God fortsättning och Gott Nytt År!


Från både Birgit och mig.

Mitt bloggande såväl som mitt mailande har legat nere en tid, men nu skall det väl komma igång så sakteliga.

Några dagar före Jul kom jag mig äntligen för att uppsöka min läkare. Tanken att göra så hade funnits en längre tid, men jag tyckte mig ha annat att göra, som inte blev gjort. – Pissdålig ork helt enkelt! Blodförsörjningen verkade inte nå ut till extremiteternas yttre delar och Birgit började nämna min svällande kalaskula, trots att matlusten inte varit den vanliga under lång tid.

För ett drygt år sedan upptäckte jag själv att jag hade för mycket vätska i kroppen (anklarna hade börjat svullna). Jag blev tvungen att övertala min läkare om att ge mig en remiss till lungröntgen. Den visade mycket riktigt att där fanns vätska. Jag fick dosen 60 mg Furosemid dagligen, men ingen kompensation för Kaliumförlust som då följer. Jag bytte husläkare, men har inte sökt honom i det här ärendet förrän nu.

Min nye läkare klämde och kände och tog ett EKG, som visade att katastrofen var nära med ordentlig hjärtsvikt. Hjärtat hade svårt att pumpa med en massa vätska som tryckte på. Taxi direkt till Hjärtintensiven i Bollnäs var beskedet.

Strax före kl 17 kom vi till sjukhuset. Det blev en hel del väntan. Så småningom fördes vi, Birgit var med, till medicinakuten. Ny väntan i undersökningsrum och ny undersökning och EKG. Klockan hade hunnit bli över ett innan jag fick beskedet att jag skulle läggas in på Hjärtintensivavdelningen, HIA. En sköterska beställde taxi hem åt Birgit. Den resan blev faktiskt billigare än vi gissat, ”bara” 1 200 kr.

När jag äntligen kom in på HIA vet jag inte, men det blev en säng bland fyra andra i korridoren, men mitt emot en toalett och så trådlös EKG-anslutning till övervakande personal. Jag fick ganska omgående en ”mastig” spruta vätskedrivande lösning intravenöst sedan jag bytt till pyjamas. Sedan slocknade den trötta patienten.

Småningom purrades jag av en sköterska, som ville kolla läget. Det var genomblött. Hon tog mina pyjamasbyxor och kalsonger och sade: ”De här tvättar jag, du får tillbaka dem i morgon bitti rena och torra.” Jag fick nya byxor, kalsonger och en ny blöja placerade hon på plats.

Någon skärm framför sängen var inte att tänka på i den smala korridoren och jag minns inte att belysningen där någonsin tonades ned.

I tre dygn låg jag så, varefter jag fick en lite bättre plats i korridoren, där en skärm också kunde sättas upp. Sista natten fick jag dela rum med en mycket sympatisk gammal sjöman, liksom jag bosatt i Sandarne. Där hade just en råtalloljecistern just sprungit läck och några hundra kubikmeter olja hamnat i havsviken till de strandboendes stora förtvivlan.

Själv hade jag lämnat ifrån mig 5 – 6 liter kroppsvätska under de tre första dagarna på sjukhuset och hjärtat pumpade lättare. Birgit har observerat att kulmagen minskat i omfång. Nu väger jag mig varje dag och viktminskningen fortsätter trots god aptit, julmat och dryck.

På eftermiddagen dagen före Julaftonen kom jag hem igen, för att vinka av våra julgäster. Dotterson med hustru och barnbarnsbarnet, Brynn. Mamman, Carolyn kommer från England. Det var kärt Julbesök, som jag tyvärr till största delen missade.

Så några slutliga kommentarer till den här tiden och Julhelgen: Överläkaren vid HIA i Bollnäs är en mycket sympatisk dansk läkare men ingen förstår vad han säger, varken personal eller patienter. Underläkaren är en trevlig ryska, lättare att förstå eftersom hon talar begriplig svenska. All personal på HIA som jag kom i kontakt med var proffsig, alltid vänlig och hjälpsam. Hur kan de? Med de hopplösa landstingspolitiker och tjänstemän, som från Gävle verkar sabotera verksamheten i Hälsingland.

Hemkommen på julaftonen hade jag en del kontakter jag borde ta, brev att besvara o.s.v. Det får bli så småningom. Jag hade tre julklappsböcker att ta itu med. När jag börjat läsa ”Midvintermörker” av Lars Wilderäng, så fanns inte utrymme för någon annan verksamhet. Detsamma gäller Anders Jallais böcker. Samtidigt skall jag försöka planera/fördela intaget av 30 tabletter av 16 olika slag över min vakna tid och inte glömma en till två inhalationer morgon och kväll. Apotekets doseringsask har alldeles för små och få fack, vilket krånglar till det hela för en gubbe med knaggligt närminne.

Nu har jag i alla fall presterat ett livstecken.

Försvarsministerns blogg igen

Rubriken till försvarsministerns blogg den 27 nov. var: ”Sveriges reform i linje med omvärldens reformer.” Jag visste, och vet fortfarande inte om man skall skratta eller gråta åt eländet?

En del kan säkert skratta, men många gråter säkert. Han säger att försvaret är under omorganisation, men ingen vet egentligen riktigt hur, när, till vad och vilket försvar? Har den anställde en egen uppfattning och framför den riskerar han eller hon tydligen uppsägning per SMS och en del personal behöver sägas upp, men desto fler anställas.

Försvaret är under omorganisering säger han. Vilket försvar? Det svenska försvaret lades ned i det allra närmaste fullständigt under 90- och början av 20-hundratalet. Man sade att ett nytt försvar skulle se dagens ljus 2004 (IO 2004) efter en strategisk time out. Det ljus som då syntes i tunneln var ett ankommande tåg och i tunneln stod vi.

Redan på 80-talet hade försvaret en massa övertaliga överstelöjtnanter, som bland andra vi i materielverket skulle försöka sysselsätta, vilket inte var helt lätt. Tidigare pensionerades flertalet officerare som kaptener, möjligen med majors avsked. Nu skulle många helst pensioneras som överstelöjtnanter. Det blev inflation i befälsgrader. Furirer blev fänrikar, överfurirer blev löjtnanter, sergeanter och fanjunkare blev kaptener, kaptener majorer, majorer blev överstelöjtnanter och riktiga överstelöjtnanter blev förbannade.

Man gjorde en anpassning till internationella förhållanden hette det. Just nu gör man en ny anpassning till (närmast oförändrade) internationella förhållanden. Denna gång genom att återgå till det gamla systemet med underofficerare och underbefäl (en gång ryggraden i svenskt försvar), men kallar dem specialistofficerare. Tyvärr följde nya problem med misstanke om ovilja till omgalonering och andra komplikationer. Vad tycker en kapten om att plötsligt vara fanjunkare igen? Nu har tydligen omgaloneringen gjorts frivillig och ÖB skall fundera på saken tills i april nästa år. ÖB har mycket att fundera över, men har väl fortfarande många överstelöjtnanter, som kan sköta funderandet kanske tillsammans med facket?

Åter till ämnet, som ju var ”tomhylsans” blogg: ”Försvarsreformer tar tid”, säger han. ”För Tyskland, som samtidigt som Sverige reformerar försvaret och dessutom i mycket näraliggande riktning, beräknas det ta 5-8 år. Precis som för Sverige alltså. (Sic!) Ingen reform startar med ett blankt papper, utan tvärtom med sedan länge etablerade strukturer.” Var får han allt ifrån? Har tyskarna verkligen skrotat sitt försvar, eller gjorde inte vi det för 10-15 år sedan? Jag undantar att svenska flygvapnet bibehållit en viss förmåga till incidentberedskap och att vi har några ubåtar, som kan verka. Vi lär t.o.m. under en tid ha hjälpt Baltikum med ett flygplan i incientberedskap där.

