"Försvar"

1939 bröt andra världskriget (WW2) ut. Tyskland och Ryssland (Sovjetunionen) delade Polen sinsemellan och Ryssland överföll Finland, samt hade av Tyskland fått fria händer att ockupera Baltikum. Per Albin Hansson ljög pliktskyldigast svenska folket mitt i ansiktet när han sade: ”Vår beredskap är god.”

I Sverige gjorde man upp försvarsplanen för fälthärens troligaste krigsfall, Ryssland mot Sverige. Det blev två fördelningar (divisioner) och en kavalleribrigad vid finska gränsen i Tornedalen. III och IV fördelningen i mellersta resp. södra Norrland, en brigad på Åland och I liksom V fördelningen samt fyra infanterireg i södra Sverige. Med ca 20 000 man per fördelning och 2 000 man per regemente kunde man alltså mobilisera ca 140 000 man.

Mobiliseringen vid den här tiden kunde utföras på tre till fyra dagar och antalet utbildningsförband, som snabbt kunde tas i anspråk var stort jämfört med dagens situation.

Ska man kanske rent av ge Per Albin rätt vid en sådan jämförelse?

I april 1940 överfaller Tyskland Norge och Danmark och svenskarna omgrupperar för ett krigsfall Tyskland. Det blir fyra stridsgrupper och två fördelningar utefter norska gränsen, samt tre fördelningar i Skåne och på västkusten. En kavalleribrigad placeras i Skaraborgstrakten. Även Sverige tas på sätt och vis på sängen av tyskarna. Vi har precis gjort oss av med en massa vapen och ammunition till Finlands hjälp och artilleriet vid norska gränsen har ammunition för bara en till två timmars strid. Någon utökning av svenska stridskrafter har ännu inte kunnat ske.

1941 års Krigsfall Tyskland omfattar däremot nio fördelningar, två brigader och några regementen. En mindre utökning personellt har alltså nu kunnat ske.

I 1943 års plan för Krigsfall Tyskland kan man registrera en rejäl utökning av armén till sexton fördelningar, en brigad och några regementen, sisådär 350 000 mobiliserbara män i fältarmén.

1945, efter Hitlers självmord och efter att Mussolinis döda kropp hängts upp med fötterna uppåt i en lyktstolpe kapitulerade Tyskland äntligen och så småningom Japan efter att ha utsatts för ett par atombomber. Bomber som numera skulle klassas som taktiska vad laddningen beträffar.

Sverige kunde under kalla krigetdecennierna för sitt försvar mobilisera ca 600 000 man.

Från försvarsbeslutet 1936, men alldeles särskilt från WW2 utbrott kom svensk säkerhetspolitik in i en helt ny fas. Nu skulle vi ha ett starkt nationellt försvar för en oberoende och neutral utrikespolitik. Ett paradigm som under flera decennier skulle prägla svensk säkerhetspolitik och gälla nationellt samförstånd. Med undantag endast för kommunisterna, som gärna såg en rysk ockupation. Vi, som var med, hade tagit lärdom av det som hände på 30- och 40-talet.

Fram till 30-talets första år hade man i Nationernas Förbund (NF) och med starkt stöd av bl.a. Sverige arbetat för avrustning. 1932 hade man ett färdigt utkast till resolution. I det ingick ett förbud mot bombning av civila mål, begränsning avseende olika former av artilleri, förbud mot ”tyngre” stridsvagnar och mot kemiska och bakteriologiska stridsmedel samt skapande av en kontrollkommission.

Allt gick emellertid i stå och 1937 meddelade britterna, den stormakt som mest energiskt sökt hålla igång nedrustningskonferensen, att man startat ett omfattande upprustningsprogram. Man hade förstått att allmän nedrusning inte var en realistisk tanke.

Senare, under krigsåren, blev Sverige isolerat från omvärlden och vi byggde upp vår militära och militärindustriella kapacitet. I ruinerna av Europa 1945 var Sverige därför ett tryggt fäste, oskadat av kriget och något att se som en stormakt. Svenska flygvapnet skulle ganska snart bli det fjärde största i världen efter USA, Ryssland och Kina.

Det som under de senaste 200 åren varit Sveriges säkerhetspolitiska dilemma, ett aggressivt Ryssland, blev nu Europas.

Politiskt arbetade Sverige intensivt för nedrustning, men ordet kom att stå för kärnvapennedrustning. Vi fortsatte arbetet med att utveckla vårt konventionella försvar. Samtidigt höll Sverige öppet ända fram till slutet av 60-talet för att bygga egna kärnvapen.

De svenska erfarenheterna från tidigt 1900-tal var att allmän nedrustning inte fanns inom möjligheternas ram. Därför rustade Sverige vidare, medan man arbetade intensivt för att stormakterna skulle gå med på att förbjuda kärnvapen.

Förutsättningen för att Sverige skulle kunna förbli neutralt i efterkrigstidens Europa, var en tilltro till Sveriges förmåga att avskräcka och om nödvändigt avvärja ett angrepp från en stormakt. En annan förutsättning var att stormakten endast skulle kunna avdela en del av sina resurser mot Sverige. ”Nedrustning” betydde i svensk utrikespolitik under senare delen av 1900-talet kort och gott kärnvapennedrustning.

1953 anställdes jag som ingenjör vid Försvarets Materielverk (FMV). Jag kom in i en intensiv upprustningsperiod, som på sätt och vis skulle vara min anställningstid (40 år) ut. Man stod i startgroparna för att bygga ut ett riksomfattande radiolänknät för att säkra samband och stridsledning i krig inom försvaret. Vid dåvarande Försvarets Forskningsanstalt (FOA) forskade man för fullt för att kunna anskaffa kärnvapen om så skulle beslutas. När statsmakten sedermera beslutade att inte anskaffa kärnvapen inskränktes denna forskning till att omfatta endast verkan och skydd mot sådana.

Under senare delen av 60-talet började dock finansminister Sträng använda försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket den har varit sedan dess.

Ett speciellt svenskt bidrag till provstoppsdiskussionerna var en lösning till verifikationsproblemet. Genom seismiska mätningar skulle ”oförvitliga” stater kunna detektera alla provsprängningar, även underjordiska. Jag minns att jag 1965 fick besök av någon från ett departement, som frågade om vi skulle kunna ”säkert” befordra sådana mätresultat från tänkta placeringar bl.a. en plats i Värmland och en i Uppsala.

1983 - 1984 kom en personligt färgad och ganska fånig debatt mellan Olof Palme och Carl Bildt. Den gällde neutralitetspolitiken och en aktiv freds- och neutralitetspolitik respektive ett starkt försvar. Regeringssidan underströk att neutraliteten var den första försvarslinjen och moderaterna menade, med skarpt stöd från säkerhetspolitisk expertis och militärer att starkt försvar måste prioriteras. Försvaret var ju trots allt den sista och viktigaste ”försvarslinjen”. Svenskarna i gemen hade säkert svårt att förstå hur man skulle kunna avstå från den ena eller den andra försvarslinjen. Men just så här kan det lätt bli när politiker tar tag i något som de egentligen inte borde röra.

Vid 80-talets mitt stod vi med en blandning av nedrustningspolitiska, starkt närområdesbetonade nedrustningspolitiska inslag och samtidigt fortsatta satsningar på ett starkt försvar med högteknologiska komponenter. Något vi konstaterade och starkt märkte av i FMV. JAS-beslutet hade kommit 1982 och retat upp en del medarbetare på flygradiosidan, som ville ha det amerikanska F 18 alternativt F 16, som var lättare att NEMP-skydda, då skroven byggts i metall. F 18 var dessutom dubbelmotorig, men dyr. I Sverige behålles det starka försvarets doktrin men med statsfinansiell press tillsammans med nedrustningspolitiska ambitioner hela 80-talet ut.

Ett tag verkar Ryssarna riktigt hotfulla, men så tillträder ”Gorby”, som insett att Ryssland med sina satelliter står vid konkursens rand. Han börjar samtala vänligt med Ronald Reagan, men kring sekelskiftet 1980 – 1990 klappar samtliga europeiska kommuniststater och därmed kommunismen i Europa ihop. I Sverige byter Sveriges kommunistiska parti namn till Vänsterpartiet, men lever vidare om än decimerat.

I Sverige ligger försvarsbudgeten år efter år kvar på ungefär samma belopp i kronor räknat, vilket är detsamma som en stadig sänkning. Värnpliktskullarna blir mindre och mindre. Repetitionsövningar och övningar i större förband kan inte längre genomföras och värnpliktiga under grundutbildning hemförlovas veckovis av brist på pengar vid förbanden.

Ett par generaler kommer på en lösning, en ”time out” på tre år, varefter försvaret skall stå nytt, fräscht och starkt år 2004. Efter 12 år har egentligen ingen någon aning om när det kan bli. En del säger 2019, men fan troet och hur starkt blir det i jämförelse med det finska, som snabbt kan mobilisera 300 000 övade soldater till halva kostnaden, och med modern materiel.

En dag för mer än ett decennium sedan fanns plötsligt inte den svenska armén längre. Hundratals krigsflygbaser, där en väsentlig del av skyddet bestod i spridningen av alla flygplan fanns inte heller och flottan minimerades till några korvetter vars enda beväpning var smygteknik och en lätt kanon. De saknar såväl sjömålsrobotar som luftvärn, vilket gör dem oanvändbara för sitt ändamål. (Numera har ett provskott med sjömålsrobot kunnat avfyras från en av dem.)

Finlands kvinnliga president uttalade sig: ”Vi kan inte göra som Sverige, låta andra ta hans om vårt försvar”. År 2009 avskaffade riksdagen under alliansregeringen den svenska värnplikten, som i realiteten redan varit frivillig under några år.

