Moderata Samlingspartiet och Sveriges försvar

 

Kungl Norrlands Dragonreg vid reg. dag 1944

Nya moderaternas politik framkallar sedan lång tid kräkreflexer hos mig. Jag som arbetat många år som moderat fritidspolitiker och ett helt liv för att hjälpa till att bygga upp ett respektingivande försvar. Gösta Bohmans och Jarl Hjalmarssons parti var något helt annat med genomgående hederlig retorik. Nu är egoism rättesnöret i partiet och klyftorna i samhället blir bara fler och vidgas. SvD har ägnat det förhållandet en del uppmärksamhet.

Det är bara så synd att det går ut över samhällets svaga, pensionärer, sjuka och arbetslösa. Man lockar till sig en stor grupp väljare med jobbavdrag, de som inte närmare funderar över framtiden men ser sig få behålla en större del av lönen i plånboken. Gamla fina begrepp som solidaritet, välfärd, folkhem, folkförsvar, jämlikhet, äldrevård och solidariska pensioner till de gamla är på avskrivning.

Den nye försvarsministern, Karin Enström, svarar inte på frågor utan hänvisar till kommande eller pågående utredningar. I stället borde hon delta i försvarsdebatten. Förre försvarsministern var vapenvägrare, vilket väl säger en del om M:s syn på Sveriges försvar.

Den så viktiga försvarsdebatten borde i större omfattning drivas i riksmedia, men drivs numera framförallt i ett antal bloggar av initierade försvarsanställda. Det är framförallt i dessa man finner kunskaper om vad som nu händer och sker (eller inte händer och sker), även om nödvändig sekretess utesluter en del av informationen.

I försvarsdebattens utkant har vi just hört att regeringen stänger dörren till ett undantag i reglerna för att ge asyl till de afghanska tolkar som möjliggör för svenskarna att verka i Afghanistan. Talibanerna är självklart av åsikten att tolkarna är förrädare, som hjälper främmande krigsmakt. Krigsmakt är här det rätta ordet, eftersom Sverige för krig mot talibanerna. När de svenska soldaterna snart lämnar området blir tolkarna ”sittande fågel” för talibanerna.

Begreppet heder betyder tydligen inte mycket för en majoritet bland våra politiker. Bland försvarsutskottets ledamöter vet Allan Widman vad heder är: ”De här tolkarna har i Sveriges tjänst tagit precis samma risker som våra soldater har gjort, och för mig känns det naturligt att Sverige tar sitt ansvar”, säger Allan Widman (FP). Han har medhåll från Torbjörn Björlund (V) och Peter Rådberg (MP). Cecilia Widegren (M) söker prata bort det hela genom att påpeka att Sverige behöver tolkar även efter 2014, då våra soldater lämnat landet. Själv skäms jag över mitt gamla parti.

Jag har sett att Cecilia Widegren, v. ordf. i försvarsutskottet och just utsedd att leda den nya försvarsberedningen, i Uppsala Nya Tidning publicerat en minimalt omskriven version av Sten Tolgfors debattartikel i DN från förra sommaren. Pinsamt, förskräckande eller vad skall det kallas? Ser hon fortfarande upp till vapenvägraren Tolgfors som försvarspolitiker?

Bloggaren Skipper citerar en bit av vad Widegren skrev för några dagar sedan i DN:

”Med alliansregeringen har arbetet påbörjats för att förstärka försvarsförmågan och öka antalet tillgängliga förband.

Arvet från värnpliktstiden med ett försvar med låg beredskap och ett dåligt användande av resurser, hör gårdagen till. Det fanns två parallella insatsorganisationer – en för försvaret av Sverige, bemannad av värnpliktiga, och en för internationella insatser, där man var tvungen att rekrytera nya soldater för varje insats.

Genom att göra värnplikten vilande och införa ett personalförsörjningssystem byggt på frivillighet får vi istället ett mer effektivt försvar med en sammanhållen insatsorganisation. Samma soldater, sjömän och officerare kan användas både i Sverige och utomlands och förbanden håller samman över tid och kan behålla och utveckla sin kompetens. Detta är helt avgörande i dagens konfliktmiljö.”

Det Cecilia Widegren säger är i bästa fall ett utmärkt exempel på den okunnighet om de faktiska förhållandena som råder bland våra s.k. försvarspolitiker, men kan i stället vara lögn och förbannad dikt.

Det är också förvånande tyst i generalitet, ordets båda betydelser. Politiker har sista ordet i befordringsärenden för generalspersoner och allmänheten tror nog att rikspolitiker någorlunda håller sig till sanning och fakta.

Beklämmande är att Widegren och våra s.k. försvarspolitiker får stå näranog oemotsagda, när de i media hävdar att de ökat antalet tillgängliga förband!

Nu skall vi titta på några fakta såsom jag och många andra uppfattar dem. Vi börjar med Marinen:

1993, när jag lämnade Försvarets Materielverk (FMV), hade marinen två ytattackflottiljer, som till 1997 skulle utökas till tre. Visbykorvetterna i smygteknik var på god väg. 1999 disponerade de tre ytattackflottiljerna bl.a. 30 fartyg bestyckade med sjömålsroboter (Rb-15 och Rb-12). 6 korvetter av typ Stockholm och Göteborg, 12 robåtbåtar och 12 patrullbåtar. Samtliga fartyg utom sex var fullt bemannade och övade för krigets krav. De övriga sex fartygen kunde vara operativa först inom någon vecka. 2003 hade de 30 robotbestyckade fartygen minskat till 20. Försvunnit hade 6 robotbåtar och 4 patrullbåtar.

