Israel och Småland
Jag börjar med några litteraturtips, eftersom okunnigheten om Mellanösternkonflikten hos en del alldeles tydligt framstår som massiv, när jag tittar i Facebook:
Stéphane Bruchfeldt och Paul A. Levine, … om detta må ni berätta …
Lawrence Wright, Al-Qaida och vägen till 11 september.
Ovärderlig om du vill veta mer om islamisterna, Hamas, al Qaida o.s.v.
Gilles Kepel, Kampen om Islam.
D:o.
Roland Jacquard, Bin Ladin. Om tiden före 11 september.
(Låg klar för tryckning den 11 sept. 2001.)
Ingemar Karlsson, Tro Terror och Tolerans. Essäer om religion och politik.
Benazir Bhutto, Försoning. En programförklaring mot våld, förtryck och terrorism. (Hon mördades av islamist just när manuskriptet till boken låg klart.)
Mer bakgrund
Nationernas Förbund (NF) utlovade redan efter WW1 Judarna ett eget land i Palestina, att skapa ett ”nationellt hem för det judiska folket”. Romarna fördrev större delen av dem från Palestina för nära 2 000 år sedan. Judar började omedelbart efter NF:s löfte återvända efter sin diaspora och återvändandet accelererade efter WW2 och Förintelsen.
Uppdelningen av Mellanöstern i stater efter WW1 gjordes av västmakterna på ett fullkomligt groteskt sätt. Politikerna byggde t.ex. av okunnighet in svåra religiösa och etniska spänningar i staterna. Vi kan som exempel ta Irak med den inbyggda konflikten mellan shia-, sunni- och kurderna i nordväst. När Saddam Husseins diktatur störtades var det som att öppna Pandoras ask. Bara en diktatur kan kanske hålla ihop en sådan statsbildning? Här dödar araber i huvudsak araber. Shia dödar sunni och tvärt om. Folkgrupper och klaner slåss med varandra.
1947 godkände Förenta Nationerna delningen av Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Till råga på eländet tänkte man sig ett Israel uppdelat på en del i norr, en del i söder och en smal remsa land, knappt två mil bred längs kusten däremellan och format efter hur judarna vid denna tid i huvudsak var bosatta. Ett judiskt rike, till ytan ungefär 2/3 av Småland, med idag drygt 7 miljoner innevånare av många olika religioner, men naturligtvis mest judar. Denna stat tänkte man sig tydligen kunna existera omgiven av fientliga arabstater. Bara en samling politiker med olika uppfattningar kan enas om en så strategiskt omöjlig geografi för statsbildning inbäddad bland givna fiender.
1948 utropades staten Israel och omgivande arabstater förklarade omedelbart krig. Den här gången försvarade judarna sig och sitt område samt erövrade mot alla odds halva Jerusalem och en del av det tänkta arabiska området. 750 000 palestinier flydde till angränsande arabiska områden och i stället fick Israel ta emot 800 000 judiska flyktingar från i huvudsak arabiskt område. Många av de palestinska flyktingarna lever än idag, efter mer än 60 år, i flyktingläger, eftersom de inte togs emot av omgivande arabiska stater. Det gäller alltså idag andra, tredje och fjärde generation. Israel tog däremot väl hand om sina flyktingar och kan därför inte sägas ha några flyktingar.
Israel blev en modern representativ demokrati med parlamentarism, allmän rösträtt och värnplikt, något som inte kan sägas om omgivande arabstater. Sedan dess har Israel med framgång försvarat sig flera gånger, vilket jag tidigare beskrivit ganska ingående. Under det senaste arabiska anfallskriget ockuperade israelerna mellanrummet mellan norra och södra delarna av landet, Västbanken, och håller nu ett område något lättare att försvara än det av FN tänkta området. Allt nära överensstämmande med de kartor över ”Det heliga landet”, såsom det åskådliggörs för den tid då Jesus lär ha verkat där.
Konflikten Israel – Araber är gammal men har varit akut i sex till sju decennier och framför allt sedan staten Israel proklamerades 1948. Under 1990-talet fanns en hel del politiker som trodde att en fredsprocess mellan Israel och Palestina enligt Osloprocessen var möjlig. Att gå in på detaljerna skulle bära alldeles för långt.
Den s.k. Osloprocessen undertecknades 1993 av Yasser Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin i närvaro av Warren Christopher för USA och Andrej Kozyrev för Ryssland samt i närvaro av USA-presidenten, Bill Clinton. De tre undertecknarna erhöll 1994 Nobels fredpris.
Syftet med processen var att fredligt ordna framtida relationer mellan Israel och en tänkt Palestinsk stat.
I ett halvt årtionde trodde några sedan att Osloprocessen skulle kunna rädda Mellanöstern. 28 september 2000 tog Likudpartiets premiärministerkandidat, Ariel Sharon en promenad i Jerusalem, på det mest omtvistade området. För judarna är detta Tempelberget, där deras tempel fanns innan romarna förstörde det. För muslimerna är det al-Haram al-Sharif där Klippdomen och al-Aqsamoskén finns. Därifrån tror vissa muslimer att Mohammed uppsteg till himmelriket. Detta trots att han sannolikt endast har besökt Jerusalem i en dröm. Genom promenaden ansågs Sharon öppet utmana några av förutsättningarna för Osloavtalet.
Kritiken mot Osloavtalet blommade ut. Det verkade aldrig lämpligt att utropa en palestinsk stat m.m. Orättvisor upplevdes bland shabab, de unga männen på västbanken och i Gaza. Där hade man den kraftigaste befolkningsökningen i världen och den palestinska ungdomen utgör en jättelik reservoar av missnöje över situationen. Familjeplanering är alldeles tydligt något helt främmande för njutningslystna män, som närmast ser kvinnan som förvärvad och svartsjukt bevakad egendom.
Fredsprocessen hade radikaliserat och inte lugnat de unga männen. Genom att erkänna staten Israel berövade PLO dem allt hopp om att kunna förinta Israel och Arafat uppfattades av många som en förrädare. Allt Arafat kunde erbjuda var lite bidrag från i första hand EU och i EU anklagade ett envist rykte Arafats omgivning för att försnilla EU-medlen för privat bruk. Gåvorna från den arabiska halvön blev också allt sällsyntare och mindre.
Arafat lät shabab få utlopp för sin ilska och igångsatte den andra al-Aqsaintifadan. Han tog en kalkylerad risk. Den första antifadan, emanerande från ”gräsrötterna”, kom i december 1987 och lyckades såtillvida att den fläckade Israels rykte världen över. På TV kunde man se barn kasta sten mot israeliska stridsvagnar. Man använde offrets språk, vände det mot judarna och kunde utnyttja det politiskt.
I maj 2000 hade den israeliska armén dragit sig tillbaka från södra Libanon, som varit ockuperat sedan 1978. Det fanns inte längre någon anledning till en kostsam ockupation. Araberna såg det som en faktisk reträtt som skulle firas i triumf. Man såg det som en seger för Hizbollahs trakasseringskrig med terror i form av ”matyroperationer” och Israel hade tvingats kapitulera.
Israel, ett litet välmående och vällutvecklat land med relativt få invånare, en demokrati där varje medborgares liv räknas. Där man inte är villig till de uppoffringar som krävs för att övermanna ett fattigt överbefolkat arabisk-muslimskt land med föråldrade politiska strukturer och med så bedrövliga framtidsutsikter att frivillig död kunde vara rationellt val. Man trodde sig alltså ha upptäckt Israels stora svaghet, men inget kunde vara mer felaktigt.
President George W. Bush hade tillträtt och lät meddela att han inte ville ha något med fredsprocessen att göra. Clinton anklagades för att ha skadat presidentvärdigheten genom att ha förhandlat med Arafat. Arafat vägrades status som statsman av Bushadministrationen och araberna hade inte ännu förstått vilket inflytande de neokonservativa hade i Vita huset. De som menade att Osloavtalen var varken mer eller mindre än en fälla för Israel.
Redan 1996 hade neokonservativa universitetslärare i ett meddelande till Benjamin Netanyahu dömt ut Osloprocessen. Man ansåg att Mellanösternlösningen måste föregås av en lösning av Irakfrågan. Saddam Husseins Irak betalade också ut stora summor till palestinska självmordbombares efterlevande.
USA:s och dess allierades invasion av Irak öppnade Pandoras ask av fiendskap, religiöst krig och etniska tvister. Trots att makten officiellt överlämnades till en Irakisk regering den 28 juni 2004 är landets framtid som enad stat ytterst osäker. Mer än så går jag här inte in på Irakfrågan, som dock hänger nära ihop med Israelkonflikten.
I USA:s presidentval 2001 hade arabiskt härstammande amerikaner röstat på Bush. Al Gore hade stöd av judiska organisationer och hans vicepresident, Joe Lieberman var troende jude. Professorn Gilles Kepel vid L’Institut d’Etudes Politiques i Paris, världsberömd islamolog, säger i sin bok Kampen om Islam: ”I april 2001 när jag besökte Arafat och hans entourage i Ramallah verkade de fortfarande omedvetna om det nya neokonservativa inflytandet i Washington.”
