Jag skrev i inlägget 13 jan. att jag kanske återkommer om Globaliseringsrådets rapport, som någon i insändare i Kuriren tyckte alla borde läsa. När jag nu gör det, så har jag framför mig ett utskrivet ex. av en av underlagsrapporterna med rubriken Gislaved och Söderhamn – konsten att komma igen när storindustrin flyttat ut av Per Isaksson, ekonomijournalist.
Den omfattar 69 A4-sidor, är självklart högintressant för Söderhamnsbor, jag har läst alltihop två gånger och har den liggande här när jag skriver. Du finner den lätt om du googlar på första orden i rubriken enligt ovan.
I rapporten jämför han hur de två kommunerna klarat av de svårigheter som uppstod p.g.a. globaliseringen kring millennieskiftet då svensk storindustri flyttades ut till lågkostnadsländer. Man valde att titta på dessa två kommuner, eftersom de ytligt sett hade så likartade förutsättningar att klara krisen, som inledningsvis blev svår för båda.
Däremot klarade Gislaved snabbt av det hela och kunde uppvisa låg arbetslöshet och god ekonomi, medan Söderhamn ännu (2013) inte fått ned arbetslösheten nämnvärt och har blivit en utflyttningskommun med kontinuerligt minskande befolkning och dålig ekonomi.
Fram till millennieskiftet dominerades Söderhamn av stora företag, sågverk via bruk i trävarubranschen och maskinföretag, flygflottiljen F 15 (1947-1998), till mastodontfabrik i Ericssonkoncernen. Efter millennieskiftet är emellertid bara Ericsson Components kvar av de stora tillverkarna.
De andra har flyttat eller lagts ned. I själva verket hade industrisysselsättningen halverats från 5 000 till 2 500. Men L M Ericssonfabriken (Ericsson Components) var stor och såg ljust på framtiden. Småföretag fanns, men de sysslar inte med fabrikation, utan i huvudsak i tjänstesektorn.
Ett undantag var och är Söderhamn Ericsson AB med säte och en medelstor fabrik av flera placerad i Söderhamn. Ett företag med goda utsikter, som tillverkar produkter och system för sågverk och med världsvid marknad. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända Söderhamn om också detta fina företag skulle ge sig av.
Staden kompenserades för förlusten av flygflottiljen 1998 genom att delar av ett par statliga myndigheter flyttades till Söderhamn.
Landstingspolitikerna var inte roligare då än nu. Söderhamns fina, väl fungerande sjukhus med Sveriges modernaste och just färdigställda akutavdelning lades ned 1990. Istället byggdes ett nytt sjukhus 3 mil inåt landet i Bollnäs. Ett sjukhus man just nu på förekommen anledning tror att landstingsledningen siktar på att lägga ned, till förmån för ”länssjukhuset” beläget i det långsmala länets sydöstra hörn och så långt från geografiskt centrum man kan komma.
På de stora arbetsplatserna, bruken, utvecklades redan från 1800-talet en bruksmentalitet, som senare överfördes till de stora arbetsplatserna. Den finns kvar än idag, men har överförts till sådant som det lilla samhället, kvarteret, återvändsgatan, föreningen eller studiecirkeln. Det är inte svårt för nykomlingen att känna av den, hur vänliga och hjälpsamma människorna än är.
Människorna är anställda och vill så vara. Går det dåligt för företaget, så väntar man på att ”patronen, disponenten”, numera vd, bolagsstyrelse, stat eller kommun skall göra något åt det. Läggs företaget ned, så skall facket agera och man söker nytt jobb. Javisst, det är en generalisering, men de som gör annorlunda är undantag.
Kommunen, ja hela regionen är sedan storbolagstiden politiskt röd förutom bland lantbrukarna, men de är jämförelsevis få. Per Isaksson nämner inte sådant men väl konsekvenserna av det.
År 2000 sålde Ericsson det enda kvarvarande stora företaget med väldigt många anställda i Söderhamn, fabriken Ericsson Components till Amerikanska Emersons. Framtiden för företaget ansågs ljus och Ericsson fick bra betalt, 7 miljarder kronor. Redan samma år invigs tillkommande lokaler vid f.d. F 15. Man kostar på speciallagt golv för känslig apparatur liksom ny ventilation, men redan i januari 2001 märker man av minskad orderingång. En minskning som visar sig vara bestående.
Bara tre månader senare läggs det första varslet och 260 anställda sägs upp. Sedan följer ytterligare 5 varsel i snabb takt och nedläggningsbeslutet tas redan i oktober 2003. Emerson hade redan i oktober 2001 förberett sig för vad som var på väg. Man hade köpt det kinesiska Huaweis energisystemverksamhet, vilket gav möjlighet att flytta Emersons produktion till den asiatiska lågkostnadskontingenten. Viss verksamhet kunde också flyttas till Slovakien, som inte hämtat sig från 40 år av genomförd socialism.
Regionens stora stad, Gävle, säte för landsting och länsstyrelse fungerar inte alls som motor för regionen och är röd som regionen i övrigt.
I Gislaved är det på ett sätt annorlunda. Gislaved var och är liksom hela regionen borgerligt. Regionen är det s.k. Gnosjöområdet, som främst utgörs av kommunerna Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo. Kärt barn har många namn, GGVV-området är ett annat.
Blir man arbetslös här så kan man söka nytt jobb hos en uppsjö av tillverkare alternativt köpa en robot och börja tillverka själv. Här finns näringslivskluster som kan behöva kompletteras. Det visade sig inte vara något stort problem för företagarna i Gnosjöområdet att skaffa nya uppdragsgivare och nya kunder, men företagens ägare jobbade naturligtvis hårt för detta.
GGVV (begynnelsebokstäverna i kommunnamnen) är också ett av Nutek:s FA-(Funktionell Analys-)områden och här finns mer än 6 500 småföretag med en till hundratalet anställda, många av företagarna verkande inom tillverkningsindustrin. Det finaste man kan vara i området är fabrikör och ju fler anställda desto finare. I Söderhamns FA-område, med även Bollnäs och Ovanåker är fabrikör närmast ett skällsord.
De tillverkande små och medelstora företagen i GGVV drivs vanligen av ägaren, som investerar vinsten i företaget och inte sprider den till aktieägare. Företagen bildar ibland nätverk som samarbetar ibland konkurrerar. Företagen startas ibland genom att en anställd, som utvecklat stor kunnighet, köper sin maskin, till ex. en press eller revolversvarv från sin arbetsgivare och startar en legotillverkning som sedan successivt kan utvidgas.
Kommunerna i området är, men också var, till skillnad från Söderhamn och Gävleborgs kommuner extremt småföretagarvänliga.
Jönköping fungerar till skillnad från Gävle utmärkt som regionmotor. Är lika borgerligt och företagsvänligt som regionen i övrigt och alltså även för Gislaved. Jag går inte närmare in på detta.
I början av 2000-talet finns, precis som i Söderhamn, en stor fabrik, för vilken många av småföretagen också arbetar. Det är den stora tyska däckstillverkaren Continental, som här driver en stor fabrik. 2001 beslutar koncernen att lägga ned fyra fabriker i Europa, bl.a. den i Gislaved.
Man införde målsättningen att minst hälften av produktionen skall förläggas till lågkostnadsregioner. Globaliseringen hade på mycket likartat sätt drabbat två mycket likvärdiga kommuner. Globaliseringsrådet ville veta varför den ena kommunen snabbt kunde komma igen, medan den andra, Söderhamn, inte alls återhämtar sig utan år efter år i stället ser folkmängden minska.
Bland de få ytterligare skillnader mellan de två kommunerna som fanns år 2000 hittar man möjligen några med fördel för Söderhamn. Infrastrukturen är bättre och staden ligger vid E 4. Stockholm ligger på två timmars avstånd. Man har tillgång till ett antal bra export- importhamnar.
Andelen människor med högskoleutbildning är högre i Söderhamn. Statistiker hänger gärna upp sig på sådant, men det är närmast betydelselöst för en ort som Gislaved med små och medelstora företag för tillverkning. Flertalet människor lär så länge de lever och företagsutbildning liksom självstudier kan då ge mer än många gånger undermåliga högskolor. Se t.ex. mitt inlägg tisdagen den 19 april 2011 SKOLBETYG under etiketten Skolpolitik.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta. Per Isakssons egentligen kortfattade och därmed ofullständiga rapport omfattar 69 sidor och jag har här i alla fall tillfört en del.
Söderhamns politiker satsar fel när de nära nog enbart talar och skriver om nya satsningar på besöksnäringar. Söderhamn har ett litet men mycket sevärt flygmuseum, som drivs av pensionärer från den nedlagda flygflottiljen och några flygentusiaster, men fortfarande utvecklas till att bli ännu bättre. Ett par bra sommarrestauranger finns någon mil utanför staden. Något annat som kan locka turister har jag svårt att hitta.
Det talas om orörd lockande natur, Hälsinglands skogar och berg, men hur många lockar de? Dessutom verkar man sikta mot utbyggnad av vidsträckta vindkraftsparker och då blir det fråga om förstörd natur, inte orörd.
Det kan inte vara lätt att här hitta på något som slår så som Jukkasjärvi ishotell gjort, som Åre kabinbana på sin tid åstadkom för Åre som ändå redan hade så goda turistiska lockelser både sommar som vinter.
Erik-Anders, en hälsingegård i Söderhamn, har nyligen förts upp på UNESCO världsarvlista, men jag tvivlar på att det ger någon nämnvärd ström av turister till staden.
Kommunen har alltför länge sökt spela offrets roll och hoppats på statsägd eller statssubventionerad hjälp i stället för att aktivt vara pådrivande för möjlig privat verksamhet.
Ett exempel är här det stora välutrustade flygfältet, som kommunen till höga kostnader ”höll vid liv” i fåfäng väntan på den stora europeiska flygskolan, för vilken många kandidatplatser fanns och där EU-stater skulle enas först om behovet och sedan om platsen. EU-stater som har utomordentligt svårt för att enas om någonting. Under tiden missade politikerna många realistiska utvecklingsmöjligheter för flygplatsen och allt rann till slut i sanden.
Nu står vi där utan flygplats i framtiden och det kommer att bromsa kommunens vidare utveckling. Vissa politiker vill satsa på att ge plats för vindkraft. En kraftkälla som inte kan utvecklas mycket mer. Man kan vinna en del i verkningsgrad genom att göra tornen inne över land ännu högre. Men det ger en hel del både svåra och kostsamma problem. Vindkraften börjar nu också ersättas av sol- och vågkraftteknik, där den tekniska utvecklingen går vidare.
Varför inte i första hand marknadsföra Söderhamn som lämplig ort för industrisektorn? Transporter sker lätt på E 4 både norr- och söderut och hamnarna är långtifrån fullt utnyttjade. Arbetskraft har vi ju och kan ta emot om inte rivningen av flerbostadshus (och kanske sjukhuset) drivs för långt.
Jag har nämnt att Söderhamn och Gävleborg är ”rött”. Det betyder numera egentligen bara att Socialdemokraterna fortfarande har makten runtom i den här bygden. Men ingen vanlig svensk vet längre hur rött (socialistiskt) partiet är. Man har nu under lång tid sökt framställa partiet som ett socialdemokratiskt parti i den absoluta mitten av den på många sätt fåniga vänster- högerskalan. Ungefär som Moderata Samlingspartiet försöker framställa sig som ett parti till vänster om mitten.
Det jag uppfattat som klart i dagens läge, är att moderaterna är nyliberala och att socialdemokrater inte så sällan kan misstänkas vara det. Jag har tidigare redogjort för vad jag tycker om nyliberalismen. Ja, det är illa!
P.S.
I fredagens Söderhamns-Kuriren hade vi en insändare från Mikael Damberg (S och riksdagsgruppens ledare) och de fyra riksdagsledamöterna (S) från Gävleborg, där man säger: ”Under det senaste året har vi socialdemokrater arbetat hårt med att ompröva och utveckla vår politik…” Rubriken är Vi måste öka stödet till småföretag för att få fler jobb. Därmed är det kanske klart att man nu skall vara företagsvänlig. Jag undrar om den förekom, med delvis andra undertecknare, i GGVV lokaltidningar?
Tre andra insändare handlar om hur ytterligt ”skumma” s-politiker vi har i Söderhamn. ”Ruggigt otäckt!”, sägs det bl.a. Jag instämmer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar