Islam, här och idag

Klicka på Khalid Albaihs bild

Under etiketten Tro och vetande i kolumnen till vänster har jag 27 inlägg av vilka majoriteten på ett eller annat sätt handlar om Islam. Trots detta ser jag flera orsaker att fortsätta skriva om religionen/ideologin islam.

På ”nätet” finns en akademisk tvist om huruvida man kan tala om islam som en ideologi, men som många akademiska tvister blir även den här i vissa stycken fånig. Om man i stället talar om religiösa ideologier, så protesterar kanske inte så många.

Utövare av religionen islam har flera namn: muhammedan, muslim, muselman och sufist. Den senare en personlig andlig eller folklig islam. Vidare finns det inom islam liksom inom andra religioner skillnader i religionsuppfattningen mellan olika församlingar, ofta beroende av inställningen hos församlingens imam.

Profeten Muhammed hade vid sin död titeln rasúl Alláh, ”Guds sändebud”, Hans svärfar och efterträdare, Abu Bakr, antog titeln khalifa rasúl Alláh vilket betyder ”Guds sändebuds ställföreträdare. Konklusion: Kalif står för profeten Muhammeds nuvarande ställföreträdare. IS har utropat ett kalifat som nu består av delar av Syrien och Irak. Ledare för IS och alltså kalif är Abu Bakr al-Baghdadi. USA har lovat att spåra upp honom och döda honom, så som man tidigare behandlat andra terroristledare. Jag vet ingen stat som erkänt kalifatet.

En kalif är både andlig och världslig ledare för sitt kalifat inom sunnitisk islam. Även titeln sultan förekommer med betydelsen världslig och religiös auktoritet liknande kalif. I det Osmanska riket härskade en sultan med hjälp av en storvesir och divanen, en regering bestående av Vesirer. Idag finns två sultanat, Brunei och Oman.

Mina läsare skall vara medvetna om att jag här inte väger mina ord på guldvåg. (Det är något jag sällan gör.) Ämnet är så smetigt att det lämnar alla möjliga avtryck och här följer alltså mina stundens avtryck.

Vi har politisk kristendom t.ex. Kristdemokraterna, som i Europa är ett starkt parti. Tysklands kansler sedan länge, Angela Merkel, är t.ex. kristdemokrat. Sverige, liksom en rad länder har också kristdemokratiska partier, för vilka politiken har en kristen grund. I USA har vi den gammalkristna politiska Tea partyrörelsen. Det var den som såg till att Ted Cruz blev senator och nu kan stollen konkurrera i republikanernas nominering till presidentkandidat. En galning.

I USA utmärker sig den relativt mäktiga yttersta kristna högern som djupt troende att Gud skapade Jorden för icke mer än 10 000 år sedan, att människor och alla djur, tigrar, lejon, alla ormar och dinosaurier från början levde på jorden i största frid och endräkt. Detta tills en orm lurade Eva att bita i det av Gud förbjudna äpplet.

Islam ligger till grund för olika starkt uttalad islamism, som alltså är en religiös/ideologisk politisk riktning. Så som islamismen utvecklats under det senaste seklet, kan man direkt översätta islamism med vidrigast möjliga terrorism.

Islamister menar att alla icke rättrogna, icke sunnimuslimer kan saklöst dödas, även barn. Så gott som dagligen har vi nu en tid hört eller läst om islamistdåd med dussintals, ja hundratals dödsoffer och många hundratals illa skadade alla kategorier. IS i Syrien och Irak tror sig skapa politisk respekt genom att på nätet visa hur man skär halsen av sina fångar.

Islamister är förutom muslimer terrorister, men det stora flertalet muslimer är inte islamister och inte heller är de terrorister.

2010 inleddes den Arabiska våren i Tunisien och spred sig över en rad muslimska stater i Nordafrika och Mellanöstern. Det hela började som 80-talisternas stora demonstrationer med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorätten.

Teckningen här är utförd av Khalid Albaih. Hans och andras teckningar blev 2011 väggmålningar och posters i Tunis, Kairo och Beirut. Hoppet om en positiv förändring var stort, men idag, när mer än fem år har gått är hoppet inte alls stort.

Den Arabiska våren tändes av den unge arbetslöse akademikern Muhammed Bouazizi, då han tände eld på sig själv som protest mot att polisen beslagtagit den grönsaksvagn som var hans försörjning i väntan på annat arbete. Bara i Tunisien resulterade demonstrationerna i en positiv utveckling mot ett visst mått av demokrati. Enligt Demokratiindex en demokrati med anmärkning 2014.

Flera stater i Mellanöstern hade tidigare haft en utveckling mot mer västerländska seder. Exempelvis hade man i städer som Teheran, Kairo, Beirut och Bagdad kunnat se västerländskt klädda kvinnor. Vi såg en tydlig sekulär utveckling i flera islamiska stater. Den utvecklingen har nu på många håll inte bara tvärstoppat, utan också gått åt andra hållet.

Utvecklingen tog en rent revolutionär riktning och det muslimska prästerskapet blandade sig i det hela. I Syrien utbröt ett rent revolutionskrig mellan regeringsstyrkor och diverse mer eller mindre islamiska grupper, klaner och regioner. De senare strider i vissa fall även mot varandra. Krigen har orsakat den massiva strömmen av flyktingar från muslimska länder till Europa, en ström som Europa nu försöker stoppa upp.

Man kan inte på utanskriften se om en muslim också är islamist och det har blivit ett dilemma.  Efter 11 septemberdådet i USA blev misstänksamheten mot muslimer stor inte bara i USA, utan också i Europa. Min äldsta sonson har ett utseende som gör att man i passkontroller vid flygplatser lätt misstänker honom för att komma från Mellanöstern. Ett par gånger har han, om jag minns rätt, blivit så försenad i passkontroller i USA att han missat sitt ordinarie flyg.

Europa har fått bekymmer, stora bekymmer. Vi vill bereda asyl för flyktingar, men hur skiljer man ut muslimer som också är islamister? Dessa vill vi ju utesluta ur vår gemenskap. Vi vet också att en del unga ickereligiösa muslimer, som tagits emot i Sverige efter en tid radikaliserats och rest till Mellanöstern för att ansluta sig till IS.

Häromdagen läste jag att Sverige tillsammans med Belgien är de två europeiska länder som per capita levererat största antalet stridande till IS. Det är väldigt illa, men vi har lagstiftat för att få ett slut på detta. Frågan är om straffen blivit tillräckliga? En del av straffet skall självfallet vara utvisning, men så är antagligen inte fallet.

Det här är allvarligt. Trots detta säger forskare knutna till Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet − ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier instiftat på uppdrag av regeringen − nyligen att vi bör problematisera debatten om terrorism, som de menar saknar fokus på rasifiering och socialt arbete. Rasifiering kan du ersätta med rasism och socialt arbete med förståelse. Fjalliga forskare, säger jag.

När det rödgrönrosa styret i Stockholm presenterade sin strategi mot våldsbejakande extremism föreslogs att återvändande IS-krigare ska assisteras med skattefinansierade ”inkluderande insatser”, försörjning, jobb, vård och bostad. Man framhöll att understödet bör inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa allas ”behov”. Politiker är inte mindre fjalliga. Jag antar att jag inte behöver förklara.

Finns det då något direkt samband mellan terrorism, fattigdom och social exkludering? Svaret är nej! Det finns många exempel på att så inte är fallet. Vi tar ett exempel, ett av de allra värsta:

Nästan alla som deltog i 11 septemberattentaten i USA kom från välbeställda familjer i Saudiarabien. Således ett land där medborgarnas sociala förmåner hör till de mest förmånliga i världen.

Det behövs ett principiellt kraftfullt bemötande av den värdegrund som är den internationella terrorismens fundament. Åtgärder som försvåras genom oförmåga att erkänna och bemöta terrorismens religiösa ideologiska grund.