Jag beklagar, kära Söderhamnsbor

Pensionärsförbundet SPF valde inte Söderhamn till Sveriges pensionärsvänligaste kommun 2012. Man valde Haninge, som jag alltså härmed gratulerar. Nåja Söderhamn kunde ju inte väljas, eftersom kommunen inte var nominerad och hur skulle den kunnat bli det?

Birgit och jag flyttade 2004 från Haninge till Söderhamn. Det dröjde inte länge innan vi hörde att det kommenterats: ”Söderhamn av alla ställen. Hur kan de flytta dit? De har väl inga rötter där?”

Vi hade faktiskt en del skäl. Enda barnet vi har kvar i Sverige skulle flytta dit och arbetade på SE-banken. Det var vårt starkaste skäl och det som gör att vi trots allt naturligtvis inte ångrar flyttningen. Vi hittade ett idealiskt enplanshus vi ansåg oss kunna bo kvar i till livets slut, så som man numera mera allmänt vill. Det var något vi inte kunde i det obekväma 50-talshus vi hade.

Förutsättningarna i Söderhamn för att kunna bo kvar i huset livet ut undersökte vi inte närmare, vilket ju var dumt. Helt enfaldigt antog vi att de skulle visa sig lika goda som i Haninge, vi hade ju hittat ett idealiskt hus utan trappor.

Vi skulle också få tjugotalet mil kortare väg till vår sportstuga i Lappland. Egentligen inget bra skäl, då jag redan fyllt 77 år och varje besök i stugan kräver god fysik och äventyrslängtan. Det finns inte bilväg ända fram. Att det var sista gången jag genomförde en flyttning av hemmet hade jag insett.

Det dröjde inte länge efter flyttningen förrän vi mötte den s.k. bruksmentaliteten. Med politiker som levde ”ur hand i mun” i väntan på att någon skulle göra något åt kommunens pågående förfall alltsedan nedläggningen av flygflottiljen och Emersons stora fabrik.

Genom en överenskommelse med MP och V styr S verksamheten i Söderhamn. Således är samtliga nämndordförande socialdemokrater. Oppositionen har inte beviljats någon oppositionsrådspost och saknar alltså insyn i verksamheten. Okunniga politiker styr med hjälp av mäktiga tjänstemän.

I Haninge är M största parti och har denna valperiod breddat styrningen till en kraftfull majoritet, så att enbart S och V finns i opposition.

Vi såg inget problem i att vi saknade bekanta i Söderhamn, vi är ju medlemmar i pensionärsförbundet SPF. Återigen mötte vi emellertid bruksmentaliteten. Vi kom från en synnerligen aktiv och trevlig pensionärsförening till en förening som vi snart uppfattade som halvdöd.

Den årliga skriftliga informationen till medlemmarna bestod av ett inbetalningskort för medlemsavgiften och en liten pappersremsa med uppgift om vilka som ingick i styrelsen. Muntlig information gavs vid månadsmötena och uppfattades av dem som inte börjat höra dåligt. Numera har föreningen också en hemsida på Internet, där datorkunniga pensionärer får bättre information. Efter ett par år upptäckte vi att man faktiskt någonstans drev en studiecirkel.

Efter lång tid upptäckte vi också att lite ytterligare information och kallelser ges finstilt under Möten eller Föreningsmeddelanden i Söderhamns-Kuriren. Vi deltog i en hel del trevliga bussutflykter. Dessa ger vi bra betyg, även om det inte finns så mycket att se och uppleva i denna del av landet. Månadsmötena uppfattade vi som bedrövliga.

Väldigt ”långdragna” programpunkter var ofta allsång med några psalmer inlagda och till detta föreningens kör med relativt långt program. Efter ett par tre år slutade vi gå på dessa möten, därför vet vi inte hur de numera förlöper. Märkligt nog har de döpts om till månadsträffar, som inte protokollförs. Detta trots att dagordningen kan vara mycket enkel och knappt märkas bland deltagarna. Nu kan inte föreningen fatta beslut vid träffarna om det skulle behövas, utan kallelse måste gå ut till alla för ett särskilt föreningsmöte.

När vi 2006 av vår gamla SPF-förening inbjöds att delta i en resa till Frankrike och Tyskland (Rehndalen), så accepterade vi med glädje.