Arafat trodde tydligen att Tanzims (militanta ungdomar i Fatah) och Fatahs operationer skulle tvinga Israel till förhandlingar igen. Sharon, som tillträtt som premiärminister, hade emellertid ingen som helst avsikt till nya förhandlingar. Arafats rykte i Israel och västvärlden hade skadats svårt. Israels vedergällningar blev kännbara och Arafat framstod som en opålitlig upprorsmakare, ansvarig för att underblåsa våldet. Vita huset och George W. Bush slog igen dörren för Arafat.
I Palestina lyckades inte Arafat hålla antifadan under Tanzims kontroll. Tanzim led svåra förluster på ledarsidan genom Israeliska punktinsatser. Supportrarna i Washington och New York förlorades. Han hade också öppnat Pandoras ask. Dörren slogs upp för islamistiska grupper. 2001 genomförde både Hamas och Islamiska jihad spektakulära självmordsattentat riktade mot bussar och marknader i medvetna försök att döda så många civila, kvinnor och barn som möjligt i Israel.
Arafats plan hade kapitalt fallerat och något motsvarande dagens aktivister, som vill fritt tillföra den religiösa terrororganisationen Hamas nya resurser i denna kamp märktes inte av i Europa. Idag verkar alla islamistiska illdåd glömda av många européer och amerikaner.
Den kvarvarande supermakten, USA, försökte på 90-talet verkligen lösa Mellanösterns problem. Oslofredens haveri drev i stället på en världsomfattande islamistisk terrorism, som drabbade USA den 11 september 2001 och följdes av terroraktioner i Europa. Främst i England och Spanien. I kölvattnet kom ”kriget mot terrorismen”.
Israel har också använts av länder från tredje världen som ett sätt att styra FN:s agenda från att belysa deras egna länder till att handla om Israel. Israel har varit en lätt måltavla för dessa länder i och med att dess isolering gjort att man inte kunnat motarbeta den agendasättning och det inflytande på FN:s arbete som de muslimska, och odemokratiska staterna har genom sin majoritet i FN. Av de västerländska och demokratiska staterna har det heller inte skett något avsevärt motstånd (förutom av USA) mot denna behandling av Israel på grund av att man haft mer att vinna på att inte arbeta aktivt för en rättvis behandling av Israel. En klassisk politisk kohandel sker alltså i FN på Israels bekostnad.
Till skillnad från al-Fatah erkänner inte Hamas Israels rätt att existera, och godkänner inte heller Osloavtalet från 1993. År 2006 ställde Hamas upp i sitt första parlamentsval och vann en oväntad jordskredsseger i Gaza.
Jag citerar ett utdrag ur mitt inlägg ”Vidriga tecken” från den 17 febr. 2009 under Tro och vetande. Ett översatt utdrag ur Hamas stadga:
Palestina är en islamisk waqf vigd åt muslimska generationer intill domedagen. Eftersom det är så, vem kan då göra anspråk på rätt att representera muslimska generationer intill domedagen? Detta är den lag som styr landet Palestina i den islamiska sharian (lagen) och det samma gäller för varje land som muslimerna har erövrat med våld, eftersom muslimerna under tiden för de (islamiska) erövringarna vigde dessa länder till muslimska generationer intill domedagen. … Det finns ingen lösning på den Palestinska frågan utom genom jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden. Palestinierna vet bättre än att gå med på att leka med deras framtid, rättigheter och öde. Som det sägs i den hedervärda hadithen: "Syriens folk är Allahs piska i hans hand. Han vräker genom dem sin hämnd över vem han önskar bland sina slavar. Det är otänkbart att hycklarna ska ha framgång och inte de troende. De kommer säkert att dö av bedrövelse och desperation."…
Hamas menar alltså att även stora delar av Europa skall erövras av muslimerna, Spanien och Balkanländerna.
EU, USA och Israel kapade banden till den nya regeringen, eftersom Hamas är en islamistisk terrororganisation. Bojkotten har gjort den ekonomiska krisen i Gaza akut. Tiotusentals tjänstemän i Palestinska myndigheten gick utan lön innan de under strid sparkades ut ur Gaza.
De flesta polis- och säkerhetsstyrkor i Gaza var lojala mot al-Fatah, som är sekulärt d.v.s. skiljer på religion och stat/politik. Rivaliteten mellan de båda lägren har upprepat lett till våld.
Efter valet gick aktivister i Fatah, för att visa sin besvikelse över partiets valnederlag mot Hamas till storms mot palestinska institutioner bl.a. parlamentet i Ramallah. Den 12 juni stacks parlamentet liksom premiärministerns kontor i brand.
Hamas tog makten i det tätbefolkade Gaza, medan Fatah behöll makten på Västbanken. Under några blodiga veckor dödades ett hundratal palestinier och på årsdagen av Hamas valseger dödades minst tolv människor i dessa inbördes strider och Hamas har dödat hundratals israeler.
I maj 2008 hade över 3 000 Qassamraketer avfyrats från Gaza mot Israel och ofta staden Sderot, som ligger bara någon kilometer utanför Gaza. Hösten 2005 utrymde Israel sina bosättningar i Gaza och 14 000 Israeler tvångsevakuerades. Från 2006 ökade raketbeskjutningarna mot Israel markant. Enbart under maj 2008 avfyrades exempelvis 260 raketer.
Den 27 december 2008 inledde Israel det s.k. Gazakriget med luftangrepp, som den 3 januari följdes av marktrupp. Som vanligt krävde FN eld upphör den 28 december. Egentligen hade ju kriget inletts några år tidigare av Hamas genom beskjutning av Israel med Qassamraketer och att sända in självmordsbombare i Israel. Någon hänsyn till detta tog som vanligt inte opinion i väst. Nu var det Israel som gick för hårdhänt fram och efter vad som kan anses vara en gruvlig hämnd drog sig Israel tillbaka, men slapp efter detta i stort sett Qassamraketer.
För att få någorlunda lugn i området införde Egypten tillsammans med Israel en blockad av Gaza. Sjövägen gjordes den fullständig. Den skulle annars ha krävt bordning och genomsökning av alla flytetyg mot Gaza för att hindra smuggling av kontraband. All införsel skall därför ske landvägen och får ske enligt listor över tillåten införsel.
Det blev en bakgrundsteckning på nästan fem A4-sidor. Ändå är den enormt kortfattad.
Aktuellt
(Det här inlägget har tagit lång tid att skriva, med ett stycke då och då, när jag tyckt mig ha tid. Varje gång har jag tvingats läsa om från början för att veta vad jag redan tidigare sökt beskriva.)
I det beskrivna läget bestämmer sig tydligen IHH, en turkisk NGO för en sorts PR-jippo. (Jfr. föregående inlägg.) IHH verkar ha tydliga förbindelser med Hamas och al-Qaida. Man tar, tydligen utan framgång, kontakt med andra NGO:s och troligen även INGO:s för att tillsammans söka bryta Egyptens och Israels sjöblockad av Gaza. Givetvis förstår man att Israel inte kan tillåta detta och alltså tvingas hävda blockaden, som avser hindra införsel av kontraband till Gaza. Ingen INGO ansluter sig dock vad jag vet. Däremot en del nybildade privata och Israel fientliga organisationer såsom svenska Ship to Gaza.
Kan man få Israel att ingripa med våld, vilket i ett sådant läge är lätt, räknar man säkert med stora PR-vinster och sannolikt några ”martyrer” att redovisa inför världsopinionen.
Nu vet vi att flera av de turkiska aktivisterna före avresan uttryckte önskan om att få dö som martyrer. De hoppades alltså att kunna få de bordande soldaterna att öppna eld. Det kan inte ha varit så svårt genom att misshandeln av israelerna med järnstänger och påkar började redan innan soldaterna landat på passagerarfärjan ”Mavi Marmaras” översta däck. Den livsfarliga situation som de israeliska soldaterna hamnade i filmades och skickades direkt ut på Internet.
Ulf Carmesund, representerande socialdemokraternas broderskapsrörelse befann sig på ett av fartygen. ”Vi befann oss i periferin”, säger han ”Jag vet inte så mycket om IHH. Utifrån de samtal vi fört med Ship to Gazas ledning fanns ingen anledning att vara misstänksam.” Hur naiv får man vara? Ja visst, hur naiv som helst!
De svenskar som fanns på passagerarfärjan Mavi Marmara hölls uppenbarligen borta från stridens hetta, har inte sett något alls av den blodiga misshandeln av de bordande soldaterna vi direkt kunde se på You Tube och som filmats från annat fartyg. De verkar inbjudna till medelhavskryssning som lättlurade naiva kändisar?
Efterspelet till händelser som den här följer ett fast mönster. Politiker världen över är snabba med att kommentera, utan detaljinformation om händelsen. Tydligt markerade ställningstaganden för den ena eller den andra sidan följer omedelbart. Nyansering betraktas med skepsis. När mönstret så småningom klarnar har annat för länge sedan tagit över nyhetsflödet. I det här fallet fotbolls-VM och kronprinsessebröllop.