Vidare skriver han: ”IO14 ska bestå av 50.000 soldater. Den nya tyska insatsorganisationen kommer att bli ca 185.000 man, den polska ungefär 95.000 och den brittiska litet mindre än den tyska. Sverige avviker alltså inte.”

Jag antar att han inte vet vad det är han jämför. Skulle t.ex. Sverige ha samma antal soldater per ytenhet som Tyskland, så skulle Sverige ha 233 000 man. Tyskland, liksom de andra, är dessutom med i NATO, vilket Sverige inte är och skyddas garanterat av amerikansk trupp med amerikanska robotar och missiler. Mer relevanta jämförelser vore Finland, som snabbt kan mobilisera drygt 300 000 man eller det pyttelilla Schweiz, som ännu snabbare kan få 200 000 soldater på fötter.

Finland finns liksom Sverige i Afghanistan och har ett vassare stridsflygplan, F-18.

”KFÖ-er genomförs nu över hela landet och ÖBs inriktning är att öva på högre nivåer”, skriver försvarsministern. Det är ju en bra inriktning, men det lär dröja länge innan den kan förverkligas. För att verkligen öva högre nivåer måste man väl ändå disponera högre nivåer och ÖB:s ständigt återkommande medelsbrist gör gång på gång att ÖB annonserar inställda övningar.

Försvarsministern verkar tro att ”omorganisationen” av försvaret blir klar år 2014. ÖB verkar tro att den kanske kan klaras till 2019. 5-8 år! Ha!

Samsynen bland politiker när det gäller försvaret är tämligen bred menar han också och har ganska rätt. Det är i duman man hör om revansch och upprustning. Flertalet EU-stater verkar räkna med att försvaras av andra EU-stater med lika dåligt utgångsläge som Sverige.

Vi är inte så väldigt många som minns läget 1939, då vi ändå förvarnats tiotalet år tidigare. Då vi i Sverige bl.a. började militärutbilda 14-åringar. Jag var en av dem och en del fysiskt tidigutvecklade lyckades komma med i ungdomslandstormen redan före 14-årsdagen. 15 år gammal och under Påsklovet vinterutbildades jag under en vecka i Ånn och alltså den jämtländska fjällvärlden. I övrigt skedde utbildningen i mitt fall kvällar, helger och skollov vid I 5 i Östersund. Av Östersunds garnison finns inget kvar naturligtvis. Idag jämrar man sig med all rätt om afrikanska barnsoldater i 14-15-årsåldern.

”Tomhylsan” och de andra politikerna tror helt klart att den s.k. återtagningen klaras av på några få år. Inget kan vara mer felaktigt.

Nu lovar jag att inte skriva mer om det här eländet på ett tag. Det finns så mycket annat elände orsakat av våra politiker att beskriva.

Spaningaradar PS 860/T

En ny dag i försvarspolitiken

(Forts. fr. föreg. inlägg.)

Det har länge varit klart att Sverige måste välja väg för hur luftförsvaret och stridsflyget skall utvecklas de närmaste tre decennierna. Därmed är det också klart att det snarast möjligt erfordras en ny luftförsvarsutredning. Den senaste utredningen tillsattes 1967 och avlämnade sitt betänkande till ÖB två år senare, i februari 1970 (LFU 67).

Följderna av LFU 67 var många, t.ex. att strilradaranläggning PS 860 anskaffades och installerades under 80-90-talet. Den är transportabel mellan fortifikatoriskt förberedda berganläggningar och även fortifikatoriskt oskyddade platser. Innan jag slutade vid FMV på 90-talet hade jag många gånger imponerats av vad vi lyckats åstadkomma.

PS 860 var inte minst imponerande. En decimetertjock pansarlucka öppnar sig i berget och upp ur en silo kommer ganska snabbt en stor kvadratisk radarantenn i toppen av ett tjugotal meter högt fackverkstorn Den tredimensionella radarn börjar omedelbart arbeta. Indikeras ett hot, så sänks antennen åter ned och andra radarstationer får ta vid. PS 860 behöver numera ersättas av något ännu bättre!

Luftförsvarsutredning ja! Det verkar som om Alliansens högsta höna i försvarsutskottet, ”försvarsexperten” Cecilia Widegren (M), tror att en sådan skall utföras av okunniga politiker? Hon har nämligen sagt: ”Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det.”

Hon har naturligtvis helt rätt i att det skulle bli rappakalja av det hela om bara våra politiker tycker till i frågan. En luftförsvarsutredning skall naturligtvis engagera berörda långt utanför både politiska församlingar och försvarsmakt. Luftförsvaret, liksom försvaret över huvud taget, skall skydda så många och så mycket som måste komma till tals i sammanhanget och kan inte överblicka särskilt lång tid framöver. Det är 44 år sedan den senaste, sedan många år totalt utspelade utredningen, gällande de då närmaste trettio åren tillsattes och nu menar våra duktiga politiker, att en ny utredning skall gälla tiden efter 2040! Vi får väl innerligt hoppas att damerna i försvarsutskottet kan spå i kaffesump. Jag är helt säker på att Försvarsmakten inte kan det.
Det blir nog mer om detta i kommande inlägg.

En dag i försvarspolitiken

Rubriken är hämtad från Claes Arvidssons blänkare i SvD i fredags. Där påpekas att S och MP först sade nej till regeringens propå om svenskt ansvar för Nordic Battle Group 2014, men nu säger ja till ledningsansvaret 2015. Samtidigt skall EU:s krishantering ses över och kanske riktas mot humanitära insatser. Jag undrar så, vad annat kan EU:s krishantering riktas emot, inte krig väl?

Regeringen har stenhårt sagt nej till en nödvändig luftförsvarsutredning, men säger nu ja till vad den samlade oppositionen (majoriteten) bestämt. En luftförsvarsutredning skall göras, men Gripensystemet (JAS) skall vara kravställande. Idyllen får inte ifrågasättas och utredningen skall omfatta tiden efter 2040!

Hur många ”experter” förutsade 1959 att amerikaner tio år senare (20 juli 1969) skulle vandra omkring på månen och sedan återvända till jorden? Vid det fjärde besöket på kort tid åka omkring på månen i terrängbil? Vid det andra besöket utföra en precisionslandning? Den 25 maj 1961 meddelade John F. Kennedy den amerikanska kongressen om beslutet att besöka månen. I juli1967 genomfördes det och vi fick i TV direktbilder, alltså nära nog i realtid, med en fördröjning i huvudsak orsakad av överföringshastigheten, 299 792 458 m/s. 1972 hade 6 besök på månen genomförts, det sista med en geolog deltagande.

Det beslut våra riksdagsledamöter förväntas ta är närmast löjligt, fånigt eller vad man nu kan hitta på. Kanske tror en majoritet i riksdagen att man kan sia om tiden efter 2040, att partiet kan tala om hur man skall rösta i frågan när den kommer upp? Den senaste luftförsvarsutredningen presenterades 1967 och efter den arbetade jag sedan i 26 år och Sverige hade antagligen världens mest genomtänkta och effektiva luftförsvarssystem. Det var inte bara min förtjänst!

Sedan kom den misslyckade ”time outen”, man skulle ha all materiel i ett centralförråd, som visade sig för litet. Man började ”mellanlagra”, körde omkring materiel tills ingen visste var den fanns. Våra leverantörer fortsatte leverera beställd materiel, som vi inte behövde och som vi sålde vidare billigt eller skrotade. Det hela blev väldigt dyrbart och fåglar började bygga sina bon i uppställda JAS-plans motorer.

Man skänkte bort materiel, i all välmening och högst berömvärt, till de just befriade baltiska staterna. Materiel för ungefär en brigad vardera plus en hel del radar- och radiolänkstationer. Redan innan jag slutade 1993 skickade vi över egen personal för att hjälpa balterna att få sådana stationer i drift. Själva kan vi för närvarande inte ställa upp en övad och fullt utrustad brigad.

Jag får fortsätta på det här en annan dag, nu bör jag gå i säng.