Nu publiceras den socialdemokratiska/miljöpartistiska
regeringens avsikt att höja taket för hemtjänstavgifterna med inte mindre än 12
procent, från 1780 kronor i månaden till 1991 kronor per månad. Per år rör det
sig om en höjning med 2532 kronor. Det låter inte som särskilt mycket för den
som tjänar mellan 25 000 och 100 000 i månaden, som många gör numera. För mig rör det sig om min månatliga utgift för de cigaretter jag röker och kom inte med den löjliga kommentaren: "Du kan ju sluta att röka." Jag fortsätter röka, trots att jag därigenom finansierar en del av politikernas ofta idiotiska placeringar av medborgarnas pengar.
Men pensionerades man för mer än 20 år sedan och inte fått
någon pensionshöjning av betydelse sedan dess, så är det en högst märkbar
utgift. Vem i den s.k. ”ÖVERHETEN” bryr sig om ett gammalt pensionsavtal som
stadgade att pensionen skull följa prisutvecklingen? Man kan bli anarkist för
mindre. Större saker än så händer ju då och då, som t.ex. när kapitalismen
spelade skjortan av kommunismen för 25 år sedan.
Sedan finns det en del dumskallar, jag har inget bättre ord,
som tror att en massa utgifter försvinner för den villaägare som pensioneras.
Jag kan tala om att 80+ pensionärer som är multisjuka har väldigt höga
kostnader för husunderhåll som de vid yngre år kunde sköta i stort sett själva.
Detta trots ROT-avdrag och flytt till handikappanpassad och nyligen renoverad
villa efter pensioneringen. Och nu vill socialdemokraterna dessutom sänka
rotavdragen! Ner med Stefan Löfven och
hans anhang, MP, som vill höja elpris och bensinpris och förstöra utsikten
över svenska berg och skogar, ersätta jobb med ofta meningslös utbildning
o.s.v.
Jag kan inte låta bli att i sammanhanget nämna deras
fifflande med Nato. Sverige vill vara med i Nato, men det skall vara hemligt.
Väldigt hemligt, men det kan inte undvikas att det nämns i olika media att vi
t.o.m. aspirerar på att vara med i Natos spjutspetsstyrka, som i ett tidigt
skede skall bromsa Putins gröna män då de kommer. Men vi skall inte söka
medlemskap, bara ”vara” medlem så att säga. Ungefär som nu men lite till.
Ett galet påstående, som frekvent dyker upp i media och som
emanerar från stollar som påstår att den svenska neutraliteten tjänat oss väl,
är att Sverige inte varit i krig sedan 1809. Sanningen är att svensk trupp
under 1900-talet deltagit i en rad krig. Låt mig t.ex. nämna krig i Kongo, i
Baltikum, i Afghanistan, i Irak och Libyen. Vi är några som uppfattat att det
gnytts en del om hur vi har tagit hand om våra veteraner från de krigen, men
det har visst blivit bättre under senare tid.
Under Finska vinterkriget var Sverige ”icke krigförande”,
men deltog i kriget med uppemot 20 000 frivilliga, däribland en
flygflottilj, F 19 med svenska flygplan, som försvarade norra Finland. Vi ville
ju inte och vill inte gränsa till Ryssland. I striderna i Kongo deltog Sverige
med en flottilj, F 22. Det var 1961 ─ 1964 och flygplanen ”Flygande tunnor”. I
Libyen deltog vi med några JAS-plan som vår senaste version av dem vanligen
kallas numera.
Nu till det jag började med. Vi har ingen hemtjänst, Birgit
och jag, så för oss blir det ingen tolv procents höjning av hemtjänstpriset
2016. Vi får nog börja betala det högre priset redan från början, men det är
väl typiskt för mig med min ständiga otur. Eller är det tur? Jag har ju
hittills inte alls betalat för någon hemtjänst. S ville plåga pensionärerna med
höjda avgifter redan för ett år sedan, men vi räddades av Sverigedemokraterna,
som röstade med Alliansen.
Nu har knappt hälften av de korkade politikerna (Alliansen) lovat
att lägga ned sina röster, och acceptera S tokbudget tre år framåt. I
TV-rapport meddelar man just att pensionen för de med särskilt hög pension
skall höjas rejält, medan de med lägre pensioner får en obetydlig höjning.
Nyliberal S-politik alltså!
Nu skall jag berätta varför det dröjt så lång tid innan jag
fick mina fingrar ur X med det här inlägget. Jag har köpt två böcker skrivna av
en författare som man gärna sträckläser och som får läsaren att då och då
skratta trots politikernas dumheter. Precis som i böckerna är det inte lätt att
förutse vilka galenskaper som komma skall från politikernas sida.
De två böckerna är skrivna av Jonas Jonasson han som skrev Hundraåringen som klev ut genom fönstret och
försvann. De här böckerna går i samma stil, så det blir kanske glesare
mellan mina inlägg här en tid. Jag är ju inte någon snabbläsare längre. Har väl
egentligen aldrig varit någon sådan.
Jag minns mina pojkböcker om skolpojken Bill, som ”råkade”
ut för hiskeliga förvecklingar, när han bara uppträdde som man kunde förvänta
sig. Jag skrattade och läste i nio ─ tioårsåldern den ena boken efter den
andra. Eller senare i livet, när pseudonymen Bo Balderson skrev sina elva
deckare om Statsrådet, som råkade ut för det ena och det andra. De här böckerna
är inte mindre roliga.
Jag sitter vid spisen, där jag får vara (under köksfläkten)
och skrattar samt sopar då och då upp cigarettaskan eller -glöden från golvet.
Det är bra med stengolv, när man röker de nya självslocknande cigaretterna. En
del slocknar faktiskt, då man lägger ifrån sig dem. När man knäpper av askan
ramlar ibland även glöden av och askan ramlar av av sig själv lite när som
helst. Kort sagt, de är mer nedskräpande och mer eldfarliga än de behöver vara.
De flesta måste man dock hållas vid liv med ständigt sug, vilket gör att de
fort tar slut och man måste tända en ny. Tyvärr ger det våra politiker mer
pengar att spendera på fel sätt.
Min plats vid spisen är lite obekväm då Birgit skall laga
mat, men är boken bra så flyttar jag mig bara litet. Steker hon då något så att
flottet eller det smälta smöret sprätter omkring, så ser böckerna sedan ut som
om jag använt smörgåsar som bokmärken.
Numera tar det vanligen sådär 4 timmar för mig att läsa
dagstidningarna, tänka igenom det jag läser och märka det jag vill kommentera i
min blog med en märkpenna. Märkpennan gör att Birgit inte vågar kasta några
tidningar och inför soptömningen får jag var fjortonde dag samla ihop alla mina
märkta tidningar och bära ut dem till soporna. Då och då, som t.ex. nu händer
det att jag får tid till att kommentera något jag sett i tidningarna.
I lördagens lokaltidning ser jag en rubrik som hämtad ur
någon av våra två kända kvällstidningar. Dödens månader i luften. Som alla
andra måste jag naturligtvis se vad det kan vara för förfärliga månader.
Det visar sig vara så att Köpingjournalisten och författaren
Ulf Eneroth varit i Söderhamn och föreläst om den förfärliga olyckan i Vikbo gård,
ungefär 1 mil från Kolsva i Västmanland, den 26 oktober 1960. Ulf Eneroth har skrivit
en bok om den olyckan och de flygolyckor som var vanliga på 50- och 60-talen
under det svenska Flygvapnets uppbyggnadstid. Boken har krävt omfattande
forskning och utkom 2014. Den är välskriven och beskriver något sällsynt ─
många civila offer för ett herrelöst glidflygande stridsflygplan. Det han
beskriver var en svår tid under det svenska flygvapnets utveckling. Ämnet är så
pass intressant att han nu kan åka ut och föreläsa om det och naturligtvis
sälja böcker.
I Söderhamns-Kuriren refererar en journalistpraktikant det
hela. Tyvärr tycker jag det verkar som om de flesta journalister på S-K är
praktikanter. Stavfel, felaktigt använda ord och ord som egentligen inte finns
är vanligare än vad jag tycker är acceptabelt i en dagstidning.
Beskriver verkligen Ulf Eneroth Vikbo-olyckan med sju
omkomna som den värsta olyckan i Sveriges historia? Hon påstår faktiskt detta. Något
sådant kan jag inte ha hittat i boken, då skulle jag ha reagerat då jag läste
den. Låt mig bara nämna några andra olyckor på rak arm: Estonia-olyckan med 852
förolyckade, i huvudsak svenskar, Armasjärvi-olyckan med 46 drunknade,
Hansa-olyckan (Gotlandsfärjan) med 84 omkomna och Ulven-olyckan med 33
dödsoffer. Det finns fler där många liv och stora värden förlorats, dessutom
under fruktansvärd dödskamp bland offren.
Jag inser att jag är petig då jag hänger upp mig på sådant i
artikeln som: Sju personer som vistades i
ett boningshus på Vikbo gård avled direkt sittandes runt middagsbordet. ”sittandes”
vad är det för ord? Jag vet att en del människor uttrycker sig så i tal. Men i
en tidning skall det i detta fall stå ”sittande”. För övrigt satt de här
stackars människorna vid köksbordet drickande förmiddagskaffe, sedan de tröskat
säd och inte vid middagsbordet. Journalistaspiranter bör vara mer noggranna med
vad de skriver. Människor lär sig nämligen att läsa och skriva genom att läsa
tidningar och knappt det numera. I svenska skolor sker det bara i begränsad
omfattning. (Satir som egentligen passar illa i samband med den tragiska
Vikbo-olyckan.)
Vidare i referatet skriver hon att författaren säger: Det vi ska komma ihåg är att flyghaveriet
sker i ett Sverige som inte behöver försvara sig i krig, och som fortfarande i
dag inte varit i krig på 200 år, men ändå förlorar 46 personer under 15 månader
under 60-talet.
Jag undrar om artikelförfattaren själv läst vad hon skrivit
innan manus gick till tryckning. Jag förstår vad hon menar sig ha skrivit, men
hon skriver faktiskt att Sverige inte behöver försvaras i krig, eller att Ulf
Eneroth sagt detta. Vid den tid man skriver om i artikeln, 50- och 60-talet,
var vi svenskar tvärt om helt överens om att vi skulle försvara oss i krig och
vi skulle försvara oss med de vapen vi hade eller kunde skaffa oss. Det tror
jag gäller fortfarande, trots att vi numera inte har så värst många och
särskilt mycket att försvara oss med.
Vidare: Än i dag
funderar jag när jag ser de här siffrorna, vad höll man på med? Det
handlade näst intill om ett kalkylerat och medvetet risktagande, säger Ulf Eneroth.
Journalisten som
djupdykt i de svenska haveriolyckorna och framförallt Vikbo, publicerade i
bl.a. Arboga Tidning sin granskning ”Sju okända offer” av det svenska
flyghaveriet.
Om det, och tankarna
kring lögnerna, de efterlevandes berättelser och sina egna reflektioner
berättar han under tisdagskvällen i Söderhamn. Om ett Sverige med ett helt
annat samhällsklimat, och ett Europa mitt i ett kallt krig och två supermakter,
men samtidigt om de paralleller som går att dra till dagens politiska klimat inom
EU, dess kontraster och hot, Sveriges neutralitet då och nu.
På 50-talet byggde SAAB J 29, ”Tunnan” och i början av
60-talet kom A 32 Lansen. Dessa våra första reaflygplan byggdes pilvingade för
att anpassa dem till den väsentligt högre hastigheten (tre till fyra gånger
högre då). Pilformen gav flygplanen andra flygegenskaper än propellerplanen. J
29 fanns inte heller i någon tvåsitsig skolversion, varför flygeleverna fick gå
direkt från propellerplan till ensamheten i J 29.
J 29 fick därför ett nog oförtjänt rykte som svårfluget
flygplan. De unga flygförarna var tuffa, men då några olyckor hopade sig var
man vid en flottilj inne på att vägra flyga planet tills man fått ordentlig
utbildning på det. Särskilt ansåg en del att landningen med flygplanet var svår
att utföra. Vad gjorde då generalen Nordenskiöld som varande chef för
flygvapnet, drygt 60 år gammal och som fått sitt flygcertifikat vid 41 års
ålder? Jo, han beordrade fram en J29:a, ett plan som han inte tidigare flugit.
Flög en runda och landade utan synbara problem. Efter detta fortsatte alla att
flyga. Kunde en 60-åring, så måste ju 20-åringar kunna.
Under Rapps korta tid som flygvapenchef, 15 månader
inträffade drygt 20 flyghaverier och detta liksom mängden haverier under 50-
och 60-talen anser Ulf Eneroth helt oaxeptabelt och lägger tydligen skulden på
flygvapencheferna och kanske särskilt på Torsten Rapp under vars korta chefstid
olycksfrekvensen var särskilt hög.
Då skall man ha klart för sig att vårt Flygvapen omfattade
ungefär 1 000 stridsflygplan, där en del kunde användas under både tre och
fyra flygpass en dag med flygövningar. Att man var helt på det klara med att
flygövningar skulle vara krigsrealistiska för att ge förarna en verklig chans
att hävda sig i verkligt krig.
Man bör också veta att J 29, Tunnan, var ett stridsflygplan
i dåtida toppklass, med flera världsmästerskap i hastighetsflygning. Readriften
var på 50- och 60-talen ny teknik i flera avseenden. Tekniker som behövde utprovas.
En del konstruktionsfel upptäcktes inte förrän efter en tids användning, vilket
gjorde att haverikommissionerna kom att gissa på handhavandefel, då det var
svårupptäckta konstruktionsfel.
Det blev t.ex. fallet då ett konstruktionsfel gjorde att flygbensin
ibland inte nådde extratank vid påfyllning, vilket orsakade några motorstopp
med haveri som följd, innan man hittade felet. Ett fel som alltså inte berodde
på att föraren inte i tid kollade bensintillgången. Det var det felet som
orsakade Vikboolyckan, men det visste man inte då.
Alla världens flygvapen, som vid den här tiden började
använda jetdrift i sina stridsflygplan, hade en kraftigt förhöjd
olycksstatistik. Men samtidigt gjorde readriften dessa flygplan mycket
överlägsna i strid och man visste att olycksfrekvensen skulle gå ned med tiden.
Man glömmer också lätt att många av de tidiga flygarna med propellerflygplan
inte levde särskilt länge. Slutligen ─ ingen ville, för försvaret av sin
hembygd, avstå från det hiskeliga vapnet reaflygplan och det gällde då nu.
Artikeln avslutas: Tragedierna,
däribland en flygolycka i Söderhamn 1961, menar Ulf Eneroth inte var en slump.
Man flög plan med
brister, som man inte hann ordna, men man valde att hålla käften, säger Ulf
Eneroth.
Jag, som något följde utvecklingen på grund av mitt yrke
vill inte hålla med. Kunde man inte i en haveriutredning klargöra olycksorsaken
så kom man naturligen att ibland luta åt handhavandefel. Vid Vikboolyckan hade
föraren med sig instruktionen att noga följa bränslemätaren. Felet var
motorstopp vid övergång till extratank och det hade tidigare inträffat. Men
något fel med extratanken hade inte kunnat konstateras. Därför utdelades
direktivet att noga följa bränsleförbrukningen för att försöka se vad som hände
då det hände.
Jag vill nog mena att flygförbud omedelbart utfärdades då
man konstaterade eller misstänkte farliga fel i flygplanskonstruktionen.
Däremot fanns det och finns, särskilt bland yngre flygare i Flygvapnet en ”tuffkultur”
ej att förväxla med machokultur. Den behövs då man skall lära sig att i hög
fart flyga lågt, som attackflyg måste kunna. Eller i luftstrid några jaktplan
mot några jaktplan, då risken för kollisioner i luften alltid finns där. Den
höga farten i sig innebär också vissa risker, liksom att komplicerade och
högpresterande maskiner alltid kan krångla eller gå sönder.
Vikbo-olyckan var hur man än ser den enormt oturlig. Piloten
gjorde som han skulle, när han efter motorstoppet och inför sitt fallskärmshopp
riktade in flygplanet för glidflyg mot det glesbebodda området i Västmanland,
som Flygvapnet använde för sina lågflygningsövningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar