Om du klickar på Jan Berglin ovan får du fullstor bild.
Att vara eller…
(Ett långt men förhoppningsvis läsvärt inlägg)

Jag har hämtat Jan Berglins teckningar ovan från min fackliga tidning Ingenjören, som jag fortfarande får, trots min pensionering för 17 år sedan. Men jag är ju fortfarande betalande medlem i facket för att min kollektiva livförsäkring skall kunna utbetalas. En av fördelarna med att någon gång dö.
Jan Berglin är min och mångas favoritskämttecknare och medarbetare i Ingenjören. Jag tror att han inte invänder mot att jag har honom med i min blogg.

Jag har lite dåligt samvete efter mitt förra blogginlägg. Det är så lätt att såra, när det gäller ett ämne som religion. Se bara på resultatet av allt ömsesidigt sårande i Mellanöstern. Det är väl en av anledningarna till att de flesta ateister inte springer omkring och sprider sin tro, utan snarare ”ligger väldigt lågt”. Har man sagt A får man också säga B, sägs det, så här kommer ändå ett tillägg.

I senaste numret av Ny Teknik läser jag en artikel om vårt solsystem. I och för sig inga nyheter, men apropå skapelsen, att vår sol och solsystemet bildades ur ett skivformigt gasmoln för så där 4,6 miljarder, obs. inte miljoner, år sedan. Det mesta av gasen drogs samman av gravitation till vår sol. Små delar kondenserades emellertid och bildade bl.a. de inre, steniga, planeterna – Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Planeter som till stor del består av sådana ämnen som verkar fattas på ytan av vår sol. Allt enligt våra gällande fysikaliska lagar.

Konvektionen i solen blandade under de första hundra miljoner åren allt material. Senare skedde konvektion bara i solens ytlager och planeterna kunde bildas. Allt material som dras till en stjärnas yta finns sedan kvar på ytan, och simmar omkring som skummet i en kokande kittel.

I de innersta delarna av solen är temperatur och tryck så höga att kärnreaktioner äger rum och väte omvandlas till helium enligt den s.k. proton-protonkedjan. Stora energimängder frigörs och denna energi transporteras genom strålningsprocesser. Fotonerna diffunderar utåt under ständiga kollisioner med den joniserade gasen. Tidsskalan för denna energitransport är tiotusentals år. Närmare ytan, i konvektionszonen, sker energitransporten genom att het gas stiger och kallare sjunker. Vid solens yta fotosfären, sjunker gasens temperatur och densitet snabbt och strålningen begynner.

Allt liv på jorden är beroende av solljuset och nästan all energi vi utnyttjar är solenergi i någon form. I lagren där den mesta solstrålningen släpps fri är temperaturen 5 000 – 6 000 grader. Ovanför fotosfären stiger sedan temperaturen med höjden genom kromosfären och når ofattbara ett par miljoner grader i koronan.

Man har hittills gjort mätningar på några få ”närliggande” stjärnor och funnit att endast tio procent av dem har samma kemiska sammansättning som solen. Knappt 400 planeter i andra solsystem än vårt (exoplaneter) i främmande solsystem är hittills kända. Den minsta av dem upptäcktes 2007 av planetjägarsatelliten Corot. Dess massa visar sig vara fem gånger jordens, men är den mest jordlika. Den cirklar emellertid så nära sin moderstjärna att dess yttemperatur beräknas till ungefär 2 000 ºC. Ingen behaglig plats för oss.

Mycket skall klaffa för att en planet skall vara beboelig. Den skall vara lagom stor, så att den kan hålla kvar en nödvändig och rätt sammansatt atmosfär. Den skall ligga lagom långt från sin moderstjärna för att ha lämplig temperatur. Den skall gå i en stabil och någorlunda cirkulär bana och ha ett magnetfält som skyddar för solvind, kosmisk strålning och annat otyg.

Å andra sidan är vårt universum större än vi kan föreställa oss, liksom att mikrokosmos visat sig mindre än vi kan tänka oss. Finns det rent av ytterligare dimensioner, där tid är något helt annat än hos oss?

Hela tiden skapas ute i universum nya stjärnor och nya planeter samtidigt som andra stjärnor slocknar och kallnar och kanske eller antagligen betingelserna för liv skapas eller upphör så sakteliga.

Om detta visste de skriftlärda, som en gång tecknade de gamla skrifterna (som för 1700 år sedan översatts och sammanställts till vad som idag är bibeln) absolut ingenting! Boken kallas idag av en del människor GUDS ORD, men skrevs av dåtidens intelligentia, som var väldigt okunnig jämfört med nutidens.

Den smala synspringan

Under ett par decennier av mitt yrkesverksamma liv initierade och styrde jag tillämpad forskning om elektromagnetisk vågutbredning i atmosfären. Det var högst intressant och inspirerande, eftersom nya algoritmer hela tiden kunde tillkomma alltefter som högre radiofrekvenser togs i anspråk och digitaliseringen inom teletekniken genomfördes, samtidigt som den överförda bandbredden ökade. Studierna omfattade området från s.k. ultrakortvåg, 160 MHz till området för synligt ljus (laser).

Strålningskällor kan vara radiosändare av många slag, mikrovågsugnar, röntgenapparater o.s.v. men också t.ex. astronomiska objekt, atomer i het materia eller elementarpartiklar.

För 1 700 år sedan, när de ännu mycket äldre skrifterna sammanställdes till vad som idag är Bibeln, så visste man ingenting om elektromagnetisk strålning. Inte heller för 400 år sedan, när man fortfarande ansåg jorden vara universums centrum och att solen rörde sig runt jorden. Fick man för sig att någon kvinna var häxa, och alltså besökte djävulen i Blåkulla, så dömdes hon av kristenheten att brännas levande på bål. Man kan undra vad som händer ”häxornas” (de var många) troende domare på ”yttersta dagen”.

Allt vi såg för bara ett sekel sedan var en ”mikroskopisk” glipa i detta spektrum av strålning. Ett spektrum som man behöver en logaritmisk skala för att åskådliggöra, men jag försöker ändå.

Detta spektrum börjar vid radiovåglängden 10 mil och i frekvens 3 000 Hz = VLF (Very Low Frequency). Det slutar med gammastrålning vid våglängder mindre än 3 x 10^-14 d.v.s. 0, tretton nollor och en trea eller angivet i frekvens 10^23 Hz d.v.s. talet 1 följt av 23 nollor och alltså ofattbart många Hz eller om man så vill perioder per sekund eller fullbordade svängningar.

Det för människan synliga ljuset finns i ett försvinnande litet område mellan 400 Nm och 700 Nm, alltså 0,0000004 m – 0,0000007 m. En Nm är en milliondels millimeter och spetsen på en knappnål är ca en tiondels millimeter. Just nu har man industriellt inom t.ex. teleindustrin börjat arbeta med s.k. nanokomponenter, alltså för flertalet av oss ofattbart små komponenter.

Den moderna vetenskapen har alltså vidgat det ”synliga” området kollosalt, optiska teleskop med speciella filter ser i det ultravioletta bandet och förflyttade ut i rymden (Hubble) ser teleskop och andra instrument utan hindrande atmosfär. Andra teleskop ser i radio- och röntgenområdet av spektrat och mätningar av strålningen kan i princip utföras i hela spektrat. Här kan vi se miljarder år bakåt i tiden.

Forskare/astronauter arbetar hela tiden i en rymdstation. De har flera gånger sedan ett halvsekel besökt månen och troligen kommer man att inom ”nära” tid besöka Mars. En följd är att våra kunskaper om universum börjat öka exponentiellt.

Den smala mentala springan

Vår mentala ”synspringa” är också väldigt smal. Den behövde inte utvecklas bredare för att hjälpa våra förfäder att överleva. Vår intuition säger oss att stenar och kristaller är solida föremål, medan vetenskapen numera klart visat att de i huvudsak består av tomrum.

Bekant är numera bilden av en fluga, atomen, mitt i ett jättelikt stadion. Närmaste fluga, atom, befinner sig utanför detta stadion. Att våra händer inte kan tränga igenom stenen har med de kraftfält att göra, som förknippas med solid materia.

Våra hjärnor har utvecklats i en väldigt begränsad värld, där det är troligare att små föremål rör sig än de stora som utgör bakgrund till rörelsen. I universum rör vi oss tillsammans med jordklotet med oerhörd hastighet. Dels följer vi, stillastående vid den punkt på jordytan där vi befinner oss, med i rotationen runt jordaxeln. En stillastående person vid ekvatorn rör sig på ett dygn i en cirkel med omkretsen 40008 km. Det ger en hastighet av 1667 km/tim, men samtidigt följer den personen med jorden i dess elliptiska bana runt solen. Uträkningen är ganska meningslös, då allt på jordytan synkront följer med i rörelsen. Våra förfäder visste intet om detta och behövde inte heller veta för sin överlevnad. De befann sig ju i världsalltets centrum d.v.s. på jordskivan. Vi människor har i evolutionen skapat oss de visuella intryck vi behövt. ”Stenen är massiv och tät”.

När man upptäckt att elektromagnetisk strålning var en vågrörelse, så behövde man ett medium, där denna vågrörelse kunde verka. När inget sådant medium kunde upptäckas i vakuum, så hittade man på ett och kallade det eter. Idag behöver vi inte denna eter. De etervågor jag fortfarande hörde talas om i min barndom behövs inte längre. Nu säger man att de ljusbärande fotonerna saknar massa men har energi.

Fotonen har en energi, en frekvens, och en rörelsemängd, men begrepp som massa, storlek och läge kan inte definieras på ett meningsfullt sätt. Det närmaste man kan komma är att säga att den fyller ut hela det rum den kan finnas i, och att ge den en ekvivalent massa i form av ren rörelseenergi enligt formeln E = mc^2. Fotonen kan aldrig vara i vila och saknar således vilomassa. Fotoner har en symmetrisk vågfunktion som får överlappa den av andra fotoner. Man kan säga att fotoner kan staplas på varandra och det finns alltså ingen gräns för hur många fotoner som får plats i ett rum. Konstigt? Nej då! De har ju ingen massa, ingen kropp.
När en elektron i en atom byter tillstånd till ett med lägre energinivå, och alltså förlorar potentiell energi, genereras en foton med en energimängd, ett ljuskvantum, som motsvarar den energi som elektronen förlorade. De energinivåer som elektronerna kan ha i ett visst ämne har vissa bestämda värden, kvantnivåer, beroende på vilket elektronskal de tillhör. Ljus har därför karaktäristiska frekvenser som beror på vilket ämne det framställts i.

Hur den smala springan breddades i början

Rättrådighet var för Platon den förnämsta dygden. En rättrådig människa är en människa som med hjälp av sitt förnuft behärskar sin vilja och sitt begär.
Aristoteles (384 f. Kr. - 322 f. Kr.) hade en genomtänkt uppfattning om ett dygdigt liv. Han var ju Platons lärjunge och även han föreställde sig en själ som tredelad.

Så här föreställde sig Aristoteles den mänskliga själen:

Växtsjälen, som också växterna har och som gör det möjligt för dem, såväl som djur och människor att ta upp näring.

Djursjälen, som också djuren har vid sidan av sin växtsjäl och som rymmer förmågan att förnimma och röra sig.

Förnuftssjälen, som människan är ensam om och som gör att hon kan tänka förnuftigt.

Tack vare förnuftet kan vi avgöra vad som är bäst. Vi har att välja mellan ytterligheter. Exempelvis finns frikostighet mellan snålhet och slösaktighet, mod mellan feghet och dumdristighet.

Preussaren Nicolaus Copernicus (Niklas Koppernigk, 1473 – 1543)) var jurist, ekonom, strateg, ambassadör, läkare, astrolog och kanik (katolsk korherre, en mycket ”fin” befattning).

Hans bok De revolutionibus utkom i flera upplagor, den första vid Copernicus död 1543, den andra år 1566. Där anser han att solen i stället för jorden är världsalltets centrum och att jorden och de övriga planeterna rör sig i cirkelformiga banor runt solen. Den romerska kyrkan verkar inte ha varit så ”vaken”, men boken var inte heller så enkel att intellektuellt ta till sig. Först år 1616 förbjöds den. Redan utgivna exemplar censurerades inte sällan, men ibland på så sätt att det antecknades: ”Detta kapitel får inte läsas”. Boken stred ju mot den kristna läran om att jorden är världsalltets medelpunkt. En åsikt som nog inte är främmande för en del fundamentalistiska kristna än i dag.

År 1590 fick Galileo Galilei kännedom om Copernicus bok. Hans egna observationer gjorde honom alltmer övertygad om att det var Copernicus världsbild som var den korrekta.

År 1632 gav Galilei ut en bok med titeln Dialog om de två världssystemen. Den innehöll den ”kristendomsfientliga” läran att Jorden inte var världsalltets centrum. År 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade "felaktiga läran".

Kyrkan lärde att det var jorden, som var världsalltets centrum (den geocentriska världsbilden enligt Ptolemaios och Aristoteles) och kyrkan kunde inte ha fel. Efter domen lär han ha mumlat "och ändock rör hon sig!" men för detta finns egentligen inga belägg. Domen blev husarrest resten av livet, troligen därför att han hade vännen påvens beskydd. Det skulle, som jag skrev i mitt förra inlägg, dröja väldigt länge innan kyrkan erkände domen som felaktig. Religionsföreträdare, både kristna, judar och muslimer har väldigt svårt för att erkänna rena felaktigheter i, eller sina feltolkningar, av de flera tusen år gamla flera gånger översatta och tolkade skrifterna.

Galilei fortsatte sitt vetenskapliga arbete och 1638 gav han ut en ny bok med sina fysikaliska teorier. Det var dessa böcker som fick Isaac Newton (1643 – 1727), kanske vår störste vetenskapsman hittills att ägna sig åt dessa frågor och börja presentera fysikaliska lagar. Newton löste många problem. Hans Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica lade grunden för den klassiska mekaniken och förklarade i ett slag en mängd fenomen. Det mest kända är nog att han där visade att det är samma kraft som får äpplet att falla till marken, som styr himlakropparnas rörelse i förhållande till varandra.

Newton följdes av en rad stora ”upptäckare”. Ett exempel innan Albert Einstein är James Maxwells sammanfattning av elektromagnetismen i Maxwells ekvationer.

1900 började förändringen, då Max Planck införde att elektromagnetisk energi endast kunde sändas ut i kvantiserad form. Fem år senare under sitt mirakelår utvecklade Albert Einstein denna hypotes för att förklara den fotoelektriska effekten. Dessutom förklarade han samma år den Brownska rörelsen, också den genom att kvantisera naturen, fast denna gång materien och inte energin. Detta blev atomteorins genombrott. Som om inte detta vore nog publicerade han dessutom den speciella relativitetsteorin och algoritmen E=mc^2.

Hela 1900-talet blev sedan ett fantastiskt upptäcktssekel, med t.ex. halvledartekniken, matematikmaskinerna och datorerna, som bokstavligen fick utvecklingen att skena. Något den lär fortsätta att göra under detta århundrade. (Tyvärr bör också 1900-talet minnas som kommunismens, nazismens, två världskrigs och massdödandets århundrade.) Just nu verkar vårt nyaste sekel också bli ”de nya krigens”, de asymmetriska krigens, terrorismens, sekel, underblåst av religioner.

Många astronomiska och kosmologiska fenomen är ännu oförklarade, som till exempel det faktum att universum består av mycket mer materia än antimateria. Inte heller vet vi vad mörk energi och mörk materia är för något.

Inom den klassiska fysiken kvarstår dessutom stora teoretiska problem med hur man skall behandla fenomen som turbulens och kaos. Alla vet vi hur svårt meteorologerna har att få sina beräkningar att stämma.

Genom fysikens historia har ett flertal felaktiga teorier dykt upp. När dessa sedan motbevisats har ofta fysiken utvecklats kraftigt.

När det gäller religioner är det ”svårare”. Guds existens kan inte bevisas. Därmed kan inte heller motbevis presenteras. Det hela blir en fråga om tro, att inte veta eller att betrakta det hela som helt osannolikt.

I vår Hälsingska lokaltidning, som jag måste komplettera med en rikstidning för att få mer information, ser jag då och då i insändarspalterna en dialog angående detta. Jag ser där uttalanden som: ”Gud finns! Jag har sett bevis”. Tyvärr, eller naturligtvis (?) redovisas aldrig bevisen. Att de skulle kunna vara vetenskapligt godtagbara har jag svårt att föreställa mig.

Då och då dyker också gamla myter upp i insändarspalterna. För några dagar sedan den om Darwins omvändelse på dödsbädden.
En dam skriver: ”Darwin var också en sökare. Reste runt hela jorden. Hur kunde han förvilla så många? Själv kom han till tro på den Gud han förnekat i så många år. Han blev redskapet för otron, den ondes verk. Han blev förfärad över att så många genom honom börjat tvivla på att det är Gud den allsmäktige som skapat allt. Själv blev han räddad. Så god är Gud.”

Det är en uppenbar lögn hon framför, även om hon inte kan beskyllas för lögn, eftersom hon uppenbarligen tror på det hon skriver.

Myten bygger sannolikt på The Lady Hope Story. Evangelisten Lady Elizabeth Hope lär ha berättat i en evangelisk församling i Massachusetts, USA, att hon besökt Darwin vid hans dödsbädd. Han skulle då ha sagt, att han ångrade utgivandet av evolutionsteorin. Påståendet har sedan publicerats i kristen press och vandrar tydligen vidare i kristna kretsar.

Försöket att förfalska Darwins åsikter avslöjades bl.a. av hans dotter Henrietta 1922, då hon skrev: ”Lady Hope var inte närvarande vid hans senaste sjukdom och vid ingen sjukdom över huvud taget. Jag tror inte ens att han träffade henne någon gång alls. Vi tror att historien fabricerades i USA:” Lady Hope ljög uppenbarligen för att hjälpa Gud på traven.

Darwin var närmast agnostisk ateist och så nära ateist man kan komma. Darwins teori om arternas uppkomst är idag allmänt accepterad inom naturvetenskaperna.

Darwins åsikt kan sammanfattas som: Finns det mot förmodan en Gud, så skapade han evolutionen.

En annan myt säger att Darwin var kristen. Faktum är att Darwin skriver så här i sin självbiografi: "I had gradually come by this time, 1836 to 1839, to see that the Old Testament was no more to be trusted than the sacred books of the Hindoos or the beliefs of any barbarian."

Darwin sade också: "I never gave up Christianity until I was forty years of age."

1880 skrev Darwin: "I am sorry to have to inform you that I do not believe in the Bible as a divine revelation, & therefore not in Jesus Christ as the Son of God."

Darwin avsade sig kristendomen vilket står att läsa bl.a. i "Life and Letters of Charles Darwin" och hans självbiografi.

Medvetandet

Myten om själens vikt, 21 gram

För drygt 100 år sedan ville den djupt troende läkaren Duncan MacDougall bevisa att människan har en själ. Han mätte därför vikten hos några få människor före och omedelbart efter dödens inträdande. Resultaten blev väldigt olika. Två minskade inte alls i vikt och uteslöts ur provet. En minskade 21,3 gram. De övriga tre mer eller mindre än detta. Hans slutsats blev att själens vikt var 21 gram.

Hans försök publicerades i New York Times och fick därigenom stor spridning, men det förkastades omgående av vetenskapen, som utdömde det av många anledningar.

Själv konstaterar jag dessutom att man säkert minskar mer i vikt än så, om man har ordentlig feber då man dör. Hur det var med MacDougalls patienter vet vi inte. Jag minskar i alla fall ca 1 000 gram vid mina bastubad. Det är märkligt hur en myt av detta slag kan leva kvar, men den återupplivas ju ständigt och inte sällan utan källkritik, som är så viktigt i vetenskapliga sammanhang.

Vill man ha exempel på myter, så är det faktiskt bara att läsa Bibeln. Noa blev enligt uppgift i Första Moseboken 950 år gammal. När Noas son Sem var hundra år födde han Arpaksad två år efter floden. Och sedan Sem fött Arpaksad levde han i fem hundra år och födde söner och döttrar. - Var är alla kvinnor? Sagan om Noa och syndafloden har för övrigt återfunnits i ännu äldre österländska skrifter.

Blodtörsten i Gamla Testamentet återfinns även i Det Nya Testamentet. Ett exempel: Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. (Brevet till Hebréerna 9:22.)

Kropp-själ-problemet behandlas i den gren av filosofin som kallas Medvetandefilosofi. Här finns de två huvudgrenarna monism och dualism.

Monism menar att medvetande och kropp inte är två ontologiskt distinkta enheter.

Låt mig från början klargöra att jag håller mig till monismen, tills dualismen bevisats. I dualismen menar man att medvetande och kropp i någon mening är separerade från varandra. Den kan spåras hos Platon och därför (?) också hos Aristoteles, men finns också i t.ex. hinduisk filosofi och Yoga-skolorna, där jag i min ungdom vegeterade en del. Det finns många olika skolor inom dualismen, fler än jag kan räkna upp här. En återfinns i Bibeln, t.ex. i Lukas 8:52-55, där Jesus fick en död flickas ande att återvända till henne. Själ = ande.

Många medvetandefilosofer menar att medvetandet inte är något separat från kroppen. De stöds inom bl.a. naturvetenskap, datavetenskap, evolutionspsykologi och inom de olika neurovetenskaperna.

När man inom vetenskapen har två möjliga förklaringar till ett fenomen, så skall man i första hand välja den enklaste lösningen. Varför krångla till livet med konstigheter, som andar, änglar, djävulen och vittra?

Om dessa frågor skulle jag kunna fortsätta skriva i det oändliga, som egentligen inte är så svårt att tänka sig. – Eller hur?

Kognition behöver inte vara så himla konstigt att förklara, men här slutar jag för denna gång.