Söderhamn investerar i Stenö?

Det här inlägget skrev jag i slutet av juni, varpå jag fick annat att göra och glömde att publicera det. Men ”bättre sent än aldrig” tycker jag, säkert till skillnad från en del av våra tjänstemän i kommunförvaltningen.

Torsdag 25 juni fick vi det väntade beskedet i Kuriren om Gunnar Mellqvists investeringsplaner för Söderhamns kommun ute på Stenö havsbad. Jag fick på ett relativt tidigt stadium efter flytt till Söderhamn ett intryck av att kommunens förvaltningschefer anser sina planer vara Söderhamns planer redan innan man fattar politiskt beslut om hur skattemedel skall användas. Mellqvist är chef för förvaltningen Kultur och samhällsservice i Söderhamn.

För ganska precis två år sedan presenterade jag ett inlägg Chefer i Söderhamns kommun har agerat igen! För att du enkelt skall kunna rekapitulera, så lägger jag in det gamla och ganska omfattande inlägget återigen efter det här inlägget. NCC Road skötte vägunderhållet i Söderhamn på entreprenad och gjorde det med den äran.

Ett alldeles särskilt bra jobb gjorde tydligen NCC Roads arbetsledare. Min berättelse: Vi flyttade till Söderhamn 2004. Vägunderhållet i staden var miserabelt och långt under det vi var vana. Stenövägen t.ex., som vi så gott som dagligen använde, var försedd med s.k. potthål och det dröjde innan de reparerades. Man fick lov att köra slalom mellan potthålen.

Sedan plötsligt upplevde jag en markant förbättring av väghållningen i Söderhamn. Detta har senare berättats mig: Tydligen hade NCC:s arbetsledare i Söderhamn berättat för någon ledande politiker att de medel som avsatts för gatuunderhåll var alldeles för små. NCC kunde därför inte leverera en godtagbar väghållning.

Politikern hade därför sett till att omdisponera medel, så att vägunderhållet kom att fungera väl. Det var bara det att de medel som omdisponerades var sådana tjänstemannen Mellqvist tänkt sig disponera för sitt skötebarn, som sägs vara campingplatsen ute på Stenöudden och en större utbyggnad av den.

Tydligen har i alla fall denne Mellqvist på något sätt nu uppbringat medel för att låta ett av Nordens största arkitektföretag arbeta fram en plan för utbyggnad av campingplatsen ute på Stenö. Jag skulle så gärna vilja veta hur mycket bara denna plan kostat kommunen och vad som i stället har fått stå tillbaka av önskvärd kommunal verksamhet. Mycket angelägen verksamhet i Söderhamn fungerar ju inte bra p.g.a. medelsbrist eller snedfördelning i budget. Äldreomsorgen t.ex.

Om jag minns rätt beräknas ”Mellqvists plan för Stenö” kosta oss skattebetalare drygt 30 miljoner kronor, varför vi kan gissa på en verklig kostnad kring 40 miljoner. Jag har tyvärr inte kvar den tidning, där planen presenterades oss medborgare.

Kommunens stora planer presenteras medborgarna i Söderhamn, då lokaltidningens reportrar lyckats fiska upp informationen genom sin bevakning. Man drar sig till minnes den duktiga stadsarkitekten Ylva Larsson, som avskedades på ett synnerligen märkligt sätt av sin chef. Nu antas det att en bra plan för Stenö skulle ha kunnat presenteras av Ylva Larsson om hon varit kvar och detta utan exklusiva arkitektkostnader?

Vad Mellqvist tydligen tänker sig är att bygga ut campingen med många campingtomter indelade i kvarter och med ett ordentligt vägnät på bägge sidor om Stenövägen. Dessutom ett tjugotal stugor, som skall vara spejsade (slang; häftiga, trendiga), arkitektritade kanske då?

I planen finns flera servicebyggnader, men en verkligt stor sådan på 800 m², med reception, butik, en restaurang, kafé och konferenslokaler ingår. Det planeras en pool, ett par evenemangsplatser, lek- och aktivitetsplatser, äventyrsgolf, boulebanor, utegym och banor för beachvolley. Mycket av detta finns redan, men inte poolen.

