tisdag 3 maj 2011

Följetongen FÖRSVARET

Förklaringen till att jag inte synts på en tid är att jag skrivit ett brev. Ett långt brev och jag har haft annat för mig.Här är brevet, med lätt kodade namn. Det kan kanske klarlägga en del ev. frågor efter mitt tidigare skrivande om det Svenska försvarets öde?

L!
Tack för ditt utförliga svar. I stort sett ser vi nog ganska likartat på det svenska försvaret och dess behov.
Ett missförstånd och smärre olikheter verkar i alla fall finnas. Du skriver:

”Det du skriver känns lite motsägelsefullt i ett avseende. Å ena sidan pekar du på att försvaret kostar nästan lika mycket idag som 1993, å andra sidan pekar du den snabba prisutvecklingen för militär mtrl. I runda slängar skulle vi behöva dubbelt så stort försvarsanslag för att kunna behålla ett så stort försvar som för 20 år sedan.

Den tidigare armén var tämligen primitivt utrustad jämfört med dagens. Vi hade t ex kolossalt många terrängbilar typ Valpen. Tveksam om de hade någon radio, förutom luformottagaren, och skyddet var obefintligt. De Galtar vi har, bl a i Afghanistan, har så omfattande ledningsutrustning att det är svårt att få plats och el till allt. Mekaniskt har fordonen ett gott skydd. Det gör sammantaget att kostnaden är en helt annan. Detsamma ser vi om vi tittar på enskild soldat. Själv hade jag kpist m/45 och skyddsmask som teknologisk topp i den personliga utrustningen. Nu behöver varje soldat bl a radio, GPS, avancerade riktmedel till vapnet samt mörkerhjälpmedel. Det sistnämnda är helt avgörande för våra soldater som är på uppdrag då de kan uppträda obehindrat på natten vilket inte talibanen har utrustning för.”

Fram till mitten av 60-talet kompenserades försvarsanslagen för dels penningvärdets försämring och dels den stadiga tekniska fördyringen av försvarsmateriel specifikt (det senare om jag minns rätt 2 ½ % årligen). Anslaget reellt till försvaret sjönk alltså stadigt efter mitten av 60-talet. Dock icke i kronor räknat. Men allvarlig kapitalförstöring kom om jag minns rätt 1967, när Emanuel Sträng började dra ner och enligt ett rykte via en handskriven papperslapp till FD förbjöd utbyggnaden av en rrgc och en storradar (PS 65 eller 66?) som redan hade levererats materiellt. Jag undrar om det inte också rörde sig om en eller ett par tornradarstationer?
Försvarsmakten har hjälpt till genom att anpassa hotbilden till budget och på annat sätt.

Min första 40 dagars repetitionsövning i min första krigsplacering, som ställföreträdare i skvadronens stabspluton och signalchef, inträffade i mitten av 50-talet. Jag kvitterade ut en splitter ny fyrhjulsdriven 25 W (kortvåg, 2,5 – 5 eller 6 mHz om jag minns rätt) radiobil med släp, två 10 W stationer med de tunga handdrivna generatorerna och diverse trådbyggnadsmtrl. De då nya bärbara UK-stationerna (ersättare för 2 W KV-stn), men med kortare räckvidd, kvitterades nog av resp. patrullchef.

Beväringarna jag fick hade jag själv utbildat i telegrafi. Det visade sig att de flesta fortfarande efter lite puts utan problem klarade 60-takt. Jag var stolt, men det visade sig att KV inte längre användes. I stället använde man mc-ordonnanser när UK-stn inte klarade avstånden. Efter slutövningen, när avståndet mellan bilparken/trossen, där jag befann mig med min 25-wattare, hade blivit 2 – 3 mil väntade jag mig att bli framkallad med bilarna via KV och hade därför regelbunden passning ordnad. I stället kom en mc-ordonnans. Inte så rationellt tyckte jag.

Hemkommen vid en genomgång begärde jag en förklaring av reg. signaloff, som förklarade: ”Vi anser oss inte ha någon användning av KV-stationerna. De är för röjande”. Det kunde jag hålla med om, men varför släpade vi då med dem? Det blev på den tiden en hel del mtrl, som också vägde en hel del och en splitter ny terränggående radiobil. ”Jo, det gällde att inte visa att stationerna inte användes. Småningom skulle ju kortvågsstationerna ersättas av ny och bättre mtrl och då gällde det att ha kvar den mtrl som skulle ersättas, annars kunde man ju bli utan”.

Idag bygger fåglarna bon i motorerna till våra överblivna men levererade Jasplan som står uppställda vid Såtenäs utan att användas, hörde jag nyligen på radio. Vilka bekymmer man har skaffat sig till stora kostnader.

För tjugo år sedan behövde vi bara ett försvar med återtagningsförmåga, d.v.s. något liknande det finländska, som idag kostar ca 30 miljarder SEK (ca 3 Mdr euro), men kan få nära 400 000 man på fötter inom tre – fyra dagar. Finländarna, precis som vi, tillhandahåller styrkor för att kunna bidra till internationella insatser långt hemifrån och på många platser. Detta till fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser, där man t.o.m. kan gå in som tredje part i en konflikt och kan behöva försvara sig åt två håll. Finland har dessutom F 18, som väl får anses något vassare än Jas? Vi har en försvarsbudget på omkring 45 Mdr SEK (ca 5 Mdr euro).

Jag är väl medveten om att vår värnpliktsutbildning inte förslår långt för fredsframtvingande insatser bland stridsvana civilklädda krigare i hemmamiljö, om man inte förser dem med överlägsna hjälpmedel.

Mina 3 år från volontär- till furirsskola var till stor del ren soldatutbildning och för mig som 18-årig furirselev var det kolossalt roligt och spännande att en natt varje vecka under hela hösten i enmanspatrull spana mot de bivacker de värnpliktiga skulle bevaka under mörka höstnätter. Man lurade poster att röja lösenord, man gick ned på knä och kröp ihop 1 – 1 ½ m från postens patrullstig i fullt månsken och öppen terräng bara för att testa. Man ”kisade” för att undvika månskensreflexer i ögonen, togs för en liten gran eller en sten och när posten passerat var det bara att smyga in i bivacken och räkna tält o.s.v. Man skaffade sig mörkerseende och visste hur man skulle behålla det, att t.ex. inte se mot stjärnor eller måne.

Sedan gjorde man med trupp på linje ett samlat eldöverfall under det man lyste upp bivackområdet med hjälp av signalpistol och var försvunnen innan någon organiserat ett motstånd. Man visste också att om man inte rörde sig för fort i månsken och öppet landskap, så kunde man gå upprätt i reträtten utan att ses på 50 m avstånd. Man var helt överlägsen de tre år äldre värnpliktiga.

Man behöver en kader av bättre utbildade kontraktsanställda soldater för fredsframtvingande uppdrag i främmande miljö, ja, men för geostrategiskt försvar behöver man kunna mobilisera och snabbt utbilda ett folkförsvar, där inte varje man behöver något av det du räknar upp, däremot de 280 Leoparderna m.m. Folkförsvar, ett ord som för 5 år sedan fortfarande var mycket tungt vägande.

Varför helt frångå värnpliktsförsvaret med dess mönstring och möjlighet till inkallande för forcerad utbildning.?

Jag är ganska säker på att en frivillig värnpliktstjänstgöring med något års utbildning, och utsikt till fortsatt anställning skulle kunna ge en tillräcklig kader för första mobilisering. Vi skulle då också ha så många trupputbildare att vi åtminstone skulle närma oss den återtagningsförmåga jag efterlyser.

Vi behöver enligt min mening förmågan till återtagande inom en relativt kort tid, nämligen max ca 5 år och erfarenhetsmässigt ännu kortare tid. Inför WW2 blev förvarningstiden 3 år, men utnyttjades inte fullt ut av våra politiker. Återtagningen den gången tog ca 12 år (egentligen ännu längre, armén saknade t.ex. fortfarande modernt pansar och mekanisering), men då var det 6 åriga kriget slut sedan 5 år och med en god portion tur behövde vi inte delta.

Försvarsbeslutet 1996 lade fast en ny anpassningsdoktrin. Allvarliga hot ansågs i praktiken borta under överblickbar tid och var det också. Det fanns möjlighet att göra besparingar, att inkassera fredsdividenden. Visserligen i rel. blygsam omfattning och en absolut förutsättning var enl. regeringen:

∙ dels tillräcklig och noga planerad förmåga att snabbt och resolut kunna höja krigsdugligheten,
∙ dels att en stabil grund byggs för att anpassa försvaret till en tänkbar hotutveckling på lång sikt.

Sedan lade man ned försvaret, i varje fall armén utan avsikt att lägga ned försvaret.

Den dominerande erfarenheten är tyvärr egentligen att elasticitetsprincipen inte fungerar. Hotet under 30-talet hade inte varseblivits i tid (utom av Churchill) och det fanns varken politisk vilja eller förmåga från försvaret att snabbt ställa om till ökat hot. Den snabba militärtekniska och operativa utvecklingen under 30-talet överraskade också. ”Tillräckligt och i tid” var i verkligheten ”litet och för sent”. En negativ erfarenhet som borde vara väl känd. När ny materiel skulle anskaffas till en växande organisation fanns inte tillräcklig produktionskapacitet eller möjlighet till import av det som behövdes.

För ganska kort tid sedan hade vi, förutom Valpen, 350 nyinköpta och just modifierade pansarbandvagnar 501 med sin 73 mm kanon och 640 pbv 401 med reservdelar. Vi hade alltså äntligen kunnat ställa upp med mekaniserade brigader, men alltihop lades ned innan leverans var klar. Vi hade 280 nyinköpta Leoparder av vilka vi bara skulle ha 40. Det är inte bara politikerna som förefaller mig helt snurriga och gör dåliga affärer.

När jag tittar tillbaka på det jag skrivit, så känns det som om jag filar på idén till en militärfars.

