Här kommer de tre insändarna

 

 

Klicka på var och en så blir den läsbar.

3 insändare i Söderhamns-Kuriren 18/1

Söderhamns ledning

Måndagen den 10 dec under etiketten Kommunpolitik hade jag ett inlägg med rubriken

Skandalerna duggar tätt i Söderhamns kommunledning. Det som jag där och i ett par därpå följande inlägg redogör för bildar en del av bakgrunden till insändarna ovan. (Efter problem med att visa dem här har jag lagt in dem som nytt inlägg.)

Det är kopior av tre inlägg från vakna medborgare och Söderhamns-Kurirens insändarsida i fredags. Inläggen visar att det finns en del medborgare som liksom jag ser vad som händer och bryr sig – blir oroliga. Det som händer eller inte händer i stadens rådhus är, som ett par av dem säger: ”Ruggigt otäckt!”

”Håll tyst och glöm” är tydligen vad som gäller i rådhuset precis som i landstinget. Jag undrar vilka maktägarna är som nu förbereder sin flytt till lägenheter i stadens absoluta centrum, men med de fria fina ytorna ned mot ån utanför dörren och utsikten över ån, Östra berget, Borgen och ut mot skärgården förbehållen sig själva?

Söderhamn har den röda färgen och bruksmentaliteten kvar

Jag skrev i inlägget 13 jan. att jag kanske återkommer om Globaliseringsrådets rapport, som någon i insändare i Kuriren tyckte alla borde läsa. När jag nu gör det, så har jag framför mig ett utskrivet ex. av en av underlagsrapporterna med rubriken Gislaved och Söderhamn – konsten att komma igen när storindustrin flyttat ut av Per Isaksson, ekonomijournalist.

Den omfattar 69 A4-sidor, är självklart högintressant för Söderhamnsbor, jag har läst alltihop två gånger och har den liggande här när jag skriver. Du finner den lätt om du googlar på första orden i rubriken enligt ovan.

I rapporten jämför han hur de två kommunerna klarat av de svårigheter som uppstod p.g.a. globaliseringen kring millennieskiftet då svensk storindustri flyttades ut till lågkostnadsländer. Man valde att titta på dessa två kommuner, eftersom de ytligt sett hade så likartade förutsättningar att klara krisen, som inledningsvis blev svår för båda.

Däremot klarade Gislaved snabbt av det hela och kunde uppvisa låg arbetslöshet och god ekonomi, medan Söderhamn ännu (2013) inte fått ned arbetslösheten nämnvärt och har blivit en utflyttningskommun med kontinuerligt minskande befolkning och dålig ekonomi.

Fram till millennieskiftet dominerades Söderhamn av stora företag, sågverk via bruk i trävarubranschen och maskinföretag, flygflottiljen F 15 (1947-1998), till mastodontfabrik i Ericssonkoncernen. Efter millennieskiftet är emellertid bara Ericsson Components kvar av de stora tillverkarna.

De andra har flyttat eller lagts ned. I själva verket hade industrisysselsättningen halverats från 5 000 till 2 500. Men L M Ericssonfabriken (Ericsson Components) var stor och såg ljust på framtiden. Småföretag fanns, men de sysslar inte med fabrikation, utan i huvudsak i tjänstesektorn.

Ett undantag var och är Söderhamn Ericsson AB med säte och en medelstor fabrik av flera placerad i Söderhamn. Ett företag med goda utsikter, som tillverkar produkter och system för sågverk och med världsvid marknad. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända Söderhamn om också detta fina företag skulle ge sig av.

Staden kompenserades för förlusten av flygflottiljen 1998 genom att delar av ett par statliga myndigheter flyttades till Söderhamn.

Landstingspolitikerna var inte roligare då än nu. Söderhamns fina, väl fungerande sjukhus med Sveriges modernaste och just färdigställda akutavdelning lades ned 1990. Istället byggdes ett nytt sjukhus 3 mil inåt landet i Bollnäs. Ett sjukhus man just nu på förekommen anledning tror att landstingsledningen siktar på att lägga ned, till förmån för ”länssjukhuset” beläget i det långsmala länets sydöstra hörn och så långt från geografiskt centrum man kan komma.

På de stora arbetsplatserna, bruken, utvecklades redan från 1800-talet en bruksmentalitet, som senare överfördes till de stora arbetsplatserna. Den finns kvar än idag, men har överförts till sådant som det lilla samhället, kvarteret, återvändsgatan, föreningen eller studiecirkeln. Det är inte svårt för nykomlingen att känna av den, hur vänliga och hjälpsamma människorna än är.