Nu år 2012, under moderat egid från år 2006 disponerar marinen för ytattack allt som allt fyra robotbestyckade korvettar. Visbykorvetterna är inte operativa och blir det kanske aldrig med Cecilia Widegren att leda försvarsberedningen.

Det finns så mycket mer att säga om vad som hänt marinen. Mycket har jag påpekat i tidigare inlägg här under Militärhistoria, och Rikspolitik. Jag väljer att nämna ytterligare en neddragning sedan jag slutade vid FMV.

En av de sista studierna jag drev innan jag slutade gällde radiolänksamband för de sex amfibiebataljoner som skulle komma fram till 1997. (1993 hade vi två sådana bataljoner.) Det gällde hur man på mycket hög radiofrekvens skulle kunna åstadkomma mångkanaligt, transportabelt, störtåligt och avlyssningssäkert radiolänksamband mellan amfibieförband i skärgården och med mycket låg antennhöjd. Under ett par års tid drev jag sådana studier, som resulterade i användbara algoritmer för planeringen.

De sex amfibiebataljonerna är f.n. en.

Så tittar vi litet på hur det gått för det omedelbart tillgängliga Flygvapen vi hade:

1993 bestod FV av 20 divisioner, varav två J 35 J, en AJS, fyra AJ 37, åtta JA 37 och 5 lätt attack med SK 60. Målsättningen var att till 1997 öka den helt moderna flygstyrkan men ytterligare en division.

Med dagens moderata styrning har vi ett stort antal förrådsställda och icke användbara JAS-plan samt fyra fungerande divisioner med för lite flygtid, ej fullständig beväpning och obefintligt skydd genom spridning. De många krigsflygbaser vi till stora kostnader byggde upp under kalla kriget är nästan alla nedlagda liksom alla de s.k. vägbaserna.

Det världsunika i bergrum skyddade stridsledningssystem med flerfaldig redundans, som byggdes upp under kalla kriget har ersatts av ett rörligt, som enligt uppgift provades för något år sedan och fungerade, men blev inte heller bekämpat. Enligt Cecilia Widegren ökar Alliansen antalet tillgängliga förband.

Nå, Armén då:

Här är jag kortfattad.1993 bestod Armén av 18 brigader, som var insatsberedda en vecka till en månad efter mobiliseringsorder. Försvarsbeslutet 1992 blev att antalet brigader skulle minskas till 16 1997 och med oförändrat antal, men nya pansarbrigader (stridvagnarna Leopard) och kraftigt ökad mekanisering till 2002. Man köpte in nästan 300 Leopardstridsvagnar och flera hundra rysktillverkade pansarbandvagnar bl.a. 350 Pbv 501 och Pbv 401 till ett antal som jag nu glömt men redovisat i något tidigare inlägg. De skulle komma att levereras efter arméns nedläggning.

Idag finns ingen brigad alls. Det finns en mindre styrka i huvudsak utbildad för strid med Afghanska terrorister (talibaner), men den utbildningen är inte relevant för att i krig försvara hembygden. För 15 år sedan kunde vi fortfarande inom en vecka till en månad ställa upp 16 insatsberedda brigader, vilket Cecilia Widegren nu menar var ”ett försvar med låg beredskap och dåligt användande av resurser.” För 12 år sedan var plötsligt de 16 brigaderna försvunna, försingrade. Vi stod där med ett stort antal officerare, men inga soldater åt dem att leda. Officerare, som nu till stor del får ägna sig åt att propagera för att försöka besätta soldattjänsterna med frivilliga. Men det går trögt minst sagt och man är inte ens klar med utformningen av anställningsvillkoren.

Men var trygg! Moderaterna med Cecilia Widegren ökar antalet tillgängliga förband enligt ovanstående beskrivning.

Subversiv verksamhet? Det här? Nej, jag menar att Sverige och vår demokrati skall kunna värnas, något som tyvärr inte är möjligt inom den närmaste 10-årsperioden. Och någon förvarning lär inte de politiker vi har uppfatta.

Kärt besök

Barnbarnsbarnet Brynn med föräldrarna Caroline och vårt barnbarn Christian hälsade på oss under ett par dagar i början av den gångna veckan. Jag kan definitivt tala om att det är Brynn som är världens sötaste, snällaste, charmigaste och intelligentaste 1 1/2-åring. Det är något jag kommit fram till alldeles själv
Nu vill jag inte i Twitter, FB eller i några bloggar se andra, och alltså felaktiga uppgifter om att det skulle kunna finnas andra lika charmiga barn.
Det var bara så synd att jag var och är i så dåligt skick att umgänget med våra gäster blev minimalt Jag har ständiga och svåra smärtor lite varstans, men särskilt utefter halskotpelaren. Det gjorde att jag mest höll mig för mig själv och inte kunde delta i några aktiviteter.
Jag har nu smärtstillande mediciner av flera slag, som kan sägas mildra smärtorna något, men som tyvärr också har otrevliga biverkningar. Några fysiska aktiviteter att tala om blir det inte för min del. Sådana saker som tandborstning och duschning blir för mig utomordentligt plågsamma, men måste ju utföras. Mina böcker liksom Birgit blir min tröst, hon har det inte heller lätt, men jobbar på och servar mig. 