”Den tidigare armén var tämligen primitivt utrustad jämfört med dagens”.

Jag kan komma med följande reservationer: Ja, man talar om Sveriges armé, men Sverige har ingen armé i dag och det kommer att ta avsevärd tid att skaka fram en. Allmänt hållet skall ju absolut minimum för en armé vara två divisioner (+ reserv) och något sådant kan vi inte prestera ens inom ett år. Ja, jag vet vi lär inte heller behöva med så kort varsel. Det ruskiga med vår situation är bara att vi inom ”överskådlig” tid inte kommer att kunna prestera mer än ungefär så. Det är inte länge sedan Sverige ansågs behöva tre ”armégrupper”, Nord, Mitt och Syd för ett försvar av landet. För 4 decennier sedan kunde de dessutom ställa upp vid mobilisering efter en vecka – fjorton dagar och lite repetitionsövningar.

I propositionen 2009 skrev så regeringen: ”… att pliktsystemets idé inte svarar mot de uppgifter och krav på operativ förmåga som regeringen föreslår i denna proposition. Då ett enskilt angrepp mot Sverige bedöms som osannolikt under överskådlig tid finns det inget behov av en insatsorganisation som först efter mobilisering kan försvara Sverige”.

Man var helt inne på ”Afghanistandoktrinen”, att Sveriges säkerhet helt var av sådan art att ev. hot effektivast kunde mötas genom för Sverige mycket kostsamma insatser i Långtbortistan. Någon definition av begreppet överskådlig tid gavs inte. Det är väl egentligen fråga om ett övergripande säkerhetspolitiskt paradigmskifte med nyheten ”insatsorganisation” i stället för försvar/krigsmakt.

"Själv hade jag kpist m/45 och skyddsmask som teknologisk topp i den personliga utrustningen."

Jag anser det nog inte som jämförbart. Efter all utbildning hade jag pistol som tjänstevapen, men hade fått lära mig att hantera mer än 30-talet vapen, från pistol m 07 och 40 till 8 cm granatkastare och försåtminering till stridsvagnsminor, men var signalist.

Apropå försåt minns jag en kompis, som kommit på ett sätt att då och då kunna tillbringa halva natten hos en flickvän. Han drabbades en natt när han återvänt och skulle gå i säng av en försåtminering. Dock bestod den bara av s.k. rivtändare med sprängpatron, men den small ordentligt och var man för nära skadades man allvarligt. En furirselev försågs med handprotes efter en oavsedd smäll med rivtändare i handen.

Efter vänjningsövningar med upp till 15 kg nitrolit på ca tre m avstånd och skjutning med pvg har jag idag stora svårigheter att delta i ett vettigt samtal. De här svårigheterna hade börjat redan när vi möttes. Jag måste numera hela tiden gissa mig till vad folk säger eller be om tydligare upprepning, men jag var faktiskt välutbildad som soldat. I judo vid K1 under ett drygt halvår av Viking Cronholm, då 70-årig och oslagbar. Han tilldelades postumt Japans högsta värdighet i kampsport efter sin död. Det hade tidigare inte varit möjligt för ickejapaner. Just det, vi fick på den tiden en allsidig soldatutbildning, vilket faktiskt gjorde oss kvalificerade att utbilda nya soldater. Även i mörker.

Och så: "Nu behöver varje soldat bl a radio, GPS, avancerade riktmedel till vapnet samt mörkerhjälpmedel."

Egentligen en detalj. Svenska soldater i FN- eller Natotjänst opererar väl knappast enskilt? Jag är ganska säker på att enheten minst är grupp. Varför skall då varje man ha radio och GPS? Avancerade riktmedel och mörkerhjälpmedel förstår jag, bl.a. eftersom utbildningen är kort och därmed bristfällig och man blir helt överlägsna talibaner, vilket man bör vara. Dessutom antar jag att även finska soldater i Afghanistan har mörkerhjälpmedel.

Jag blir nästan alltid så ”långrandig” när jag skriver om något som engagerar mig. Det har dessutom tagit mig lång tid att skriva detta. Det har mest blivit en eller två meningar om dagen och jag har en massa att skylla på. Vårbruk, ålder, långsamhet, deklaration, ont här och där, samt 1 majdemonstration o.s.v. Nej skämt åsido – jag demonstrerar genom att inte hissa flaggan den dagen.

Hur undervisande jag än förefaller, så är det inte min avsikt. Med den info jag har tillgång till, kanske bristfällig, så kan jag inte underlåta att förklara min bestämda uppfattning. Den är en följd av att ett militärt hot varken är sannolikt eller osannolikt. Men ett hot man bör kunna möta efter rel. kort tid med ett territoriellt, riksomfattande försvar, som kanske inte alltid har den absolut senaste vapenfaciliteten. Det visar den erfarenhet jag (och finländarna) har.

Det här svaret har tagit alldeles för lång tid. Nu skall också P-O och G få svar.

Jag önskar dig en solig vår och sommar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar