Sök hjälp politiker!

Söderhamns-Kuriren har lyckan av en verkligt bra politisk redaktör, Lilian Sjölund och en likaledes bra ledarskribent, Patrik Oksanen. I Kuriren den 5 september tände Lilian Sjölund på alla cylindrar med sin krönika om kommunkaoset i Hälsingland. Hennes krönika fick rubriken Sök hjälp, politiker.

Den rubriken skulle ha passat fint till många av mina tidigare inlägg här i min blog. Det handlar om kompetenta tjänstemän som flyr hälsingekommunerna eller får sparken under både förnedrande och obegripliga former eller rest sig upp under pågående sammanträden, lämnat rummet, för att aldrig komma tillbaka.

I det långa loppet är det politikerna som får stå där med skammen. Varken kompetenta chefstjänstemän eller sådana tjänstemän står på rad för att flytta till Hälsingland och hälsingekommunernas rykte sprids lätt i de kretsarna. De förtroendevalda har under lång tid visat sig helt inkapabla att fullgöra sina åtaganden, även arbetsgivaransvaret.

Resultatet blir att kommunerna krymper, företag flyttar, de unga har inga jobb att söka sig till men man försöker med skattemedel skapa konstgjorda jobb för unga. I detta engagerar sig Arbetsförmedlingen, som inte har så många riktiga jobb i Hälsingland att förmedla.

Någonstans måste en politiker som ställer sin person till partiets förfogande och toppar den lokala valsedeln fundera på sin kapacitet att styra en kommun före valet. Precis som en partiledare som har ambitionen att leda Sveriges största parti, måste fundera på om hen kvalar in till statsministerposten, skriver Lilian Sjölund så riktigt.

Det går inte heller an för ett kommunalråd att ideligen barnsligt beskylla politiker med divergerande uppfattning för att vara lögnare. Inte heller att allt som oftast skylla ifrån sig genom att påstå att misslyckanden eller missförhållanden inte faller under politikers ansvar.

Politikerna har ett arbetsgivareansvar, ett ansvar för att kommunförvaltningens verksamheter fungerar väl och kommuninnevånarna kan känna framtidstro. Det duger då inte att komma med en misslyckad plan på ett par höghus vid stenbron över ån, eller ”öppna upp” mellan Systembolaget och Söderhamnsån genom att fälla Strykjärnsparkens fina pyramidalmar. En åtgärd som inte gör ån synligare, men väl stenkajerna utefter ån.

Då och då, nej nästan dagligen, förekommer kommunalrådets bild i lokaltidningen. Kutar han runt på alla evenemang i kommunen som kan tänkas bli refererade i lokalpressen? (Kanske cyklar han på någon av förvaltningens i våras inköpta sex förvaltningscyklar?) Jag hoppas att han fortsätter förekomma i bilder. De tänkarposer han intar då han kan ses, framkallar alltid mitt småleende och jag är tacksam för varje anledning att småle, sedan jag flyttade till Söderhamn.

Jag tänker mig ibland kommunalrådet framför en spegel, övande någon av tänkarposerna. Kanske har han sett Auguste Rodins staty vid Waldemarsudde. Ena handen vid den andra armens armbåge och den handen vid hakan är en av poserna, men statyn verkar tänka djupt.

Ungdomar (barn?) hänger på stan nattetid

En artonåring och en sjuttonåring, båda flyktingar från Syrien har blivit knivskurna i Söderhamn. Den enes liv släcktes, den andre blev svårt skadad. Söderhamnsbor säger sig vara allt ifrån överraskade till mycket förvånade eller förkrossade. Jag är också förvånad, men kanske mest för att det är flyktingar man gett sig på. Flyktingar som har tagit sig till Sverige för att slippa våldshandlingar.

Att våldsamheter inträffar då ungdomsgäng hänger på stan mitt i nätterna förvånar inte mig på minsta sätt. Det borde inte heller förvåna några andra t.ex. ungdomarnas närmaste släktingar eller vänner. Det som i någon mån förvånar mig är att någon av dem beväpnar sig med kniv för att hänga på stan.