"Försvar"

1939 bröt andra världskriget (WW2) ut. Tyskland och Ryssland (Sovjetunionen) delade Polen sinsemellan och Ryssland överföll Finland, samt hade av Tyskland fått fria händer att ockupera Baltikum. Per Albin Hansson ljög pliktskyldigast svenska folket mitt i ansiktet när han sade: ”Vår beredskap är god.”

I Sverige gjorde man upp försvarsplanen för fälthärens troligaste krigsfall, Ryssland mot Sverige. Det blev två fördelningar (divisioner) och en kavalleribrigad vid finska gränsen i Tornedalen. III och IV fördelningen i mellersta resp. södra Norrland, en brigad på Åland och I liksom V fördelningen samt fyra infanterireg i södra Sverige. Med ca 20 000 man per fördelning och 2 000 man per regemente kunde man alltså mobilisera ca 140 000 man.

Mobiliseringen vid den här tiden kunde utföras på tre till fyra dagar och antalet utbildningsförband, som snabbt kunde tas i anspråk var stort jämfört med dagens situation.

Ska man kanske rent av ge Per Albin rätt vid en sådan jämförelse?

I april 1940 överfaller Tyskland Norge och Danmark och svenskarna omgrupperar för ett krigsfall Tyskland. Det blir fyra stridsgrupper och två fördelningar utefter norska gränsen, samt tre fördelningar i Skåne och på västkusten. En kavalleribrigad placeras i Skaraborgstrakten. Även Sverige tas på sätt och vis på sängen av tyskarna. Vi har precis gjort oss av med en massa vapen och ammunition till Finlands hjälp och artilleriet vid norska gränsen har ammunition för bara en till två timmars strid. Någon utökning av svenska stridskrafter har ännu inte kunnat ske.

1941 års Krigsfall Tyskland omfattar däremot nio fördelningar, två brigader och några regementen. En mindre utökning personellt har alltså nu kunnat ske.

I 1943 års plan för Krigsfall Tyskland kan man registrera en rejäl utökning av armén till sexton fördelningar, en brigad och några regementen, sisådär 350 000 mobiliserbara män i fältarmén.

1945, efter Hitlers självmord och efter att Mussolinis döda kropp hängts upp med fötterna uppåt i en lyktstolpe kapitulerade Tyskland äntligen och så småningom Japan efter att ha utsatts för ett par atombomber. Bomber som numera skulle klassas som taktiska vad laddningen beträffar.

Sverige kunde under kalla krigetdecennierna för sitt försvar mobilisera ca 600 000 man.

Från försvarsbeslutet 1936, men alldeles särskilt från WW2 utbrott kom svensk säkerhetspolitik in i en helt ny fas. Nu skulle vi ha ett starkt nationellt försvar för en oberoende och neutral utrikespolitik. Ett paradigm som under flera decennier skulle prägla svensk säkerhetspolitik och gälla nationellt samförstånd. Med undantag endast för kommunisterna, som gärna såg en rysk ockupation. Vi, som var med, hade tagit lärdom av det som hände på 30- och 40-talet.

Fram till 30-talets första år hade man i Nationernas Förbund (NF) och med starkt stöd av bl.a. Sverige arbetat för avrustning. 1932 hade man ett färdigt utkast till resolution. I det ingick ett förbud mot bombning av civila mål, begränsning avseende olika former av artilleri, förbud mot ”tyngre” stridsvagnar och mot kemiska och bakteriologiska stridsmedel samt skapande av en kontrollkommission.

Allt gick emellertid i stå och 1937 meddelade britterna, den stormakt som mest energiskt sökt hålla igång nedrustningskonferensen, att man startat ett omfattande upprustningsprogram. Man hade förstått att allmän nedrusning inte var en realistisk tanke.

Senare, under krigsåren, blev Sverige isolerat från omvärlden och vi byggde upp vår militära och militärindustriella kapacitet. I ruinerna av Europa 1945 var Sverige därför ett tryggt fäste, oskadat av kriget och något att se som en stormakt. Svenska flygvapnet skulle ganska snart bli det fjärde största i världen efter USA, Ryssland och Kina.

Det som under de senaste 200 åren varit Sveriges säkerhetspolitiska dilemma, ett aggressivt Ryssland, blev nu Europas.

Politiskt arbetade Sverige intensivt för nedrustning, men ordet kom att stå för kärnvapennedrustning. Vi fortsatte arbetet med att utveckla vårt konventionella försvar. Samtidigt höll Sverige öppet ända fram till slutet av 60-talet för att bygga egna kärnvapen.

De svenska erfarenheterna från tidigt 1900-tal var att allmän nedrustning inte fanns inom möjligheternas ram. Därför rustade Sverige vidare, medan man arbetade intensivt för att stormakterna skulle gå med på att förbjuda kärnvapen.

Förutsättningen för att Sverige skulle kunna förbli neutralt i efterkrigstidens Europa, var en tilltro till Sveriges förmåga att avskräcka och om nödvändigt avvärja ett angrepp från en stormakt. En annan förutsättning var att stormakten endast skulle kunna avdela en del av sina resurser mot Sverige. ”Nedrustning” betydde i svensk utrikespolitik under senare delen av 1900-talet kort och gott kärnvapennedrustning.

1953 anställdes jag som ingenjör vid Försvarets Materielverk (FMV). Jag kom in i en intensiv upprustningsperiod, som på sätt och vis skulle vara min anställningstid (40 år) ut. Man stod i startgroparna för att bygga ut ett riksomfattande radiolänknät för att säkra samband och stridsledning i krig inom försvaret. Vid dåvarande Försvarets Forskningsanstalt (FOA) forskade man för fullt för att kunna anskaffa kärnvapen om så skulle beslutas. När statsmakten sedermera beslutade att inte anskaffa kärnvapen inskränktes denna forskning till att omfatta endast verkan och skydd mot sådana.

Under senare delen av 60-talet började dock finansminister Sträng använda försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket den har varit sedan dess.

Ett speciellt svenskt bidrag till provstoppsdiskussionerna var en lösning till verifikationsproblemet. Genom seismiska mätningar skulle ”oförvitliga” stater kunna detektera alla provsprängningar, även underjordiska. Jag minns att jag 1965 fick besök av någon från ett departement, som frågade om vi skulle kunna ”säkert” befordra sådana mätresultat från tänkta placeringar bl.a. en plats i Värmland och en i Uppsala.

1983 - 1984 kom en personligt färgad och ganska fånig debatt mellan Olof Palme och Carl Bildt. Den gällde neutralitetspolitiken och en aktiv freds- och neutralitetspolitik respektive ett starkt försvar. Regeringssidan underströk att neutraliteten var den första försvarslinjen och moderaterna menade, med skarpt stöd från säkerhetspolitisk expertis och militärer att starkt försvar måste prioriteras. Försvaret var ju trots allt den sista och viktigaste ”försvarslinjen”. Svenskarna i gemen hade säkert svårt att förstå hur man skulle kunna avstå från den ena eller den andra försvarslinjen. Men just så här kan det lätt bli när politiker tar tag i något som de egentligen inte borde röra.

Vid 80-talets mitt stod vi med en blandning av nedrustningspolitiska, starkt närområdesbetonade nedrustningspolitiska inslag och samtidigt fortsatta satsningar på ett starkt försvar med högteknologiska komponenter. Något vi konstaterade och starkt märkte av i FMV. JAS-beslutet hade kommit 1982 och retat upp en del medarbetare på flygradiosidan, som ville ha det amerikanska F 18 alternativt F 16, som var lättare att NEMP-skydda, då skroven byggts i metall. F 18 var dessutom dubbelmotorig, men dyr. I Sverige behålles det starka försvarets doktrin men med statsfinansiell press tillsammans med nedrustningspolitiska ambitioner hela 80-talet ut.

Ett tag verkar Ryssarna riktigt hotfulla, men så tillträder ”Gorby”, som insett att Ryssland med sina satelliter står vid konkursens rand. Han börjar samtala vänligt med Ronald Reagan, men kring sekelskiftet 1980 – 1990 klappar samtliga europeiska kommuniststater och därmed kommunismen i Europa ihop. I Sverige byter Sveriges kommunistiska parti namn till Vänsterpartiet, men lever vidare om än decimerat.

I Sverige ligger försvarsbudgeten år efter år kvar på ungefär samma belopp i kronor räknat, vilket är detsamma som en stadig sänkning. Värnpliktskullarna blir mindre och mindre. Repetitionsövningar och övningar i större förband kan inte längre genomföras och värnpliktiga under grundutbildning hemförlovas veckovis av brist på pengar vid förbanden.

Ett par generaler kommer på en lösning, en ”time out” på tre år, varefter försvaret skall stå nytt, fräscht och starkt år 2004. Efter 12 år har egentligen ingen någon aning om när det kan bli. En del säger 2019, men fan troet och hur starkt blir det i jämförelse med det finska, som snabbt kan mobilisera 300 000 övade soldater till halva kostnaden, och med modern materiel.

En dag för mer än ett decennium sedan fanns plötsligt inte den svenska armén längre. Hundratals krigsflygbaser, där en väsentlig del av skyddet bestod i spridningen av alla flygplan fanns inte heller och flottan minimerades till några korvetter vars enda beväpning var smygteknik och en lätt kanon. De saknar såväl sjömålsrobotar som luftvärn, vilket gör dem oanvändbara för sitt ändamål. (Numera har ett provskott med sjömålsrobot kunnat avfyras från en av dem.)

Finlands kvinnliga president uttalade sig: ”Vi kan inte göra som Sverige, låta andra ta hans om vårt försvar”. År 2009 avskaffade riksdagen under alliansregeringen den svenska värnplikten, som i realiteten redan varit frivillig under några år.

När försvaret lades ned år 2000 stod man där med en officerskår till största delen anställd med s.k. officersfullmakt, vilket bl.a. betydde att de inte kunde avskedas. Ett system som hade avskaffats först 1982. Om jag minns rätt fanns bl.a. hela 1 300 överstelöjtnanter, som till del kunde engageras med bortauktionering och skrotning av försvarsmaterielen.

Nu har ÖB deklarerat att försvarsbudgeten måste utökas med ett par mdr kronor. Om inte, så kommer det svenska försvaret att kvaddas för gott. Detta faktiskt sagt 12 år efter det att försvaret lades ned.

Innan dess kunde ett försvar väl värt namnet mobiliseras på 3 - 4 dagar. Några bataljoner på 24 timmar och vissa lokalförsvarsförband på 12 timmar. Hemvärn under hemvärnsberedskap kunde ställa upp på två timmar.

Enligt en grundplan under ”kalla kriget” placerades 3 fördelningar samt diverse förband i Tornedalen mot finska gränsen, eftersom den ende tänkbare anfallaren var det aggressiva Ryssland. (Jag använder inte det besvärligare Sovjetunionen, eftersom det egentligen är detsamma som det ryska imperiet.) Det innebar att ungefär 100 000 man skulle ställa upp framför den befästa Kalixlinjen med sina gamla, men effektiva och moderniserade stora kanoner från tiden då vi hade en flotta.

Efter lite ”forskning” gissar jag att vi numera skulle kunna ställa upp ungefär 3 000 man i det här området varav 80 % officerare. Vi lär då vara unika i världen med en sådan organisation av armén. En del av soldaterna befinner sig för övrigt i ett misstänksamt och till del fientligt Afghanistan, till stor del sysselsatta med att skydda sig själva. En hel del också i Kosovo och andra avlägsna ställen av världen för att värna freden.

I det här läget tillsätter regeringen en försvarsberedning bestående av 3 moderater, 3 socialdemokrater och 1 vardera från övriga partier. Att leda beredningen utses som ordförande riksdagsledamoten Cecilia Widegren. Beredningens arbete skall ligga till grund för ett nytt försvarsbeslut, som antages kunna träda i kraft år 2015.

Jag drar mig till minnes brittiska och franska politikers katastrofala strategiska ledning under första delen av WW2. På ena sidan Frankrike, där privata politikerintriger och offentliga gräl om hur kriget skall skötas förlamar strategiarbetet. På andra sidan bundsförvanten Storbritannien, där ett helt oenigt krigskabinett sammanträder som i fredstid och tar ledigt under veckosluten samt utfärdar samtidigt diametralt motsatta order och kontraorder och inte minst velar mellan olika beslut.

När brittiska politiker någon gång enats i en fråga kunde de franska bara enas om annan lösning. Chamberlain var oförmögen att leda sitt vanligen helt oeniga krigskabinett och de franska ledarna Paul Reynaud och Édouard Daladiuer var inte bara oeniga utan dessutom bittra ovänner.

De båda staterna kunde i alla fall 1940 enas om att minera Norska farvatten och att skicka trupp till Norge, särskilt till Narviksområdet. Ett tungt vägande skäl var att man ville stoppa de Svenska malmleveranserna till Tyskland. I planen ingick faktiskt också en ockupation av Gällivareområdet i Sverige. Närmast som vilseledning begärde man att Sverige skulle släppa igenom allierade förband till Finlands hjälp.

När planeringen var klar och order utfärdats av britterna gick Chamberlain ut offentligt med uttalandet: ”Hitler har missat tåget”, men det hade inte Hitler. Tyskarna invaderade samtidigt Norge, men gjorde det välplanerat i en vågad operation, medan de brittiska politikerna lade sig i krigföringen. Resultatet på brittisk sida blev kaosskapande direktiv.

Medan detta pågick startade den tyska offensiven via Belgien in i Frankrike. Välövade tyska soldater med taktiskt skickliga officerare besegrade på en månad Frankrike och Belgien, men också Holland. Den brittiska katastrofen i Dunkerque följde, där britterna ändå lyckades evakuera en stor del av sina soldater plus en hel del franska, medan de tvingades lämna sina vapen och all övrig materiel.

Det sista befängda politikerdirektivet till britter och fransmän (främlingslegionen) i Narviksområdet var att först erövra staden Narvik (tyskarna här var illa ute, numerärt underlägsna och hänvisade till underhåll från luften), och därefter evakuera till England. Man befarade där en Tysk invasion, men saknade ju fullt beväpnade soldater.

Samtidigt måste brittiska politiker bättra opinionsläget och någonstans kunna redovisa en seger om än liten och given. Churchill med något bland politiker så ovanligt som strategisk kompetens men bulldoggens envishet hade tagit över efter Chamberlain och satte kabinettets övriga politiker på plats. Staden Narvik togs, varpå man lämnade Norge t.v.

Nu återstår för vår del frågan om våra politiker möjligen kan fatta vettiga beslut om vårt framtida försvar?

Gud bevare konungen fäderneslandet, som man förr lärde sig skrika i det militära!

Stressen i skolan

Ibrahim Baylan (S) skrev på Brännpunkt i SvD den 5 juli om Jan Björklunds (Fp) förra året införda yrkesprogram för gymnasiet. Låt mig från början säga att Jan Björklunds initiativ är alldeles utmärkt bara lite senkommet. Med det nya gymnasieprogrammet följer lägre teoretiska krav, som därför inte ger behörighet till fortsatta högskolestudier.

Baylan menar att kraven i gymnasieskolan alltid skall vara höga, att alla elever skall nå målen och utveckla sin potential samt att kvaliteten i skolan skall höjas. Däremot nämner han inte att det var (S) skolpolitiker som för sex decennier började sänka kvaliteten i de svenska skolorna. Han verkar också bortse från sådana fakta som att alla människor är unika, även om vi skall vara jämlika. Tyvärr är det här med jämlikhet inte fullt så enkelt som framför allt en del vänstermänniskor tycks tro. Alla människor har t.ex. inte lika goda förutsättningar för teoretiskt tänkande. Tvärtom är variationen mellan individerna stor.

Det är också länge sedan intelligensen betraktades som en och odelbar. Mycket få människor besitter en sådan allmänintelligens som Leonardo da Vinci. Vidare står sedan länge klart att vi kan besitta särskild förmåga inom avgränsade intelligensfaktorer av praktisk eller teoretisk art t.ex. logisk, språklig eller mekanisk. Språklig begåvning kan vara enbart retorisk och därmed framgångsrik gentemot den i frågan okunnige. Jfr politiker – väljare och lobbyist – politiker.

Svensk skola har väldigt få alternativa undervisningsformer, vilket skapar påfrestningar/stress hos elever med svag såväl som hög teoretisk begåvning. (Jfr. inlägget ”Där intelligens utvecklas” från 10/11 2009 under Skolpolitik.) Det är väl de här problemen regeringen söker komma till rätta med?

