För en vecka sedan stod jag som så ofta framför hyllorna med mina böcker, sökande. Jag hittade en bok med samma titel som rubriken ovan. Bernard-Henri Lévy, filosof och pessimist. Jag skaffade boken 1978, när den kom ut på svenska. Originalet på franska gavs ut redan 1963. I boken hade jag satt några gamla märklappar. ”Ställena” var:
”Jag är oäkta barn till ett ondskefullt par, fascismen och stalinismen. Jag är uppvuxen i en sällsam skymning, där tunga moln störtar samman under vapenlarm och de dödsdömdas klagorop. Jag känner inte till några andra revolutioner, med vilka vårt århundrade kunde stoltsera, än den bruna pesten och den röda fascismen. …(Han var några få år yngre än jag själv.)
… Jag är snart trettio år och jag har minst hundra gånger svikit min ungdoms ideal. Som alla andra människor har jag trott på den berusande och saliggörande ”frälsningen”; och nu inser jag utan bitterhet, vart skuggorna bär. Jag har trott på revolutionen, likt en bokstavsträl, det är sant, men ändå som riktad mot någonting gott, mot något som är värt att hoppas på; men när jag nu ser jorden plundras och framtiden rämna, undrar jag inte längre, om revolutionen är möjlig utan helt enkelt om den är önskvärd. Jag krävde politisk handling, jag blandade mig med massan, tjöt med ulvarna, vrålade i kören; men nu kommer jag inte framåt längre, jag känner mig som en hasardspelare, som givit upp hoppet om att någonsin få en vinst, eller som en soldat, som inte längre tror på det krig han deltar i ...
… Vore jag ordboksförfattare, skulle jag drömma om att i ett lexikon år 2000 få anföra följande: ”Socialism-en, idéströmning, uppkom i Paris 1848 och gick under där 1968. …
… Ett sovjetiskt koncentrationsläger är marxistiskt, lika marxistiskt som Auschwitz var nazistiskt. Marxismen är inte en vetenskap, utan som alla andra ideologier en metod att skyla över och samtidigt omformulera sanningen. Det avskyvärda är inte en avvikelse, en böld i den proletära statens sida, utan en konsekvens bland många andra av de lagar som framställs i Kapitalet. Varför dröja så länge med att ta den devis bokstavligt som Beria lät rista in över Kolymnas portar?”
(För vår okunniga ungdom: Beria var chef för NKVD/KGB 1938 – 1953. Han, Nikita Chrusjtjov och Vjatjeslav Molotov övertog makten efter Stalins död 1953. Tre månader senare lät Chrusjtjov döda Beria utan rättegång. Allt i kommunistisk anda.
Kolymna var ett antal straffarbetsläger (slavarbetsläger) där fångarna sattes i mycket hårt gruvarbete.
Texten över portarna var: ”Arbete betyder ära, heder, mod och heroism.” Jfr. Arbete skapar frihet (Arbeit macht frei.) över portarna till Auschwitz.
Jag ställde tillbaka boken i hyllan och tog i stället fram Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. I december 2006 fick Forum för levande historia i uppdrag av regeringen att uppmärksamma kommunismens brott mot mänskligheten. Den här boken publicerades 2008 och kan kanske kostnadsfritt fortfarande rekvireras från http://www.levandehistoria.se/. Lite märkligt är det att detta publicerande inte alls orsakat samma ståhej som ”om detta må ni berätta”. Kommunisterna lät döda många gånger fler människor än nazisterna, men i stor utsträckning genom att låta dem svälta ihjäl eller med nackskott i stället för att döda dem industriellt.
I partiledardebatten i juni 1997 tog statsminister Göran Persson initiativ till en bred informationsinsats om Förintelsen - »Levande historia«. Syftet var att med utgångspunkt från Förintelsen under andra världskriget ta upp frågor om medmänsklighet, demokrati och alla människors lika värde. Det nya uppdraget var alltså egentligen inte nytt, snarare en påminnelse. Brott mot mänskligheten och folkmord skulle uppmärksammas. Oavsett vilken regim som utförde de fasansfulla brotten, oavsett var de skedde.
De sovjetiska arkiven såväl som de europeiska lydstaternas stod vidöppna för forskning i början av 90-talet och Kinesiska, Nordkoreanska, Kambodjanska, Afrikanska, Afghanska och Cubanska kommunistregimernas fruktansvärda brott var väl kända eller på väg att bli det.
Tyvärr missade de svenska forskarna, att tillgodogöra sig de ryska (NKVD/KGB-) arkiven, medan de var i det närmaste fritt tillgängliga omedelbart efter kommunismens sammanbrott 1991. En hel del svenskar mördades ju också eller försvann i OGPU/NKVD:s fängelser och straffarbetsläger under framförallt trettiotalet.
(1922 bytte tjekan namn till GPU, året därpå till OGPU, 1934 till NKVD. I april 1954 bildades Kommittén för statssäkerhet vid Sovjets ministerråd – KGB. KGB existerade fram till den 3 december 1991. Efter Sovjetunionens fall skapade Boris Jeltsin sina egna säkerhetsorgan på grundval av KGB:s apparat, från december 1993 FSK (federala kontraspionaget). 1995 ändrades FSK till FSB (federala säkerhetstjänsten), som det heter än i dag.)
