Gammal man gör så gott han kan ̶ ingenting

Det har varit glest mellan inläggen här en tid, kanske rent av mer än glest. Vi må dock ursäktas, eftersom hela företaget har börjat gå på knäna. Styrelsen har en massa idéer, men ser inte till att de överförs till ledningen av företaget. Vd och avdelningscheferna borde bytas ut, men ingen vet hur det skall gå till. Personalen på golvet liksom hela ledningen är för gammal och har artros, hjärtsvikt och en rad andra krämpor.

Nej, skämt åsido, jag är nu så gammal att jag bara vill vara i fred. Jag är emot alla störningar. Den dagen jag fyller år vill jag skall vara som alla andra dagar. Jag vaknar vid tolv – ett-tiden, och äter frukost, klär på mig vid fyratiden och läser sedan en god bok. Under kvällen tittar jag på Rapport, men hör inte vad som sägs och hoppas på textning. De få hallåmän som tills nyligen talade tydlig svenska är nu sorgligt nog pensionerade. Sven Jerring är dessutom död.

Torparna och industriarbetarna hade då jag var ung en livsfilosofi: Det är som det är och blir som det blir. Den gäller inte min födelsedag. Personlig uppvaktning den dagen undanbedes (förbjudes) således, enda undantag är barn, barnbarn och barnbarnsbarn med föräldrar.

Nu skall jag fortsätta med det jag sysslade med innan jag började skriva för bloggen. Jag läser för andra gången Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den gavs ut 2009, samma år som jag började blogga. Klart är att man efter åtta år, med god behållning kan läsa om en bra bok. Jag skulle alltså faktiskt kunna återanvända en del av mina gamla blogginlägg.

Djupdykning i Palestinakonflikten

Jag har sedan i somras koncentrerat nästan allt mitt läsande till judarna och Palestinakonflikten. En konflikt som bottnar i urgamla tvister, men som blossat upp sedan slutet av 1800-talet till att under 1900-talet slå ut i full låga och fortfarande brinner. Jag har läst en rad böcker för både andra och tredje gången, med mer öppet sinne och medveten om att jag tidigare varit beroende av en hel del förutfattade meningar.

Däremot har jag hela tiden varit klart medveten om att judarna nu, 1500 år sedan de fördrevs från Palestina inte har någon självklar rätt till landet Palestina. Den rätten har sedan länge övergått till lagenliga ägare, som huvudsakligen är araber, men dessutom består av en del människor från jordens alla hörn. T.ex. kristna av olika kulörer, vars förfäder bosatt sig nära Jerusalem för att stå långt fram i kön till himmelriket vid harmagedon.

Till att börja med och alltså för hundratalet år sedan betalade judarna till palestinierna/araberna hederligt för den mark de tog över. Men det slutade man med i samma ögonblick man fann sig tillräckligt mäktig i regionen. Nu har det gått så långt att staten Israel öppet tar över mark från palestinierna, till och med privatägd palestinsk mark. Det är inte så lätt att tänka sig, men staten Israel stjäl öppet mark även från privata markägare!

En framstående och hederlig brittisk jude, politiker och kabinettsmedlem, Edwin Montagu (1879 – 1924), vände sig mot själva tanken att Palestina skulle vara hemlandet för ett särskilt judiskt folk. Ett judiskt hemland i Palestina skulle enligt Montagu komma att befolkas av en polyglott, mångfärgad heterogen samling av folk från olika civilisationer och med olika religiösa bruk och olika traditioner.

Montagu hade helt rätt, judarna fanns sedan länge utspridda över jordklotet med koncentrationer här och där. Deras seder och bruk hade delvis och under århundraden förändrats och anpassats till geografisk hemvist

1800-talets judepogromer i Östeuropa, länder som Ryssland, Polen, Litauen, Ungern m.m., gjorde att de även kom till Sverige, där de passade illa. Min mor, född 1897 och uppväxt i Sundsvall, fostrades till en mycket negativ inställning till judar, vilken hon behöll livet igenom. Då skall det kanske också sägas att min morfar invandrade i tjugoårsåldern till Sverige från Västpreussen i Tyskland (efter VK1 Polen).

Om inte villkoren för judarna blev outhärdliga i de länder där de nu levde vore det bättre om de, som Montagu själv gjort, stannade kvar och assimilerade sig. Om de inte gjorde så utan begav sig till Palestina i stort antal skulle de vara ovälkomna överallt: Om det blir känt att Palestina är den judiska stat som verkligen är deras hem, då kan jag se en världsomspännande rörelse med målet att bli av med dem till varje pris.

Montagu i början av 1900-talet var inte ensam om sin kritik, men Weizmann gick till motangrepp med en mycket stark lobbygrupp där den stenrika Lord Walter Rothschild med familj ingick liksom även inflytelserika media som The Manchester Guardian och The Times. Det har jag tidigare nämnt i inlägg här.

Den israeliska högern ledd av premiärministern Benjamin Netanyaho har nu inga skrupler beträffande behandlingen av Palestinierna. Det har däremot den i Israel mycket svaga vänstern, som stöder människorättsorganisationen Yesh Din. En organisation som någon gång ibland lyckas få domstolar att döma enligt lag till Palestinsk förmån.

Många judar, särskilt de österifrån komna ser sig idag som ett herrefolk, där palestinierna möjligen passar in som tjänstefolk. Påpekas detta, så framhåller gärna judar t.ex.: ”Jag känner till en palestinsk kvinna som arbetar som lärare för israeliska barn och jag har en barnflicka till mina barn som är palestinier. Det hela påminner bestickande i övrigt om den tyska herrefolksmentaliteten på 30-talet.

För en tid sedan bestämde israelisk domstol att den judiska bosättningen Amona, med fyrtio familjer skall rivas som uppenbart olaglig. Det är bara det att den plats staten Israel vill ge de fyrtio familjerna som olagligt byggt på rövad palestinskägd mark avses kompenseras med är mark som tillhör likaledes privata palestinier i Israel.

Dessa försöker nu Yesh Din hjälpa rättsligt, men var inför Rättegången i Högsta Domstolen härom dagen helt osäkra om utgången. Hur det gick vet jag tyvärr inte. Jag vet bara att israeliska staten numera helt öppet konfiskerar privatägd palestinsk mark.

Yesh Din kämpar för rättvisa åt palestinier inte i första hand mot bosättarna utan mot polisen, armén och ministerierna, som behandlar palestinierna orättvist. Naturligtvis är ingalunda bosättarna oskyldiga, tvärt om, men t.o.m. bosättningar som är helt olagliga förses av staten med infrastruktur i form av vägar, elförsörjning, vatten och avlopp liksom säkerhet.

Den 7 februari röstade Knesset ja till en kontroversiell lag som gör det möjligt att retroakitivt legalisera illegala bosättningar som byggts på privat mark. Detta betraktas av vänstern som ett avgörande steg för en annektering och underminerar naturligtvis helt demokratin eftersom det i praktiken upphäver det privata ägandet.

Enligt en uppgift i SvD har israeliska staten uppgivit att 6 000 nya bostäder skall byggas på Västbanken i år. FN, FN:s säkerhetsråd och Sveriges regering har fördömt Israels agerande och det är bra, men egentligen behövs betydligt hårdare tag än så.

De judiska bosättarna har lagt beslag på land i Palestina (Västbanken), så att det för Palestinierna återstår slamsor av land, med judiska bosättningar som djupa fjordar in i Palestina. Palestinierna har därigenom väldiga svårigheter att förflytta sig i eget land, t.o.m. inom det land man äger och brukar.

En blick på kartan tycks visa en judisk strävan att dela upp Palestina i bitar utan förbindelse sinsemellan. Det är ju smart, en palestinsk jordbrukare kan plötsligt finna att en del av hans marker ligger i en del av Palestina till vilken han har svårt att ta sig och sina redskap.

De ljusa områdena på Palestinakartan här är vad som nu återstår för palestinierna. De grå områdena är mark som judarna lagt beslag på och utnyttjar för bosättning. Röd gränsmarkering är utbyggd hög mur. Kartbilden är hämtad från Svenska Dagbladet 2017-02-13.

Vad har då de judiska bosättarna för argument att komma med till oss då de lägger beslag på palestiniernas mark?  Jo, ”Bibeln ger oss rätten till landet!” Vi kan tyvärr bara le åt eländet och påstå motsatsen.

Jag hatar inte judar och kan inte betecknas som antisemit, men förstår att palestinier kan göra det och till den grad att de dessutom uppträder som självmordsbombare. Det finns hederliga judar. En har jag nämnt, Edwin Montagu, men han dog 1924, 45 år gammal, efter att ha beskrivit vad som skulle kunna hända och faktiskt hände.

Förutfattade meningar och fakta

En artikel i lördagens SvD handlade om att Örebropolisen Peter Springare i Facebook hade ett inlägg där han skrev: ”Jag är så jävla trött. Det jag kommer att skriva här nedan är inte politiskt korrekt. Men det skiter jag i”. Sedan berättar han hur hans just avverkade arbetsvecka sett ut:

”Detta har jag hanterat måndag  ̵̶  fredag denna vecka: Våldtäkt, våldtäkt, grov våldtäkt, överfallsvåldtäkt, utpressning, övergrepp i rättssak, olaga hot, våld mot polis, hot mot polis, narkotikabrott, grovt narkotikabrott, mordförsök, våldtäkt igen, utpressning igen, och misshandel.”

Springare fortsätter: ”Misstänkta gärningsmän: Ali Mohamad, Mahmod, Mohammed, Mohammed Ali, igen, igen, igen, Christoffer … va är det sant? Ja ett svenskt namn smög sig in i utkanten av ett narkotikabrott, Mohammed, Mahmod Ali, igen och igen.

Länder som representerar veckans brott: Irak, Irak, Turkiet, Syrien, Afghanistan, Somalia, Somalia, Syrien igen, Somalia, okänt land, okänt land, Sverige. Hälften av de misstänkta kan vi inte veta säkert, eftersom de inte har några giltiga papper. Vilket i sig oftast innebär att de ljuger om nationalitet och identitet.

Givetvis har det kommit kritik som tagit sikte på att Springare tycks läcka uppgifter om misstänkta gärningsmän under pågående undersökningar och att hans inlägg uttrycker rasistiska föreställningar eller underblåser rasistsiska strömningar. De namn som uppgavs var dock inte de rätta,

Men Springare har också fått mycket stöd av personer som betraktar honom som en orädd sanningssägare eller som är nöjda med att få stöd för sina egna förutfattade meningar. Därmed har han givetvis mitt oreserverade stöd, vad det nu kan vara värt? Men vi med förutfattade meningar bygger vanligen dessa på erfarenhet (privat statistik) och jag framställer dem inte som fakta utan som gissning. Gissning som jag vanligen behåller för mig själv.

Polisledningen i Örebro har anmält Springare. Chefsåklagare Maria Sterup, vid särskilda åklagarkammaren i Malmö, har inlett en förundersökning om hets mot folkgrupp. Kan då Springares inlägg vara hets mot folkgrupp? Naturligtvis inte, säger jag som finner detta uteslutande fånigt.

Förr var det ytterst sällsynt med grova brott, t.ex. mord, i Sverige. Det var stor sensation om ett mord begicks någonstans i landet. Idag verkar mord förekomma lite då och då i Hälsingland, ofta med ungdomar inblandade och det ses inte som något särskilt sensationellt. (Hälsingland som exempel bara för att jag bor där.) Jag anser mig kunna konstatera att svensk ungdom tappat åtskilligt i kvalitet, särskilt under de senaste 50 – 60 åren, alltså sedan andra världskriget. Beväpnade veklingar, som inte klarar verkliga strapatser, som inte fått den hårda och fostrande militära utbildning vi gamlingar fick.

Det hela blir knappast bättre av att vi i humanitetens namn tar emot unga flyktande män och pojkar från Mellanöstern vana vid att konflikter och ägande avgörs med skjut- eller andra vapen. Därmed inte sagt att vi skall sluta ta emot flyktingar. Men tänk om vi hade kunnat säga till dem som kommer att här i Sverige och i fredstid avgörs inga konflikter med vapen!

Springare skall naturligtvis ha all rätt att uttrycka sig så som han gör. Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi får tycka vad vi vill. När jag ser på SVT Rapport att det har skjutits på öppen gata i Malmö, Göteborg eller Stor-Stockholm så misstänker jag starkt att skyttarna är bördiga från Mellanöstern eller Nordafrika, där de är vana vid att döda varandra vid konflikt.

Ålderns höst

Ju äldre jag blir, ju jobbigare blir det för mig att inte göra något. Ja, jag skriver en del i min blogg, men det blir också jobbigare med tiden. Alla mina läsare har kunnat konstatera att det blir allt glesare mellan mina inlägg.

Jag har alltid kommit sent i säng. Ändå har det blivit allt senare. Idag klädde jag på mig klockan 17, ingalunda något ovanligt. Men jag har tur, som har Birgit. Hon började samtidigt laga middagsmaten. Hon fixar och donar, som man säger. Ringer mina telefonsamtal, eftersom jag själv inte gör det. Dels hör jag dåligt, dels är det svårt att föra ett samtal när jag inte hittar de ord jag vill använda.

                         

Att skriva går bättre. Jag kan vänta lite, tills ordet dyker upp i minnet igen. Ibland tar det bara några sekunder, ibland beskriver jag ordet för Birgit och får på så sätt fram ordet eller det för tillfället glömda namnet.

Birgit, min hustru, är dagligen min räddning i såväl stort som smått. Hon inte bara ringer mina telefonsamtal. Hon uträttar mina ärenden både i och utom hemmet, ”tultande” med sin rollator. Minst sju gånger om dagen påminner hon mig om att jag skall ta mina mediciner. Varje gång kontrollerar hon också att jag tar dem. Hon tvättar, stryker och ropar precis som just nu: ”Nu kan du få äta!”

Jag föddes 1927, då folkuppfostrande litteratur av typen Ett lyckligt hem och dess grundläggning flödade. Flickorna utbildades i skolkök, som idag betyder något annat. Där kunde man läsa ”En god hustru är Herrens sista och bästa gåfva till mannen.” Lämplig litteratur spreds av borgerligheten till alla samhällsklasser om hemmet och hustruns roll i hemmet vid den tiden.

Såväl liberaler som socialister hade kämpat för fullständiga rättigheter åt kvinnan, men de ville sällan förändra synen på henne och hennes roll. Ellen Key, inflytelserik författare inte bara i Sverige i början av 1900-talet, brukade säga, med starkt bifall från de flesta håll, att kvinnans största uppgift var moderskapet, ”att föda och fostra sunda och sedliga barn”. Barnen fick också fostran i hemmet vid den här tiden, så mera sällan numera, tyvärr.

Ibland ryter Birgit åt mig, som ett lejon, men då ryter jag tillbaka, och så kan man ju inte hålla på. Så då övergår vi till att uppträda civiliserat. Vad då, börjat ryta? Jag? Ja, det har kanske hänt, men min röst är ju så svag numera, av många cigaretter och av åtföljande astma.

Både Birgit och jag har numera all världens krämpor, därför är det en Gudagåva att som vi ha en hjälpsam dotter i någorlunda närhet. Fram till i höstas skötte vi våra matinköp själva. Men då tvingades jag av mina krämpor att helt lägga av med affärsbesök. Tunga matkassar i veckoinköp är inget för mig eller Birgit och bilen har vi just sålt. Vår dotterdotter hjälpte oss att sälja bilen med annons i Blocket och att upprätta de nödvändiga handlingarna.

Men för att avsluta inlägget: Birgit och jag träffades för 71 år sedan och vi har varit gifta i 68 år. Jag älskar henne och naturligtvis hennes omsorger om mig. (”Du skall ta din medicin nu”, säger hon just för andra gången.) Men hon är ju yngre än jag, drygt tre år yngre.