Gävleborgs politiker

För drygt ett år sedan bildades regionkommunen Gävleborg genom att landstinget Gävleborg tillfördes det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen och kommunförbundet Region Gävleborgs uppgifter. Det betydde en större beslutande församling, bestående av gamla landstingspolitiker kompletterade med en del före detta kommunpolitiker. Regionfullmäktige består av 75 ledamöter i varierande kvalité.

I den här bloggen har jag sedan 2009 producerat inte mindre än 105 inlägg under etiketten Kommunalpolitik. Många av dem handlar om hur politikerna i debatten söker nedvärdera varandra, vilket inte är så svårt. Hur de inte sällan beskyller varandra för att torgföra lögner, ljuga, fara med osanning och vilka andra varianter med samma betydelse de kan komma på.

Särskilt framstående i användningen av dessa ord under fullmäktigedebatter fann jag kommunalrådet i Söderhamn.

Nu klagar några av regionfullmäktiges nya ledamöter i Söderhamns-Kuriren på debattklimatet i regionfullmäktige. Förhoppningen bland de många nya regionpolitiker som kom från kommunsidan var att debatten inte bara skulle handla om sjukvården, utan också om frågor kring hur länet skall få ökad tillväxt, högre utbildningsnivå, bättre integration och infrastruktur.

De beskriver en debatt som präglas av gammalt groll från landstingstiden, invanda mönster och ett o-schyst diskussionsklimat. Frågor på cykelställsnivån, eller att någon har råkat illa ut i vården och sedan lyfts enskilda personärenden upp och diskuteras i regionfullmäktige. ”Jag hade hoppats att debatten hade handlat mer om våra ambitioner som region och varit mer framåtsyftande”, säger en av politikerna med lång erfarenhet av kommunpolitik från Ovanåker.

”Man kan läsa av koreografin i debatter. Den går i gamla hjulspår och det gäller både majoritets- och oppositionspolitikerna som hittar sina gamla roller. Det är gärna samma politiker som debatterar hela tiden”, säger en politiker.

”I och med att debatten går i samma gamla hjulspår blir den väldigt bitter och ibland gränsar den till rena personangrepp. Det är otroligt frustrerande.” En politiker som flera gånger gått upp i talarstolen och anmärkt på den låga debattnivån i fullmäktige är Marie-Louise Dangardt (S). Hon är ett nytillskott till regionpolitiken, men har lång erfarenhet som politiker i Hofors kommun. Där är hon kommunalråd och sedan 2003 ordförande i kommunstyrelsen.

Hon pekar på att den gamla landstingsstyrelsen nu kompletterats med tre nämnder, vilket ger den politiska debatten nya möjligheter. I fullmäktige tycker hon därför att det borde vara övergripande strategiska frågor som diskuteras, medan sakfrågor hör hemma i nämnderna.

”Det blir många enskilda sjukvårdsfrågor som borde kunna behandlas i hälso- och sjukvårdsnämnden. Tidigare hade landstinget en styrelse som behandlade väldigt många frågor och det tar nog ett tag innan de gamla landstingspolitikerna förstår det”, säger Marie-Louise Dangardt.

”Vi har en mycket trevligare och mer konstruktiv debatt hemma i Hofors. Men vi har bara varit region något år och nu utvecklas det ändå åt att vi kommer bli den starka region vi föresatte oss att vi skulle bli”, säger hon slutligen. Detta då Svealandsregionen och funderingarna kring den tagit fart och tänks realiserade under nästa valperiod, 1920.

”Jag var med och tog fram den här organisationen och tanken var att detaljfrågorna skulle skötas i nämnderna och att fullmäktige skulle ägna sig åt att diskutera de stora utvecklingsfrågorna kring arbetsmarknad, kompetens, infrastruktur och miljö. Det har vi inte lyckats med, i stället förs hela tiden frågor på en mycket basal nivå upp i fullmäktige”, säger Sven-Åke Thoresen (S).

Kent Lövgren (L) säger, ”Vi behöver samarbeta mer över partigränserna. Våra värsta fiender är inte varandra, utan storregionen Västra Götaland, Stockholm och Region Skåne som tar för sig så mycket av de statliga investeringspengarna. Pengar som vi skulle behöva för att rusta riksväg 83 eller se till att det blir en ostkustbana.

Det toppstyre som han menar fanns i det gamla landstinget har ärvts av den nya organisationen. ”Vi skulle sluta diskutera detaljfrågor inom vården och ha förtroende för att våra medarbetare ute i verksamheterna kan ta ansvar för det. Regionstyrelsen skulle också behöva lämna över mer av beslutanderätten till nämnderna för där sker en mycket mer öppen debatt”, säger Kent Lövgren. Han är också bekymrad över att frågor som rör enskilda anställda i regionen diskuteras och menar att det hindrar regionen från att utvecklas: ”

Man har tydligen skapat och driftsatt en ny organisation med en styrelse, en fullmäktigeförsamling och tre nämnder utan att klargöra och dokumentera på vilken nivå och vilka ärenden respektive enhet skall verka. Men tydligt framgår också att vi i regionens fullmäktige har alltför många helt olämpliga ledamöter.

Flera av de valda fullmäktigeledamöterna funderar nu på att lämna sina uppdrag och det lär inte vara de som är minst lämpade för uppdraget. Det är för bedrövligt. Då vi för drygt tolv år sedan flyttat till Söderhamn tyckte jag mig snart kunna konstatera att politikerna i stadens fullmäktigeförsamling höll en låg kvalité. Numera har jag fått klart för mig att det inte bara gäller Söderhamn i den här regionen.

En guldkant i vår tillvaro har vi dock just hittat i Söderhamn. Det är systrarna i hemsjukvården, som några gånger skött såren på mina ben efter senaste vurpan hemma i köket. Ett ganska stort hudavskrap, som behöver ganska lång tid för att läka. Likadant de människor från hemtjänsten som vi mött. Glada och trevliga allihop och en lisa för en åldring som börjat tappa tron på en lycklig framtid för människorna och fred på jorden, Ett meningsfullt svenskt försvar måste vi under alla förhållanden skaffa oss, om det värsta skulle hända.