Algeriet. Frigörelsen från Frankrike blev en förfärlig historia och drog ut långt på tiden med strider, terror, tortyr, fängslande och med många döda.

Den som vill ha en fullständig bild av kolonialismen och alltså en av orsakerna till muslimernas skepsis, ja många gånger grundmurade hat mot Västerlandet, bör läsa Kolonialismens svarta bok som kom ut på svenska 2005. Den beskriver kolonialismen under tidsrymden 1500-2000 e.Kr. (1023 sidor.)

Inför det här blogginlägget har jag just läst boken Den arabiska våren. Författare är Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Fazlhashemi tror på möjligheten att de många olika islamiska partierna skall kunna modernisera sitt politiska arbete till den grad att man verkar helt demokratiskt.

Jag är skeptisk till detta och Fazlhashemi framstår som partisk i Islams tvist med västerlandet, vilket inte förvånar. Islamiska argument i tvisten redovisas i boken men inte de västerländska/israeliska. Boken är i alla fall mycket läsvärd.

Jag tror att Sharia och andra gamla regelverk fortfarande väger alltför tungt för och att dessa partier många gånger inte kommer att lämna kravet på att Islam och Sharia skall tillämpas i det politiska arbetet och att detta inte kan ske i demokratisk ordning.

De ungdomar som började demonstrera för en arabisk vår i Tunisien liksom i Egypten ville ha demokrati. Samma slag av demokrati som de har kunnat se och höra om i media och via kontakter på nätet. Jag tror inte Islam är så viktigt för dem som demokrati, att kunna klä sig fritt efter egna önskemål, gifta sig med den de vill sedan de vuxit upp i ett samhälle med fullständig jämlikhet mellan man och kvinna.

Den här gruppen människor har framträtt tidigare under 1900-talet inom utbildad medelklass i stater som Iran och Irak, men det har blivit tempo tillbaka, då de religiösa ledarna och politisk Islam blandat sig i det hela. Upplysningen eller upplysningstiden inleddes i västerlandet från mitten och slutet (franska revolutionen en höjdpunkt) av 1700-talet. D.v.s. för snart trehundra år sedan.

Naturvetenskapens framsteg vägde tungt och den av Gud givna ordningen förlorade starkt i trovärdighet. Deism/teism och ännu mer ateism vann insteg i sekulariserade länder med hög utbildningsnivå d.v.s. västvärlden. Man ansåg att samhället utvecklas på bästa sätt av förnuftiga och jämlika människor i samverkan och inte av prästerskapet.

De gamla skrifterna, som man tror sammanställdes från muntlig tradition under den babyloniska fångenskapen utgör grunden till Boken d.v.s. Gamla testamentet, men också Torah och Koranen. (Mohammed har ibland beskyllts för att på 600-talet ha plankat sin religion ur Gamla testamentet.) Kristna, judar och muhammedaner kallas också ibland för bokens folk. Koranen skrevs på 600-talet medan Bibeln med Nya testamentet sammanställdes på 300-talet.

Nya testamentet kan om man så vill ses som en 1 700 år gammal modernisering av Boken. För tre år sedan läste jag Bibel 2 000, Gamla testamentet med moderniserat språk. Det är stor litteratur, stor saga, minst lika stor som Odyssén och Iliaden. I början av den Bibeln kan jag läsa: ”I dessa ord speglas Livets frågor och våra kulturers gemensamma rötter. De håller uppenbarligen att läsas och tolkas i alla tider. Undertecknat: Anders Wejryd Ärkebiskop, Morton Narriowe Rabbin och Abd al Haqq Kielan Imam.

Bland de numera ganska få troende kristna har vi nära nog inga bokstavstroende extremister, så som fortfarande finns i den islamiska världen och det är glädjande.

Jag skall ge några få exempel på vad Bibel 2 000 säger om brott och straff:

”Sker skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma …

En trollkvinna skall du inte låta leva. …

En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. …

Ni skall inte äta ett självdött djur. Ge det att äta till invandraren i dina städer eller sälj det till en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat åt Herren din Gud. …

Herren talade till Mose: Säg till Israelerna: Om någon skall uppfylla ett högtidligt löfte till Herren, som medför värdering av människor, är värdet för en man mellan tjugo och sextio år 50 siklar silver efter tempelvikt. Gäller det en kvinna, är värdet 30 siklar. Gäller det någon som är mellan fem tjugo år, är värdet för en man 20 siklar och för en kvinna 10 siklar. …

Då mannen efter att första gången ha lägrat sin hustru anklagar henne för att inte ha varit oskuld:

… Men om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis för att flickan var oskuld (det blodfläckade tyget från bröllopsbädden), skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet … .

Min enkla uppfattning är att religionerna överallt måste hållas helt åtskilda från politik och skapandet av lagar. Religion är tro, som inte är vetenskap, vilket mer allmängiltigt konstaterades i västerlandet för mer än tvåhundra år sedan.

Jag är rädd för att en arabisk (Enligt ordets nytolkning och då vanligen MENA-staterna.) reformering av politik och lagstiftning inte sällan sitter långt inne. Ungdomens mjuka revolution i form av fredlig demonstration lyckades i Egypten, men övertogs i valet av Muslimska brödraskapet. Bland motståndarna mot sekulärt demokratiskt styre finns också grupper av salafister.

I Egyptens första fria val 2011 efter Mubaraks fall erhöll Muslimska brödraskapet och diverse salafistiska partier 70 % av mandaten. Skall nu den islamska institutionen al-Azhar i Egypten börja spela en roll där liknande den Väktarrådet i Iran har fått? Då ser jag det hela som en katastrof innan någon gång den demokrati som måste komma någon gång kommer.

Efter denna bakgrund skall jag ge ett exempel på hur religion kan komplicera tillvaron:

Efter det Osmanska rikets upplösning präglades den kvarvarande delen, Turkiet, av kemalismen. Rörelsen fick sitt namn efter republikens förste president, Kemal Atatürk som grundade det moderna Turkiet. Han regerade från 1923 och fram till sin död 1938 och var ledare för det Republikanska folkpartiet. Dessförinnan hade han varit premiärminister under ett knappt år.

Kemal hade varit framgångsrik militär och chef för arméer. Han accepterade inte freden i Sèvres 1920 och upprättade en upprorsregering i Ankara och ledde kriget mot Grekland. Han var också en av de generaler som ledde inbördeskriget i osmanska Armenien och Syrien. Då republiken Turkiet utropades 1923 blev han president.

Mycket omfattande reformer genomfördes och Turkiet styrdes bestämt i västlig riktning. Exempelvis infördes det latinska alfabetet, han moderniserade det turkiska språket som befriades från arabiskt och persiskt inflytande och turkiska blev språket i alla skolor.

Regimen blev sekulär och många islamiska ämbeten avskaffades. Böneutropen skulle ske på turkiska och inte arabiska, men den reformen ändrades tillbaka efter hans död 1938. 1934 genomförde han en namnreform enligt vilken alla turkar skulle anta ett efternamn. Nationalförsamlingen gav honom då hans efternamn Atatürk (turkarnas fader) som en hedersbevisning. Vid vistelse i Turkiet på 70-80-talet kunde jag konstatera att turkarna var mäkta stolta över Kemal Atatürk och hans modernisering av Turkiet.

Under kalla kriget kunde man konstatera att vänsterpartier vann vissa framgångar och för att motverka detta tilläts islamiska grupper inom politiken. De bildade partier på 1960- och 1970-talen och dessa angav tydligt att sekularism och islam inte var förenliga.

