Där intelligens utvecklas

Egentligen har jag inte tid att skriva i min blogg. Jag har just börjat läsa Dan Browns senaste ”Den förlorade symbolen”, ni vet han som skrev ”Da Vinci-koden”. Det tar emot att då sätta sig vid datorn för att skriva något som kan bli hur mycket som helst. (Det blev 9 A4-sidor innan det överfördes till bloggen.)

Da Vinci-koden har sålts i över 80 miljoner exemplar och jag undrar hur mycket Dan får per bok? Jag får ju ingenting för det jag skriver här. Å andra sidan finns säkert de som tycker detta vara helt rätt. Våra svenska ”röda khmerer” längst ut till vänster tycker säkert dessutom att jag borde plikta med livet för mitt skrivande. – Så småningom måste jag förresten skriva om Jan Myrdahl och hans älskade röda khmerer.

Nu skall jag skriva om skolan – om utbildning. Jag har ju ett förflutet som skolpolitiker i opposition under den tid socialdemokraterna införde vår svenska flumskola. En skola där alla helst skall nå samma resultat d.v.s. ett mediokert och de exceptionella blir få, helst inga alls.

För en tid sedan möttes vi av stora rubriker i svenska tidningar:
”Elitklasser tillåts på prov.
Från och med 2009 ska 20 gymnasieskolor få inrätta så kallade elitklasser inom samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och humanistiska ämnen … SOCIALDEMOKRATERNA GILLAR INTE alls idén med elitutbildningar”.
Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet uttalar dock sitt gillande och tycker att även de begåvade eleverna behöver stimulans och motivation.

Min egen åsikt är att det är ett steg i rätt riktning, men borde ha varit mycket längre. Det är så dags att börja uppmuntra studiebegåvade elever i gymnasiet. Naturligtvis skall man börja redan tidigt i grundskolan, innan de begåvade tröttnat på det tråkiga skolarbetet och lagt av. Börjat ”rulla tummarna”, se ut genom fönstret, ägna sig åt bus eller drömma sig bort under för dem tråkiga lektioner.

”Elitklasser” är ju också ett helt felvalt ord. Under Lenin införde kommunisterna omedelbart efter kuppen och makttillträdet just elitskolor. Dit skickades begåvade barn, men naturligtvis också kommunistledarnas egna barn. USA tog så småningom efter med skolor för begåvade barn, men först under senare delen av 50-talet.

Jag tar mig friheten att kopiera två av Lennarts (sonens) gamla blogginlägg här: (Han har bott i USA i 35 år.)

Är det odemokratiskt att vara smart i Sverige?
25 mars kl. 13:37
I förra veckan läste jag på Det Progressiva USA ett blogginlägg om skillnaden mellan Sverige och USA i undervisningspolitik, speciellt om hur man behandlar begåvade barn. Efter över 30 år i USA tycker jag att det blir fördel Sverige i dom flesta jämförelser. Inte så när det gäller hur barn behandlas som är begåvade i annat än artistiska ämnen.

I Los Angeles bodde vi ju i ett område med helt undermåliga skolor. Det fanns inte en chans att vi skulle skicka våra pojkar till den lokala skolan. Då hade vi två alternativ: Privatskola eller 'magnet schools'. Magnet schools finns utspridda i skoldistriktet, och specialiseras ofta på olika ämnen, matematik, språk, musik, etc. Sen finns det också magnet schools för begåvade barn, och ett par för högt begåvade barn. Även när jag skriver det här så börjar 'sorteringen' kännas konstig, men hur kan man annars ta om hand barn som lär sej mycket snabbare än andra? Det finns en hel del undersökningar som visar vad som händer om dom inte stimuleras. Kort sagt blir dom helt uttråkade, och slutar plugga.

När vi började besöka privatskolor, märkte vi att det var stor skillnad även där. Allt vi såg barnen göra hade ju Mattias redan lärt sej på egen hand. Och det skulle ju bli ytterligare 9-11 månader tills han började skolan. Vi kommer speciellt ihåg vid ett besök, där barnen som besökte skolan satt i en ring på golvet, medan en lärare skakade diverse små lådor, och frågade vad innehållet var. Mattias hade svaret varje gång, och till slut frågade en konfunderad lärare hur han visste. "Men det står ju på varje låda vad innehållet är!" Han läste ju flytande när han var tre. Nu måste jag förklara för dom som inte känner min familj, att vi aldrig tvingade på honom det här med att läsa och annat. Det var han som tvingade oss.

Vi hittade pojkarnas skola helt slumpmässigt. Min fru var på matvaruaffären, med pojkarna. Mattias satt i 'the shopping cart', och när hon la nåt i korgen så plockade han upp det, och läste innehållsförteckningen, med alla vetenskapliga namn. Det var nåt han alltid gjorde, och det var vanligt att andra människor tittade på honom lite undrande. Den här gången var det en annan mamma som kom fram och sa "jag vet en skola där din son bör gå". Det var så vi hittade The Mirman School.

Det här är en skola som kräver intelligenstest före man kan ansöka. Igen så tycker svensken i mej att det känns lite konstigt.

Vi ansökte till slut till tre privatskolor. Tack vare ett generöst bidrag från skolan blev det möjligt att välja Mirman. Där gick Mattias och Christian i 8 år som mest kändes väldigt bra. Återkommer senare med lite skriveri om high school.

theme.postedin: Svenska Permalink Kommentarer [4]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/umepojken/entry/%C3%A4r_det_odemokratiskt_att_vara
Kommentarer:

I ett land fullproppat av knaspedagoger väntar tyrannen farfar, som alltid förtryckt och plågat farmor (detta skall mellanstadiebarn lära sig i Sverige) på fortsättningen.
Skrivet av Pappa den 25 mars, 2008 kl. 23:49 #
Du lärde dig själv läsa långt före skolan med hjälp av din mormor, som du levde med på dagarna medan mamma arbetade och jag pluggade på annat håll. Det började med att du fick en tidning eller Åhlénskatalog att titta i medan mormor arbetade i köket. "Vad betyder två punkt fem noll kr", frågade du? "2 kronor och 50 öre", svarade hon, som fick sluta skolan efter fjärde klass, för att börja tjäna som piga. Hon bildade sig sedan väl, bl.a. genom att noga läsa dagspress och annat. Tursamt nog hann du precis igenom gymnasiet innan den svenska skolan kvaddades av vänsterns flumpedagoger. Fortfarande kan man här i Sverige bli docent i pedagogik på flum och att betyg är av ondo. Skolan saboteras här av de smarta eleverna, som naturligtvis uppfattar den som tråkig. De osmarta skall ju bestämma studietakten för alla. Resultatet blir överlag dåligt och några svenska nobelpristagare lär vi inte se framöver. Du var 4 eller 5 år när du noga läste alla annonser i VK och frågade din mormor: "Vad är Gossamer (kondomer), man får ett dussin för 4 kr och 50 öre?" Mormor visste. De fanns ju bland kondomannonserna, vanliga på den tiden, men hon svarade: "Jag vet inte". "Får man verkligen sälja något, utan att tala om vad det är", sa du.
Skrivet av Pappa (forts) den 26 mars, 2008 kl. 20:39 #
Det går att skriva spaltkilometer i detta ämne. Du nämner själv ordet "skolpolitik". Där ligger en del av problemet... Politikerna drar upp mål och riktlinjer. Ja det har varit mycket flum sista åren, för mycket. Själv ägnade jag mig åt katederundervisning den mesta tiden - vilket var nåt man fick smyga med. Naturligtvis tog man in lite grupparbete, temaarbete, beting mm. I en sexa frågade jag klassen den sista terminen vilken undervisning de tyckte jag skulle servera. "Håll du dina lektioner, Erik" svarade de samstämmigt. Ett annat elände som genomsyrade skolan var "forskning". Eleverna skulle forska. Det är att missbruka ett fint ord. Eleverna letade fakta och kopierade och klistrade in i ett dokument. Då hade de forskat. Men som tur är... pendeln svänger. Nu är "forskningen" på väg bort och i facktidskrifter skrivs om hur viktigt det är att man berättar för elever. Ett annat elände är den personliga löneutvecklingen. I Sverige finns en nedtystad lärarpersonal. Sysslar man med den "gamla skolan" med bl a katederundervisning tillför man ingen skolutveckling och skall ha mindre lön. Det finns exempel på det även på min lilla skola. Själv har jag fått mina påök tack vare datorkunnande. Sen ska man inte glömma föräldrarnas roll. Tyvärr har många slutat uppfostra sina barn. Skolan är ju en koloss på lerfötter så det tar tid för pendeln att svänga. Och slutligen... att jämföra förr och nu är inte lätt. Vi lever i ett helt annat samhälle nu.
Skrivet av Erik den 27 mars, 2008 kl. 09:07 #
Mycket intressant inlägg! Jag ser fram emot att läsa mer om High School som du skrev du ska ta upp nån gång. Går dina pojkar i High School nu? Jag läste också länken som du hade i ditt inlägg, intressant den med. Jag kan bara hålla med dig, det är tråkigt att begåvade och intresserade barn inte uppmuntras på det sättet i Sverige. Det borde vara lika självklart med "specialundervisning" för de teoretiskt begåvade barnen som det är för dem som behöver hjälp och lite längre tid på sig att lära sig och förstå saker. Jag och min man har pratat mycket om detta, min har "drabbats" av det svenska systemet och han borde ha fått mer stimuli och uppmuntran pga sin begåvning. Han blev dessutom mobbad pga han var smart, begåvad och vann olika priser som stack i ögonen på folk. Det känns också typiskt svenskt, mobbas för att man är duktig och inte lagom. Det kan vara ok vara stjärna i sport eller musik men inte teoretiskt. Men vad vet jag, kanske det är likadant här i USA att om man är duktig så får man lida för det. Min känsla är dock att man får mer respekt och folk ser upp till en person som är smart och duktig istället för tvärtom. Men kanske jag har fel.
Skrivet av Anne den 27 mars, 2008 kl. 20:10 #

Elitklasser införs i skolan nästa år

Artiklar i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.

Det låter faktiskt som om nån har inspirerats av dom många program for begåvade ungdomar som finns i USA. Nästan varje high school har nån variant, och i Los Angeles har man s.k. ”magnet schools” ända ner till förstaklasserna. Magnet school finns både för vissa studieområden men också för barn som är mer begåvade generellt.

Det finns så många studier som visar att begåvade barn behöver mer stimulans än vad dom får om dom måste vänta tills alla har förstått. Då blir det så långtråkigt att dom helt enkelt tappar allt intresse.

Tycker det är skrämmande att hela 34 % av dom som svarade på en fråga i anknytning till Aftonbladets artikel, och 27 % i Expressen, tycker att man inte bör införa såna program. 'Elitklasser' tycker jag också är ett mindre lämpligt ordval.
Upplagd av Umepojk i Mason, Ohio kl. 11:28 2 kommentarer Länkar till det här inlägget
Etiketter: High School, Svensk politik, Sverige

Nu skriver jag igen:

I november 2000 läste jag en artikel i Los Angeles Times. Jag översatte den till svenska i avsikt att använda den på något sätt i skoldebatten. Den kom inte till användning då. Nu verkar det kunna vara dags att åtminstone ta med den i min blogg. Översättningen är gjord ganska ”rakt av”, vilket betyder att min påverkan saknas. Originalartikeln går kanske att hitta via Internets sökmotorer, men jag har inte letat. Det var tillräckligt jobbigt att skriva av det pappersex. av översättningen som jag hade kvar.

L.A. Times, 22/11 2000

Där hög intelligens kan utvecklas
En privatskola för barn med exceptionellt högt IQ, fostrande obunden, ohämmad aptit för vetande. Experiment i snabb utveckling för alla?

By Elaine WOO, Times staff Writer

Kl 10 en onsdag morgon nyligen skriver 5-åringarna. Inte vad du tror, deras ABC, som de i kindergarten skulle göra. Nej dessa små sammanställer sentenser, kompletta stycken – och med långa avstånd mellan stavfelen. Deras tema: ”Vad jag skulle göra om jag vore president.”

I ett annat rum har 11-åringar matte. Ingen vanlig division, inte multiplikation av bråktal, utan algebraiska ekvationer med två obekanta. X- och Y-axel, ögonen glänser av hög koncentration. Hanterar fascinerat sina grafiska kalkylatorer. Dessa barn behöver inte tystas under lektionen, de är absorberade av den.

I naturvetenskapslaboration är 13-åringarna glatt sysselsatta med att linda in ägg i vanligt papper säkrat med maskeringstape. Äggen släpper de sedan från taket av en närbelägen byggnad. De utför någon sorts fysikexperiment avseende erforderlig hastighet för att äggen skall gå sönder, för mig obegripligt. När dessa tonåringar kommer till high school [ung. gymnasiet] ligger de år före flertalet i fysik och kemi.

Extraläsning, överkurser? Naturligtvis, mycket av det. Men glöm Harry Potter. Tänk Er någonting som: ”En naturhistoria från begynnelsen”.

”Det var brilliant”, sa Nicholas Sofroniew, 13 åringen som slukat matematikläraren Robert Kaplans tunga avhandling om fakta, som han utfört på fritid.
Om ni gissar att vi är i en skola för genier, så gissar ni helt rätt. För att bli klassad som begåvad gäller ett IQ av 132, Men det är inte nog för att vinna inträde vid The Mirman School i Bel-Air, Los Angeles.

Mirman, en privatskola grundad 1962, är en av en handfull i staten som kräver toppintelligens: Bara ytterst begåvade barn med ett IQ på 145 eller däröver antas. Denna exklusivitet har ett pris. Först av allt kostar undervisningen 12 000 dollar per år för de flesta av de 355 eleverna (omkring 10 % läser på stipendium). Skolan tar emot elever i åldrarna 5 – 14 år, omkring 40 nya elever per år, varav de flesta i den lägsta åldern.

Det förekommer avhopp av sociala skäl. Några föräldrar tycker sig känna att Mirman-antagningen ger dem skryträttigheter, en kolossal negation för andra föräldrar, som redan tycker sig känna att skolor för genier är odemokratiskt.

Mirman kräver också att eleven skall ha klarat ett IQ-test kallat Stanford-Binet. En del kritik ifrågasätter tillförlitligheten av IQ-tester och menar att de kanske mäter kulturella privilegier – lyckan att ha föräldrar som tar sina barn till museer och pekar ut varje passerad sevärdhet eller monument vid en biltripp. Smalt fokuserade, selektiva skolor som Mirman väcker ibland misstankar, gliringar och indignation.

”Hela världen är inte högt begåvad”, sa Susan Bonoff, en rådgivare till North Hollywood High School, en statlig skola där genier blandas med resten av eleverna i en del aktiviteter, om programmet för de högt begåvade. ”Att bara vara bland likar, utan att se vanliga människor kan, enligt min mening, vara kvävande.

”Mirman må vara en koncentration av intellektuella (Egghead Central), men inte stereotypt. Eleverna bär inte bläckfläckade fickskydd och de har inte stora runda glasögon eller särskilt stora huvuden”, säger Norman Mirman, den åttioårige före detta skolläraren, som grundade skolan tillsamman med sin fru Beverly.

Socialt och emotionellt uppträder eleverna, de flesta Anglo, generellt så som man kan vänta sig efter deras ålder. Åttaåringarna råkar i svårigheter för stenkastning – även den nioåring som lämnade skolan för att börja vid Loyola University i Chicago. Elvaåringar studerar gymnasiespanska, men ibland glömmer de sitt hemarbete och gråter därför.

Å andra sidan, Mirman är ordentligt utanför norm. Det har inga klasser i och för sig, bara flexibla åldersgrupper som möjliggör för eleverna att lära sig i sin egen accelererade takt, studerande material typiskt för ungdom tre till fem år äldre. Om en 6-åring t ex är speciellt duktig i matte, sitter hon inte med andra i sin ålder, hon kan flytta upp till en äldre grupp för del av en skoldag. När eleverna går ut Mirman har de klarat minst den nioåriga skolan, en del mycket mer än så. Under åren har ett halvdussin gått direkt till college – ett hopp som ogillas av Mirman, men ofta är initierat av föräldrar.

En annan skillnad: När en Mirman-lärare ställer en fråga, vinkar så gott som alla elever för att få svara. Entusiasmen inför att få lära är otyglad. Brådmogenhet är given. Man gör inga stora ögon när en pojke inte säger att han skadat sin hand utan: ”Jag bröt mitt tredje metacarpal.” (mellanhandsben)

Överbegåvade behöver en särskild utbildning

Elitist? Förbaskat rätt. Men ingen på Mirman ursäktar sig för det.
Medan allmänna skolor, av vilka några använder bottenlöst låga testmål, strävande mot att få igenom massan av elever, har Mirman lyxen av att kunna fokusera på de akademiskt mest begåvade. Kärnan i filosofin är vetskapen att de superbegåvade, mer än de flesta, förtjänar en speciell utbildning. ”Genomsnittliga människor”, säger rektor Barry Ziff, ”förändrar inte världen”.

Den synen är vanligen starkt förankrad bland utbildare av begåvade. De har länge lidit under den säregna amerikanska synen att det inte är bra att vara smartare än andra. ”Det finns en anti-intellektualism bland amerikaner”, säger Ziff, beklagande ett system som prisar exceptionell styrka men visar stingslighet för exceptionell intelligens.

Aktuell debatt handlar även om definitionen av begåvning, med några prominenta experter, såsom Harvardpsykologen Howard Gardner, menande att intelligens tar många former, av vilka bara en blir uppmätt av tester som Stanford-Binet. Få skolor försöker bestämma ovanlig musikalisk begåvning t ex eller artistisk begåvning.

Mirman står utanför huvudströmmen av utbildningens bedrivande, särskilt i kontrast med allmänna skolor, vilka ser begåvade som högpresterande som kan lyfta upp botten- och medelpresterande.

Åtta decennier efter att inflytelserike psykologen Lewis Terman varnade för likgiltighet inför speciella behov för gryende genier, har inte den vanliga attityden förändrats. Varför investera i barn med högt IQ, som ändå lär bra varhelst de studerar? Det är den strulande massan som behöver hjälpen.
Argumentet är, om vi har begränsade resurser, varför hjälper vi barn som inte behöver hjälp? Men då antas det bara att de inte behöver hjälp”, sade Ellen Winner, en psykologiprofessor vid Boston College och författare till 1996 utkomna boken ”Gifted Children: Myths and Realities.
De behöver undervisning, det är en utmaning”, men får den inte ofta, noterade Winner. ”Dessa barn är miserabla i skolan, när de tvingas arbeta under sin nivå.”

Winner går så långt som att påstå att de högst begåvade barnen har större behov av specialiserad utbildning än de måttligt begåvade – en distinktion som gör henne ungefär så populär som en räv i en hönsgård bland kollegor i de begåvades värld.

Största delen av begåvade elever utbildas i statliga skolor. Los Angeles Unified t ex tillhandahåller fem heltidsskolor för högt begåvade elever, s.k. highly gifted magnet schools. I de flesta skoldistrikt går emellertid elever med intelligens över genomsnittet inte i heltidsprogram för begåvade, men får specialundervisning under en till två timmar per dag. Denna intagning är, enligt Winners sätt att se, olyckligt ickeadekvat för de mest begåvade.

En uppskattning visar att 20 % av avhoppen från high school är begåvade elever som finner undervisningen i skolan tråkig och 80 % är lågpresterande enligt Barbara Clark, president i World Council for Gifted and Talented Children och professor emeritus i School of education at Cal State Los Angeles. Ändå ringer få alarmklockor.

De särskilt begåvade, som elever vid Mirman ibland kallas, konstitueras av omkring 1 % av de 2-3 % av populationen vilka är intelligenta över genomsnittet. Detta betyder att de begåvade representerar ca tre av 100 människor, medan den högt begåvade (the highly gifted) är en på 10 000.

Ultraintelligensen är skamligt eftersatt av välvillig försummelse i statliga skolor. En rapport 1993 från U.S. Department of Education fann att bara 2 cents av varje 100$ spenderade på College-förberedande utbildning gick till program för begåvade år 1990. Education Secretary Richard W. Riley beskrev situationen som en ”tyst kris” i vilken behovet för nationens duktigaste elever sällan uppfylls.

”Det finns elever där ute just nu, som stirrar ut genom fönstret. Deras talang kommer att förtvina”, säger Richard S. Maddox, chef för Early Entrance Program vid Cal State L.A., vilka tar in begåvade studenter så unga som 11 år.

Nathan Myhrvold har nästan tre decenniers avstånd till sina år vid Mirmans. Han lämnade skolan 1972 och säger att han inte kan tänka sig någon seriös nackdel med att gå på en skola där alla slukar kunskaper.

”Jag var en liten nörd”, erkänner Myhrvold, 41, som blev Bill Gates chefsingenjör vid Microsoft under 14 år innan han trädde tillbaka nyligen för att starta ett nytt äventyr med en tidigare Microsoftkollega. Fastän han var tre år före sin ålder, även på Mirman, fann han inte ofta Bel-Air-skolan så tråkig som andra skolor han gått på.

Myhrvold flyttade till ett statligt gymnasium (publik high school) i Santa Monica, som han genomgick på två år i stället för tre, sedan till UCLA, Princeton och Cambridge, där han studerade fysik med Stephen Hawking före anställningen vid Microsoft 1986. Nu när han inte längre funderar på vad nytt han skall göra i framtiden, fortsätter Seattlebon sin utbildning i bergsklättring, scuba-dykning, formula racing, franskt kök (han har certifikat i varje gren) och paleontologi (läran om de fossila organismerna).

”Det var bättre för mig att vara i situationen där den långsammaste i klassen var som den briljante i allmänna skolan”, säger Myhrvold. Jag såg inte en massa av downside, och där var en massa av upside. Jag blev utmanad, stimulerad.

För den som oroar sig för ego-inflation på en skola enbart för barn som är överdängare, se på Greg Bulmash erfarenheter (han gick ut Mirman 1982). Efter att ha gått i en skola där han rullade tummarna i väntan på andra elever, fann Bulmash, när han började Mirman i 7 klass, att han inte längre var herre på täppan. ”Mirman”, sa den nu 32-årige utgivaren av Internet Movie Database, en online resurs i filmindustrin, ”lärde mig att vara mer ödmjuk om min intelligens”.

Kritiskt tänkande ges särskild tyngd vid Mirman

Medan en del drill och övning är nödvändig, närmar sig Mirmans klasser uppgifterna kreativt med tyngd på kritiskt tänkande i lektioner som kan blanda historia med konst eller vetenskap med engelska. Även om sådana progressiva övningar kan stödja de flesta barn, blir påverkan särskilt stor hos dem med geni-IQ eftersom, som skolchefen Leslie Mirman Geffen säger, ”deras tankeprocesser fungerar på en annan nivå”.

Därför delas en mellanstadieklass i spanska i grupper att skapa spelshower för vilka de måste skriva manuskript uteslutande på det främmande språket. En klass med historia studerande forntida Israel skapar en tidsföljd länkande 25 viktiga händelser med varningen att de inte kan använda en enda rät linje. Några ser molekylärt, med bubblor och femhörningar liknande organisationsschema. ”Det är verkligen kul, en massa roligare än den vanliga tidsaxeln eftersom man måste vara kreativ”, säger Mark Frykman, 12, vars svar blev en mångfärgad historia täckt med cirklar, trianglar och andra symboler.

Samma passion hade gripit 20 st. 5 – och 6-åringar i Rum 1 fängslade av en stor uppgift. Skrivande sin första uppsats på egen hand. Medan läraren, Julie Clark-Hansen cirkulerade bland skolbänkarna satt de böjda över sitt linjerade papper, funderande över de kvalitéer de skulle visa som näste president. ”Jag skulle vara snäll med mig själv. Jag skulle vara god mot annorlunda (sic) människor. Jag skulle skydda andra”, skrev en pojke. ”Om jag vore president”, skrev en annan, ”skulle jag hålla mitt land säkert. Jag skulle sänka priserna för mat och lägre priser för leksaker … Jag skulle vara snäll. Jag skulle vara hederlig”

När en flicka började prata sade en rufsig klasskamrat vänligt: ”Jag behöver koncentrera mig. Vill du vara snäll att vara tyst”?

Senare på en rast efter en uttalslektion levererade en flicka en kortfattad summering av vad hon gillade mest hos sin skola. ”Den har”: sa hon, ”mer bra arbete”.

Mirmans egna två barn visade sig vara rikt begåvade 1950, när det mesta man gjorde för extrabegåvade barn i allmänna skolor var att låta dem hoppa över en eller ett par klasser. Detta var nog till 1957, när ryssarna sände upp sin Sputnik, och man i amerikanska skolor började förstå att man hade fallit tillbaka och inte tagit tillvara och stöttat lysande begåvningar.

I Mirmans fall, blev en vetenskapligt inriktad klass till slut arrangerad av skoldistriktet. Men läraren motsvarade inte förväntningarna och rektorn visste inte ens att program för särskilt begåvade elever existerade.

”Det var då vi blev medvetna om att vi måste göra någonting”, Beverly Mirman, en graciös kvinna med glittrande ögon, minns under en intervju nyligen i det kontor vid skolan, som hon delar med sin man.

Norman Mirman, en vital 80-åring med en PhD från UCLA i utbildning för begåvade, undervisade i nio år i en allmän skola i Westchesterområdet. Han såg hur de mest brillianta elever blandades med de mest försumliga. ”De sprang omkring, de puttade böcker åt sidan, de hjälpte till att undervisa andra barn. Det gav sorgliga förluster”, sade han, ”för dem och för samhället”.

1962 startade han och hans fru the Mirman School med nio elever och fyra lärare i den egna våningens vardagsrum i West Los Angeles. De använde gräsmattan för gymnastik, vilket huvudsakligen bestod i att jaga Mirmans hund. Ett år senare flyttade skolan in i en liten industribyggnad vid West Pico Boulevard, i hjärtat av vad Beverly Mirman beskrev som ”toppless bar stråket”. Skolan blev kvar där till 1972, när man flyttade till den nuvarande platsen utefter en sträcka av Mulholland Drive beströdd med dyra privatskolor. (The Mirmans är delpensionerade nu, har lämnat ledningen av skolan till Ziff och Mirmans dotter, Leslie. Sonen Alan leder skolans styrelse.)

På Mirmans är alla övertygade om att de mycket begåvade barnen inte bara trivs bra i sin egen skola, utan att de tar emot kunskaperna radikalt olika vägar. Vetenskaplig forskning visar att de lär mer, snabbare och djupare, än även de mer moderat och jämnt begåvade gör.

De överraskar ofta sina lärare med sin förmåga att närma sig en uppgift från ett oortodoxt håll. Spanskläraren Nancy Dean minns en gång när en av hennes elever förvandlade hennes förklaring av verbens konjugation (böjning) till en koncis matematisk ekvation. Formeln visade så rätt, att Dean numera regelmässigt använder den i sin undervisning. ”Du måste känna ditt subjekt så väl, att du välkomnar sådana saker”, säger Dean. Framgång för en lärare vid Mirman betyder ofta att man måste lämna sitt ego utanför dörren.

Såsom i många privatskolor börjar eleverna i Mirman oftast vid 5 års ålder. De, som kommer senare, speciellt från skolor som inte har någon anpassning för särskilt begåvade, säger att Mirmans var en befrielse för dem.

Ta tioåriga Sydney Ember. Vid den privata San Fernando Valley School, där hon gick till för ett år sedan, var hon den som kunde allt, som alltid viftade varje gång läraren ställde en fråga. Ända tills läraren sade henne: ”Sluta vifta, vi vet att du kan svara”. En lärare kunde inte förstå varför hon bad om mer hemarbete, utan antog att hon skulle vara lycklig över mer tid för att titta på TV.

Nu kommer Sydney hem lycklig varje dag”, sade hennes mor, Laurie Ember. Sydney, vars femåriga syster också börjat vid Mirmans, har bara en klagan: ”Varför kom jag inte hit tidigare”?
Där slutar artikeln i L.A. Times.

Jag tror inte på en personlig Gud men: Tack gode Gud att mina två amerikanska barnbarn, Mattias och Christian fått sin grundskoleutbildning vid Mirman School, en skola som tar tillvara vad vi förr kallade mycket goda läshuvuden! Något som knappast blir möjligt inom överskådlig tid i jantelagens Sverige. Undantaget naturligtvis de barn till föräldrar som med orimlig bonus eller på annat sätt förvärvade förmögenheter kan skicka barnen till utbildning utomlands.

1997 följde Birgit och jag en matematiklektion vid skolan, en fantastisk upplevelse. Läraren tedde sig för oss underbar, hjälpläraren rörde sig bland de 15 eleverna, som satt knäpp tysta, koncentrerade. När de snabbaste löst en förelagd uppgift hjälpte de lågmält bänkgrannen om det behövdes. Alla, inklusive läraren använde tilltalsordet Sir eller Mam under lektionen.

När vi en stund före lektionen infann oss samlades de ungefär 8-åriga eleverna runt oss. De frågade ytterst artigt vilka vi var. När vi talat om det presenterade spontant en av eleverna alla de övriga för oss. De visste att Sverige tillsamman med Norge upptar Skandinaviska halvön och var Schweiz ligger.

Mattias, just fyllda 20 år går nu tredje året vid Reed College i Portland, Oregon, samtidigt som han arbetar deltid där 20 timmar per vecka och Christian söker lämpligt college inför nästa höst.

En elev på tiotusen uppfyller villkoren för inträde på Mirman School. Att driva en sådan skola i en tätbefolkad storstad som Los Angeles (Ungefär som Blekinge med hela Sveriges befolkning.) förefaller lätt. Vad det glesbefolkade Sverige framför allt behöver är klasser för begåvade. Vi har ju i Sverige under lång tid drivit hjälpklasser för mindre begåvade. Kanske skulle vi då få några politiker, som gått i klass för begåvade.

En statligt driven internatskola för särskilt begåvade borde också kunna anordnas som internatskola någonstans i Sverige, exempelvis från låt oss säga årskurs fyra. Sverige, och alltså vi, skulle nog vinna stort på det.