Kommunalrådet Sven-Erik Lindestam säger enligt Kuriren: Själv tycker jag att servicebyggnaden känns mest spännande. Det är många som jag möter som säger att de önskar det fanns en stor restaurang och konferensanläggning på Stenö. Ja, hur många de är som skulle nyttja Stenö för konferens bör nog ändå undersökas innan kommunen bygger.

Sedan yttrar sig kommunalrådet faktiskt klokt. Det är jättespännande tankar om Stenös utveckling. Det som känns väldigt intressant är att se vad som är realiserbart och inte. Vi måste titta på vilka delar av planen som är möjligt ekonomiskt att göra.

Till en av tidningens bilder skriver Kuriren lite slarvigt: Kommunen vill att stugorna ska vara lite spejsade och se ut som till exempel växthus eller utkikstorn. Jag misstänker att det ännu bara är arkitekten och kanske förvaltningschefen Mellqvist som tyckt.

Själv har jag svårt att se något motiv för den stora servicebyggnaden med konferensanläggning om man i huvudsak bara kan räkna med beläggning under vår korta sommar. Jag säger inte att kommunen inte skall ta initiativet till att bygga ut Stenö ytterligare. Men ett förhastat eller dåligt underbyggt beslut kan resultera i en ny kommunalekonomisk skandal och campingen är redan fyrstjärnig och kan så förbli med gott underhåll.

Har Mellqvist tagit reda på vad grannarna utåt Stenö tycker om det hela och kan detta vara mer angeläget än exempelvis en bättre fungerande äldreomsorg i kommunen?

Till slut, eftersom jag nämnt äldreomsorgen och dess funktion i Söderhamn: Varken jag eller min hustru har hittills, trots hög ålder och att vi båda är multisjuka ännu sökt någon äldrehjälp från kommunen. Vi är inställda på att klara oss själva i det allra längsta och rädda för en hemhjälp som hela tiden måste hålla minuttider för varje i förväg planerad och av någon ”småpåve” godkänd hjälpåtgärd.

I mitt gamla blogginlägg nedan ser det ut som om duon Mellqvist och Stål fick ge sig och NCC kunde fortsätta sitt uppdrag. Men tydligen hade varken Mellqvist, Stål eller Inköp Gävleborg kunnat svälja det tidigare nederlaget mot det servicesinnade NCC Roades.

Inköp Gävleborg köper in asfalteringsavtalen för Hudiksvalls, Ljusdals, Bollnäs och Söderhamns kommuner och blev i hög grad inblandade i Mellqvists och Ståls tvist med NCC Roads och 2014 skulle nytt avtal tecknas.

NCC hade den här gången inte en chans, trots att man vad jag förstår ställde upp med det för kommunerna bästa avtalet och i varje fall Söderhamn, vad jag kan se saknar kontroll av inköp och verkställande.

Ett exempel kan vara: Den 30 september 2014 transporterade Skanska, som fått det nya avtalet har jag fått veta, asfalt mellan sitt verk i Gävle och Hudiksvall med 11 lastbilar två vändor per bil. Det blir totalt nästan 600 mil bara den dagen. Inköpsförfrågan upptog ett skallkrav på maximalt 75 km i transportlängd från verk. Om Skanskas verksamhet fortsatt på detta miljöförödande sätt vet jag inte och Miljöpartiet har säkert inte en aning.

Och så, det två år gamla och nästan 8 A4-sidor långa blogginlägget en gång till:

Lördag 13 juli 2013

Chefer i Söderhamns kommun har agerat igen!

För nio år sedan flyttade vi till Söderhamn. Jag var då 77 år gammal och i så pass god vigör att jag skulle hinna inrätta mig i ett nytt bekvämt enplanshus innan jag skulle behöva äldrehjälp där. Politikerna, alldeles särskilt (S), hade under lång tid menat att alla skulle kunna bo kvar livet ut i sina lägenheter eller hus och där ges den hjälp och vård som kunde behövas.

Nu, har den kommun vi lämnade (Haninge) just utnämnts till Sveriges äldrevänligaste kommun. Jag har i flera år hört från gamla vänner i den kommunen om hur kommun och landsting där fortfarande ställer upp för de äldre på alla sätt. Något jag även själv hann uppleva innan jag flyttade till Söderhamn och i min enfald trodde skulle gälla även i Söderhamn. Jag har nu många gånger kunnat konstatera att samma service sitter långt inne eller saknas helt i Söderhamn.

Hittills och enbart i år har jag tolv inlägg i denna blogg om politiker och/eller tjänstemän i Söderhamns kommun. Inget av dem är positivt hållet, tvärtom är de enbart negativa, men så blir det, eftersom jag skrivit om förvaltningschefers och politikers ideligen återkommande fadäser. Gå gärna in på Kommunalpolitik i vänstra spalten och se igenom några gamla inlägg.

Den 27 juni publicerades en artikel i Söderhamns-Kuriren där NCC anklagades för svartjobb och att Söderhamns 6-åriga mångmiljonavtal med NCC om asfalteringsarbeten omedelbart hävs.

Den 29 juni redovisade två kommunaltjänstemän i Söderhamns-Kuriren sina färdigheter. Det var kultur- och fritidschefen, Anders Uddén och chefen för tekniska avdelningen, Lars Stål. Skall man döma efter nyhetsflödet i lokalpressen så verkar den senare ha sitt finger med i det mesta som händer i kommunförvaltningen.

Det som hänt var att Anders Uddén började ”ana” att han från storentreprenören NCC köpt en svarttjänst, ”lite asfalt”, för den stora summan 200 kronor. Något som också kan framstå som ren service till villaägare, när NCC ändå utför större asfalteringsarbeten åt kommunen på gatan utanför Uddéns tomt.

Av någon anledning får Uddén senare ”kalla fötter”. Han ringer upp tekniska chefen, Lars Stål, beskriver ”svartjobbet” och frågar: ”Skall det verkligen gå till på det här sättet?” Det skulle det naturligtvis inte och tydligen blev Lars Stål upprörd. Resultatet blev att kommunen omgående sa upp sitt sexåriga mångmiljonavtal via Inköp Gävleborg med NCC om angelägna asfalteringsarbeten.

I samma upphandling fanns fyra andra Gävleborgskommuner med, medan Ovanåker har ett separat avtal av större omfattning med NCC. Bara Söderhamn häver avtalet.

Den 2 juli får vi i en ny artikel veta att kommunen letar efter fler ”svartjobb”. Men nu kommer först lite historik, innan jag fortsätter med kommunchefernas agerande.

En bit in på vår tomtinfart finns en dagvattenbrunn i asfalten framför vårt garage och brunnen tillhör kommunen. Den visade sig snart fungera väldigt dåligt och den ursprunglige tomtägaren hade gett kommunen tillstånd att placera den just här. Brunnen skulle ta allt vatten från en ca 1000 m² stor vändplan utanför grannens tomt.

Brunnsröret var placerat direkt på den fina sand som är underlag för hela Stenö udde där vårt hus ligger. Alltid vid regn översvämmades vår gårdsplan, men vattnet hade vanligen runnit undan 3 – 4 timmar efter att regnet upphört. Då och då behövde dock brunnen slamsugas, vilket alltid skedde efter att jag påkallat slamsugning från kommunen.

Varje gång man slamsög så sög man också bort en försvarlig mängd av den fina sand på vilken brunnsröret vilade och det kom att bildas ett stort hålrum under brunnen, som naturligtvis underminerades, men om detta visste jag då intet. Tursamt upptäckte jag vad som höll på att hända innan hela brunnen fallit ned i underjorden av trycket från bilhjul och när brunnsgallret sjunkit bara ett par cm.

Efter att tåligt ha väntat med att begära en mer permanent åtgärd från kommunen, begärde jag 2006 att man skulle göra något åt kommunens dagvattenbrunn. Där ägnade man en tid till att inom förvaltningen klara ut var ärendet skulle handläggas i den tydligen väldiga förvaltningen. (Det angavs som skäl till att man dröjde med att vidta åtgärder.)

Småningom fyllde man hålrummet med singel, lade en vattengenomsläppande plastduk ovanpå och ställde på denna ett nytt brunnsrör. Jag påpekade för en av mannarna som gjorde jobbet att det knappast skulle förbättra avrinningen, men han förklarade att det var så kommunen gjorde brunnarna där jag bodde. En liten tid senare och efter en regnskur som översvämmat vår gårdsplan ringde jag upp kommunförvaltningen och bad dem komma för att se hur vi hade det.