Nu förefaller det vara ganska klarlagt att de islamistiska aktivisterna önskade och provocerade fram några dödsoffer och att dessa islamister samlats på passagerarfärjan Mavi Marmara. Det kan rent av ifrågasättas om inte de israeliska soldaterna visat stor disciplin genom att antalet dödsoffer inte blev större. För militär trupp, sammansvetsad under krävande övningar gäller verkligen devisen ”Rör inte min kompis”.
Efter två års utbildning skulle mitt förband av plutonsstorlek år 1944 delta i en övning av renkonterstrid. (Renkonterstrid är en strid som uppstår då framryckande fientliga förband oväntat stöter samman.) Så sades det till oss i alla fall. Den ”fientliga” truppen hämtades från en för oss främmande skvadron. Vår framryckning skedde i skog, när någon ropade: ”Fiender i trädkronor”! Och mycket riktigt, fienden hade förberett mötet och för dem var det tydligen inte renkonterstrid som övades.
Under den fortsatta framryckningen blev det handgemäng, strid man mot man. Våra karbiner var givetvis laddade med s.k. lösa skott, d.v.s. patroner med träplugg i stället för den vanliga ”kulan”. Normalt pulvriserades denna träplugg redan innan den lämnat mynningen. Säkerhetsavståndet för riktning mot kroppen sades ändå vara 10 – 15 meter och anledningen till detta, att t.ex. en kvist med mycket hårt trä kunde ingå och alltså inte pulvriseras i karbinens lopp.
Curt Malm kom i underläge mot en ”fiende”, som satt grensle över honom med karbinen över hans strupe. Jag fanns i närheten och såg inte just detta, så har det redogjorts för mig. Alla som vet något om närstrid förstår att ett tryck mot struphuvudet i det läget skulle kunna släcka liv. En annan kamrat, Kemi från Tornedalen såg Malms belägenhet, satte karbinmynningen mot ”fiendens” nacke och sköt. Malm fann sig liggande under en medvetslös ”fiende”.
Det visade sig att vi var förevisningstrupp för en grupp reservofficerare under vidareutbildning. De kom nu snabbt fram ur undervegetationen vid sidan av. ”Fiendesoldaten” var fortfarande medvetslös när ambulans hämtade honom. Med detta vill jag illustrera hur riktiga soldater kan handla även under övning i djupaste fred. Att lära sig skydda egna kamrater ses som oerhört viktigt i soldatutbildningen.
Det blev inga efterräkningar för soldaten Kemi och ”fiendesoldaten” kvicknade småningom till. Han hörde nog dåligt en tid och var säkert chockad, men min kunskap om honom slutar där.
De israeliska soldaterna firade sig ned på Mavi Marmara en eller ibland två åt gången och landade i en hop verkliga fiender utrustade med järnstänger och klubbor, som misshandlade dem fruktansvärt. En del av dessa aktivister tydligen i hopp om att därigenom för egen del få bli ”martyr” för Hamas sak.
Ett svenskt språkrör för Ship to Gaza påstår sedan att alla ombord endast brukade passivt motstånd. Det hade man övat på. Den israeliska bordningen var väntad, rentav önskad i ett spel för internationell och godtrogen publik. Man hade nog inte riktigt räknat med att vi omgående skulle kunna se den tydligt planerade misshandeln av bordningssoldaterna.
Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gör ögonblickligen ett gemensamt uttalande där de säger: ”Gazas befolkning måste få leva i frihet, demokrati och med mänskliga rättigheter.” Vem som helst instämmer naturligtvis. Det lilla kruxet är bara att största delen av Gazas befolkning i allmänna val valde bort allt detta när man valde Hamas.
I SvD den 13 juni läste jag att tre EU-ministrar Frankrikes, Spaniens och efter övertalning Italiens, i en debattartikel krävt att blockaden mot Gaza hävs. Respekt skall dock visas mot den FN-resolution som stadgar att all införsel av vapen och sprängmedel stoppas.
Sedan Hamas för tre år sedan kastade ut den palestinska myndigheten från Gaza finns självklart inga EU-poliser kvar i Gaza. Jag undrar så hur man utan sjöblockad skall kunna förhindra vapen- och sprängmedelinförsel till Gaza? Självklart vore detta omöjligt!
Vad som nu är uppenbart, är att det på den internationella dagordningen inte står en öppning av sjöfarten till Gaza. Västländerna måste utgå från att öppen sjöfart mer skulle gynna Hamas än lättnader i blockaden landvägen.
Israel och Egypten verkar nu beredda att tänka i lite annorlunda banor och landvägen släppa igenom varor som inte uttryckligen är listade som förbjudna. (Den nuvarande blockaden tillåter endast varor som uttryckligen tillåtes.)
Vi får väl se hur det går. En rimlig lösning för Gazaborna lär inte ligga nära inom räckhåll så länge Hamas maffialiknande styre av Gaza består.
måndag 21 juni 2010
tisdag 8 juni 2010
Gaza
Hur börjar man ett inlägg om Gazaproblemet när de flesta är så erbarmligt historiskt okunniga? Historiskt förresten, det är inte mer än 62 år sedan staten Israel bildades med västvärldens goda minne, Balfourdeklarationen av 1917, Förintelsen och Stormuftins stöd till Förintelsen, som vägde tungt. Återigen historia, jag kan inte dra allt det gamla. Det judehat som de vita flyktingarna förde med sig från Ryssland till Västeuropa och som smittade nazisterna håller alldeles tydligt på att blossa upp igen. Sorgligt, men många människor känner i stället för att tänka och tänka tillbaka.
Min bakgrund till Gazaproblemet och därmed situationen idag framgår delvis av mina tidigare inlägg under Internationell politik, Militär politik, Svart och vitt och Tro och vetande. Där redovisas en bakgrund, som dagens tyckare antagligen i en del fall inte har en aning om.
Fredag 8 maj 2009. Religionskonflikternas förbannelse
Tisdag 17 mars 2009. Om detta må ni berätta
Detta skrev jag i slutet av 90-talet
Fredag 6 mars 2009. Ett händelserikt decennium
Skrevs för länge sedan.
Tisdag 17 februari 2009. Kriget mellan Israel och Hamas i Gazaremsan m.m.
Torsdag 27 augusti 2009. Lite amatörfilosoferande
Tisdag 17 februari 2009. Vidriga tecken
En annan bakgrund.
I Facebookkommentar har jag tidigare nämnt konflikten mellan Henri Dunant och Florence Nightingale. Få lär väl förstå vad jag menar. I korthet var det så här: Dunant hade sett följderna av slaget vid Solferino 1859 med många dödade och många sårade, som fick ligga kvar på slagfältet och dö. Dunant började propagera för upprättande av en organisation arbetande i humanitär kristen anda. Man skulle därigenom också lätta bördan för staten som annars skulle betala invalidernas pension. Hjälpen skulle också vara neutral d.v.s. hjälp åt alla sidor i konflikten eller alla som behöver humanitär hjälp, opartisk, neutral och oberoende.
Florence Nightingale ansåg Dunants plan idiotisk (mitt ord). Ju högre ”kostnader” för ett krig, desto fortare är det överståndet, var hennes åsikt. Frivillig hjälp, som minskar ”kostnaderna” för kriget kommer bara att underlätta krig lika med oftare och längre krig.
1854, fem år innan Dunant såg följderna av Solferino hade Nightingale samlat 38 sjukvårdskunniga kvinnor och etablerat sig i ett brittiskt fältsjukhus under Krimkriget. Bara ett av sex dödsfall här var en följd av sårskador, resten orsakades av kolera, tyfus, dysenteri eller banala infektioner bland undernärda och utmattade soldater. Hon menade att det var makthavarnas ansvar att ta hand om sjuka och sårade. Detta skulle inte överföras till frivilliga humanitära organisationer.
Tillsammans med ett antal förmögna notabiliteter upprättade Dunant, trots sin beundran för fröken Nightingale 1869, nio år efter Krimkriget och fyra år efter Solferino Internationella rödakorskommittén (ICRC). ICRC:s grundprinciper fastlades i Genévekonventionen. Grundpelaren är plikten att förbehållslöst lindra mänsklig nöd., att inte samarbeta med någon av kontrahenterna.
”Absurt”, tyckte Nightingale. ”En sådan idé kan bara födas i Schweiz, ett land som aldrig någonsin självt har fört krig.”
Samtliga jordens 194 stater har anslutit sig till Genèvekonventionen. Anslutningen är alltså minst sagt massiv. Men i krig verkar ingen bry sig om denna konvention och minst av alla Hamas, makthavarna i Gaza.
I mitten på 1800-talet stred arméer mot varandra, slagfälten var begränsade. Moderna krig drabbar i första hand civilbefolkningen. Jfr. De allierades flygbombningar av tyska storstäder under WW2, där t.ex. Hamburg, Dresden och Köln lades i grus och aska. Med 10 000-tals dödade kvinnor och barn, gubbar och gummor, eller Sovjets massvåldtäkter i Tyskland 1945! I våra dagar är hela 90 % av krigsoffren civila och så gott som alla krig inbördeskrig förda av folkmiliser, separatiströrelser, upprorsmakare eller fundamentalistiskt religiösa som makthavarna, Hamas, i Gaza. Regeringsarméer är vanligen på sin höjd en av åtskilliga stridande parter.
Efter WW2 ändrades rödakorsprinciperna så att hjälpen även skulle ges till civila. Något man för övrigt börjat med redan tidigare. (Ex.: Folke Bernadotte och de vita bussarna.) Nu tillkom flera International Non-Guvernmental Organizations, - INGO:s men också en uppsjö humanitära hjälporganisationer utan internationell förankring, - NGO:s.
Enligt Förenta Nationernas Utvecklingsprogram (UNDP) finns idag mer än 37 000 NGO:s, som konkurrerar om årligen runt 120 miljarder dollar i hjälpanslag enligt OECD. Det har blivit en jätteindustri, som till del inte längre är neutral och dessutom göder stridande parter med olika typer av tullavgifter för att få tillstånd att lämna humanitär hjälp. Via insamlingar och allehanda behjärtansvärda lokala initiativ tillkommer ytterligare hundratals miljoner dollar.
Flyktingläger lockar också stridande parter, dels som viloplatser mellan stridsuppdrag, dels för att kunna lägga beslag på så stor del som möjligt av de humanitära organisationernas resurser. Vissa flyktingläger har härbärgerat flyktingar under mer än en mansålder.
Sedan runt 1990 bestämmer inte sällan lokalt stridande när och under vilka betingelser humanitära organisationer skall få tillgång till offren. Hjälpen är numera en stående ingrediens i krigsstrategierna. Rödakorsprinciperna skändas hela tiden av krigsherrarna. Så illa är det.
Alla dessa 37 000 NGO:s och INGO:s har alltså sedan tjugotalet år att konkurrera om väldigt stora summor pengar både i anslag och från privata givare. Publicitet har alltså blivit allt viktigare för dem.
Den holländska journalisten Linda Polman har lång erfarenhet av rapportering från krigszoner och humanitära katastrofer. Ur hennes bok Kriskaravanen, vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår citerar jag:
…Hos hjälporganisationerna utgör ”pressinformation och pr” tunga budgetposter. ”En gång i tiden”, skrev journalisten Richard Dowden i The Economist, ”var orglanisationer som Röda korset så upphöjda att de inte ens talade med journalister. Tidigt på åttiotalet gjorde Röda korset i Beirut klart för mig att jag måste ringa huvudkontoret i Genéve om jag ville få veta vad man ägnade sig åt i Libanon. Där blev det en ändring mot slutet av åttiotalet, när nödhjälpen omvandlades till industri. Då tog de olika organisationerna och anställde attraktiva unga tjejer som språkrör.”
…Precis som media är även hjälporganisationerna ute efter att plocka poäng.
…Gamla etablerade organisationer halkar ofta efter uppstickarna i kapplöpningen om publicitet. Detta faktum kan reta gallfeber på uråldriga Internationella röda korset, ICRC. Man far alltid dit där hjälp är av nöden, även om det är förenat med livsfara, medan exempelvis Läkare utan gränser (MSF) är mer nogräknade. Men ICRC förmår inte mäta sig med den ”hippa MTV-atmosfären” som omger Läkare utan gränser, beklagar sig en talesman. ”Vi gör ingen spektakel av vår avresa till ett katastrofområde, som media så gärna vill ha det. Alla anser det självklart att vi skall fara. Dessvärre har vi tvingats lära oss av MSF att man också måste sälja sig själv.”
Smarta hjälporganisationer väljer därför att smuggla med sig journalister till humanitära dramer. De erbjuder pressen gratis flyg. På ort och ställe står de redo för journalisterna med chaufförsförsedda bilar och tolkar. Även kost och logi för media hör till möjligheterna. …Här
slutar citaten från boken.
Den turkiska hjälporganisationen IHH har alldeles tydligt fattat detta sakernas tillstånd. I sin aktion nyligen med ett antal fartyg, varav IHH är ägare av tre fartyg bl. a. det stora passagerarfartyget MV Mavi Marmara och ytterligare minst en passagerarbåt, lyckades man få en enorm publicitet. Till del med Israelisk hjälp, men framför allt genom att engagera en del (delvis godtrogna?) kändisar och mediefolk i olika länder som medföljande aktivister.
Man kan naturligtvis fråga sig hur och till vad ändamål en humanitär hjälporganisation blir ägare av större passagerarfartyg. Kan det vara för att kunna medföra ett större antal kändisar, mediefolk och martyraspiranter från olika delar av världen vid försök att bryta blockaden av Hamas Gaza, proklamerad av de båda staterna med landgräns, Egyptien och Israel?
Det islamska IHH stöder enligt t.ex. Dansk Institut for Internationale Studier och Israel islamistiska terrororganisationer som Hamas och al-Qaida och är i allra högsta grad en partisk organisation.
I USA har under åtta decennier, men kanske särskilt under det senaste decenniet neokonservatismen utvecklats. Den fick nog en rejäl skjuts framåt den 11 september 2001 då islamistiska terrorister lyckades döda nära 3 000 människor i USA och George W. Bush som president förklarade krig mot terrorismen.
Samtidigt har vad jag förstår i USA och kanske särskilt bland intellektuell medelklass ett hat mot neokonservatismen utvecklats. Ett hat som kanske framför allt har uppstått p.g.a. konservativas bromsande av skattehöjande inrikes välfärdsreformer, men också har ett starkt isolationistiskt inslag. Jag undrar om inte detta hat nu i USA spiller över på Israel, som sedan 1948 fått kämpa för livet mot islamistisk terror, men med starkt stöd från kanske i första hand USA, men även EU?
Du, som har orkat läsa ända hit ska veta att det finns en lång fortsättning, som kommer endera dagen om jag fortfarande lever.
Hur börjar man ett inlägg om Gazaproblemet när de flesta är så erbarmligt historiskt okunniga? Historiskt förresten, det är inte mer än 62 år sedan staten Israel bildades med västvärldens goda minne, Balfourdeklarationen av 1917, Förintelsen och Stormuftins stöd till Förintelsen, som vägde tungt. Återigen historia, jag kan inte dra allt det gamla. Det judehat som de vita flyktingarna förde med sig från Ryssland till Västeuropa och som smittade nazisterna håller alldeles tydligt på att blossa upp igen. Sorgligt, men många människor känner i stället för att tänka och tänka tillbaka.
Min bakgrund till Gazaproblemet och därmed situationen idag framgår delvis av mina tidigare inlägg under Internationell politik, Militär politik, Svart och vitt och Tro och vetande. Där redovisas en bakgrund, som dagens tyckare antagligen i en del fall inte har en aning om.
Fredag 8 maj 2009. Religionskonflikternas förbannelse
Tisdag 17 mars 2009. Om detta må ni berätta
Detta skrev jag i slutet av 90-talet
Fredag 6 mars 2009. Ett händelserikt decennium
Skrevs för länge sedan.
Tisdag 17 februari 2009. Kriget mellan Israel och Hamas i Gazaremsan m.m.
Torsdag 27 augusti 2009. Lite amatörfilosoferande
Tisdag 17 februari 2009. Vidriga tecken
En annan bakgrund.
I Facebookkommentar har jag tidigare nämnt konflikten mellan Henri Dunant och Florence Nightingale. Få lär väl förstå vad jag menar. I korthet var det så här: Dunant hade sett följderna av slaget vid Solferino 1859 med många dödade och många sårade, som fick ligga kvar på slagfältet och dö. Dunant började propagera för upprättande av en organisation arbetande i humanitär kristen anda. Man skulle därigenom också lätta bördan för staten som annars skulle betala invalidernas pension. Hjälpen skulle också vara neutral d.v.s. hjälp åt alla sidor i konflikten eller alla som behöver humanitär hjälp, opartisk, neutral och oberoende.
Florence Nightingale ansåg Dunants plan idiotisk (mitt ord). Ju högre ”kostnader” för ett krig, desto fortare är det överståndet, var hennes åsikt. Frivillig hjälp, som minskar ”kostnaderna” för kriget kommer bara att underlätta krig lika med oftare och längre krig.
1854, fem år innan Dunant såg följderna av Solferino hade Nightingale samlat 38 sjukvårdskunniga kvinnor och etablerat sig i ett brittiskt fältsjukhus under Krimkriget. Bara ett av sex dödsfall här var en följd av sårskador, resten orsakades av kolera, tyfus, dysenteri eller banala infektioner bland undernärda och utmattade soldater. Hon menade att det var makthavarnas ansvar att ta hand om sjuka och sårade. Detta skulle inte överföras till frivilliga humanitära organisationer.
Tillsammans med ett antal förmögna notabiliteter upprättade Dunant, trots sin beundran för fröken Nightingale 1869, nio år efter Krimkriget och fyra år efter Solferino Internationella rödakorskommittén (ICRC). ICRC:s grundprinciper fastlades i Genévekonventionen. Grundpelaren är plikten att förbehållslöst lindra mänsklig nöd., att inte samarbeta med någon av kontrahenterna.
”Absurt”, tyckte Nightingale. ”En sådan idé kan bara födas i Schweiz, ett land som aldrig någonsin självt har fört krig.”
Samtliga jordens 194 stater har anslutit sig till Genèvekonventionen. Anslutningen är alltså minst sagt massiv. Men i krig verkar ingen bry sig om denna konvention och minst av alla Hamas, makthavarna i Gaza.