När försvaret lades ned år 2000 stod man där med en officerskår till största delen anställd med s.k. officersfullmakt, vilket bl.a. betydde att de inte kunde avskedas. Ett system som hade avskaffats först 1982. Om jag minns rätt fanns bl.a. hela 1 300 överstelöjtnanter, som till del kunde engageras med bortauktionering och skrotning av försvarsmaterielen.

Nu har ÖB deklarerat att försvarsbudgeten måste utökas med ett par mdr kronor. Om inte, så kommer det svenska försvaret att kvaddas för gott. Detta faktiskt sagt 12 år efter det att försvaret lades ned.

Innan dess kunde ett försvar väl värt namnet mobiliseras på 3 - 4 dagar. Några bataljoner på 24 timmar och vissa lokalförsvarsförband på 12 timmar. Hemvärn under hemvärnsberedskap kunde ställa upp på två timmar.

Enligt en grundplan under ”kalla kriget” placerades 3 fördelningar samt diverse förband i Tornedalen mot finska gränsen, eftersom den ende tänkbare anfallaren var det aggressiva Ryssland. (Jag använder inte det besvärligare Sovjetunionen, eftersom det egentligen är detsamma som det ryska imperiet.) Det innebar att ungefär 100 000 man skulle ställa upp framför den befästa Kalixlinjen med sina gamla, men effektiva och moderniserade stora kanoner från tiden då vi hade en flotta.

Efter lite ”forskning” gissar jag att vi numera skulle kunna ställa upp ungefär 3 000 man i det här området varav 80 % officerare. Vi lär då vara unika i världen med en sådan organisation av armén. En del av soldaterna befinner sig för övrigt i ett misstänksamt och till del fientligt Afghanistan, till stor del sysselsatta med att skydda sig själva. En hel del också i Kosovo och andra avlägsna ställen av världen för att värna freden.

I det här läget tillsätter regeringen en försvarsberedning bestående av 3 moderater, 3 socialdemokrater och 1 vardera från övriga partier. Att leda beredningen utses som ordförande riksdagsledamoten Cecilia Widegren. Beredningens arbete skall ligga till grund för ett nytt försvarsbeslut, som antages kunna träda i kraft år 2015.

Jag drar mig till minnes brittiska och franska politikers katastrofala strategiska ledning under första delen av WW2. På ena sidan Frankrike, där privata politikerintriger och offentliga gräl om hur kriget skall skötas förlamar strategiarbetet. På andra sidan bundsförvanten Storbritannien, där ett helt oenigt krigskabinett sammanträder som i fredstid och tar ledigt under veckosluten samt utfärdar samtidigt diametralt motsatta order och kontraorder och inte minst velar mellan olika beslut.

När brittiska politiker någon gång enats i en fråga kunde de franska bara enas om annan lösning. Chamberlain var oförmögen att leda sitt vanligen helt oeniga krigskabinett och de franska ledarna Paul Reynaud och Édouard Daladiuer var inte bara oeniga utan dessutom bittra ovänner.

De båda staterna kunde i alla fall 1940 enas om att minera Norska farvatten och att skicka trupp till Norge, särskilt till Narviksområdet. Ett tungt vägande skäl var att man ville stoppa de Svenska malmleveranserna till Tyskland. I planen ingick faktiskt också en ockupation av Gällivareområdet i Sverige. Närmast som vilseledning begärde man att Sverige skulle släppa igenom allierade förband till Finlands hjälp.

När planeringen var klar och order utfärdats av britterna gick Chamberlain ut offentligt med uttalandet: ”Hitler har missat tåget”, men det hade inte Hitler. Tyskarna invaderade samtidigt Norge, men gjorde det välplanerat i en vågad operation, medan de brittiska politikerna lade sig i krigföringen. Resultatet på brittisk sida blev kaosskapande direktiv.

Medan detta pågick startade den tyska offensiven via Belgien in i Frankrike. Välövade tyska soldater med taktiskt skickliga officerare besegrade på en månad Frankrike och Belgien, men också Holland. Den brittiska katastrofen i Dunkerque följde, där britterna ändå lyckades evakuera en stor del av sina soldater plus en hel del franska, medan de tvingades lämna sina vapen och all övrig materiel.

Det sista befängda politikerdirektivet till britter och fransmän (främlingslegionen) i Narviksområdet var att först erövra staden Narvik (tyskarna här var illa ute, numerärt underlägsna och hänvisade till underhåll från luften), och därefter evakuera till England. Man befarade där en Tysk invasion, men saknade ju fullt beväpnade soldater.

Samtidigt måste brittiska politiker bättra opinionsläget och någonstans kunna redovisa en seger om än liten och given. Churchill med något bland politiker så ovanligt som strategisk kompetens men bulldoggens envishet hade tagit över efter Chamberlain och satte kabinettets övriga politiker på plats. Staden Narvik togs, varpå man lämnade Norge t.v.

Nu återstår för vår del frågan om våra politiker möjligen kan fatta vettiga beslut om vårt framtida försvar?

Gud bevare konungen fäderneslandet, som man förr lärde sig skrika i det militära!