Vår tidigare SPF-förening, Runstenen, i Västerhaninge hade och har en omfattande verksamhet med kommunalt stöd som bl.a. ger runt 200 kronor per medlem och år. Mot en hyra av 3 000 kr/månad ställer kommunen en stor representationsvilla till föreningens förfogande. Föreningen hade bildats som lokalförening för småsamhällena Västerhaninge-Tungelsta så sent som 1992 och växte snabbt till idag ca 650 medlemmar.

Studiecirkelverksamheten omfattar årligen uppemot 30 olika verksamheter varav flera med stort antal deltagare t.ex. Tai chi, Square dance o.s.v.

Jag kan här inte låta bli att citera lite av vad som sägs på SPF Söderhamns hemsida om cirkelverksamheten där år 2012:

Studiecirklar

Utöver sångkören och Friskvårdscirkeln har det inte under året varit någon sådan verksamhet. Däremot har det via enkäter och andra kontakter gjorts förfrågningar om intresse. Datastudier och vinprovning fanns det stort intresse kring, men några cirklar kunde inte startas. Kurserna ansågs ha för höga kostnader.

Antingen verkar man här tro att man vid vinprovning vräker i sig av dyra viner, att man måste engagera en kunnig och dyr sommelier eller också är fattigdomen svår i Söderhamn. Vad man behöver är en cirkelledare med lite energi och fantasi. En uppsjö av bra och billiga läroböcker finns och i nödfall kan det räcka med att ledaren disponerar boken.

SPF Runstenen hade, då vi var medlemmar, två cirklar i vinprovning. Vi var under 7 år medlemmar i den ena cirkeln, man blir ju aldrig fullärd. Kostnaden, som varierade med provade viner, låg runt 30 kronor per möte och deltagare. Då ingick kostnaden för vitt bröd, ostar och kex samt ofta päron. Tillval som förhöjer trevnaden. Vinerna har stigit något i pris sedan dess. Den ovan nämnda resan i Rehndalen ordnades av ledaren för dessa cirklar, men resan stod öppen även för andra medlemmar i SPF.

Bra exempel på hur man i Runstenen följer med sin tid är att man på ett tidigt stadium kom igång med en egen expedition, fullt kontorsutrustad med dator och skrivare samt rejäl kopiator. Expeditionen håller öppet måndagar kl 12 – 15. Övrig tid finns telefonsvarare, där man kan lämna frågor och meddelanden.

Redan på 90-talet skaffade man sig 4 persondatorer, efter att tidigare ha lånat en datorsal av skolan en kväll i veckan. Med hjälp av dessa drev man cirklar i datorkunskap och programmen Works, Word, Excel och inte minst släktforskning. Allt oerhört viktigt för dagens pensionärer och föreningens intranät fick snabbt stor betydelse. 2004, samma år vi flyttade till Söderhamn begärde man extraanslag från Haninge kommun för inköp av ytterligare 4 datorer med skrivare och beviljades omgående 60 000 kronor, som helt täckte kostnaden. Sådan framåtsyftning för äldre är tveklöst helt otänkbar i Söderhamn!

Föreningen har en Väntjänst med också andra uppgifter än den rena väntjänsten. Man ordnar resor och halvdagsutflykter för dem som annars inte skulle komma med på sådant. För detta får man särskilda projektbidrag från kommunen. Man driver sedan 1994 ett måndagskafé öppet 12.00 – 15.00 för föreningens medlemmar. Det håller stängt bara två sommarmånader.

Sista torsdagen i varje månad ordnas pubaftnar då många samlas till trevlig samvaro med öl och vin eller kaffe samt tilltugg och varannan torsdag träffas man för sopplunch till en kostnad av 35 kr/person.

Årligen har man en jullunch och en vårlunch lokalt, så att så många som möjligt kan deltaga. Finns en pensionerad krögare i föreningen brukar uppdraget att ordna lunch gå till denne och en kommitté.

Givetvis finns föreningen representerad i Kommunala Pensionärsrådet, KPR, som i Haninge också fungerar. Strax efter att vi flyttat byttes kommunstyrelsens, KS, ordförande ut som ordf. i KPR Söderhamn. Där placerades i stället kommunfullmäktiges ordf. Det visade tydligt att den politiska ledningen här inte vill lyssna på pensionärerna. Då ärendena når KF är i de allra flesta fall beslut redan taget i KS eller resp. nämnd och ordföranden kan egentligen bara informera pensionärerna om redan tagna beslut. Illa!

I mitten av 90-talet föreslog jag att Runstenen skulle ge ut en informativ liten tidning för medlemmarna. Det drogs i styrelsen och naturligtvis tilldelades jag uppdraget att producera tidningen. Kommunen åtog sig att via entreprenör kopiera tidningen i önskat antal ex. och i ett par år producerades den med 10 nummer per år. Det blev ganska jobbigt och antalet nummer per år minskades till fyra. Sidantalet var hela tiden 10. Jag trodde inte att tidningen skulle leva vidare så värst länge sedan jag flyttat, men den utkommer fortfarande med 4 ex. per år. Utdelningen sker delvis genom föreningens utdelarorganisation och i en del fall via Posten.

SPF Runstenens eget radioprogram sänds i Radio Haninge två onsdagar i månaden. Det är klart att vi blev besvikna på SPF Söderhamn!

Haninge kommun har en uppsökande verksamhet. Alla som fyller 75, 80 och 85 år får därigenom veta vad kommunen har att erbjuda dem. När jag fyllt 80 i Söderhamn för 6 år sedan fick jag ett motsvarande besök, men min hustru som är 82 år har aldrig besökts av någon kommunrepresentant. Men hon tar sig ju runt i köket med hjälp av sin rollator.

Vi har våra jämnåriga goda vänner i Haninge som berättar hur de har det. För en tid sedan hörde vi av ett par mycket välbeställda vänner att landtingsrepresentant besökt dem. Efter ett par dagar kom ytterligare en och lät dem kvittera ut var sin rollator, något de inte frågat efter. Jag tvivlar på att något liknande skulle kunna inträffa i Gävleborg?

Haninge kommun firar årligen en Äldredag med särskilda program.

Jag måste citera från ett reportage i tidningen Veteranen om Haninge: Monica Nyholm, SPF-ordförande i Handen (med Haninge centrum) säger: Det här är världens bästa kommun att samarbeta med. De tycker vi är ovärderliga och lyssnar, bryr sig och åtgärdar det vi klagar på – allt från nedfallna träd till att det inte fungerar på något äldreboende. Ingen fråga är för stor, ingen är för liten. Man nästan skäms när man träffar föreningar från andra kommuner. Inga har det så bra som vi.

Vi har också stort ekonomiskt stöd, fortsätter Margaretha Sutton, ordförande i föreningen Runstenen. Bidrag på runt 200 kronor per medlem gör att vi kan erbjuda mängder av aktiviteter, som studiecirklar, caféer, pubkvällar och resor.

Hyllningskören är unison. Enigheten är total om att orsakerna till de goda förhållandena är både organisatoriska – att kommunen har en separat äldreförvaltning med hög status och korta beslutsvägar, och personliga – att de som leder verksamheten är mycket hängivna sina uppgifter.

Äldrenämndens ordförande, folkpartisten Martin Lundqvist, är fantastisk tycker Monica Nyholm. När han kom tänkte man att ”en ung kille, vad i jösse namn ska han göra?”  Men vi gav honom en chans och det är det bästa vi gjort. Han är en riktig eldsjäl.

Den andra, av SPF:arna lika hyllade halvan av äldreomsorgens ledning… Förvaltningschefen Ewa Kardell lägger mer än gärna ut texten om hur viktiga äldrefrågorna är, hur bra verksamheten fungerar i Haninge och hur den skulle kunna bli ännu bättre framöver.

Hon säger: Den stora framtidsfrågan är hur de allt fler äldre ska kunna klara sig själva. Äldreboenden tror jag är på väg ut. 40-talisterna vill bo kvar hemma, … Det kommer att krävas ny teknik och stor flexibilitet från vår sida.

Ewa Kardell återgäldar gärna komplimangerna från SPF:arna. Samarbetet med dem ger hur mycket som helst. 40 % av pensionärerna i Haninge är anslutna till en pensionärsförening, så det vore korkat att inte jobba tillsammans med dem. …

Det Ni, makthavare i Söderhamn!  