På naturvetenskaplig gymnasielinje är det nödvändigt med god numerisk förmåga och förmåga att använda abstraktioner. För övergång till teknisk högskola måste dessutom kraven på språkliga kunskaper ligga så högt att t.ex. facklitteratur på främmande språk inte snabbt blir ett oöverstigligt hinder.

Kravet att alla skall kunna genomföra godkända gymnasiestudier är rimligt bara om skolan anpassas till intelligensfaktorerna. Då kan inte samtidigt krävas behörighet till högskola efter gymnasiet för alla. Redan nu ligger många högskolors teoretiska krav alldeles för lågt.

Vindkraftsgrälet fortsätter

Den högra bilden visar isbildning i ett av "mina" radiolänktorn i Övre Norrland

Vindkraftsgrälet fortsätter

För några dagar sedan kom tidningen Ingenjören från mitt fackförbund. Två artiklar fångade direkt mitt intresse. Den ena handlade om solkraft från Nordafrika, som främst hämmas av politisk/religiös instabilitet i området, men också av att Europas kraftnät i dag inte klarar att överföra el från förnybar el och att elöverföring på långa sträckor kräver kablar som klarar mer än dagens 320 000 volt. De två senare problemen gäller i än högre grad vindkraft från norra Norrland.

Den andra artikeln är ett antal intervjuer med intressenter till den jättevindpark (1 101 vindkraftverk på ca 15 % av Piteås yta (500 kvadratkilometer) och en av världens största), som sedan några år planerats, men nyligen har överklagats av Naturvårdsverket. En intressent är Piteå kommun, som ser nya jobb (1 000 under byggfasen och 500 därefter) och investeringar till kommunen. Svensk ekonomi liksom elkundernas blir då av mindre intresse. Övriga intressenter är det tysksvenska Svevind och den tyska vindkraftsjätten Enercon

Var svenske miljöministern står vet jag inte, men när avtalet mellan Svevind och Enercon för några år sedan undertecknats var han på plats och invigningstalade om hur bra vindkraftssatsningen är. Sedan har allt t.v. gått i stå. 60 mil skogsbilväg för mycket tunga och långasträckta transportfordon borde ha varit igång, liksom betongfabriken för nedre torndelen och de jättelika fundamenten i armerad betong. I år borde 130 verk byggas för att hinna färdigt till 2021 och enligt plan. Betongfabriken liksom den stora grustäkten ”borde ” åtminstone ha påbörjats

Områdets fritidshusägare vill inte få sitt fritidsparadis förstört av någon sorts Jurassic (vind)kraftspark och motståndet från övriga svenskar växer när man informeras om vad det hela betyder för deras ekonomi och vår natur.

Motståndet mot byggandet av vindkraftsparker ökar stadigt. I Koler i Piteå bildades 2007 en lokalförening av Svenskt Landskapsskydd. De har en mycket informativ hemsida, som du hitttar på kolerbygdenslandskapsskydd.se. Där finns mycket att beta av för den som vill veta mera om vindkraftens konsekvenser.

Det finns dock ortsbor som tydligen är beredda att offra vad som helst för att dra arbetstillfällen till bygden. En av dem säger: ”Om vi tröttnar på vindkraften kan vi faktiskt montera ned den och plocka bort verken om det behövs.” Hon är tydligen obotlig optimist.

Varje verk behöver en grusad anläggningsyta på ca 3 000 kvadratmeter Den skall klara mycket tynga transporter och enbart för att få ihop byggkranen på plats behövs en bortåt 150 m lång raksträcka av bred väg från verket. Särskilt vintertid är det inte riskfritt att vistas inom några hundra meter p.g.a. att isstycken som lossnar från rotorbladen kan slungas iväg flera hundratals meter. Jag påminner mig den gamla damen som bodde ensam i sin stuga en bit från Kirunavaara och vaknade av att ett stort isstycke i hård blåst lossnat från TV-masten på fjället och slog igenom stugans tak. Lyckligtvis var hon inte i vägen. Eller då ett blad från ett verk på Gotland lossnade och landade bara 40 meter från masten. Sådana blad kommer i Piteåprojektet att väga 50 – 60 ton.

Fundamenten i armerad betong till masterna kommer att ha en vikt av ca 1 000 ton och vara förlagda strax under markytan. ”Plocka bort?” Någon som vet vad som händer om ägaren, kraftbolaget, småningom går i konkurs?

Vem finner något vettigt i att tillverka elkraft för att sedan transportera den 150 – 200 mil för att finna användare? Jo tillverkare av vindkraftverk, men några sådana finns inte i Sverige. SKF och ABB tillverkar vissa delar av dem. De stora tillverkarna med färdiga systemlösningar finns i Tyskland, Spanien och Danmark, men där visar marknaden tecken på mättnad.

Lösningen är lobbying bland förhoppningsvis i huvudsak normalbegåvade svenska riksdagsledamöter och kommunpolitiker. Högintelligenta, varav några kanske ändå finns i Sveriges riksdag, kan nog ses som neutraliserade genom tro på dogmer eller intensivlobbying.

Fullt utbyggd har man tänkt sig att verken från vindkraftsjätten Enercon skall kunna ge 8 till 12 terawattimmar per år. Verkligheten torde alltså ligga kring 8 terawattimmar. Medelvinden i området har visat sig ligga på 7 m/sek och minimikravet för stora vindkraftverk har sagts vara 6,5 m/sek.

Ett skolexempel på hur lobbying kan bedrivas ges i Ingenjörens artikel. Det är en av männen på Svevinds huvudkontor, Mikael Kyrk som intervjuas:

Och han vägrar att placera sig själv på skalan mellan miljömuppar och kärnkraftskramare. Han tycker argumenten mot investeringar i vindkraft är absurda.


- Skulle vi resonera så när det gäller annan industri så skulle vi bara bryta så mycket järnmalm att det räcker till svenskarnas behov och sedan låta bli resten. Energi är ju en exportvara som alla andra.


Och hela världen har behov av förnybar energi. Ska vi då låta bli att exploatera vår bara för att vi har tillräckligt för närvarande. Vi har stora ytor och vi kan riva verken och plantera skog igen om vi inte vill använda dem. Någon gång i framtiden kanske fusionskraften kommer och räddar oss. Men det har inte hänt än.

Man häpnar. Hur okunniga tror han att vi är? För några år sedan lades svenska gruvor ned p.g.a. olönsamhet. Sedan började malmpriserna raka i höjden och gruvdrift, inte bara järnmalmsbrytning är åter mycket lönsam. Gamla nedlagda gruvor tas åter i drift, malmletningen har högkonjunktur liksom gruvdriften. Vi exporterar alltså numera malm därför att vi kan göra det med god lönsamhet. Vindkraft exporteras med förlust för svenskarna, men kraftleverantörerna kompenseras åtminstone delvis genom elcertifikaten finansierade genom att vi betalar mer för elen än vad vi egentligen skulle behöva.

Att det är så lätt att ta bort vindkraftverken den dag vi önskar och återplantera skog är rent struntprat, vilket torde framgå av det tidigare skrivna.

Vindkraft bör produceras så nära förbrukarna som möjligt och definitivt inte i norra Sverige.

Gamla bilder

Om du klickar på bilderna förstoras de.

Jag är riktigt illa ute. Jag har ett par böcker på väg från SMB, men de kommer inte förrän på måndag. Jag känner inte för att leta fram något från egna bokhyllor. Mycket annat väntar på att bli gjort. Sådant som jag numera har svårt för att göra. Jag håller på att reparera en säng och gör lite då och då, med långa vilopauser, då jag saknar de böcker jag väntar.

För att få tiden att gå utan att anstränga mig lägger jag alltså in lite gamla bilder, som jag kortfattat kan kommentera.

Först har vi min mor och far, dåvarande sergeanten och hans hustru 1920. Jag skulle inte dock anlända förrän 7 år senare. Sedan har vi en bild av mig själv, också till häst år 1944 och alltså 17 år gammal. Så har vi ett par bilder från en vintermanöver i Norrbotten 1947. Först en där vi förflyttar oss genom skog efter ett ingenjörsförband, som snabbt bygger en milslång vinterväg åt oss rakt igenom skogen. Jag blev imponerad när jag såg vad de gjorde med sina maskiner. De, röjde vägen i lugn marschtakt kan man säga.

Så har vi en bild på en signalpatrull. I pulkan, som två man drar, finns en 10 watts radiostation, där sändarutrustningen strömförsörjs med en handdriven generator. De här bilderna är från en tid när vi svenskar var helt inställda på att försvara oss mot vem det vara månde. Stora penninginsamlingar fanns då som nu, men de gällde set svenska försvaret och de som hade råd köpte försvarsobligationer.

Scouting var oerhört populärt, men så snart skolungdomar fyllt 14 år slutade de med detta och gick över till ungdomslandstormen eller unglottorna. En del storvuxna lyckades ibland flytta över redan som 13-åringar, vilket förståss var mot bestämmelserna. Själv deltog jag, liksom mina skolkamrater, och 14 år gammal, i förbandets (I 51) vinterutbildning i Ånn under mitt påsklov. Barnsoldater? Jodå, det tyckte man i Sverige var OK för kort tid sedan, när det brann i knutarna och det förekom inget gnäll över att försvaret kostade pengar.

Ett kort uppehåll

Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB) har stor betydelse för en gammal man, som inte förmår så värst mycket annat än att läsa, skriva och titta på filmer i rätt genre som är historia och politik. Tror du det kan vara något för dig, så hittar du SMB hemsida på www.smb.nu.

Jag har nyligen läst Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll. Boken handlar om Görans forskning och funderande över faderns öde, som småningom endade i självmord. Såväl fadern som modern var överlevare från gettot i Łódź och tyska förintelseläger. Boken ger påminnelser, som i dag så väl behövs.

1997 beslöts om inrättandet av Levande historia, en informationskampanj om förintelsen. Skolor skulle erbjudas undervisningsmaterial, lärarseminarier skulle anordnas och ett nationellt kompetenscenter för forskning och undervisning skulle inrättas vid Uppsala universitet. Levande historia gav ut boken …om detta må ni berätta….

Brotten mot mänskligheten i stater med genomförd socialism lämnades därhän trots protester från många håll. Med den borgerliga regeringen från 2006 vid makten kunde Levande historia 2008 ge ut boken Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. Den fick tyvärr inte alls samma publicitet och spridning som den tidigare boken.

Åter till Görans bok, som för min del ger påminnelser. T. ex. om judiska rådens agerande. Här beskrivs ordföranden i Łódź, Chaim Rumkowskis, när han 1942 går med på tyskarnas krav att utlämna gamlingar, sjuka och barn under 10 år för ”förflyttning”, som tyskarna kallar det. Det gäller i stället förintelse, vilket judarna kanske förstår. Jag kan inte historiskt hitta värre exempel på brott mot mänskligheten än dessa, som begicks av tyskarna i modern tid.

Mellan den 3 och 12 september 1942 utlevererades 15859 barn, sjuka och gamla från gettot till gasbilarna.

Sedan lastutrymmet låsts leddes avgaserna dit och efter 12 – 15 minuter var passagerarna kvävda. Vid framkomsten efter ”omplaceringen" kunde de alltså levereras till massgravar som lik.

Dessförinnan hade 16 och 29 januari 1942 utlevererats 10003 människor för vidaretransport och ”omplacering”, den 4 och 15 maj 10914. Sammanlagt utlevererades 1942 dock 70859 människor från gettot för att kvävas till döds i dessa lastutrymmen.

Kanske ”lyckades” Rumkowski i några fall. Alternativet var ”förflyttning” av alla judar i gettot. Hösten 1944 finns fortfarande gettot i Łódz´´kvar medan gettot i Warszava är likviderat. Rumkowski hade tydligen med tyskarnas löfte hoppats kunna rädda ca 100 000 judar med den ”sista” leveransen 1942. Men två år senare blir det bråttom för tyskarna. Kriget är uppenbarligen förlorat och alla judar skall ”levereras”. Samtidigt står det klart att alla slavar behövs i krigsindustrin, även judar bara de är någorlunda friska. Även judar hämtas alltså från förintelselägret Auschwitz, även Görans far.

Firmla Büssings representanter kan alltså välja även judar från bl.a. gettot i Łódź för att som slavarbetare tillverka lastbilar och stridsvagnar. Detta, liksom ett par matpaket från Internationella Röda Korset och bekostade av USA, räddar sannolikt i sista minuten livet på Görans far..

”Redan” 22 januari 1944 bildar president Roosevelt myndigheten War Refugee Bord, som skall vidta omedelbara åtgärder för att ”förhindra fullbordandet av nazisternas planer på att utrota judarna och andra förföljda minoriteter i Europa, to forestall the plan of the Nazis to exterminate all the Jews and other persecuted minorities in Europe.

Strax före krigsslutet hamnar Görans far i det lilla (ca 5 000 fångar) halvfärdiga förintelselägre Wöbbelin, där fångarna sover direkt på marken i sina av smuts stela fångkläder. Barackerna saknar golv, fönster och dörrar. Nätterna är kalla. Tyskarna har här bara kvar avlivningsmetoden svält och hundratals fångar dör varje dag. Slutligen begravs de inte utan samlas på hög i en av barackerna.

Göran skriver: Wöbbelin finns inte utsatt på de amerikanska truppernas karta heller. När de intar Ludwigslust den 2 maj 1945 känner de inte till någon plats med det namnet, än mindre ett koncentrationsläger.


Först när de fått syn på tre nakna och utmärglad män i ett sönderslaget skyltfönster i färd med att försöka byta ut sina randiga fångdräkter mot något bättre, uppdagas Wöbbelins existens. Lägret har under natten övergivits av SS och några fångar har lyckats ta sig till Ludwigslust för att ”shoppa” och vid middagstid beger sig styrkor från 82:a luftburna armédivisionen i anvisad riktning norrut.


”Vi kände lukten av Wöbbelin innan vi såg det och det vi såg överskred all mänsklig föreställningsförmåga”, skriver den amerikanske befälhavaren James M Gavin i sina memoarer.

Lägret hade då existerat i tio veckor. Görans far vägde 36 kilogram och hade insjuknat i paratyfus. En översvämmad latringrop hade tvingat alla att uträtta sina behov varsomhelst utom där och den totala avsaknaden av tvättmöjligheter hade satt fart på dödliga epidemier. Mer än 1 000 av fångarna hade redan dött. Dagen efter befrielsen beordrades lokalbefolkningen att beskåda lägret. Bland tyskarna fanns uttalanden som samtidigt innebar: ”Jag visste inget, kunde inget göra och var emot det hela.

Läs Görans bok du som vet alldeles för lite om vad som nyligen hänt och faktiskt mycket väl lär kunna hända igen. Civilisationens fernissa är helt klart tunn och flagnar av lättare än vi tror på kort tid.

Det har förekommit och förekommer en ”tävlan” i avsmak mellan kommunism och nazism. Båda systemen förtjänar hårdast möjliga dom av eftervärlden. Det ena odlar klasshat och hat mot människor med ”fel” politiskt tänkande, det andra hat mot etniska/religiösa grupper. Antalet offer är betydligt större för kommunismen, som också haft betydligt längre tid till förfogande över en större del av världen.

Vetenskapen bör i stället ställa de båda mot varandra för att kunna identifiera skillnader och likheter samt skapa en än bättre insikt om de båda. Utbrott av hat med ursprung i religion, avundsjuka eller ren snikenhet sker ideligen i världen och kommer att sprida sig över ännu större yta. Vi har ingen anledning att känna oss säkra här i Norden. Tyvärr vill inte ”Svensson” se verkligheten utan riktar intresset åt det sociala mediet Facebook och sig själv. Han/hon tycker inte att vi måste kunna försvara oss. Syrien, Afghanistan, Irak och Egypten m.fl. visar ju faktiskt varthän det kommer att bära. Revanschismen breder ut sig i Ryssland efter kommuniststaternas sammanbrott och man upprustar, allt medan Europa i övrigt brottas med något som ser ut som en nära nog olöslig ekonomisk kris.