I mitten på 1800-talet stred arméer mot varandra, slagfälten var begränsade. Moderna krig drabbar i första hand civilbefolkningen. Jfr. De allierades flygbombningar av tyska storstäder under WW2, där t.ex. Hamburg, Dresden och Köln lades i grus och aska. Med 10 000-tals dödade kvinnor och barn, gubbar och gummor, eller Sovjets massvåldtäkter i Tyskland 1945! I våra dagar är hela 90 % av krigsoffren civila och så gott som alla krig inbördeskrig förda av folkmiliser, separatiströrelser, upprorsmakare eller fundamentalistiskt religiösa som makthavarna, Hamas, i Gaza. Regeringsarméer är vanligen på sin höjd en av åtskilliga stridande parter.
Efter WW2 ändrades rödakorsprinciperna så att hjälpen även skulle ges till civila. Något man för övrigt börjat med redan tidigare. (Ex.: Folke Bernadotte och de vita bussarna.) Nu tillkom flera International Non-Guvernmental Organizations, - INGO:s men också en uppsjö humanitära hjälporganisationer utan internationell förankring, - NGO:s.
Enligt Förenta Nationernas Utvecklingsprogram (UNDP) finns idag mer än 37 000 NGO:s, som konkurrerar om årligen runt 120 miljarder dollar i hjälpanslag enligt OECD. Det har blivit en jätteindustri, som till del inte längre är neutral och dessutom göder stridande parter med olika typer av tullavgifter för att få tillstånd att lämna humanitär hjälp. Via insamlingar och allehanda behjärtansvärda lokala initiativ tillkommer ytterligare hundratals miljoner dollar.
Flyktingläger lockar också stridande parter, dels som viloplatser mellan stridsuppdrag, dels för att kunna lägga beslag på så stor del som möjligt av de humanitära organisationernas resurser. Vissa flyktingläger har härbärgerat flyktingar under mer än en mansålder.
Sedan runt 1990 bestämmer inte sällan lokalt stridande när och under vilka betingelser humanitära organisationer skall få tillgång till offren. Hjälpen är numera en stående ingrediens i krigsstrategierna. Rödakorsprinciperna skändas hela tiden av krigsherrarna. Så illa är det.
Alla dessa 37 000 NGO:s och INGO:s har alltså sedan tjugotalet år att konkurrera om väldigt stora summor pengar både i anslag och från privata givare. Publicitet har alltså blivit allt viktigare för dem.
Den holländska journalisten Linda Polman har lång erfarenhet av rapportering från krigszoner och humanitära katastrofer. Ur hennes bok Kriskaravanen, vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår citerar jag:
…Hos hjälporganisationerna utgör ”pressinformation och pr” tunga budgetposter. ”En gång i tiden”, skrev journalisten Richard Dowden i The Economist, ”var orglanisationer som Röda korset så upphöjda att de inte ens talade med journalister. Tidigt på åttiotalet gjorde Röda korset i Beirut klart för mig att jag måste ringa huvudkontoret i Genéve om jag ville få veta vad man ägnade sig åt i Libanon. Där blev det en ändring mot slutet av åttiotalet, när nödhjälpen omvandlades till industri. Då tog de olika organisationerna och anställde attraktiva unga tjejer som språkrör.”
…Precis som media är även hjälporganisationerna ute efter att plocka poäng.
…Gamla etablerade organisationer halkar ofta efter uppstickarna i kapplöpningen om publicitet. Detta faktum kan reta gallfeber på uråldriga Internationella röda korset, ICRC. Man far alltid dit där hjälp är av nöden, även om det är förenat med livsfara, medan exempelvis Läkare utan gränser (MSF) är mer nogräknade. Men ICRC förmår inte mäta sig med den ”hippa MTV-atmosfären” som omger Läkare utan gränser, beklagar sig en talesman. ”Vi gör ingen spektakel av vår avresa till ett katastrofområde, som media så gärna vill ha det. Alla anser det självklart att vi skall fara. Dessvärre har vi tvingats lära oss av MSF att man också måste sälja sig själv.”
Smarta hjälporganisationer väljer därför att smuggla med sig journalister till humanitära dramer. De erbjuder pressen gratis flyg. På ort och ställe står de redo för journalisterna med chaufförsförsedda bilar och tolkar. Även kost och logi för media hör till möjligheterna. …Här
slutar citaten från boken.
Den turkiska hjälporganisationen IHH har alldeles tydligt fattat detta sakernas tillstånd. I sin aktion nyligen med ett antal fartyg, varav IHH är ägare av tre fartyg bl. a. det stora passagerarfartyget MV Mavi Marmara och ytterligare minst en passagerarbåt, lyckades man få en enorm publicitet. Till del med Israelisk hjälp, men framför allt genom att engagera en del (delvis godtrogna?) kändisar och mediefolk i olika länder som medföljande aktivister.
Man kan naturligtvis fråga sig hur och till vad ändamål en humanitär hjälporganisation blir ägare av större passagerarfartyg. Kan det vara för att kunna medföra ett större antal kändisar, mediefolk och martyraspiranter från olika delar av världen vid försök att bryta blockaden av Hamas Gaza, proklamerad av de båda staterna med landgräns, Egyptien och Israel?
Det islamska IHH stöder enligt t.ex. Dansk Institut for Internationale Studier och Israel islamistiska terrororganisationer som Hamas och al-Qaida och är i allra högsta grad en partisk organisation.
I USA har under åtta decennier, men kanske särskilt under det senaste decenniet neokonservatismen utvecklats. Den fick nog en rejäl skjuts framåt den 11 september 2001 då islamistiska terrorister lyckades döda nära 3 000 människor i USA och George W. Bush som president förklarade krig mot terrorismen.
Samtidigt har vad jag förstår i USA och kanske särskilt bland intellektuell medelklass ett hat mot neokonservatismen utvecklats. Ett hat som kanske framför allt har uppstått p.g.a. konservativas bromsande av skattehöjande inrikes välfärdsreformer, men också har ett starkt isolationistiskt inslag. Jag undrar om inte detta hat nu i USA spiller över på Israel, som sedan 1948 fått kämpa för livet mot islamistisk terror, men med starkt stöd från kanske i första hand USA, men även EU?
Du, som har orkat läsa ända hit ska veta att det finns en lång fortsättning, som kommer endera dagen om jag fortfarande lever.
torsdag 27 maj 2010
Årets stolligaste politikeruttalande
Lars Ohly, Vänsterpartiet (kommunisterna), i Expressens tv-debatt: "Vi ser hur nyliberalismens kollaps gör att människor inte kan åka tåg när det blir snö."
Kanske har han hört att något parti kollapsade i alla europeiska stater runt 1990?
Kanske har han hört att något parti kollapsade i alla europeiska stater runt 1990?
Rapport från Gävleborg
Mitt förrförra inlägg handlade om den underutvecklade sjuk- och åldringsvården i Gävleborgs län. Det är omgående dags att fortsätta med samma ämne.
Våra politiker fortsätter att göra bort sig, vilket hälsingarna inte förstår. De klagar visserligen lite, men med (s)-styre måste väl allt vara så bra det går att få det? Likadant i Söderhamn. (s)-styre sedan urminnes tid, alltså går det inte att få det bättre!
Nu vet vi att en del av landstingtingets tjänstemän inte heller klarar jobbet! Man anställer folk utan att kolla upp dem. En dansk läkare, som tjänstgjort lite här och där har anställts utan att man kollat några referenser, utan att man gjort anställningsintervju, faktiskt utan att man kollat någonting.
I Norge, där hon arbetat en tid, har man i 29 fall betalat ut skadestånd på drygt 13 miljoner kronor till patienter som felbehandlats vid kirurgiska ingrepp hon utfört. I vissa fall med katastrofala följder. I Norge har hon fråntagits sin specialistlegitimation som ortopedkirurg, viket meddelats Socialstyrelsen i Sverige. Man har sagt att hon saknar erforderliga kunskaper i anatomi men också empati.
Hälsingarna är tåliga. När de nu i lokalblaskan och i radions ”Nyheter på lätt svenska”, får veta vad som hänt så anmäler en del hur de själva drabbats. Samtidigt säger en svamlande divisionschef i landstinget att här har läkaren bara lyckats bra.
Nu verkar det som om landstingsdirektören har tagit tag i det hela och läkaren skall t.v. syssla med annat än patienter. Landstingsdirektören som införde systemet med divisionschefer i landstinget. Det är nog inte så dumt att ha några tydligt utmärkta att kunna skylla på när det gått snett någonstans? Landstinget har nog väldigt många chefer? Man har inte bara divisionschefer, man har också verksamhetschefer. Ändå har man, vad jag kan förstå, för få chefer på lägre nivå.
Under ett par decennier skötte jag själv anställningarna av ingenjörer vid min enhet i ett statligt verk. Ja, vi hade en personalavdelning som skötte en del, men allt från annonsförslag till anställningförslag skötte jag och med ett undantag blev det som jag föreslagit. Undantaget var en ingenjör med strålande betyg, som vid anställningsintervjun visade sig redan kunna allt om flygvapnets s.k. storradarstationer, som ofta såg långt in över Sovjetunionen . Han arbetade vid Decca Radar och jag var verkligen angelägen om att få honom.