I det som idag är Haninge, Väster- och Österhaninge kommuner, bodde 1950 mindre än 10 000 invånare. Mellan 1960 och 1970  ökade invånarantalet från knappt 16 000 till över 48 000, alltså med 300 % på tio år. 1994 hade det blivit 64 000 och är idag ca 78 350.

I slutet av 1980-talet, då Haninge under sina två första decennier varit S-styrd, var kommunen konkursmässig, hade trots de här siffrorna, en tid 2 600 outhyrda hyreslägenheter, den då rikskända s.k. Haningehemsskandalen. Haningehem är ett av två kommunala bostadsföretag i Haninge.

Motiveringen till valet av Haninge som Sveriges äldrevänliga kommun börjar sålunda: Kommunen strävar efter att ligga steget före befintliga krav utifrån lagar, förordningar och regler genom att utveckla nya koncept i samråd med äldre och deras organisationer.

Ska vi ha poliser?

Efter den tragiska olyckan med två omkomna unga bensintjuvar har polisjakten åter dragits igång. Jag menar inte den där polis jagar brottslingar eller misstänkta sådana. Skall polis få försöka fånga brottslingar, eller skall det förbjudas?

Trots viss vana vid klanket på poliserna så snart någon av deras åtgärder går snett, så blev jag överraskad. En av alla dessa ”experter” framträdde direkt i TV och uttalade sig tvärsäkert på ett sätt som mer eller mindre mordanklagade den som beslutat om broöppning.

Jag uppfattar polisens åtgärder som nära nog geniala tills efterklokheten sätter in. Öppnandet av hjulstabron med stoppsignaler och fällda bommar kunde väl inte i brådskan uppfattas som annat än en absolut säker åtgärd för att stoppa flyktbilen?

Man väntar sig knappast att någon skall försöka forcera ett sådant hinder tydligt markerat. Kanske trodde man i flyktbilen att det var fråga om en klaffbro? Att de tyckte sig se att klaffarna ännu inte börjat höjas och chansade på att komma över innan de höjts? Men det är knappast något man i beslutsposition hinner tänka sig innan man fäller bommarna. Det skall ju vara ett säkert sätt att få stopp på trafiken även om man sett James Bond och andra i både bil och på motorcykel hoppa över öppnade klaffbroar på väg att öppnas?

Det är numera i Sverige väldigt svårt att vara polis med uppgift att förhindra brott och fånga brottslingar.

Hur lugnt är det?

Det finns faktiskt en försvarsdebatt, men det är inte många som för den. Svenskarna i gemen bryr sig inte. Tills nyligen har den förts endast i bloggar och någon gång typ insändare från några få kunniga försvarsanställda, militärer och tekniker. Människor med överblick och som har tillgång till information. Information om försvaret sprids ju inte hur som helst, utan man måste hålla en hel del hemligt. Inläggen har också mest kommit från den försvarsvänliga sidan.

En kapten i armén eller marinen vet vanligen föga om flygvapnets olika system för luftbevakning och stridsledning eller vikten av dem och för medelsvensken, som nog inte bryr sig kan den väl bara vara förvirrande.

Samtidigt är det naturligtvis svårt att ha någon åsikt om man saknar kunskaper, men sådant har aldrig besvärat politiker. Ju okunnigare de är desto mer överskattar de sin kunnighet. Detta gäller också de politiker som börjat delta i debatten, trots att de saknar relevant information, t.ex. flertalet av försvarsutskottets ledamöter. Då ska man ha i minnet att försvaret numera är en mycket komplex och ofta närmast ogenomtränglig verksamhet om man inte är direkt involverad.

Dagens försvarsvänner brukar framhålla att modernt försvar består av ett system av system och dessa är väldligt komplexa. Med de kunskaper jag har, skulle jag vilja lägga till system i ytterligare minst en nivå.

Ända in på 2000-talet hade Sverige sådana system, fortifikatoriskt väl skyddade ofta i bergrum. Vårt stridsledningssystem för luftförsvaret var nog en avsevärd tid världens förnämsta. På 60-70-talen hade vi också världens fjärde största flygvapen. Jag var väldigt stolt över vad lilla Sverige kunde prestera och mitt eget bidrag till detta.

Idag vet jag inte vad vi presterar av stridsledning, men jag vet t.ex. att Jas saknar en del önskvärda system för full verkan och nya system utvecklas hela tiden på olika håll i världen. Vi saknar numera många system av system. Tyvärr saknar vi också soldater.

OK! Vi behöver ju inget försvar. Ingen avser inom överskådlig framtid ockupera Sverige och det är sant, men hur lång är överskådlig framtid? Premiärminister Chamberlain drog efter Münchenavtalet slutsatsen att vi hade ”fred under vår tid”. Inget kunde vara felaktigare och kort tid senare var andra världskriget i gång. Har man investerat i ett hem, så bör man väl ha en brandförsäkring. Det behöver kanske inte vara en fullvärdesförsäkring, men Sverige saknar f.n. helt försäkring. Den vi nu har är nämligen försumbar.

Det är bara 68 år sedan hela världen stod i brand och sedan dess har det alltid pågått krig på några håll i världen. Ändå tror många svenskar att vi här är förskonade från fler krig. Man brukar säga att Sverige inte varit i krig de senaste 200 åren. Detta är fel! Sverige har deltagit och deltar f.n. i krig. Exempel är Kongo, Irak, Afghanistan och Libyen.

Det framhålls ibland att människor förr bara intresserade sig för det som var hemmavid. Den egna lilla staden eller byn, mycket beroende på att kommunikationerna var så dåliga. Hur är det då idag? Titta bara runt i Facebook. Det är den egna familjen, Facebook- och Twitter-”vännerna”, den egna lilla världen som intresserar flertalet. Vad som händer där utanför hör och ser man kanske, men man bryr sig inte. Jo kanske, om hur hollywoodfruarna har det?

Krig är något fruktansvärt, men det är ett återkommande fenomen. Man kan upprätthålla ett visst skydd genom att vid en kritisk tidpunkt se till att det kostar mer än det smakar att starta det. Det betyder inte att man i varje ögonblick måste vara rustad till tänderna, men man måste vara så pass rustad att man efter förvarning hinner topprusta. Är många berörda blir man hänvisad till egen produktionsförmåga. Under andra världskriget (WW2) tvingades Sverige bygga upp en sådan förmåga att producera krigsmateriel Jag minns det.

Flertalet av oss verkar tro att krig har blivit humanare. Vi har ju t.ex. alla konventioner, deklarationer och överenskommelser. Mest kända är Haag- och Genèvekonventionerna, men vad de står för vet ett fåtal. Man vet att de finns, men inte vad de står för och i krig blir åtlydandet därefter. Ett exempel: Under WW2 övades bajonettfäktning mot levande krigsfångar. Ett inlägg om krigets lagar skrev jag under militärhistoria den 12 aug. 2009.

Krig har inte blivit humanare, tvärtom. Människan förändras genom evolution oerhört långsamt och någon skillnad mellan 1600-talshjärnan och våra hjärnor idag kan inte påvisas. Avund, hämndbegär, egoism och korruption yttrar sig idag på samma sätt som för mycket länge sedan och tortyr utövas idag inte mindre brutalt.

Krigsmakterna blir för varje dag allt effektivare men också alltmer komplexa, d.v.s. utbildandet av effektiva soldater tar allt längre tid. På många håll möts detta genom att övergå från värnpliktsutbildning till stående förband av yrkessoldater. Detta blir dyrbart, varför försvarsmakterna blir små. Undantag utgör naturligtvis aggressiva stater och sådana med ständigt krigshot. Exempel kan vara Ryssland och Israel.

Israel, utsatt för ständigt krigshot, utbildar sina obligatoriskt värnpliktiga män under 36 månader och kvinnor under 21 månader. Die dummen Sweden utbildade under första decenniet på 2 000-talet en liten del av de värnpliktiga under 3 ½ månad. Ändå kunde de under tiden hemförlovas veckovis då medel saknades till vissa övningsmoment.

16-, 17- och 1900-talen pågick krig över större delen av Europa, men också en del under det mellanliggande 1800-talet. I WW2 var alla europeiska stater utom Sverige, Schweiz, Spanien och Portugal inblandade, men Spanien härjades av ett förödande inbördeskrig och Portugal hade varit på gränsen till ett med militärdiktatur en tid som följd.

Under senare delen av 1600-talet avlöstes luntlåsbössan av flintlåsbössan, som också försågs med bajonett och fick en tredje funktion i närstrid som skjutvapen, klubba och stickvapen och de gamla pikarna försvann.

Luntlåsbössan vägde från 7 kg och uppåt och man behövde en klykkäpp för att stödja den på.  22 tidsödande handgrepp krävdes för att avlossa ett skott om inte krutet blivit vått. Med flintlåsbössan halverades antalet handgrepp, vikten minskades till 4 á 5 kg och gaffelkäpp behövdes inte. En välövad skytt kunde prestera upp till 2 skott i minuten och eldkraften ökades således väsentligt.

Eldhastigheten hos nuvarande eldhandvapen, automatkarbinen är upp till 1 000 skott/min, 17 skott/sek. Magasinet rymmer dock vanligen 30 skott, men byts på ett par sekunder och motståndarna kan i vissa lägen mejas ner, som gräs för en lie.

För att överhoppa alla andra effektiviseringar av det nödvändiga dödandet, så går vi direkt till atom- och vätebomber.

Till detta kommer de biologiska och kemiska stridsmedlen, som inte är några nyheter, men som av den duktiga människan hela tiden vidareutvecklas och platsar väl bland massförstörelsevapnen.

Inte bara skurkstater kan nu förse sig med ABC-vapen (Atom-, Biologiska och Kemiska vapen), som kan radera ut hela städer, ja regioner. Det kan också t.ex. mindre sällskap av ortodoxt och fanatiskt religiösa och kriminella göra. Krigföringen får därmed ett nytt ansikte att visa upp. Ingen kan förneka att hastigt påkommen krigsrisk därmed har ökat och krig har fått nya och dimensioner hemskare än någonsin.

Jag har sökt beskriva risker som Reinfeldt et consortes helt bortser från för att vinna löntagarnas röster i val. Löntagare, som i allmänhet inte bryr sig. Jo, naturligtvis tänker man på den egna standardökningen, vad släkt och vänner har för sig just nu och som redovisas på Facebook för 4711 vänner och  släktingar

Syskonträffen

Jag har problem med att hantera bilder! Det här skulle ingå i mitt förra bidrag om dopträffen. Det blev inte så och jag kommer alltså igen så här.
Kalle är en handlingens man. Jag sa till honom att jag tänkte möblera om vardagsrummet och talade om ungefär hur jag tänkt mig. Kanske lade jag mig sedan för att vila? Jag är ju inte särskilt social numera och har förfärligt dåligt närminne. I alla fall sade Kalle senare: "Är det så här du tänkt dig?" Då hade han redan flyttat om möblerna och det blev precis som jag tänkt. Bra Kalle!
Bild 1: Den flyttade soffgruppen.
Bild 2: Den hiskeliga vasen har fått en ny plats i hörnet intill soffgruppen. Jag tycker den är värd lite respekt. Samma år jag föddes, 1927, fyllde vasen 100 år. Den stod tidigare gömd i hörnet bakom TV:n.
Bild 3: Det stora skåpet behövde Kalle tursamt nog inte flytta.
Bild 4 och 5: De andra två hörnen av vardagsrummet. Särskilt gläder jag mig åt de två mindre tavlorna över byrån, som jag fått av Erik och Rosita. De är från Avanäs, som jag därför dagligen återser, men numera inte kan besöka. Det är utsikter mot Avanäs från "annsia" Avan.

Birgit och hennes syskon

Det har blivit dåligt med bloggandet för min del en tid, men jag kommer nog tillbaka. Jag kan delvis skylla på en del datorproblem, som jag för övrigt fortfarande inte kommit till rätta med.
Birgit, Gudrun och Erik träffades för en tid sedan, då Eriks och Rositas senaste barnbarn Alexander döptes i Storvreta, där föräldrarna Agneta och Ronny bor. Min svåger Kalle och svägerska Rosita var naturligtvis med, medan jag som numera dagligen promenerar till brevlådan och ibland följer med Birgit till ICA tyvärr blev kvar hemma.