Efter fem timmar, när vattnet just runnit undan men stod upp till brunnsgallret kom en man. Han sade: ”Ja, jag kan ju bara rapportera”, när jag visade honom hur högt vattnet stått på morgonen och påpekade att det fortfarande inte runnit undan mer än just under brunnsgallret. Vem han skulle rapportera till vet jag inte, men kanske var det tekniska chefen, Lars Stål, och hur teknisk han är vet jag inte. Men han kanske är en i det lilla tjänstemannagäng som sägs sidsteppa politikerna och styr det mesta i kommunen. Jag återkommer till den här problematiken.

Sedan hände ingenting och jag fann mig i mer än två år i sakernas tillstånd, men jag hade börjat fotografera våra översvämningar. Jag förstod ju att jag skulle kunna behöva bildbevis om brunnens usla funktion och att jag skulle behöva lämna en skrivelse som måste registreras och åtgärdas av kommunen

Men så, i maj 2011 fick vi besök av gäster som var på lång bilresa. De parkerade på vår gårdsplan, för att komma in och få kaffe och för att prata lite. Medan vi satt där kom en regnskur, som jag inte märkte och då gästerna lämnade oss blev de tvungna att vada till fotknölarna i vatten för att kunna stiga in i bilen.

Nu ilsknade jag till och det där brevet till kommunen med sju datummärkta bifogade bilder i A4-format kom iväg. När jag skriver detta har jag just läst igenom det gamla brevet och kom osökt att minnas min chef för länge sedan, som en gång sa till mig: ”Du är ju bra på att skriva elaka brev, så du får skriva om detta.”

(Den gången gällde det transportabla radiolänkutrustningar, som inköpts från Kanada av Arméförvaltningen. Signaleringen i varje telefonikanal utfördes enligt någon för oss främmande norm, vilket gjorde att de inte kunde användas i samtrafik med svenska utrustningar. Min chef hade säkert rätt.)

Nu började det hända saker på kommunförvaltningen och jag fick svar som angav att en ny brunn skulle byggas ute vid gatan. ”Gubbarna” som snabbt kom och gjorde det var denna gång från NCC förstod jag och brunnen gjordes denna gång på ett sätt, så att jag kunde tänka mig att den också skulle fungera en tid.

Jag berättade för en av ”gubbarna” hur illa brunnen inne på tomten var byggd och fungerade och efter några dagar kom man och byggde om den. Han hade tydligen självmant talat med någon hos kommunen. Nu kunde jag alldeles tydligt konstatera god service och kunnande från den entreprenör kommunen börjat anlita, NCC Road. Sådana entreprenörer skall vårdas ömt tycker jag, de växer inte på träd.

Förfärande många kommuner har stora problem med sin ledning, inte bara Söderhamn. Skulle man redovisa kommunerna i listor där de graderas efter hur de sköts på politiker- respektive tjänstemannaplanen, så står det helt klart för mig, att Söderhamn skulle hamna bland de sämst skötta i båda listorna.

Men där hamnar också landstingskommunen Gävleborg och allt det här är en väldigt lång historia. Något jag egentligen inte kan ge min syn på i ett blogginlägg av rimlig längd. Det här verkar ändå bli väldigt långt. Ändå är det faktiskt inte på något sätt konstigt

Jag tar i alla fall lite av bakgrunden:

Under första hälften av förra århundradet var landet uppdelat i väldigt många kommuner. 1952 slogs 2 200 kommuner ihop till 800. På 70-talet var vi nere i 278, som idag är 290 sedan några mindre lyckade sammanslagningar åter delats.

Det var för länge sedan lätt att rösta i kommunalval. Väljarna visste vanligen väl vilka de personer de röstade på var, vilka kvalifikationer de hade o.s.v. Valda till kommunalnämnden blev de som människorna hyste respekt för.