Necmettin Erbakan, som kom att leda rörelsen mjukade dock upp denna inställning något och framhöll att staten och de islamiska institutionerna inte skulle blanda sig i varandras angelägenheter och respektera varandras legitimitet. Erbakan besatte premiärministerposten under ett år, men tvingades bort efter bara ett år av militärerna och författningsdomstolen, som menade att han och hans parti främjade fundamentalism.

I Den arabiska våren läser jag:

Erbakans fall åtföljdes av nya restriktioner mot religiösa grupper inom ramen för en statligt sanktionerad avislamiseringskampanj. Bland annat avskedades statsanställda som tillhörde islamiska partier och klädkoderna skärptes, vilket innebar att tusentals muslimska kvinnor som bar sjal tvingades bort från högre utbildning. …

Makthavarna förbjöd alltså de islamiska klädkoderna och gjorde det så grundligt att man kan säga att de som ändå följde dem bestraffades genom att inte kunna vara statligt anställda. Detta ser bokens författare som en skärpning av klädkoderna och inte ett förbjudande av dem. Något man naturligtvis kan, om man vill. Kemalisterna ansåg det vara omöjligt att förena islam med modernitet och troende kom alltså att diskrimineras. Jag fortsätter att citera:

… Efter kuppen mot Erbakan splittrades hans parti i två grenar: Saadatpartiet och Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Det senare såg värnandet av demokratiska grundregler och ett närmande till EU som det bästa sättet att stå emot militären och de antiislamistiska sekulära krafterna och institutionerna i Turkiet. Kritiken mot militärens inblandning i politiken och kravet på demokratiska reformer gjorde att partiet fick stor spridning och fler väljare.

Efter valet 2002 övertog AKP regeringsmakten och senare även presidentposten. AKP har en tydlig islamisk profil men håller fast vid den sekulära statens hållning i det att religiösa institutioner inte har någon bestämmanderätt över staten. Premiärministern Recep Tayyip Erdoĝan har deklarerat att han i personliga frågor låter sig vägledas av islam, men inom politiken är det den turkiska författningen och demokratin som är hans ledstjärnor. Han har också sagt att hans känsla för solidaritet, miljötänkande, för att tjäna sitt land och att dyrka Gud grundades under hans skoltid, när han bland annat studerade vid den religiösa Imam Hatib-skolan. …

Trots att partiet kom till makten genom ett demokratiskt val och fått väljarnas förtroende i tre efterföljande val har han och hans parti mött hårt motstånd från företrädarna för det sekulära etablissemanget: militärer, domare, höga byråkrater, journalister, sekulära intellektuella och kulturpersonligheter som gör allt för att försvåra AKP-regeringens arbete under parollen ”att värna om det kemalistiska arvet”.  Partiet har bland annat anklagats för att ha en dold agenda och för att vilja införa en islamisk stat i Turkiet. …

Inrikespolitiskt har AKP motverkat den påtvingade sekulariseringen, som ur det demokratiskt perspektiv har varit diskriminerande. …

AKP tillträdde makten 2002 under en mycket kraftig och långvarig lågkonjunktur med 12 miljoner arbetslösa medborgare. Lågkonjunkturen efterträddes inte ovanligt av en mycket kraftig ekonomisk uppgång, som har fortsatt länge. Senare valundersökningar har visat att denna uppgång lockat många nya väljare, som lägger stor vikt vid plånboksfrågor till AKP snarare än religiösa frågor. Jag tycker mig se likheter med hur svenskarna röstade i senaste valet, där moderaternas jobbskatteavdrag uppenbarligen uppskattades, så att många socialdemokrater bytte sida. Finns det över huvud taget några levande varelser för vilka snikenhet inte är utmärkande?

Jag säger det igen. Boken Den arabiska våren är både intressant och informativ, även om jag ibland inte uppfattar logiken i författarens olika slutsatser, som mer verkar hänga ihop med ursprung och tro. Det dröjde nästan 300 år innan demokratin stabiliserades i Europa. Det är bara att hoppas att det inte dröjer så länge i MENA.

De folkliga protesterna just nu i Turkiet påminner om de i Egypten. Yngre människor och ungdomar visar sitt missnöje med Erdogans styre genom att samlas i Geziparken och på Taksimtorget där Erdogan vill bygga ett köpcenter och en moské. Man visar sitt missnöje med Erdogans, som man tycker maktfullkomliga styre på detta sätt. Istanbul är en fjortonmiljonersstad som har väldigt ont om öppna platser och grönområden.

Jag har under bara en vecka bott på ett hotell i Turkiet med en moské med minaret tvärs över gatan. Det räckte! Varje morgon vid femtiden blev jag väckt av något jag uppfattade som värre än flyglarm ur ett exponentialhorn riktat mot mig på 20 meters avstånd och en effekt på tusentals Watt. Det är väl fullt begripligt att svenskar som upplevt detta inte vill ha minaretbyggen i Sverige om de skall ske på sådana tider. Men jag tror mig veta att böneutrop på sådana tider inte heller har begärts eller kommer att tillåtas i Sverige

Protesterna mot Erdogan har spritt sig över Turkiet så att flera tiotal städer har berörts och sjukhuskällor uppger tusentalet skadade. Nära tvåtusen personer har berövats friheten. När jag skriver detta har protesterna pågått i fyra dagar och samlar allt fler människor. Turkiet är väl det modernaste landet i MENA-gruppen och det skall bli intressant att följa denna utvecklig. Jag önskar verkligen dessa människor lycka till!

Erdogan visar inte något gott omdöme när han i TV-tal till nationen kallar dessa fredligt samlade människor för terrorister. Det de fredligt demonstrerar är missnöje över Erdogans allt mer framträdande arrogans och maktfullkomlighet. Sannolikt har de också allt mer kommit till slutsatsen att Erdogan egentligen vill införa Islamiskt styre med starkt ökad presidentmakt och han själv som president.

Då jag letade i bokhyllorna efter Kolonialismens svarta bok för att nämna den här, så träffade jag på en del andra böcker väl värda att nämna i sammanhanget:

1.  Tro terror och tolerans. Essäer om religion och politik av Ingmar Karlsson, generalkonsul i Istanbul och f.d. ambassadör. 382 sidor

2. Försoning. En programförklaring mot våld, förtryck och terrorism av Benazir Bhutto, f.d. premiärminister i Pakistan, som mördades just då boken var färdigskriven. 346 sidor.

3. Det stora kriget för mänskligheten kampen om Mellanöstern. Av Robert Fisk. 1176 sidor.

Bilden visar lugna fredliga demonstranter i Geziparken i Istanbul. Observera ålderskategorin och att många har mobilen i handen, eller talar i den. Inte heller kan man se en huvudduk så långt ögat når och alla är lättklädda i värmen

Som vanligt kan du klicka på bilden, så blir den större.

Hälsocentralerna saknar läkare

Rubriken är hämtad från Söderhamns-Kuriren 1 juni 2013. Där får vi veta att 40 läkare saknas vid Gävleborgs hälsocentraler och t.ex. 32 vid centralerna i Stockholms län. Det första som slår mig är att siffrorna inte är direkt jämförbara, men jag misstänker att Medelsvensson i alla fall direkt konstaterar att Gävleborg ligger sämre till än Stockholm.

Men Stockholms län har nästan 8 ggr större befolkning. Skulle läkarbristen i Stockholm vara av samma omfattning som den i Gävleborg så skulle den ha varit ca 310 läkare.

Omvänt skulle läkarbristen i Gävleborg vara lika låg som den i Stockholms län så skulle den i Gävleborg inte ha varit 40 läkare utan 4,1 läkare.

Det här förhållandet gör inte att jag har så värst mycket högre tankar om Stockholms politiker än Gävleborgs egna. Min uppfattning om dagens politiker gäller nära nog generellt, klyftorna i det svenska samhället vidgas som aldrig förr och Ryssarnas uppträdande i Östersjön visar att de nu behandlar vattnen som ryskt innanhav. Vi hävdar tydligen inte längre våra gränser. Vi har inte heller något att hävda dem med.

Sverige förbereder höjd beredskap

Cecilia Widegren i Skaraborgsbänken, försvarsberedningens ordförande och v. ordf. i försvarsutskottet ser då och då till att visa sig i lokalpressens insändarspalter. Då det inträffar är naturligtvis även respektive lokala riksdagsledamöter gärna med bland undertecknarna, även om de inte vet ett skvatt om vad insändaren avhandlar.

Så är t.ex nu också Margareta B. Kjellin undertecknare till insändaren, vilket då antingen visar att hon inte känner till fakta eller också gärna fifflar till sådana. Politiskt fiffel för att lura medborgarna är nämligen vad som presteras i insändarens text.

Som ett bevis för att regeringen nu avser höja vår beredskap för kris och krig anger de båda att regeringen inrättat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. En riktig beskrivning av vad som hände för fyra och ett halvt år sedan är att regeringen ändrade namnet på Statens räddningsverk, populärt Räddningsverket, till MSB den 1 januari 2009. Samtidigt upplöstes Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

MSB:s uppgift är att utveckla och stödja samhällets förmågor att hantera olyckor och kriser skriver hon. Men det är samma uppgifter som ålåg Räddningsverket. Uppgifter som Räddningsverket tidigare visat att man kunde klara efter den katastrofala tsunamin i Thailand.

Redan 1986 hade S-regeringen lagt ned Civilförsvarsstyrelsen. Idag skall man vara i minst 40-årsåldern för att minnas att varje kommun dessförinnan hade en fortifikatoriskt skyddad ledningscentral med olika sambandsmedel och ofta i bergrum att flytta till vid behov.

De båda skriver: ”För att ytterligare stärka MSB förmåga ges nu MSB i uppdrag att utveckla planeringen av det civila försvaret vid höjd beredskap skriver de. Vidare att Försvarsmakten och MSB har ett gemensamt ansvar för att militärt och civilt försvar, totalförsvar, samordnas så att största möjliga försvarseffekt uppnås. Det är det mest effektiva sättet att tillvarata samhällets gemensamma resurser och skattebetalarnas medel. …

… Alliansregeringen har tidigare gett i uppdrag till Försvarsmakten att återuppta den nationella försvarsplaneringen. Nu tas ytterligare ett steg för att stärka de civila myndigheternas planering för höjd beredskap. …”

Kan det möjligen uppfattas som annat än struntprat. Någon gång i en oviss framtid kommer Sverige att kunna ställa upp ett försvar om 50 000 man varav hälften hemvärnssoldater om planerna håller. Finland med drygt hälften av vår befolkning kan snabbt ställa upp 350 000 man d.v.s. sju gånger så många. Men där finns minnet av vad det kan gälla fortfarande kvar.

Försvarsmakten har inte alls tilldelats de resurser som krävs för att fullgöra sitt uppdrag. Det återstår att se om MSB får vad det civila försvaret kommer att behöva?

Vidare: ”Ett robust samhälle och en god beredskap att hantera kriser i fredstid stärker också förmågan i händelser av höjd beredskap. Även planeringen för höjd beredskap hos kommuner, landsting, region, företag och organisationer kommer att belysas.” Det återstår att se om det blir något mer än en belysning?

Kvalitén hos insändare varierar starkt, men jag förundras över hur riksdagsledamöter med ”tunga” uppdrag därutöver kan åstadkomma rent strunt i sina insändare och därutöver så uppenbart söka vilseleda sina väljare.

Bara dagar efter Cecilia Widegrens insändare har Sveriges krisberedskap satts på prov. Ungdomar, från småglin och upp till 30-årsåldern har åstadkommit svår skadegörelse och bl.a. eldat upp hundratals bilar. Det här har nu pågått någon vecka och sprider sig från Stockholm ut över landet. Vi ser ännu inte slutet. Utrikesdepartementen i stater som USA och Storbritannien varnar sina Sverigeresenärer för att närma sig större svenska folksamlingar.

Som vanligt då polis ingriper enligt sin skyldighet, börjar omedelbart inte bara brottslingarna utan även media anklaga polisen för brutalitet. De fångar in en mindre del av buset och det är det inte så lätt att göra med t.ex. vänligt prat. Nej, på dom bara! Skadegörelse mot såväl allmän som enskild egendom är inget acceptabelt sätt att protestera eller debattera, vilket vissa media faktiskt verkar tycka.

Det skall i alla fall bli intressant att se hur Cecilia Widegrens krisberedskap klarar av detta.. Jag tror och hoppas att den här krisen snart är ett minne trots våra politikers åtgärder.

Regeringen Reinfeldts ekonomi

(OECD:s rapport 2013-05-20 eller rapport från en välfärdsfundamentalist)

Organisation for Economic Co-operation and Development, OECD, publicerade häromdagen en för Sverige och Alliansen genant rapport. Ute i stora världen har det varit mycket prat om att inkomstklyftorna i USA ökar. Inte minst har Umepojk i Mason, Ohio, tagit upp frågan.

I Sverige har det i samma fråga varit nära nog heltyst, även om jag i några inlägg tidigare påpekat att tendensen är densamma i Sverige. Nu visar OECD-rapporten att tendensen, mätt över de två senaste decennierna, är ännu kraftigare i Sverige än i USA.

Den relativa fattigdomen i Sverige har 1995 – 2010 ökat med 5,7 %, vilket är europeiskt rekord. Flertalet länder i OECD har en ökning som under samma tid ligger kring eller under 1 %. Största delen av fattigdomsökningen i Sverige har inträffat sedan Alliansen övertog makten. (Relativt fattiga är de som i disponibel inkomst har något som är mindre än 50 % av medianinkomsten.)

Den rikaste tiondelen i Sverige har dessutom fått sin inkomst ökad mer än alla andra sedan Alliansen tillträdde 2006. Den grupp som särskilt tappar i relativ inkomst sedan 2006 är sjuka, arbetslösa och pensionärer. Deras ersättning har inte höjts och de har inte fått del av regeringens jobbskatteavdrag.

Regeringens driver en medveten strategi som ökar inkomstklyftorna.

Det reala värdet av den goda pension jag fick då jag pensionerades för drygt 21 år sedan är idag ungefär en tredjedel av vad det då var. Såsom inte bara pensionär, utan dessutom multisjuk (inte så ovanligt bland 86-åriga pensionärer) har dessutom mina levnadsomkostnader ökat kraftigt. Pensionen förslår därför inte långt om jag någorlunda vill behålla den levnadsnivå jag kunde hålla då jag pensionerades.

Nåja, det är inte så förfärligt synd om mig. Många som pensionerades för ett par decennier sedan har att klara sig på betydligt mindre, vilket inte bekymrar Alliansen. Där gäller det att fortsätta med populära jobbskatteavdrag till flertalet, för att hålla sig kvar vid grytorna. Alliansen lägger undan många miljarder till dessa avdrag genom att inte göra något för sjuka, arbetslösa och pensionärer.

Den relativa fattigdomen totalt var 2010 i Sverige 9,1 % och Sverige låg på 14 plats i rangordningen över jämlika länder från att ha legat på första plats bland dessa länder. Det här är illa för Sverige herrar Reinfeldt, Borg och Kristersson!
 
Jag nämnde USA inledningsvis. Enligt OECD-rapporten har USA en relativ fattigdom på 17,4 % totalt men ökningen sedan 1995 ligger på 0,7 %, alltså då betydligt bättre än Sverige. De relativt fattiga anses enligt EU befinna sig i ”risk för fattigdom”.