Människorna är anställda och vill så vara. Går det dåligt för företaget, så väntar man på att ”patronen, disponenten”, numera vd, bolagsstyrelse, stat eller kommun skall göra något åt det. Läggs företaget ned, så skall facket agera och man söker nytt jobb. Javisst, det är en generalisering, men de som gör annorlunda är undantag.

Kommunen, ja hela regionen är sedan storbolagstiden politiskt röd förutom bland lantbrukarna, men de är jämförelsevis få. Per Isaksson nämner inte sådant men väl konsekvenserna av det.

År 2000 sålde Ericsson det enda kvarvarande stora företaget med väldigt många anställda i Söderhamn, fabriken Ericsson Components till Amerikanska Emersons. Framtiden för företaget ansågs ljus och Ericsson fick bra betalt, 7 miljarder kronor. Redan samma år invigs tillkommande lokaler vid f.d. F 15. Man kostar på speciallagt golv för känslig apparatur liksom ny ventilation, men redan i januari 2001 märker man av minskad orderingång. En minskning som visar sig vara bestående.

Bara tre månader senare läggs det första varslet och 260 anställda sägs upp. Sedan följer ytterligare 5 varsel i snabb takt och nedläggningsbeslutet tas redan i oktober 2003. Emerson hade redan i oktober 2001 förberett sig för vad som var på väg. Man hade köpt det kinesiska Huaweis energisystemverksamhet, vilket gav möjlighet att flytta Emersons produktion till den asiatiska lågkostnadskontingenten. Viss verksamhet kunde också flyttas till Slovakien, som inte hämtat sig från 40 år av genomförd socialism.

Regionens stora stad, Gävle, säte för landsting och länsstyrelse fungerar inte alls som motor för regionen och är röd som regionen i övrigt.

I Gislaved är det på ett sätt annorlunda. Gislaved var och är liksom hela regionen borgerligt. Regionen är det s.k. Gnosjöområdet, som främst utgörs av kommunerna Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo. Kärt barn har många namn, GGVV-området är ett annat.

Blir man arbetslös här så kan man söka nytt jobb hos en uppsjö av tillverkare alternativt köpa en robot och börja tillverka själv. Här finns näringslivskluster som kan behöva kompletteras. Det visade sig inte vara något stort problem för företagarna i Gnosjöområdet att skaffa nya uppdragsgivare och nya kunder, men företagens ägare jobbade naturligtvis hårt för detta.

GGVV (begynnelsebokstäverna i kommunnamnen) är också ett av Nutek:s FA-(Funktionell Analys-)områden och här finns mer än 6 500 småföretag med en till hundratalet anställda, många av företagarna verkande inom tillverkningsindustrin. Det finaste man kan vara i området är fabrikör och ju fler anställda desto finare. I Söderhamns FA-område, med även Bollnäs och Ovanåker är fabrikör närmast ett skällsord.

De tillverkande små och medelstora företagen i GGVV drivs vanligen av ägaren, som investerar vinsten i företaget och inte sprider den till aktieägare. Företagen bildar ibland nätverk som samarbetar ibland konkurrerar. Företagen startas ibland genom att en anställd, som utvecklat stor kunnighet, köper sin maskin, till ex. en press eller revolversvarv från sin arbetsgivare och startar en legotillverkning som sedan successivt kan utvidgas.

Kommunerna i området är, men också var, till skillnad från Söderhamn och Gävleborgs kommuner extremt småföretagarvänliga.

Jönköping fungerar till skillnad från Gävle utmärkt som regionmotor. Är lika borgerligt och företagsvänligt som regionen i övrigt och alltså även för Gislaved. Jag går inte närmare in på detta.

I början av 2000-talet finns, precis som i Söderhamn, en stor fabrik, för vilken många av småföretagen också arbetar. Det är den stora tyska däckstillverkaren Continental, som här driver en stor fabrik. 2001 beslutar koncernen att lägga ned fyra fabriker i Europa, bl.a. den i Gislaved.

Man införde målsättningen att minst hälften av produktionen skall förläggas till lågkostnadsregioner. Globaliseringen hade på mycket likartat sätt drabbat två mycket likvärdiga kommuner. Globaliseringsrådet ville veta varför den ena kommunen snabbt kunde komma igen, medan den andra, Söderhamn, inte alls återhämtar sig utan år efter år i stället ser folkmängden minska.

Bland de få ytterligare skillnader mellan de två kommunerna som fanns år 2000 hittar man möjligen några med fördel för Söderhamn. Infrastrukturen är bättre och staden ligger vid E 4. Stockholm ligger på två timmars avstånd. Man har tillgång till ett antal bra export- importhamnar.

Andelen människor med högskoleutbildning är högre i Söderhamn. Statistiker hänger gärna upp sig på sådant, men det är närmast betydelselöst för en ort som Gislaved med små och medelstora företag för tillverkning. Flertalet människor lär så länge de lever och företagsutbildning liksom självstudier kan då ge mer än många gånger undermåliga högskolor. Se t.ex. mitt inlägg tisdagen den 19 april 2011 SKOLBETYG under etiketten Skolpolitik.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta. Per Isakssons egentligen kortfattade och därmed ofullständiga rapport omfattar 69 sidor och jag har här i alla fall tillfört en del.

Söderhamns politiker satsar fel när de nära nog enbart talar och skriver om nya satsningar på besöksnäringar. Söderhamn har ett litet men mycket sevärt flygmuseum, som drivs av pensionärer från den nedlagda flygflottiljen och några flygentusiaster, men fortfarande utvecklas till att bli ännu bättre. Ett par bra sommarrestauranger finns någon mil utanför staden. Något annat som kan locka turister har jag svårt att hitta.

Det talas om orörd lockande natur, Hälsinglands skogar och berg, men hur många lockar de? Dessutom verkar man sikta mot utbyggnad av vidsträckta vindkraftsparker och då blir det fråga om förstörd natur, inte orörd.

Det kan inte vara lätt att här hitta på något som slår så som Jukkasjärvi ishotell gjort, som Åre kabinbana på sin tid åstadkom för Åre som ändå redan hade så goda turistiska lockelser både sommar som vinter.

Erik-Anders, en hälsingegård i Söderhamn, har nyligen förts upp på UNESCO världsarvlista, men jag tvivlar på att det ger någon nämnvärd ström av turister till staden.

Kommunen har alltför länge sökt spela offrets roll och hoppats på statsägd eller statssubventionerad hjälp i stället för att aktivt vara pådrivande för möjlig privat verksamhet.

 Ett exempel är här det stora välutrustade flygfältet, som kommunen till höga kostnader ”höll vid liv” i fåfäng väntan på den stora europeiska flygskolan, för vilken många kandidatplatser fanns och där EU-stater skulle enas först om behovet och sedan om platsen. EU-stater som har utomordentligt svårt för att enas om någonting. Under tiden missade politikerna många realistiska utvecklingsmöjligheter för flygplatsen och allt rann till slut i sanden.

Nu står vi där utan flygplats i framtiden och det kommer att bromsa kommunens vidare utveckling. Vissa politiker vill satsa på att ge plats för vindkraft. En kraftkälla som inte kan utvecklas mycket mer. Man kan vinna en del i verkningsgrad genom att göra tornen inne över land ännu högre. Men det ger en hel del både svåra och kostsamma problem.  Vindkraften börjar nu också ersättas av sol- och vågkraftteknik, där den tekniska utvecklingen går vidare.

Varför inte i första hand marknadsföra Söderhamn som lämplig ort för industrisektorn? Transporter sker lätt på E 4 både norr- och söderut och hamnarna är långtifrån fullt utnyttjade. Arbetskraft har vi ju och kan ta emot om inte rivningen av flerbostadshus (och kanske sjukhuset) drivs för långt.

Jag har nämnt att Söderhamn och Gävleborg är ”rött”. Det betyder numera egentligen bara att Socialdemokraterna fortfarande har makten runtom i den här bygden. Men ingen vanlig svensk vet längre hur rött (socialistiskt) partiet är. Man har nu under lång tid sökt framställa partiet som ett socialdemokratiskt parti i den absoluta mitten av den på många sätt fåniga vänster- högerskalan. Ungefär som Moderata Samlingspartiet försöker framställa sig som ett parti till vänster om mitten.

Det jag uppfattat som klart i dagens läge, är att moderaterna är nyliberala och att socialdemokrater inte så sällan kan misstänkas vara det. Jag har tidigare redogjort för vad jag tycker om nyliberalismen. Ja, det är illa!

P.S.

I fredagens Söderhamns-Kuriren hade vi en insändare från Mikael Damberg (S och riksdagsgruppens ledare) och de fyra riksdagsledamöterna (S) från Gävleborg, där man säger: ”Under det senaste året har vi socialdemokrater arbetat hårt med att ompröva och utveckla vår politik…” Rubriken är Vi måste öka stödet till småföretag för att få  fler jobb. Därmed är det kanske klart att man nu skall vara företagsvänlig. Jag undrar om den förekom, med delvis andra undertecknare, i GGVV lokaltidningar?

Tre andra insändare handlar om hur ytterligt ”skumma” s-politiker vi har i Söderhamn. ”Ruggigt otäckt!”, sägs det bl.a. Jag instämmer!

Fler bilder

 

 

 

Uppifrån:
Brynns födelsedagstårta.
Man beundrar Älgen från A-C till fam. Jonsson. Killen på bilden är A-L:s kompis, Jack från Australien.
Kostymen från Birgit och mig. "Den ska jag ha när pappa och jag går till jobbet".
Ann-Christin delar ut julklappar.

Söderhamnsgäster

Vår dotter, Ann-Christin, har haft familjen samlad ett par dagar för försenad julklappsutdelning och födelsedagsfirande, Brynn har fyllt 2 år och Aidan är nu 2 månader gammal. Vi samlades hos oss, eftersom Carolyn, A-C:s sonhustru, har pälsdjursallergi, men A-C stod för festmaten, vilket gjorde att jag för ett par dagar återfick min förlorade aptit. Jag gick ned 13 kilo under 2012.
Mitt nya barnbarnsbarn har tre förnamn: Aidan Bertil Hatton.

Söderhamn är tyvärr bortom hjälp

Alla lokaltidningar har en insändarsida och det är bra. Man bör emellertid ha en god portion humor för att kunna uppskatta det bisarra i vad som där ofta skrivs även av människor med gymnasieutbildning och högskolebehörighet.

Jag skulle kasta förra lördagens Kurir. Den låg där med insändarsidan utåt och jag läste ”Våga vägra vara gnällig.” Insändaren börjar med att bygget av en stor arena säkert skulle kunna vara en del i något som skapar befolkningsökning. Sedan påstås den största bristen hos Söderhamnsborna vara gnälligheten. Kunde vi bara leva upp till rubriken, prata varmt och positivt om Hälsingland och i synnerhet om Söderhamn så kommer det att skapa nyfikenhet och eventuellt inflyttning.

Om Hälsingland och hälsingarna pratar och skriver jag gärna och positivt, men hur skulle jag kunna tala varmt om Söderhamn med dess kommunledning? Det vore bedrägligt beteende. Jag vill absolut inte lura någon att flytta till ett Söderhamn under avveckling.

Insändaren slutar med en slutsats: ”Varför engagerar inte man sig i politiken i stället för att gnälla på politikerna i tidningen alternativt bygger en arena själv och hyr ut till kommunen?” Här kan man välja mellan skratt, gråt eller både och. Jag skrattar men gråter inombords.

Jag, och många andra Söderhamnare är för gammal för att åter engagera mig som politiker, men inte för att skriva vad jag tycker om dem. Jag är säker på att ingen bank i världen eller penningmagnat med förståndet i behåll satsar vad arenabygget och dess drift skulle kosta. Kanske gör våra politiker det?

Till vår f.d. och troligen alltför skickliga stadsarkitekt skall de nu av skattemedel och utan gentjänst betala 17 månadslöner. Det lär väl negativt påverka t.ex. vår äldreomsorg, men är kanske inget som bekymrar hennes f.d. chef?

En annan insändare i samma nr av Kuriren har rubriken ”Söderhamn har det SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) efterlyser”. Därefter redogörs för vad SKL efterlyser, men som Söderhamn saknar. Insändaren slutar med: ”Framtidskommissionens utredning bör läsas och betänkas av alla intresserade. Jag kanske återkommer om Framtidskommissionens utredning, som behandlar frågan om varför stor företagsnedläggning inte kompenseras lika lätt i Söderhamn som i Gislaved?

Lite mer 2012

Under året kunde man se en ”ny” supernova i Stora Björnens stjärnbild. En supernova är en exploderande stjärna och vår sol är en stjärna. Ny och ny förresten – den här supernovan blev till för ca 21 miljoner år sedan och ljuset från explosionen har nu nått oss på jorden. ”Ska det verkligen behöva ta så lång tid”, sa en av Berglins damer.

Det är inte särskilt ofta vi kan se ”nya” supernovor på jorden och det skall vi vara tacksamma för. Sedan vi började att i skrift notera den här typen av händelser för tusentalet år sedan har inte särskilt många supernovor setts. Den föregående kunde vi se fr.o.m. 1987. I vår galax, Vintergatan, hittar astronomerna nya supernovor med sådär 50 till ett par hundra års mellanrum.

Det här är i alla fall en sådan händelse som får en funderande människa att tänka till.

Den 19 september och den 1 oktober 2009 tänkte jag till i ett par inlägg här under Tro och vetande. Rubrikerna var Fossil. En astronaut och kreationism respektive Att vara eller … Båda inläggen är läsvärda om jag får säga det själv. Det som den gången fick mig att tänka till och skriva var nog ett framträdande i TV av astronauten Christer Fuglesang om jag minns rätt.

Jag tänker nog till varje gång jag hör namnet Christer Fuglesang. Har du tänkt på att han förutom astronaut, som rört sig utanför en av universums himlakroppar, är docent i partikelfysik. Där studerar han en struktur som påminner om universum och i huvudsak består av tomrum. Finns det fler sådana strukturer? Är våra himlakroppar någon sorts kvantpartiklar i en för oss okänd struktur i något som är oändligt?

De här minsta partiklarna vi känner till ser emellertid inte ut att likna något annat vi känner till. Deras egenskaper är också högst speciella. Fotonen, en av dem, är som andra kraftbärande elementarpartiklar i någon mån immateriell. Den har en energi, en frekvens, och en rörelsemängd, men massa, storlek och läge kan inte definieras på ett meningsfullt sätt.

Det närmaste man kan komma är säga att fotonen fyller ut hela det rum den kan finnas i, och man kan ge den en ekvivalent massa i form av ren rörelseenergi enligt formeln E = mc². Fotonen kan aldrig vara i vila och saknar således vilomassa. Man kan säga att fotoner kan staplas på varandra och det finns alltså ingen gräns för hur många fotoner som får plats i ett rum. Här finns plats för abstrakt tänkande eller vad tycker du?

När jag blev ingenjör 1952 hade man just lyckats fotografera den kortlivade mezonen, en annan av elementarpartiklarna. En bild som påminde om en av himlavalvets meteorer tagen från jorden. Jag fick börja jobba med fotoner utan att egentligen då veta det, eller elektromagnetisk vågutbredning, där fotonen är bäraren av energin. Något som kom att förgylla yrkesutövningen för mig, som tillsammans med andra uppgifter gjorde arbetet så intressant.

En supernova är en explosion som jag inte har något ord för, en av de våldsammaste händelserna man kan tänka sig i universum. Oerhörda mängder energi lämnar stjärnan, oerhörda mängder annat, gasmassor och strålning. Under en tid kan den stråla ljus hundra miljarder gånger starkare än vår sol, eller om man så vill ofattbart starkare. Något som kan motsvara ljusstrålningen från en hel galax.

Många supernovor kan dock inte observeras p.g.a. utskickat stoft och gaser. Skulle en supernova inträffa inom ett avstånd av sådär 100 – 200 ljusår från jorden kan det betyda jordens undergång. Enligt astronomerna finns dock inga tecken på någon supernova inom det området på mycket lång tid.

Vår sol och jorden då?

I så där 5 miljarder år har vår sol lyst och kommer kanske att lysa i lika många år till. Energiproduktionen kommer emellertid att öka och om kanske 1 miljard år tror man att värmeutstrålningen får Jordens hav att koka bort. Klimatet kommer att likna det på Venus idag. Efter ytterligare 4 miljarder år, när vätet är på upphällningen, kommer solen att börja förbränna sitt helium.

Solen kommer att svälla upp till en röd jätte, kanske 250 gånger nuvarande storlek. De inre planeterna, Merkurius och Venus kommer att slukas. Jordens atmosfär försvinner och värmen får bergen att smälta. Totalt gör dock solen en förlust av materia och dess dragningskraft minskar. Jorden i sin bana kommer ändå att bromsas upp, och även den kommer att slukas av den röda jätten..

Men då har människorna, trots allt motstånd mot avancerad forskning, antingen hittat ett nytt hem i universum eller också är vi helt försvunna.