Redan under Stalin hade NKVD en oerhörd makt och alla var rädda för ”tjekisterna”. Med tiden ökade organisationens makt ytterligare. Kristian Gerner, professor em. i historia vid Lunds universitet skriver i SvD 2009-11-21:
Sovjetunionen var inte en normal stat. Den var en säkerhetstjänst som ägde ett samhälle. Sovjetunionen försvann 1991 men den sovjetiska säkerhetstjänsten bestod och tog efter några år åter kontroll över det ryska samhället. FSB är det nuvarande namnet på den organisation som grundades i december 1917 under namnet tjekan och som under sovjetunionens sista årtionden var känd som KGB. Tjekans grundare Feliks Dzerzjinskij hyllas idag som en hjälte. Våren 2008 arrangerades en hyllningsutställning över mannen och hans verk i museet över Det stora fosterländska kriget i Moskva.
Jag vill tillägga: Tiotusentals politiska motståndare sköts under hans tid utan rättegång i källare i fängelser och på offentliga platser i hela Ryssland och inte bara motståndare. Människor som råkade vara intellektuella, kapitalister och präster sköts helt enkelt för vilka de var. Dzerzjinskij själv skröt med att: "Vi representerar organiserad terror - detta måste sägas mycket tydligt." och " innebär terror, arresteringar och utrotning av fiender till revolutionen på grund av deras klasstillhörighet eller deras förrevolutionära roller. "
I slutet av inbördeskriget 1922, ändrades Tjeka till (GPU), en del av NKVD, men det minskade inte Dzerzjinskijs makt: 1921-24, var han inrikesminister, med befäl över Tjeka / GPU / OGPU, minister för kommunikation, och chef för högsta ekonomiska rådet.
Under det som kallas den stora terrorn, 1936 – 1938 var Nikolaj Jezjov chef för det som fortfarande i folkmun kallas tjekan. Han avsattes sedan och avrättades 1960. Han hade personligen avrättat sin företrädare med ett pistolskott i huvudet. Jezjov blev senare enligt uppgift dödad på samma sätt av sin efterträdare Beria, som i sin tur avrättades utan rättegång tre månader efter Stalins död. Allt detta förefaller vara helt naturliga händelser i samband med kommunistiska system.
Nå men folkmord då?
I Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, som utgivits av Forum för levande historia redovisas utdrag ur NKVD operativorder nr 00447 av den 30 juli 1937. Den är undertecknad av Nikolaj Jetzjov, folkkommissarie, chef för NKVD. Jag redovisar ett utdrag ur detta:
…”För organiserandet och genomförandet av operationerna stadgas följande:
1. Kontingenter som skall underkastas repression
2. Om åtgärder för bestraffning av dem som underkastas repression och antalet individer som underkastas repression.
Alla kulaker som underkastas repression, förbrytare och andra antisovjetiska element indelas i två kategorier:
a) till första kategorin hänförs de mest fientliga av de ovannämnda elementen. Dessa arresteras omedelbart och arkebuseras, efter att trojkorna granskat deras fall.
b) till andra kategorin hänförs alla övriga och mindre aktiva, men icke desto mindre fientliga element. De arresteras och spärras in i läger för en period av 8 – 10 år. De mest illasinnade och socialt farliga av dem spärras för samma period in i fängelser efter trojkans beslut.
I enlighet med uppgifter från NKVD:s regionala organisationer och ledningar stadfästes härmed följande kvantiteter för repression:
1. Azerbajdzjanska SSR: 1 500 ur första kategorin, 3 750 ur andra kategorin (5 250)…
3. Vitryska SSR: 2 000 och 10 000 (12 000)…
8. Uzbekiska SSR: 750 och 4 000 (4 750)…
25. Azov-Tjernomorsk-provinsen: 5 000 och 8 000 (13 000)…
27. Västsibiriska provinsen: 5 000 och 12 000 (17 000)…
39. Leningraddistriktet 4 000 och 10 000 (14 000)…
40. Moskvadistriktet: 5 000 och 30 000 (35 000)…
51. Alma-Ata-distriktet: 200 och 800 (1 000)
(Observera att listan tot. eg. omfattar 51 punkter!)
De angivna siffrorna är riktningsgivande. NKVD:s regionala ledningar har emellertid inte rätt att självständigt överskrida dessa angivelser. Att på eget initiativ höja siffrorna tillåts inte. Förbudet gäller också en sänkning av siffrorna eller en överföring av dem som underkastas repression från första kategorin till andra eller tvärt om…”
Exemplet är hämtat från Sovjet
För att någon skall kunna dömas till folkmord krävs att gärningen begåtts med kvalificerat uppsåt att förinta en nationellt, etniskt, religiöst eller rasmässigt bestämd grupp. Detta bestämdes efter WW2 (andra världskriget). Numera inser väl de flesta att folkmord även kan innefatta annat, t.ex. klass. De sovjetiska kommunisterna mördade exempelvis miljontals bönder. Kambodjanska kommunister mördade intellektuella och stadsbor.
Man (alldeles särskilt vänsterpartister) talar och skriver om vidriga folkmord som om de var begångna av Stalin ensam (plus naturligtvis Hitler). Vem som helst torde kunna räkna ut att Stalin hade väldigt omfattande hjälp av kommunister världen över, av Mao, Pol Pot och alla andra medhjälpare. En del medhjälpare (dock inte direkt till folkmorden) fanns på socialdemokraternas vänsterkant och kallades bara sympatisörer. Jag ger ett par exempel: Stellan Arvidsson och Georg Branting, Hjalmar Brantings son. Det finns en hel del sådana sympatisörer på (s) vänsterkant än idag.
Så här långt kommen inser jag att jag kan skriva hur mycket som helst om vänsterpartiets lik i garderoben och hur de uppenbarat sig.
Jag skall inte göra ett årslångt uppehåll i mitt bloggande. Därför återkommer jag i ämnet
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar