Ja, jag är så otroligt lat

Jag vet så väl vad som behöver göras, men skjuter hela tiden upp det till morgondagen. Jag har t.ex. en säck planteringsjord liggande på infarten. Där har den, överbliven, blivit liggande sedan i våras. I morgon skall jag flytta den, för att kunna köra snöslungan där inom en kanske snar framtid.

Jag tittar lite på andras bloggar. Det finns faktiskt några läsvärda. Åke Catos t.ex. Den är småmysig, rentav rolig. I den jag såg igår kväll (eg. i morse, jag är ju kvällsmänniska, som väl borde heta nattmänniska) så har han en länk till svenska parodier på ”Hollywoodfruar”, som är väl värd ett besök. Du hittar honom bland mina länkar.

I natt satt jag säkert i någon timme med http://hansmbg.blogspot.com. Det är också en blogg väl värd ett besök då och då. Hans är en kille, som till skillnad från mig, antagligen inte vill riskera att stöta sig med någon. Men han beskriver sitt vardagsliv på ett läsvärt sätt och med lite filosoferande kring det.

En tredje blogg jag gärna besöker är http://www.politikerbloggen.se/

Nu kommer vi till mitt egentliga inlägg denna gång. Det är gammalt, men ändå just nu aktuellt.


Ofantliga sektorn och val igen 1991
(Det är nästan två decennier sedan detta skrevs, men likheterna finns där.)

Från 1970 och till 1990-talet ökade antalet anställda inom den offentliga sektorn från 500 000 till cirka 1 600 000, alltså mer än en tredubbling. I slutet av 1980-talet var också många socialdemokrater medvetna om att folket inte kunde bära den kostnads- och skattebörda detta förorsakade. Man påbörjade de besparingar och nedskärningar vars nödvändighet nu även en del socialdemokratiska politiker började uppfatta.
Som en följd av dessa åtgärder gick socialdemokraterna mycket kraftigt tillbaka i opinionsmätningarna. Jag tyckte mig kunna konstatera att folk nu verkade ha fattat att sossarna fört en politik som barkat mot underminering av landets ekonomi till den grad att grunden för all välfärd var i fara.

Direkt efter valet 1988 noterades andelen s-sympatisörer till 43 - 44 procent. Våren 1991 hade man endast 27 - 28 procent (s)-sympatisörer.

Den 19 augusti 1991 avsattes president Gorbatjov av en junta, som proklamerade undantagstillstånd och man undrade om Sovjetunionen nu skulle återgå till att bli ett konstant hot mot världsfreden liksom mot Baltikums påbörjade frigörelse från kommunistblocket.
Jag undrade om valet skulle påverkas på samma sätt som 1968, när Sovjet gick in i Tjeckoslovakien. Sådana händelser gynnar ju alltid den sittande regeringen. Men kuppen i Sovjet misslyckades och Gorbatjov var snart tillbaka, även om oron för hur det slutligen skulle bli i Sovjet alltjämt fanns kvar.

Före valet och som en förberedelse inför årets budgetarbete hade kommunens (Haninges) ekonomichef infunnit sig hos moderaternas fullmäktigegrupp. Hans uppgift var att redovisa förväntad utveckling av kommunens ekonomi. Den visade sig precis så bedrövlig som alla väntat sig.
Claus tackade honom för redogörelsen och fortsatte:

"Sossarna har misskött både statens och kommunens ekonomi i tjugotalet år så till den grad att en majoritet bland väljarna säkert inser det vid det här laget. Jag har alltså anledning tro att vi borgerliga får en klar majoritet i valet och då finns väl ingen anledning tro att jag inte blir ordförande i kommunstyrelsen - kommunens primus inter pares."

Ett par av damerna mumlade tillfredsställt. En av dem viskade: 'Pris ske Gud i hans himmelska landå.' Det var alltid mycket tillfredsställande att vara invigd, få ta emot "väsentlig information". Den närvarande förvaltningschefen tänkte nog: 'Främst bland likar ja, men bara bland likar och vilka kan de vara? Även en del av hans partibröder är uppenbarligen skeptiska till honom.' Claus fortsatte:
"Jag har alltså gott hopp om att vi får borgerlig majoritet den kommande treårsperioden. Tillsammans med folkpartiet och centern måste vi då väsentligen förbättra ekonomin under perioden. Det skall vi klara. - eller hur?" ropade han slutligen. "Ja!" ropade de flesta, trots att många nog hade klart för sig hur svårt detta vore under den korta tiden av tre år.

Socialdemokraterna fick tillbaka en del väljare till riksdagsvalet 1991, men hamnade på "bara" 37,7 procent. De vinnande borgerliga partierna noterade framgångar med totalt nära 15 procent, medan de socialistiska partierna minskade i motsvarande mån.

För centern och folkpartiet gick det emellertid riktigt illa och de minskade med vardera cirka 3 procent medan moderaterna gick framåt med 3,6 procent. På den borgerliga sidan kom emellertid nu KDS in i riksdagen med hela 7,2 procent och de skulle under sin partiledare Alf Svensson visa sig värdefulla och pålitliga i en ny borgerlig regering. Det blev alltså en fyrpartiregering baserad på en riksdag med 80 moderata ledamöter, 33 folkpartister, 31 centerpartister och 26 ledamöter för KDS. De borgerliga partierna förfogade alltså över 170 riksdagsmandat medan de socialistiska partierna tillsammans hade 154 mandat.

Riksdagen valde den 3 oktober Carl Bildt som statsminister för den nya borgerliga regeringen. Därmed hade hans parti efter mer än 60 år i opposition, eller spelande andra fiolen i tre regeringar (inklusive krigets samlingsregering), åter intagit regeringsmakten.
En borgerlig regering skulle emellertid bli beroende av ny demokrati, som kom in i riksdagen med 25 mandat.

Den destabiliserande faktorn i den nya regeringen blev framförallt Bengt Westerberg. Man kan väl säga att det denna gång började med hans beryktade, för att inte säga omdömeslösa, beteende på valnatten, då han lämnade TV-studion när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson anlände. Han hade också försäkrat att han under inga förhållanden skulle sätta sig i en regering som var beroende av ny demokrati. Det gjorde han emellertid, trots att den nya regeringen blev helt beroende av detta parti som vågmästare eller passiv stödjare.

Regeringen Bildt hade därmed två stora problem inbyggda i funktionen, ny demokrati som vågmästare och Bengt Westerberg som småsabotör. Dessutom egentligen Olof Johansson och centern, med sina fundamentalistiska låsningar beträffande t ex energiförsörjningen och Öresundsbron.

När Carl Bildts föregångare som partiledare år 1928, Arvid Lindman, avgav sin regeringsförklaring skrev han bland annat:
De frågor, som för den av Eders Majestät utsedda ministären framstå som de för närvarande viktigaste, äro tillvaratagande av rikets yttre säkerhet under fredens hägn och dess inre säkerhet under lagens värn samt näringslivets främjande och den produktiva verksamhetens underlättande.
Genom naturliga produktionsgagnande åtgärder bör arbetslösheten kunna i möjligaste grad motverkas.
Av särskild betydelse är stärkandet av samhörighetskänslan mellan företagare och arbetare, den förnämsta förutsättningen för ökad arbetsfred och därigenom för tryggare levnadsförhållanden.

Nu var förhållandena i många avseenden likartade och detta blev även nu målsättningar. Tillkommit hade de krav på förändringar efter långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav som valresultatet manifesterat, liksom genomförandet av ett europeiskt och globalt samarbete i starkt ökad omfattning.

Då de borgerliga 1991 tillträdde i många kommuner, landsting och i regeringsställning var de självklart tvingade att driva besparingarna ännu hårdare, något som också en s-regering skulle ha tvingats till. Men någon förståelse för detta fanns inte bland den stora allmänheten. I varje fall inte bland dem som besparingarna drabbade, det vill säga snart sagt alla.

Den falska bilden av moderaterna som motståndare till allt inom den offentliga sektorn kom att förstärkas. Till detta bidrog tvånget för regeringen att minska kostnaderna, men också socialdemokratisk opportunism. Socialdemokraterna blev nu plötsligt åter motståndare till de flesta besparingar. Folkpartiet sökte också, trots överrepresentation i regeringen, framställa moderaterna som ansvariga för alla besparingar.

Sossarna har en otrolig förmåga att gardera sig för tänkbara, för att inte säga troliga fiaskon. Om dom någon gång misslyckas med garden så är förmågan att reparera med propaganda, vilseledning, skylla på andra, lika otrolig. Ändå händer det att borgarna någon gång vinner val, som nu. Då dröjde det inte länge förrän tidningsredaktionerna översvämmades av insändare, rena hatbrev mot de borgerliga partierna och framförallt deras största parti, moderaterna. Det skulle inte förvåna mig om en del sossar sitter i bidragsberättigade studiecirklar på ABF och författar många av dem.

Deras historieskrivning har förståeligt nog alltid varit snedvriden för att överensstämma med den världsbild de vill ge väljarna. De verkar präglas av en blind optimism beträffande den egna förmågan och en enastående egenrättfärdighet.

De påminner om stormaktstidens svenska forskare och filosofer, som långtifrån alltid arbetade vetenskapligt och sökte hålla sig till sanningen. Dessa såg snarare som sin uppgift att ur rykten om det förgångna söka sådant som kunde inspirera svenskarna i deras stora krig nere på kontingenten. De hyllade egna och med dem förbundna furstar och nedsvärtade de andra som naturligtvis var dåliga.

Forskare som Johannes Bureus (1568-1652) och Georg Stiernhielm (1598-1672), utan tvekan begåvade män, förfäktade sålunda att Atlantis, som beboddes av den grekiska mytologins hyperboréer och en tid gästats av Apollon, som dyrkats i dess tempel, måste ha varit Skandinavien. Templet var naturligtvis hednatemplet i Uppsala. Sveriges historia skulle dock ha börjat först 88 år efter syndafloden, då Magog, Noas sonson, landsteg här. Från honom härstammade svenskarna, som senare modigt drog ut i världen och bekrigade otäcka främmande folk, såsom perser, egyptier, hunner och romare.

Sverige var också det äldsta riket på jorden sade forskarna och Bureus skrev det som i vår tid är en känd vits:
Med fast större lämpa kunna de svenske skjuta sig till sitt mål och göra därav en hävd och säga: den första människan måste ju heta SVEN. Först därföre att han en sven var, det vill säga en sådan människa som var av mankön och hade ännu aldrig något att beskaffa med kvinnor.
Socialdemokraterna står knappast dessa män efter i förmåga att mytbilda om den egna förträffligheten och "de andras" illasinnade ränker mot det man kallar välfärden.

Också i Haninge hade valet 1991 resulterat i borgerlig majoritet i KF. 17 moderater, 8 folkpartister och 4 centerpartister fick stöd av 3 från KDS, 3 från Ny demokrati och i huvudsak från 2 miljöpartister, medan socialdemokraterna erhöll 21 mandat och vänsterpartiet 3.

Kommunalråd blev Claus och Marietta med Claus som kommunstyrelseordförande (KSO) samt Josef Kovács för folkpartiet och Lena Vilmar för centern. Ytterligare en folkpartist heltidsengagerades med ansvar för fysisk planering, teknisk försörjning samt kultur och fritid.
Jag satt fortfarande kvar i KF men hade vid det här laget ångrat att jag ställt mig till förfogande. Jag var grundligt utled på gaggandet till ingen nytta i denna församling. Bland kommunalråden ansåg jag endast Marietta kompetent och att Claus inte skulle klara en uppgift som KSO hade jag klart deklarerat för några förtrogna ända sedan Claus blev oppositionsråd. Josef Kovács ansåg jag tämligen slug men inte speciellt skicklig och Lena Vilmar väntades som vanligt bli allmänt besvärlig i alla lägen.

"Vi kan bara hoppas att det här går väl treårsperioden ut", sade jag till Kjell Nilsson, som också satt i fullmäktige. Om man upprepar en stor lögn tillräckligt många gånger, så blir den till sist trodd. Det låter som om Marx, Lenin eller Hitler skulle ha sagt det, men jag tror att Hitler är mest känd för uttalandet. Alla dessa tre tillämpade i alla fall taktiken precis som sossarna gör nu, när de talar om hur landet kunnat hamna i ekonomisk misär.
Redan tre månader efter de borgerliga partiernas makttillträde i denna "konkursmässiga" kommun gick det socialdemokratiska oppositionsrådet Staffan Holmberg i stor stil ut med beskedet att de borgerliga lyckats förstöra kommunens ekonomi. En del stackars människor trodde säkert på detta men ekonomiska lik från sossarnas tid vid makten hittade vi i de kommunala garderoberna under lång tid. Först under den senare delen av 1992 hade man helt fått ut ett av de största, som nu kunde beskådas i all sin gräslighet, Haningehemsskandalen.