Vindkraftsgrälet fortsätter

Den högra bilden visar isbildning i ett av "mina" radiolänktorn i Övre Norrland

Vindkraftsgrälet fortsätter

För några dagar sedan kom tidningen Ingenjören från mitt fackförbund. Två artiklar fångade direkt mitt intresse. Den ena handlade om solkraft från Nordafrika, som främst hämmas av politisk/religiös instabilitet i området, men också av att Europas kraftnät i dag inte klarar att överföra el från förnybar el och att elöverföring på långa sträckor kräver kablar som klarar mer än dagens 320 000 volt. De två senare problemen gäller i än högre grad vindkraft från norra Norrland.

Den andra artikeln är ett antal intervjuer med intressenter till den jättevindpark (1 101 vindkraftverk på ca 15 % av Piteås yta (500 kvadratkilometer) och en av världens största), som sedan några år planerats, men nyligen har överklagats av Naturvårdsverket. En intressent är Piteå kommun, som ser nya jobb (1 000 under byggfasen och 500 därefter) och investeringar till kommunen. Svensk ekonomi liksom elkundernas blir då av mindre intresse. Övriga intressenter är det tysksvenska Svevind och den tyska vindkraftsjätten Enercon

Var svenske miljöministern står vet jag inte, men när avtalet mellan Svevind och Enercon för några år sedan undertecknats var han på plats och invigningstalade om hur bra vindkraftssatsningen är. Sedan har allt t.v. gått i stå. 60 mil skogsbilväg för mycket tunga och långasträckta transportfordon borde ha varit igång, liksom betongfabriken för nedre torndelen och de jättelika fundamenten i armerad betong. I år borde 130 verk byggas för att hinna färdigt till 2021 och enligt plan. Betongfabriken liksom den stora grustäkten ”borde ” åtminstone ha påbörjats

Områdets fritidshusägare vill inte få sitt fritidsparadis förstört av någon sorts Jurassic (vind)kraftspark och motståndet från övriga svenskar växer när man informeras om vad det hela betyder för deras ekonomi och vår natur.

Motståndet mot byggandet av vindkraftsparker ökar stadigt. I Koler i Piteå bildades 2007 en lokalförening av Svenskt Landskapsskydd. De har en mycket informativ hemsida, som du hitttar på kolerbygdenslandskapsskydd.se. Där finns mycket att beta av för den som vill veta mera om vindkraftens konsekvenser.

Det finns dock ortsbor som tydligen är beredda att offra vad som helst för att dra arbetstillfällen till bygden. En av dem säger: ”Om vi tröttnar på vindkraften kan vi faktiskt montera ned den och plocka bort verken om det behövs.” Hon är tydligen obotlig optimist.

Varje verk behöver en grusad anläggningsyta på ca 3 000 kvadratmeter Den skall klara mycket tynga transporter och enbart för att få ihop byggkranen på plats behövs en bortåt 150 m lång raksträcka av bred väg från verket. Särskilt vintertid är det inte riskfritt att vistas inom några hundra meter p.g.a. att isstycken som lossnar från rotorbladen kan slungas iväg flera hundratals meter. Jag påminner mig den gamla damen som bodde ensam i sin stuga en bit från Kirunavaara och vaknade av att ett stort isstycke i hård blåst lossnat från TV-masten på fjället och slog igenom stugans tak. Lyckligtvis var hon inte i vägen. Eller då ett blad från ett verk på Gotland lossnade och landade bara 40 meter från masten. Sådana blad kommer i Piteåprojektet att väga 50 – 60 ton.

Fundamenten i armerad betong till masterna kommer att ha en vikt av ca 1 000 ton och vara förlagda strax under markytan. ”Plocka bort?” Någon som vet vad som händer om ägaren, kraftbolaget, småningom går i konkurs?

Vem finner något vettigt i att tillverka elkraft för att sedan transportera den 150 – 200 mil för att finna användare? Jo tillverkare av vindkraftverk, men några sådana finns inte i Sverige. SKF och ABB tillverkar vissa delar av dem. De stora tillverkarna med färdiga systemlösningar finns i Tyskland, Spanien och Danmark, men där visar marknaden tecken på mättnad.

Lösningen är lobbying bland förhoppningsvis i huvudsak normalbegåvade svenska riksdagsledamöter och kommunpolitiker. Högintelligenta, varav några kanske ändå finns i Sveriges riksdag, kan nog ses som neutraliserade genom tro på dogmer eller intensivlobbying.

Fullt utbyggd har man tänkt sig att verken från vindkraftsjätten Enercon skall kunna ge 8 till 12 terawattimmar per år. Verkligheten torde alltså ligga kring 8 terawattimmar. Medelvinden i området har visat sig ligga på 7 m/sek och minimikravet för stora vindkraftverk har sagts vara 6,5 m/sek.

Ett skolexempel på hur lobbying kan bedrivas ges i Ingenjörens artikel. Det är en av männen på Svevinds huvudkontor, Mikael Kyrk som intervjuas:

Och han vägrar att placera sig själv på skalan mellan miljömuppar och kärnkraftskramare. Han tycker argumenten mot investeringar i vindkraft är absurda.


- Skulle vi resonera så när det gäller annan industri så skulle vi bara bryta så mycket järnmalm att det räcker till svenskarnas behov och sedan låta bli resten. Energi är ju en exportvara som alla andra.


Och hela världen har behov av förnybar energi. Ska vi då låta bli att exploatera vår bara för att vi har tillräckligt för närvarande. Vi har stora ytor och vi kan riva verken och plantera skog igen om vi inte vill använda dem. Någon gång i framtiden kanske fusionskraften kommer och räddar oss. Men det har inte hänt än.

Man häpnar. Hur okunniga tror han att vi är? För några år sedan lades svenska gruvor ned p.g.a. olönsamhet. Sedan började malmpriserna raka i höjden och gruvdrift, inte bara järnmalmsbrytning är åter mycket lönsam. Gamla nedlagda gruvor tas åter i drift, malmletningen har högkonjunktur liksom gruvdriften. Vi exporterar alltså numera malm därför att vi kan göra det med god lönsamhet. Vindkraft exporteras med förlust för svenskarna, men kraftleverantörerna kompenseras åtminstone delvis genom elcertifikaten finansierade genom att vi betalar mer för elen än vad vi egentligen skulle behöva.

Att det är så lätt att ta bort vindkraftverken den dag vi önskar och återplantera skog är rent struntprat, vilket torde framgå av det tidigare skrivna.

Vindkraft bör produceras så nära förbrukarna som möjligt och definitivt inte i norra Sverige.