Numera är det svårt att föreställa sig vilka ytterst begränsade uppgifter kommuner och landsting för inte så länge sedan hade. Sedan tiden efter andra världskriget och alltså 5 – 6 decennier sedan har de kommunala verksamheterna byggts ut mycket snabbt. Dels genom att kommunerna själva hittar på nya, men framför allt därför att staten fört över mer och mer av sina verksamheter till dem.

Staten d.v.s. riksdag och regering har fört över samhällsuppgifter till landsting och kommuner. Däremot har man behållit ansvaret för transfereringen av mer och mer begränsade resurser från staten till dessa. Det gäller t.ex. skola, äldreomsorg, barnomsorg och sjukvård. Att resurserna för så viktiga samhällsuppgifter börjat tryta, beror i första hand på att politikerna hela tiden hittar på nya medelsbehov.

En stor kommunalisering från senare tid är den av skolan. Den beslutades 1989 i riksdagen, där socialdemokraterna kunde få igenom beslutet med stöd av vänsterpartiet. Det verkställdes 1991 och konsekvenserna har numera framträtt mycket tydligt, genom de så framträdande kvalitativa skillnaderna på utbildningen från kommun till kommun och från skola till skola.

De här problemen i stort ventilerar förre finansministern Kjell-Olof Fält i sin bok Rädda välfärdstaten och den katastrofalt dåliga kvalitén hos våra kommunala politiker behandlas i böcker som Björn Jerkers, Den maktlösa politiken och Hans-Eric Anderssons Storm över Haninge.

Flera kommuner och landsting har numera överlämnat det mesta av sin makt till sina tjänstemän. Helt enkelt därför att politikerna saknar och inte kan tillgodogöra sig erforderliga kunskaper. Politikerna håller hårt på att de fortfarande beslutar om budget, men även det gör de på tjänstemannaförslag, som sällan ändras annat än obetydligt. Det gäller alldeles uppenbart i såväl Söderhamn som Gävleborg.

Samtidigt har det sedan decennier tillbaka blivit allt svårare för de politiska partierna att rekrytera medlemmar. Enda undantaget verkar vara en tid efter det att ett helt nytt parti lyckats etablera sig. (ND, MP, SD.) Det har gått så långt att parti annonserar efter personer villiga att åta sig politiska uppdrag.

Men vad är det egentligen man har att locka med förutom ett oförtjänt högt arvode för ett ytterst litet fåtal och ett numera utbrett politikerförakt?

Så var det kommunens avdelningschefer då, som jag skulle återkomma till. NCC höll på med asfalteringsarbeten på gatan en dag när Anders Uddén kom hem från jobbet. Uddén berättade för en av asfalterarna hur han behövde ”lite” asfalt till sin gård och frågade vad det skulle kosta och hur han skulle betala? Svaret blev 200 kronor och att han kunde betala direkt till personalen från NCC. (Enligt Söderhamns-Kurirens artikel.) Uddén antog budet, men säger sig inte omedelbart ha förstått att han därmed köpte ett s.k. svartjobb.

En stor bild i Kuriren på ”svartjobbet” visar alldeles klart att Uddén har fått en hel del gjort för 200 kronor och jag skulle nog inte ha använt uttrycket ”lite asfalt” för att beskriva den service NCC-gubbarna gav Uddén. En service man nog inte skall tillhandahålla om kommunen Söderhamn är inblandad. Men det är klart, svartjobb är tydligen svartjobb, även om det är löjligt litet såsom ett har hundra kronor för jobb och material.

Summan understiger väl, även dubblerad, ungefär NCC:s kostnader för fakturering och bokföring kanske med ROT-avdrag vid betalning ”i laga ordning”? Fanns det kanske en instruktion från NCC om att mycket små struntjobb kunde tas mot enbart materialersättning som god service till kommunens invånare och med goodwill för NCC?

Det hela handlar om inte mindre än fem liknande ”svartjobb” för en totalkostnad av 1 000 kronor och i ett fall en bit smörgåstårta. Stora affärer tydligen för dem som bestämmer i Söderhamns kommun? Kanske också för skattemyndigheten, där Mellqvist tidigare varit anställd.

Själv har jag från ett tidigt stadium av affärens offentliggörande undrat om det kan vara så att den här chefen i kommunen småningom såg risken för ett avslöjande och tyckte sig se en möjlighet att genom den egna anmälan minska skadeverkningarna för egen del. Det är kanske väl elakt tänkt, men jag påverkas kanske väl negativt av mina tidigare erfarenheter av kommunledningen

Framför groventrén till villan har jag en betongplatta inbäddad i asfalt. Med tiden har det blivit en springa mellan asfalten och betongen och jag hade tänkt fråga NCC då de var här för att bygga om dagvattenbrunnen om jag inte skulle kunna få någon liter asfalt att peta ner i springan. Vilken tur att det inte blev av! Jag hade kanske blivit polisanmäld för stöld från kommunen om det blivit känt?

Nej, allvarligt talat, det tror jag inte. I Kuriren den 29/6 får vi veta att en källa med insyn i härvan säger att prestige och maktstrider inom kommunförvaltningen ligger bakom beslutet att häva kommunens flermiljonsavtal med NCC. Källan vill vara anonym av rädsla för konsekvenser.

Här börjar jag fundera. Efter flyttningen till Söderhamn såg vi då och då bl.a. i insändare klagomål över hur kommunen skötte sina vägar och hur allvarligt det är att eftersätta underhållet av vägarna. De här klagomålen fann inget gehör hos kommuntjänstemännen enligt källan. Men nu lyssnade politikerna på åsikterna och hade kanske egna åsikter. De adderade fem miljoner kronor för beläggningsarbeten till tjänstemännens budget. Miljoner, som väl togs bort på andra ställen?

En del tjänstemän blev svårt trampade på tårna enligt källan och (Min fundering:) kanske försökte de nu på det här sättet ta tillbaka en del av de fem miljonerna?

Efter nio år i Söderhamn och med Ylva Larssonaffären nyss avslutad, har jag ett klart intryck av att kommunförvaltningen här är rena ormboet. Man verkar syssla med inbördes strider och intriger och kompetensen hos en del av chefstjänstemännen tycker jag verkar oroväckande låg.

Jag upplevde själv som kommunpolitiker i opposition för 30-talet år sedan och då ett parti hade makten, att partibok smällde mycket högre än alla akademiska betyg när chefer skulle anställas. Är det möjligen så det är nu i Söderhamn? Kommentar är här välkommen, även om den måste bli anonym, förstår jag.

För mindre än ett halvt år sedan avslöjades en, som jag ser det, betydligt större skandal i kommunens förvaltning. Stadsarkitekten, Ylva Larsson, avskedades under fullständigt groteska former. Söderhamns-Kuriren fann välgrundad anledning att beskriva skeendet i ett antal stora artiklar, som nog sålde bra en tid. Själv skrev jag inte mindre än ett halvdussin inlägg här i bloggen om kommunförvaltningen från den 14 december 2012 t.o.m. den 24 januari 2013 och min läsekrets ökades markant.

Mikael Wallström är fil. dr. i etnologi vid CFL:s forskar- och utvecklingsenhet FoU i Söderhamn. Modern etnologi sysslar mycket med samhällsplanering och han intervjuades av Kirsten Bjerknes från Kuriren den 24 januari i år. Wallström stod i begrepp att starta ett forskningsprojekt om hur man jobbar med samhällsplanering när en översiktsplan skall tas fram. Artikeln fick rubriken De enkla lösningarnas politik.

Utsparkningen av stadsarkitekten, Ylva Larsson, var aktuell vid den tiden och Wallström sa: ”Ylva Larsson ville jobba med medborgardialoger och öppna demokratiprocesser, men det vill inte kommunen ha. I vår forskning var Ylva Larsson en viktig pusselbit för oss, någon vi kunde jobba med.”

Ylva Larsson var ju högt utbildad stadsplanerare och vem som helst förstår att hon då kunde bli besvarlig för lågutbildade tjänstemän som slåss om makt och bara kan driva de enkla lösningarnas politik. Så blir det när ännu mycket mer okunniga politiker av bekvämlighet men också därför att de inser sin oförmåga, lämnar ifrån sig makten. ”Delegerar den” säger de själva ibland.

Enligt Mikael Wallström är det några av de ledande tjänstemännen som styr väldigt mycket. Han berättar om tjänstemän som inte vill kännas vid kritik och försöker ha kontroll över alla beslut som politikerna skall ta. För mig själv är det här inget nytt och definitivt inte helt unikt för Söderhamn.

”Kan du ge något exempel”, frågar intervjuaren dr. Wallström? Wallström berättar omgående om hur hans (och nu citerar jag direkt ur tidningen) utvärdering av Ungdomslyftet behandlades av tjänstemännen.

– Den ansågs vara för kritisk, och det slutade med att kommunchefen skrev ett eget utlåtande och att tjänstemännen plockade bort rådslagen för ungar med problem, utan ett politiskt beslut. Ändå handlar det om frågor som rör alla medborgare i kommunen och som borde diskuteras öppet, säger Mikael Wallström. Slut citat.

Den 28 juni får vi i Kuriren veta att det är fel av kommunen att häva avtalet med NCC, något många tyckt och att NCC kan vidta rättliga åtgärder. (Någon sade vid den tiden till mig att NCC:s bolagsjurister måste ha skrattat på sig, då de såg vad kommunens tjänstemän anklagade NCC för. Tillagt 28/6 2015.)

Den 3 juli och efter all genant uppmärksamhet väljer förvaltningschefen Gunnar Mellqvist att ”tala ut” i Kuriren. ”Det handlar inte bara om svartjobben”, säger han och menar att det är hur NCC representanter hanterat situationen efteråt som är det primära. ”De har inte visat oss hur de skall säkerställa att det inte sker igen. De har gjort för lite, absolut”, säger Gunnar Mellqvist.

Mellqvist anser att NCC självklart i det här läget skulle ha gått ut med en ”kontrollplan” och visat hur man skall komma till rätta med problemet. ”I stället hotar de med att stämma oss”, säger han. Naturligtvis gör de så och det blir vi vanliga medborgare, som i så fall kommer att förlora på affären

Kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam säger som vanligt att politikerna inte haft något att säga till om, eftersom ärendet ligger på tjänstemannanivå. Jag för min del uppfattar detta som rent struntprat. Konsekvenserna av tjänstemännens beslut om uppsägning av avtalet är väl sådana att politikerna mycket väl kan ta tag i ärendet.

Men – i samma nummer av tidningen påpekar NCC Roads att kommunen skjutit innan de ställt några frågor.   TABLÅ!

NCC svarar att kommunen inte ens frågat efter någon plan. Den diskussionen har de inte velat ha med oss. Avtalet sades bara upp. Men enligt NCC arbetar man hårt med värdegrunder och förebyggande arbete med fokus mot svartjobb. ”Vi har massvis med material att visa upp om hur vi arbetar mot svartjobb. Det sätt på vilket företaget tillrättavisat sin personal är fullt tillräckligt.

Två dagar senare, den 5 juli, läser jag så i Kuriren: ”Vi är i princip överens.” Stridigheterna mellan Söderhamns kommun och NCC Roads uppges nästan vara över. I ett pressmeddelande sent den 4 juli uppger representanter för Inköp Gävleborg, Söderhamns kommun och NCC Roads att stridigheterna om det hävda asfalteringsavtalet snart kan vara över. ”Vi för samtal i konstruktiv anda och är i princip överens.”

Så den 9 juli ser jag på TV:s regionala nyheter där det sägs att Inköp Gävleborg och Söderhamns kommun i ett pressmeddelande tar tillbaka hävningen av asfaltbeläggningsavtalet med NCC Roads, då man anser att NCC Roads tagit händelserna med utförda svartarbeten på största allvar. Undertecknare för Söderhamn är chefen för Kultur- och samhällsutvecklingsförvaltningen, Gunnar Mellqvist.

Det är inte så tätt mellan glädjeyttringarna när man är 86 och har väldigt ont här och där. Men då bröt jag ut i ett s.k. ”flatskratt” och menade att Grönköping kunde stoppa upp sig någonstans. Tills jag kom att tänka på vilka konsekvenserna för Söderhamnarna kunnat bli om man inte ändrat sig. Stopp för alla angelägna asfalteringsarbeten i väntan på och under en rättegång, antar jag! Sådant kan dra ut på tiden.

Den 10 juli kom den avslutande artikeln med detaljerna i Kuriren.