”Tyvärr” blev det nej uppifrån på mitt förslag och jag förstod att det emanerade från Säpo. Jag tyckte att jag gjort anställningsintervjun efter alla konstens regler och inte funnit något negativt. Envis, som jag är, så tjatade jag på Bertil Andersson på FMV/Säk tills han gav med sig och berättade varför. Denne ingenjör hade kommit till Sverige som flykting från Estland vid ett års ålder och hade nära släktingar kvar i det av Sovjet våldtagna landet. Vi visste ju att Sovjetkommunisterna idkade utpressning mot sådana flyktingar med hot mot deras släktingar om de inte lämnade upplysningar. Ridå alltså!
I början av 60-talet blev jag skickad på en systemerarutbildning anordnad av IBM. Där ingick en kurs i hur man genomför en anställningsintervju. I min provintervju misslyckades jag. Den sökande hade genomgående goda betyg, men nio månader för ganska länge sedan hade han varit anställd i sin faders företag och om detta fanns ett intyg. Jag borde ha avslöjat att han sex av dessa månader också suttit i fängelse.
Med dessa exempel vill jag visa hur angeläget det är att anställningar i landstinget genomföres på rätt sätt. Anställningar av läkare borde väl alldeles särskilt genomföras på ett noggrant sätt?
För ett par tre år sedan hämtade landstinget hit ganska många läkare från olika håll i världen. Anställdes de månne med samma koll av antecedentia, som denna danska läkare?
Våra politiker fortsätter att göra bort sig, vilket hälsingarna inte förstår. De klagar visserligen lite, men med (s)-styre måste väl allt vara så bra det går att få det? Likadant i Söderhamn. (s)-styre sedan urminnes tid, alltså går det inte att få det bättre!
Nu vet vi att en del av landstingtingets tjänstemän inte heller klarar jobbet! Man anställer folk utan att kolla upp dem. En dansk läkare, som tjänstgjort lite här och där har anställts utan att man kollat några referenser, utan att man gjort anställningsintervju, faktiskt utan att man kollat någonting.
I Norge, där hon arbetat en tid, har man i 29 fall betalat ut skadestånd på drygt 13 miljoner kronor till patienter som felbehandlats vid kirurgiska ingrepp hon utfört. I vissa fall med katastrofala följder. I Norge har hon fråntagits sin specialistlegitimation som ortopedkirurg, viket meddelats Socialstyrelsen i Sverige. Man har sagt att hon saknar erforderliga kunskaper i anatomi men också empati.
Hälsingarna är tåliga. När de nu i lokalblaskan och i radions ”Nyheter på lätt svenska”, får veta vad som hänt så anmäler en del hur de själva drabbats. Samtidigt säger en svamlande divisionschef i landstinget att här har läkaren bara lyckats bra.
Nu verkar det som om landstingsdirektören har tagit tag i det hela och läkaren skall t.v. syssla med annat än patienter. Landstingsdirektören som införde systemet med divisionschefer i landstinget. Det är nog inte så dumt att ha några tydligt utmärkta att kunna skylla på när det gått snett någonstans? Landstinget har nog väldigt många chefer? Man har inte bara divisionschefer, man har också verksamhetschefer. Ändå har man, vad jag kan förstå, för få chefer på lägre nivå.
Under ett par decennier skötte jag själv anställningarna av ingenjörer vid min enhet i ett statligt verk. Ja, vi hade en personalavdelning som skötte en del, men allt från annonsförslag till anställningförslag skötte jag och med ett undantag blev det som jag föreslagit. Undantaget var en ingenjör med strålande betyg, som vid anställningsintervjun visade sig redan kunna allt om flygvapnets s.k. storradarstationer, som ofta såg långt in över Sovjetunionen . Han arbetade vid Decca Radar och jag var verkligen angelägen om att få honom.
”Tyvärr” blev det nej uppifrån på mitt förslag och jag förstod att det emanerade från Säpo. Jag tyckte att jag gjort anställningsintervjun efter alla konstens regler och inte funnit något negativt. Envis, som jag är, så tjatade jag på Bertil Andersson på FMV/Säk tills han gav med sig och berättade varför. Denne ingenjör hade kommit till Sverige som flykting från Estland vid ett års ålder och hade nära släktingar kvar i det av Sovjet våldtagna landet. Vi visste ju att Sovjetkommunisterna idkade utpressning mot sådana flyktingar med hot mot deras släktingar om de inte lämnade upplysningar. Ridå alltså!
I början av 60-talet blev jag skickad på en systemerarutbildning anordnad av IBM. Där ingick en kurs i hur man genomför en anställningsintervju. I min provintervju misslyckades jag. Den sökande hade genomgående goda betyg, men nio månader för ganska länge sedan hade han varit anställd i sin faders företag och om detta fanns ett intyg. Jag borde ha avslöjat att han sex av dessa månader också suttit i fängelse.
Med dessa exempel vill jag visa hur angeläget det är att anställningar i landstinget genomföres på rätt sätt. Anställningar av läkare borde väl alldeles särskilt genomföras på ett noggrant sätt?
För ett par tre år sedan hämtade landstinget hit ganska många läkare från olika håll i världen. Anställdes de månne med samma koll av antecedentia, som denna danska läkare?
torsdag 20 maj 2010
Betyg från sjätte klass?
Vår son, Lennart, i USA (http://umepojk.blogspot .com) har just ett inlägg i sin blogg om den svenska regeringens aktuella förslag: Betyg från årskurs sex.
”Efter 30 år i USA”, skriver han. Jag börjar med att rätta detta till 36 år, vilket också märks. Han står nog rätt främmande för den svenska skolutvecklingen. Han tog också studenten det sista år detta var möjligt. Idag får man studenten efter ett visst antal år i skolan. En hel del av dagens svenska studenter kan därför varken läsa, skriva eller räkna nöjaktigt. Det beror på den miserabla skola socialdemokraterna under lång tid drivit fram (eg. tillbaka).
Socialism är en ideologi som bygger på avundsjuka. Duktiga politiker kan vara väldigt framgångsrika genom att attrahera och bygga sitt maktinnehav på alla avundsjuka väljare.
I Sverige har vi tre godkända betygsgrader plus icke godkänd. Våra kommunister (eller Vänsterpartiet som de efter kommunismens sammanbrott kallar sig) och miljöpartister vill helt slopa betygen. Alla socialister vill egentligen slopa alla betyg. Det kallar de rättvisa.
Ute i världen har man fler betygsgrader, vilket de facto naturligtvis ger större rättvisa. I en hel del sammanhang kan man i många länder få betyg i procent, vilket naturligtvis ger hög grad av rättvisa. Självklart förutsatt rättvis bedömning, vilket kanske inte alltid är helt möjligt med nuvarande svensk lärarkompetens. Förlåt alla bra lärare, som ju ändå finns!
Egentligen har väl socialdemokraterna påbörjat en försiktig omprövning av sin gamla skolpolitik, men hur blir det med den om man skall regera tillsammans med kommunister och miljöpartister? Kanske rent av med utbildningsminister från något av dessa partier?
Jag tror nog att en del sossar begriper att det nya betygssystemet blir mer studiestimulerande med ytterligare betygsgrader. Det blir ju enklare att höja sitt betyg genom att lägga på ett litet extra kol.
Om yngste sonens utmärkta ’high school’ skriver Lennart: ”En otroligt bra sak på den här skolan är hur föräldrarna kan logga in på en webbsida, och se sina barns resultat på varje test, läxa, quiz (förhör, min anm), projekt, etc. Och betyg anges för varje uppgift. Detta gäller från andra klass, vilket närmast motsvarar första klass i Sverige, eftersom barnen börjar tidigare här. Skolan ska väl förbereda barn och ungdomar för samhället i stort? Allt de gör senare i livet kommer att präglas av konkurrens. Hur förbereder vi dem om vi inte kan tala om för dem att de gjort ett bara jobb?”
Så är det, ja. Livet för de flesta präglas av konkurrens, om pengar, om makt och inflytande, om kunder, om jobb, om väljare etc. I kampen om väljare söker socialisterna särskilt attrahera sådana som vill leva livet utan konkurrens. Man försöker därför göra detta för många stimulerande begrepp till något fult, något som skall undvikas.
Jag undrar vad V och MP skall kräva av Socialdemokraterna för att acceptera betyg från klass sex och gymnasiereformen kan vi glömma om de rödgröna kommer till makten. Det viktiga för de rödgröna är att gymnasiet ger högskolebehörighet, inte att gymnasister meddelas kunskaper.
När Alliansen föreslår betyg från klass sex, så har de fegat ur.
Vår son, Lennart, i USA (http://umepojk.blogspot .com) har just ett inlägg i sin blogg om den svenska regeringens aktuella förslag: Betyg från årskurs sex.