Alla svenska ungdomar torde veta att knivbeväpning på stan är absolut förbjudet. Tar någon ändå kniv med sig för att hänga på stan på nattkröken, så finns en bestämd orsak till detta. En sorts planering för det väntade, eller möjligen något oväntat. Men beväpnar man sig för att hänga på stan, så bör man absolut inte hänga på stan, särskilt inte nattetid.

Det här har nog de flesta föräldrar klart för sig. Jag har två barn, nu 66 år respektive 58 år gamla. Jag såg till att ingen av dem hängde på stan fram till 20-årsåldern, därefter behövde jag inte bry mig. Jag gjorde vad jag kunde för att förhindra detta och lite till.

Av dagspress kan föräldrar som läser tidningar se att man lätt hittar droger av flera slag i Söderhamn, inte bara spritdrycker från lokalt tillverkade konstigheter till bättre sorter. Men man hittar också lätt andra droger, som passar helt illa ihop med sprit. Lurar någon på ungdomar sådan smörja, så kan det lätt gå riktigt illa, särskilt den som hänger på stan nattetid.

Torsdagens nummer av lokaltidningen handlade till stor del om det den borde. Nämligen offren och särskilt den dödades sörjande familj. En familj som trots svårigheter lyckats ta sig till Sverige, som man trodde vara högst civiliserat och säkert.

Då något sådant här visar sig ha hänt, blir naturligtvis en av polisens första åtgärder att samla in och hålla alla i ”hänga på stan-gängen” som befann sig på plats åtskilda. Detta för att vittnesmålen helst inte skall bli efterhandskonstruktioner, som de lätt blir när man i upprört tillstånd söker enas om ett skeende. Polisen har då inget annat val än att söka samla in de som varit på plats och hålla dem åtskilda.

I Söderhamn häromdagen betydde det något dussin kvarhållna hos polisen och på grund av mängden utspridda på några andra orter. Jag tror inga ord kan trösta den med kniv mördades familj, mor, far och syskon. Jag, för min del, tycker inte lika synd om mödrar och fäder till de ungdomar som nu sitter hos polisen eller nyss återvunnit friheten, kanske bara tillfälligt, om man hittar mördaren.

Vad finns det för mening med att ”hänga på stan” långt in på nätterna? Har nu oroliga föräldrar bekymrat sig tidigare? Att föräldrar till 18-åringar talar om sina barn som barn är naturligt. Det är så det skall vara. Men varför är det så vanligt att media skriver en 18-årig man tills man konstaterar att mannen burit sig väldigt illa åt. Då är det vanligtvis ett barn.

Bättre var det då unga män fick mönstra och som värnpliktiga fick lära sig en hel del förutom hut samt vanligen myndigförklarades och blev män vid 21 års ålder. Tycker jag.

Socialdemokraternas illdåd mot pensionärerna och en föreläsning i Söderhamn

Nu publiceras den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringens avsikt att höja taket för hemtjänstavgifterna med inte mindre än 12 procent, från 1780 kronor i månaden till 1991 kronor per månad. Per år rör det sig om en höjning med 2532 kronor. Det låter inte som särskilt mycket för den som tjänar mellan 25 000 och 100 000 i månaden, som många gör numera. För mig rör det sig om min månatliga utgift för de cigaretter jag röker och kom inte med den löjliga kommentaren: "Du kan ju sluta att röka." Jag fortsätter röka, trots att jag därigenom finansierar en del av politikernas ofta idiotiska placeringar av medborgarnas pengar.

Men pensionerades man för mer än 20 år sedan och inte fått någon pensionshöjning av betydelse sedan dess, så är det en högst märkbar utgift. Vem i den s.k. ”ÖVERHETEN” bryr sig om ett gammalt pensionsavtal som stadgade att pensionen skull följa prisutvecklingen? Man kan bli anarkist för mindre. Större saker än så händer ju då och då, som t.ex. när kapitalismen spelade skjortan av kommunismen för 25 år sedan.

Sedan finns det en del dumskallar, jag har inget bättre ord, som tror att en massa utgifter försvinner för den villaägare som pensioneras. Jag kan tala om att 80+ pensionärer som är multisjuka har väldigt höga kostnader för husunderhåll som de vid yngre år kunde sköta i stort sett själva. Detta trots ROT-avdrag och flytt till handikappanpassad och nyligen renoverad villa efter pensioneringen. Och nu vill socialdemokraterna dessutom sänka rotavdragen! Ner med Stefan Löfven och hans anhang, MP, som vill höja elpris och bensinpris och förstöra utsikten över svenska berg och skogar, ersätta jobb med ofta meningslös utbildning o.s.v.

Jag kan inte låta bli att i sammanhanget nämna deras fifflande med Nato. Sverige vill vara med i Nato, men det skall vara hemligt. Väldigt hemligt, men det kan inte undvikas att det nämns i olika media att vi t.o.m. aspirerar på att vara med i Natos spjutspetsstyrka, som i ett tidigt skede skall bromsa Putins gröna män då de kommer. Men vi skall inte söka medlemskap, bara ”vara” medlem så att säga. Ungefär som nu men lite till.

Ett galet påstående, som frekvent dyker upp i media och som emanerar från stollar som påstår att den svenska neutraliteten tjänat oss väl, är att Sverige inte varit i krig sedan 1809. Sanningen är att svensk trupp under 1900-talet deltagit i en rad krig. Låt mig t.ex. nämna krig i Kongo, i Baltikum, i Afghanistan, i Irak och Libyen. Vi är några som uppfattat att det gnytts en del om hur vi har tagit hand om våra veteraner från de krigen, men det har visst blivit bättre under senare tid.

Under Finska vinterkriget var Sverige ”icke krigförande”, men deltog i kriget med uppemot 20 000 frivilliga, däribland en flygflottilj, F 19 med svenska flygplan, som försvarade norra Finland. Vi ville ju inte och vill inte gränsa till Ryssland. I striderna i Kongo deltog Sverige med en flottilj, F 22. Det var 1961 ─ 1964 och flygplanen ”Flygande tunnor”. I Libyen deltog vi med några JAS-plan som vår senaste version av dem vanligen kallas numera.

Nu till det jag började med. Vi har ingen hemtjänst, Birgit och jag, så för oss blir det ingen tolv procents höjning av hemtjänstpriset 2016. Vi får nog börja betala det högre priset redan från början, men det är väl typiskt för mig med min ständiga otur. Eller är det tur? Jag har ju hittills inte alls betalat för någon hemtjänst. S ville plåga pensionärerna med höjda avgifter redan för ett år sedan, men vi räddades av Sverigedemokraterna, som röstade med Alliansen.

Nu har knappt hälften av de korkade politikerna (Alliansen) lovat att lägga ned sina röster, och acceptera S tokbudget tre år framåt. I TV-rapport meddelar man just att pensionen för de med särskilt hög pension skall höjas rejält, medan de med lägre pensioner får en obetydlig höjning. Nyliberal S-politik alltså!

Nu skall jag berätta varför det dröjt så lång tid innan jag fick mina fingrar ur X med det här inlägget. Jag har köpt två böcker skrivna av en författare som man gärna sträckläser och som får läsaren att då och då skratta trots politikernas dumheter. Precis som i böckerna är det inte lätt att förutse vilka galenskaper som komma skall från politikernas sida.

De två böckerna är skrivna av Jonas Jonasson han som skrev Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. De här böckerna går i samma stil, så det blir kanske glesare mellan mina inlägg här en tid. Jag är ju inte någon snabbläsare längre. Har väl egentligen aldrig varit någon sådan.

Jag minns mina pojkböcker om skolpojken Bill, som ”råkade” ut för hiskeliga förvecklingar, när han bara uppträdde som man kunde förvänta sig. Jag skrattade och läste i nio ─ tioårsåldern den ena boken efter den andra. Eller senare i livet, när pseudonymen Bo Balderson skrev sina elva deckare om Statsrådet, som råkade ut för det ena och det andra. De här böckerna är inte mindre roliga.

Jag sitter vid spisen, där jag får vara (under köksfläkten) och skrattar samt sopar då och då upp cigarettaskan eller -glöden från golvet. Det är bra med stengolv, när man röker de nya självslocknande cigaretterna. En del slocknar faktiskt, då man lägger ifrån sig dem. När man knäpper av askan ramlar ibland även glöden av och askan ramlar av av sig själv lite när som helst. Kort sagt, de är mer nedskräpande och mer eldfarliga än de behöver vara. De flesta måste man dock hållas vid liv med ständigt sug, vilket gör att de fort tar slut och man måste tända en ny. Tyvärr ger det våra politiker mer pengar att spendera på fel sätt.

Min plats vid spisen är lite obekväm då Birgit skall laga mat, men är boken bra så flyttar jag mig bara litet. Steker hon då något så att flottet eller det smälta smöret sprätter omkring, så ser böckerna sedan ut som om jag använt smörgåsar som bokmärken.                       

Numera tar det vanligen sådär 4 timmar för mig att läsa dagstidningarna, tänka igenom det jag läser och märka det jag vill kommentera i min blog med en märkpenna. Märkpennan gör att Birgit inte vågar kasta några tidningar och inför soptömningen får jag var fjortonde dag samla ihop alla mina märkta tidningar och bära ut dem till soporna. Då och då, som t.ex. nu händer det att jag får tid till att kommentera något jag sett i tidningarna.

I lördagens lokaltidning ser jag en rubrik som hämtad ur någon av våra två kända kvällstidningar. Dödens månader i luften. Som alla andra måste jag naturligtvis se vad det kan vara för förfärliga månader.

Det visar sig vara så att Köpingjournalisten och författaren Ulf Eneroth varit i Söderhamn och föreläst om den förfärliga olyckan i Vikbo gård, ungefär 1 mil från Kolsva i Västmanland, den 26 oktober 1960. Ulf Eneroth har skrivit en bok om den olyckan och de flygolyckor som var vanliga på 50- och 60-talen under det svenska Flygvapnets uppbyggnadstid. Boken har krävt omfattande forskning och utkom 2014. Den är välskriven och beskriver något sällsynt ─ många civila offer för ett herrelöst glidflygande stridsflygplan. Det han beskriver var en svår tid under det svenska flygvapnets utveckling. Ämnet är så pass intressant att han nu kan åka ut och föreläsa om det och naturligtvis sälja böcker.

I Söderhamns-Kuriren refererar en journalistpraktikant det hela. Tyvärr tycker jag det verkar som om de flesta journalister på S-K är praktikanter. Stavfel, felaktigt använda ord och ord som egentligen inte finns är vanligare än vad jag tycker är acceptabelt i en dagstidning.

                                                                                                                                                                                               

Beskriver verkligen Ulf Eneroth Vikbo-olyckan med sju omkomna som den värsta olyckan i Sveriges historia? Hon påstår faktiskt detta. Något sådant kan jag inte ha hittat i boken, då skulle jag ha reagerat då jag läste den. Låt mig bara nämna några andra olyckor på rak arm: Estonia-olyckan med 852 förolyckade, i huvudsak svenskar, Armasjärvi-olyckan med 46 drunknade, Hansa-olyckan (Gotlandsfärjan) med 84 omkomna och Ulven-olyckan med 33 dödsoffer. Det finns fler där många liv och stora värden förlorats, dessutom under fruktansvärd dödskamp bland offren.

Jag inser att jag är petig då jag hänger upp mig på sådant i artikeln som: Sju personer som vistades i ett boningshus på Vikbo gård avled direkt sittandes runt middagsbordet. ”sittandes” vad är det för ord? Jag vet att en del människor uttrycker sig så i tal. Men i en tidning skall det i detta fall stå ”sittande”. För övrigt satt de här stackars människorna vid köksbordet drickande förmiddagskaffe, sedan de tröskat säd och inte vid middagsbordet. Journalistaspiranter bör vara mer noggranna med vad de skriver. Människor lär sig nämligen att läsa och skriva genom att läsa tidningar och knappt det numera. I svenska skolor sker det bara i begränsad omfattning. (Satir som egentligen passar illa i samband med den tragiska Vikbo-olyckan.)

Vidare i referatet skriver hon att författaren säger: Det vi ska komma ihåg är att flyghaveriet sker i ett Sverige som inte behöver försvara sig i krig, och som fortfarande i dag inte varit i krig på 200 år, men ändå förlorar 46 personer under 15 månader under 60-talet.

Jag undrar om artikelförfattaren själv läst vad hon skrivit innan manus gick till tryckning. Jag förstår vad hon menar sig ha skrivit, men hon skriver faktiskt att Sverige inte behöver försvaras i krig, eller att Ulf Eneroth sagt detta. Vid den tid man skriver om i artikeln, 50- och 60-talet, var vi svenskar tvärt om helt överens om att vi skulle försvara oss i krig och vi skulle försvara oss med de vapen vi hade eller kunde skaffa oss. Det tror jag gäller fortfarande, trots att vi numera inte har så värst många och särskilt mycket att försvara oss med.

Vidare: Än i dag funderar jag när jag ser de här siffrorna, vad höll man på med^? Det handlade näst intill om ett kalkylerat och medvetet risktagande, säger Ulf Eneroth.

Journalisten som djupdykt i de svenska haveriolyckorna och framförallt Vikbo, publicerade i bl.a. Arboga Tidning sin granskning ”Sju okända offer” av det svenska flyghaveriet.

Om det, och tankarna kring lögnerna, de efterlevandes berättelser och sina egna reflektioner berättar han under tisdagskvällen i Söderhamn. Om ett Sverige med ett helt annat samhällsklimat, och ett Europa mitt i ett kallt krig och två supermakter, men samtidigt om de paralleller som går att dra till dagens politiska klimat inom EU, dess kontraster och hot, Sveriges neutralitet då och nu.                                                       

På 50-talet byggde SAAB J 29, ”Tunnan” och i början av 60-talet kom A 32 Lansen. Dessa våra första reaflygplan byggdes pilvingade för att anpassa dem till den väsentligt högre hastigheten (tre till fyra gånger högre då). Pilformen gav flygplanen andra flygegenskaper än propellerplanen. J 29 fanns inte heller i någon tvåsitsig skolversion, varför flygeleverna fick gå direkt från propellerplan till ensamheten i J 29.

J 29 fick därför ett nog oförtjänt rykte som svårfluget flygplan. De unga flygförarna var tuffa, men då några olyckor hopade sig var man vid en flottilj inne på att vägra flyga planet tills man fått ordentlig utbildning på det. Särskilt ansåg en del att landningen med flygplanet var svår att utföra. Vad gjorde då generalen Nordenskiöld som varande chef för flygvapnet, drygt 60 år gammal och som fått sitt flygcertifikat vid 41 års ålder? Jo, han beordrade fram en J29:a, ett plan som han inte tidigare flugit. Flög en runda och landade utan synbara problem. Efter detta fortsatte alla att flyga. Kunde en 60-åring, så måste ju 20-åringar kunna.

Under Rapps korta tid som flygvapenchef, 15 månader inträffade drygt 20 flyghaverier och detta liksom mängden haverier under 50- och 60-talen anser Ulf Eneroth helt oaxeptabelt och lägger tydligen skulden på flygvapencheferna och kanske särskilt på Torsten Rapp under vars korta chefstid olycksfrekvensen var särskilt hög.

Då skall man ha klart för sig att vårt Flygvapen omfattade ungefär 1 000 stridsflygplan, där en del kunde användas under både tre och fyra flygpass en dag med flygövningar. Att man var helt på det klara med att flygövningar skulle vara krigsrealistiska för att ge förarna en verklig chans att hävda sig i verkligt krig.

Man bör också veta att J 29, Tunnan, var ett stridsflygplan i dåtida toppklass, med flera världsmästerskap i hastighetsflygning. Readriften var på 50- och 60-talen ny teknik i flera avseenden. Tekniker som behövde utprovas. En del konstruktionsfel upptäcktes inte förrän efter en tids användning, vilket gjorde att haverikommissionerna kom att gissa på handhavandefel, då det var svårupptäckta konstruktionsfel.

Det blev t.ex. fallet då ett konstruktionsfel gjorde att flygbensin ibland inte nådde extratank vid påfyllning, vilket orsakade några motorstopp med haveri som följd, innan man hittade felet. Ett fel som alltså inte berodde på att föraren inte i tid kollade bensintillgången. Det var det felet som orsakade Vikboolyckan, men det visste man inte då.

Alla världens flygvapen, som vid den här tiden började använda jetdrift i sina stridsflygplan, hade en kraftigt förhöjd olycksstatistik. Men samtidigt gjorde readriften dessa flygplan mycket överlägsna i strid och man visste att olycksfrekvensen skulle gå ned med tiden. Man glömmer också lätt att många av de tidiga flygarna med propellerflygplan inte levde särskilt länge. Slutligen ─ ingen ville, för försvaret av sin hembygd, avstå från det hiskeliga vapnet reaflygplan och det gällde då nu.

Artikeln avslutas: Tragedierna, däribland en flygolycka i Söderhamn 1961, menar Ulf Eneroth inte var en slump.

Man flög plan med brister, som man inte hann ordna, men man valde att hålla käften, säger Ulf Eneroth.

Jag, som något följde utvecklingen på grund av mitt yrke vill inte hålla med. Kunde man inte i en haveriutredning klargöra olycksorsaken så kom man naturligen att ibland luta åt handhavandefel. Vid Vikboolyckan hade föraren med sig instruktionen att noga följa bränslemätaren. Felet var motorstopp vid övergång till extratank och det hade tidigare inträffat. Men något fel med extratanken hade inte kunnat konstateras. Därför utdelades direktivet att noga följa bränsleförbrukningen för att försöka se vad som hände då det hände.

Jag vill nog mena att flygförbud omedelbart utfärdades då man konstaterade eller misstänkte farliga fel i flygplanskonstruktionen. Däremot fanns det och finns, särskilt bland yngre flygare i Flygvapnet en ”tuffkultur” ej att förväxla med machokultur. Den behövs då man skall lära sig att i hög fart flyga lågt, som attackflyg måste kunna. Eller i luftstrid några jaktplan mot några jaktplan, då risken för kollisioner i luften alltid finns där. Den höga farten i sig innebär också vissa risker, liksom att komplicerade och högpresterande maskiner alltid kan krångla eller gå sönder.

Vikbo-olyckan var hur man än ser den enormt oturlig. Piloten gjorde som han skulle, när han efter motorstoppet och inför sitt fallskärmshopp riktade in flygplanet för glidflyg mot det glesbebodda området i Västmanland, som Flygvapnet använde för sina lågflygningsövningar.

I tidningarna 2015-09-02

I SvD konstaterar Ivar Arpi att nyliberalismen har krossat den svenska välfärden. För mig är det ingen nyhet, vilket framgår av många tidigare inlägg i denna blog. Som pensionär sedan 23 år betalar jag det mesta av min pension i skatt. En stor del av det jag betalar är så kallade dolda skatter av vilka en stor del är skatten på mina 30 till 40 cigaretter om dagen, som det numera vanligen blir.

Samtidigt har värdet av min pension under dessa 23 år sjunkit till en tredjedel, trots att pensionen ursprungligen lovades följa prisutvecklingen, som blev mycket stor under 90-talet. Nu är jag alltså tillräckligt gammal för att veta att inga löften från den svenska staten är pålitliga. Det kan de inte bli, eftersom de förvaltas av ohederliga politiker.

Sluta röka? Lätt att säga för den som inte är slav under lasten! Jag tycker att man kan unna en gamling som växte upp under en tid när alla människor rökte att få fortsätta röka. Jag började röka ”på allvar” i 30-årsåldern, kanske mest för att så gott som alla andra på min arbetsplats rökte.

I samma tidning ser jag att tre tongivande centerpartister nu skall föreslå kommande centerstämma att besluta arbeta för Sveriges inträde i Nato. Därmed skulle den samlade Alliansen vara för Natointräde, något som tyvärr kan ta flera år att förverkliga efter beslut. Ett beslut som dessutom kan ta lång tid, eftersom socialdemokraterna fortfarande inte förstår Sveriges bästa.

Under tiden övar ryssarna för att snabbt kunna ta Gotland och behärska Östersjön. Lite konstigt verkar ett citat i artikeln: ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred.” Nato är ju en organisation för att bevara freden genom att vara avskräckande för den som vill börja krig.

Enda sedan Nato bildades som ett skydd för rysk aggressivitet och strävan efter att utvidga sitt territorium har socialdemokraterna räknat med Natoskydd gratis bara genom att på olika sätt samarbeta.

Jag ser också att svenska Flygvapnet övar på telekrig. Ja, bland allt det som behöver anskaffas och övas ligger telekrigförmågan väldigt högt uppe på listan. Vi minns Irakkriget, där USA hade förmågan att slå ut irakiernas samband, men också deras radarstationer och därmed deras förmåga att leda eget flyg och arméförband. Det torde vara lätt att förstå vilket handikapp detta gav irakierna.

Miljöpartiet har nu sett till att Ojnareskogen på Gotland skyddas mot vidare kalkbrytning. Det gör att Gotland går miste om en stor industri, som måste upphöra om ett par tre år. Lite kompensation får man genom 100 miljoner kronor i ett ”näringslivspaket” till gotlänningarna. IF Metalls nuvarande ordförande, som också sitter i S partistyrelse, är skarpt kritisk, medan Åsa Romson ser skogen som ett omistligt naturområde. Som läget nu är måste S någon gång vika sig för MP.

Det faktum att Sverigedemokraterna är största parti bland män i LO har blivit svår huvudvärk för socialdemokraterna. Rubriken i tidningen är Facken har undvikit SD-frågan. Det är väl också vad facken skall göra, vi har ju åsiktsfrihet, valfrihet och därför valhemlighet i Sverige. Fackföreningar skall väl då i första hand ta till vara alla anställdas intressen, inte politiska partiers. Sedan kan man tycka vad man vill om SD:s politik och SD tappade nog en del röster under den gångna helgen, då bilderna på den döde lille treåringen kablades ut över världen.

LO:s gamla roll som socialistisk kamporganisation är väl egentligen överspelad, då socialismen bröt ihop runt 1990 och socialdemokraterna numera driver en politik som mer och mer lutar åt nyliberalism med minskande socialt ansvar hos staten och kommunerna. Exempel: Äldreomsorgen har hamnat i strykklass i S-styrda kommuner som t.ex. Söderhamn medan Haninge under Moderat egid utsågs till Sveriges äldrevänligaste kommun 2012, då Sveriges Pensionärsförbund började utse en sådan.

Jag ligger efter i aktualitet som synes, men det beror på att vi haft besök av vår son, som bor i USA sedan början av 70-talet. Inlägget skrevs i huvudsak den 3 september.