”Efter 30 år i USA”, skriver han. Jag börjar med att rätta detta till 36 år, vilket också märks. Han står nog rätt främmande för den svenska skolutvecklingen. Han tog också studenten det sista år detta var möjligt. Idag får man studenten efter ett visst antal år i skolan. En hel del av dagens svenska studenter kan därför varken läsa, skriva eller räkna nöjaktigt. Det beror på den miserabla skola socialdemokraterna under lång tid drivit fram (eg. tillbaka).
Socialism är en ideologi som bygger på avundsjuka. Duktiga politiker kan vara väldigt framgångsrika genom att attrahera och bygga sitt maktinnehav på alla avundsjuka väljare.
I Sverige har vi tre godkända betygsgrader plus icke godkänd. Våra kommunister (eller Vänsterpartiet som de efter kommunismens sammanbrott kallar sig) och miljöpartister vill helt slopa betygen. Alla socialister vill egentligen slopa alla betyg. Det kallar de rättvisa.
Ute i världen har man fler betygsgrader, vilket de facto naturligtvis ger större rättvisa. I en hel del sammanhang kan man i många länder få betyg i procent, vilket naturligtvis ger hög grad av rättvisa. Självklart förutsatt rättvis bedömning, vilket kanske inte alltid är helt möjligt med nuvarande svensk lärarkompetens. Förlåt alla bra lärare, som ju ändå finns!
Egentligen har väl socialdemokraterna påbörjat en försiktig omprövning av sin gamla skolpolitik, men hur blir det med den om man skall regera tillsammans med kommunister och miljöpartister? Kanske rent av med utbildningsminister från något av dessa partier?
Jag tror nog att en del sossar begriper att det nya betygssystemet blir mer studiestimulerande med ytterligare betygsgrader. Det blir ju enklare att höja sitt betyg genom att lägga på ett litet extra kol.
Om yngste sonens utmärkta ’high school’ skriver Lennart: ”En otroligt bra sak på den här skolan är hur föräldrarna kan logga in på en webbsida, och se sina barns resultat på varje test, läxa, quiz (förhör, min anm), projekt, etc. Och betyg anges för varje uppgift. Detta gäller från andra klass, vilket närmast motsvarar första klass i Sverige, eftersom barnen börjar tidigare här. Skolan ska väl förbereda barn och ungdomar för samhället i stort? Allt de gör senare i livet kommer att präglas av konkurrens. Hur förbereder vi dem om vi inte kan tala om för dem att de gjort ett bara jobb?”
Så är det, ja. Livet för de flesta präglas av konkurrens, om pengar, om makt och inflytande, om kunder, om jobb, om väljare etc. I kampen om väljare söker socialisterna särskilt attrahera sådana som vill leva livet utan konkurrens. Man försöker därför göra detta för många stimulerande begrepp till något fult, något som skall undvikas.
Jag undrar vad V och MP skall kräva av Socialdemokraterna för att acceptera betyg från klass sex och gymnasiereformen kan vi glömma om de rödgröna kommer till makten. Det viktiga för de rödgröna är att gymnasiet ger högskolebehörighet, inte att gymnasister meddelas kunskaper.
När Alliansen föreslår betyg från klass sex, så har de fegat ur.
lördag 15 maj 2010
Sjukvård, äldrevård och omsorg
Vi hör ideligen från Alliansen att vård och omsorg om våra äldre blir bättre och politiker påstår att svensk sjukvård är världens bästa. Sanningen ligger långt därifrån. Tillgänglighet och kvalitet varierar starkt både regionalt och från ort till ort över hela världen. Så är det även i Sverige. Sjukvård i Gävleborg håller nog en nivå ungefär som fransk landsbygd. Ett Frankrike, som i modern tid har genomlidit två stora världskrig. Gävleborg har drabbats av löpande (s)-styre.
Mina kontakter med gamla vänner i Stockholms län visar att Gävleborg ligger decennier efter beträffande äldrevårdens funktion.
Jag har tidigare beskrivit Birgits hjärtinfarkt med en ambulansresa via Bollnäs – Gävle till Uppsala för kranskärlsröntgen och mina två gråstarrsoperationer i Uppsala p.g.a. underutveckling i Gävleborg. Våra moderater skyller fullt befogat på (s), som regerat landstinget sedan demokratins införande, medan (s) tycker sig ha lyckats bra.
Försörjningskvoten är idag 12 yrkesverksamma per 80+. År 2040 beräknas den ha sjunkit till 7 per 80+, alltså nästan hälften. Till år 2035 måste skatten enligt experter höjas med 13 kronor om vi skall behålla dagens låga nivå i äldreomsorgen och inga andra stora förändringar görs.
För ett år sedan bad Birgit och jag kommunen att få kontakt med någon från äldreomsorgen. Vi besöktes därefter av en purung ”tjej”. Hon ”imponerades inte alls av mina 9 dagliga och 5 ”vid behov”-mediciner. Den hjälp vi behövde fanns att få billigast och bäst utan medhjälp från kommunen och hon gav oss en sammanställning över priser hos privata städbolag. Jag ser inget större fel i detta och tack snälla Alliansen för RUT-avdraget, som går till både rik och fattig. Kanske är det särskilt viktigt för de rika, som då inte behöver begå lagbrott genom att anlita svart arbetskraft. Antagligen blir det därigenom också enklare att i framtiden bilda regering. Reinfeldt instämmer nog?
Särskilt moderata politiker slår just nu retoriska rundpallar i tomma luften för att förklara varför pensionärer skall betala högre skatt än andra. Detta samtidigt som vårdpersonal kämpar och förtvivlade anhöriga ser hur föräldrar och livskamrater faktiskt har det. Vi har nyligen kunnat läsa om hur gamla skiljs åt därför att den ene inte har den andres hjälpbehov. FRUKTANSVÄRT, men inget att förvånas över när politikens småpåvar ute i kommunerna skall sköta ruljansen! VÄRDIGHETSGARANTI? Kyss mig någonstans!
Redan nu klarar inte cheferna ute i kommunerna (även landstingskommunerna) av sitt jobb. De har alldeles för stora enheter att ”chefa”. Genomsnittet för en omvårdnadschef är idag 50 anställda. Någon värdighetsgaranti kan de då omöjligt garantera. Ett praktexempel på dålig ledning är väl de s.k. divisionscheferna inom sjukvården i Gävleborg. Där har 80-talet läkare i Hudiksvall skriftligt klagat på denna ”ledning”, som sitter stilla i Gävle och tror sig leda. Nyligen ordnade denna ”ledning” någon form av stormöte vid sjukhuset i tro att det skall hjälpa. Hur dumt får en landstingsledning bära sig åt mot sjukhuspersonal, som knappast kan förväntas ha lägre IQ än landstingets politiker och tjänstemän (ett ord som numera omfattar även kvinnor).
Pensionärsorganisationerna har under de senaste två åren drivit det stora kravet ”lika skatt”. Efter två års slit kan det kännas lite uttjatat. Regeringen har nog också delvis lyckats dämpa oron bland pensionärerna genom löftet om ytterligare 5 miljarder till skattesänkning för pensionärer. Tyvärr täcker det inte mer än 40 % av målet ”fullt rättvis beskattning”. För pensionärer som också är miljonärer eller inte varit pensionärer under längre tid spelar ytterligare krav inte heller så stor roll.
Rättvis beskattning efter inkomst och inte kategori är ett fortsatt krav. Bara yngre renodlade egoister kan kräva att gamla och sjuka skall ha högre skattesats än unga, friska! Tyvärr tror faktiskt t.o.m. en del högutbildade att den senaste skattesänkningen för pensionärer gör skattesatsen rättvis. Det är ju det Alliansen försöker inbilla folket.
Kraven på bättre sjuk- och äldrevård har tyvärr p.g.a. den orättvisa beskattningen hamnat lite i bakgrunden hos pensionärsorganisationerna.
Gösta Bucht, överläkare och professor i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid Umeå universitet, säger i en debatt om äldrevården (SPF:s tidning Veteranen): ”… Som geriatriker ser jag det lite från botten så att säga. De äldre far illa i sjukvården och i omsorgen. Det talas mycket om satsningar och prioriteringar bland tjänstemän och politiker. Men ändå blir verkligheten alltid att äldrevården på ett eller annat sätt blir den som går ut som förlorare. Alltid! I grunden ligger en inställning till äldre och åldrande som inte är bra. Äldre och sjuka har av naturliga skäl inte förmågan att göra sin röst hörd som andra grupper. Då tar politiker och tjänstemän lättaste vägen ut. De vet att protesterna inte blir så stora om man skär ner på de äldre jämfört med reumatiker eller hjärtsjuka som har starka företrädare.”
Många människor kanske inte förmår ta tag i det faktum att man till slut blir sjuk och gammal, att man lever på övertid i dödens närhet. Att man kommer att behöva hjälp och skall betala för den. Våra statsråd har kanske förstått det, med tredubblade arvoden under Göran Perssons tid som statsminister. Riksdagsledamöterna har också försett sig, liksom en del som frossar i miljonbonusar. Pensionen däremot har sjunkit i realvärde de senaste två decennierna (min tid som pensionär).
Jag började fast arbete i statlig tjänst för 67 år sedan. Efter ett treårigt uppehåll för studier 1949-52 pensionerades jag 1992, men fick arbeta vidare ytterligare ett år. Under min tid i arbete var det ingen som funderade över den statliga pensionen. Den bara fanns där och var innehållen lön. En sak som upprepades till leda, så snart det blev fråga om löneförhandlingar. Statens kaka var liten men säker, pensionen var god och arbetet krävde hela tiden ett stort mått av vidarestudier till stor del på minimal fritid. Övertidsarbete utan ersättning var legio, liksom sexdagarsvecka, men kunde fördras tack vare ett högintressant jobb.
Nu får jag ideligen höra från okunniga och historielösa riksdagsledamöter och andra att pension inte är innehållen lön. Det är alltså en historierevision vem som helst tycker sig kunna göra vis-à-vis äldre pensionärer. Okunniga för att inte säga ohederliga politiker låter 80+, som kanske skall leva till 90-100 ”falla mellan stolarna”.
Apropå politikerheder, så har jag nu fått rätt i mitt påstående att Alliansen sysslat med retroaktiv lagstiftning!
Förvaltningsrätten har nu uttalat att en tillämpning av reglerna om schablonintäkt i 47 kap. 11 b § inkomstskattelagen på uppskovsbelopp som har sin grund i bostadsförsäljningar som skett före 1 januari 2008 strider mot förbudet för retroaktiv skattelagstiftning.
Förvaltningsdomstolen säger sig dock trots detta tillämpa reglerna om schablonintäkt, då lagrådet tidigare uttalat att reglerna inte strider mot förbudet.
Mitt gamla juristförakt, som jag tidigare ventilerat här, bara ökar. Den advokat som kan få en mördare frikänd på någon teknikalitet blir berömd och får många uppdrag. Politikerföraktet är styrkt av Förvaltningsrätten!
Tankesmedjorna Timbro (höger) och Arena (vänster) har tillsammans tröttnat på att frågan om välfärdens långsiktiga finansiering ”göms undan”. Via en gemensam kommission ska man därför göra ett gemensamt utspel under Almedalsveckan. Tyvärr är Berit Rollén en av sex ledamöter. Hon är tidigare statssekreterare (s) och då naturligtvis också f.d. generaldirektör och landstingsdirektör. Hon är för ”gräddfiler för oss som ha råd” och tror att alla skulle vinna på detta. (Från en artikel i SPF-tidningen Veteranen.) SPF kommer förresten också till Almedalen med kravet om lika skatt, men ingen av journalisterna i vanliga media lär väl vara intresserad av de gamla pensionärernas krav på rättvisa?
Folk i allmänhet har nog inte klart för sig att dagens vård och omsorg om de sjukaste äldre på många håll är bedrövlig. Politiker hukar när det gäller sjukvårdens organisation och Gävleborgs län är ett skolexempel på hur det inte skall vara. Läkare, tjänstemän och politiker är vanligen oeniga. ”Många läkare är inte ute efter de äldres bästa, utan sitt eget”, säger Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska Institutet. Vem som helst kan också konstatera att det finns alldeles för få geriatriker.
Jag konstaterar att läkarna vid Gävle sjukhus har landstingspolitiker och tjänstemän väldigt nära inpå sig. Samtidigt läser jag i Veteranen att Gösta Bucht säger: ”Läkarnas revirstrider tillåts fortsätta helt enkelt därför att tjänstemän och politiker inte har kompetensen att argumentera, när läkarna alltid kan ta stöd i påståenden om vad som är det medicinskt bästa i den enskilda situationen”. Gamla och sjuka hälsingar med sina rollatorer får allt oftare ta sig till Gävle för vård.
Jag undrar förresten om det finns någon kompetent palliativ vård i Hälsingland? Jag tvivlar, men någon vet väl?
Här är det hög tid att avbryta det här skrivandet. Jag tänker inte ändra min webbadress till ”Gnällgubben”?
Vi hör ideligen från Alliansen att vård och omsorg om våra äldre blir bättre och politiker påstår att svensk sjukvård är världens bästa. Sanningen ligger långt därifrån. Tillgänglighet och kvalitet varierar starkt både regionalt och från ort till ort över hela världen. Så är det även i Sverige. Sjukvård i Gävleborg håller nog en nivå ungefär som fransk landsbygd. Ett Frankrike, som i modern tid har genomlidit två stora världskrig. Gävleborg har drabbats av löpande (s)-styre.
Mina kontakter med gamla vänner i Stockholms län visar att Gävleborg ligger decennier efter beträffande äldrevårdens funktion.
Jag har tidigare beskrivit Birgits hjärtinfarkt med en ambulansresa via Bollnäs – Gävle till Uppsala för kranskärlsröntgen och mina två gråstarrsoperationer i Uppsala p.g.a. underutveckling i Gävleborg. Våra moderater skyller fullt befogat på (s), som regerat landstinget sedan demokratins införande, medan (s) tycker sig ha lyckats bra.
Försörjningskvoten är idag 12 yrkesverksamma per 80+. År 2040 beräknas den ha sjunkit till 7 per 80+, alltså nästan hälften. Till år 2035 måste skatten enligt experter höjas med 13 kronor om vi skall behålla dagens låga nivå i äldreomsorgen och inga andra stora förändringar görs.
För ett år sedan bad Birgit och jag kommunen att få kontakt med någon från äldreomsorgen. Vi besöktes därefter av en purung ”tjej”. Hon ”imponerades inte alls av mina 9 dagliga och 5 ”vid behov”-mediciner. Den hjälp vi behövde fanns att få billigast och bäst utan medhjälp från kommunen och hon gav oss en sammanställning över priser hos privata städbolag. Jag ser inget större fel i detta och tack snälla Alliansen för RUT-avdraget, som går till både rik och fattig. Kanske är det särskilt viktigt för de rika, som då inte behöver begå lagbrott genom att anlita svart arbetskraft. Antagligen blir det därigenom också enklare att i framtiden bilda regering. Reinfeldt instämmer nog?
Särskilt moderata politiker slår just nu retoriska rundpallar i tomma luften för att förklara varför pensionärer skall betala högre skatt än andra. Detta samtidigt som vårdpersonal kämpar och förtvivlade anhöriga ser hur föräldrar och livskamrater faktiskt har det. Vi har nyligen kunnat läsa om hur gamla skiljs åt därför att den ene inte har den andres hjälpbehov. FRUKTANSVÄRT, men inget att förvånas över när politikens småpåvar ute i kommunerna skall sköta ruljansen! VÄRDIGHETSGARANTI? Kyss mig någonstans!
Redan nu klarar inte cheferna ute i kommunerna (även landstingskommunerna) av sitt jobb. De har alldeles för stora enheter att ”chefa”. Genomsnittet för en omvårdnadschef är idag 50 anställda. Någon värdighetsgaranti kan de då omöjligt garantera. Ett praktexempel på dålig ledning är väl de s.k. divisionscheferna inom sjukvården i Gävleborg. Där har 80-talet läkare i Hudiksvall skriftligt klagat på denna ”ledning”, som sitter stilla i Gävle och tror sig leda. Nyligen ordnade denna ”ledning” någon form av stormöte vid sjukhuset i tro att det skall hjälpa. Hur dumt får en landstingsledning bära sig åt mot sjukhuspersonal, som knappast kan förväntas ha lägre IQ än landstingets politiker och tjänstemän (ett ord som numera omfattar även kvinnor).
Pensionärsorganisationerna har under de senaste två åren drivit det stora kravet ”lika skatt”. Efter två års slit kan det kännas lite uttjatat. Regeringen har nog också delvis lyckats dämpa oron bland pensionärerna genom löftet om ytterligare 5 miljarder till skattesänkning för pensionärer. Tyvärr täcker det inte mer än 40 % av målet ”fullt rättvis beskattning”. För pensionärer som också är miljonärer eller inte varit pensionärer under längre tid spelar ytterligare krav inte heller så stor roll.
Rättvis beskattning efter inkomst och inte kategori är ett fortsatt krav. Bara yngre renodlade egoister kan kräva att gamla och sjuka skall ha högre skattesats än unga, friska! Tyvärr tror faktiskt t.o.m. en del högutbildade att den senaste skattesänkningen för pensionärer gör skattesatsen rättvis. Det är ju det Alliansen försöker inbilla folket.
Kraven på bättre sjuk- och äldrevård har tyvärr p.g.a. den orättvisa beskattningen hamnat lite i bakgrunden hos pensionärsorganisationerna.
Gösta Bucht, överläkare och professor i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid Umeå universitet, säger i en debatt om äldrevården (SPF:s tidning Veteranen): ”… Som geriatriker ser jag det lite från botten så att säga. De äldre far illa i sjukvården och i omsorgen. Det talas mycket om satsningar och prioriteringar bland tjänstemän och politiker. Men ändå blir verkligheten alltid att äldrevården på ett eller annat sätt blir den som går ut som förlorare. Alltid! I grunden ligger en inställning till äldre och åldrande som inte är bra. Äldre och sjuka har av naturliga skäl inte förmågan att göra sin röst hörd som andra grupper. Då tar politiker och tjänstemän lättaste vägen ut. De vet att protesterna inte blir så stora om man skär ner på de äldre jämfört med reumatiker eller hjärtsjuka som har starka företrädare.”
Många människor kanske inte förmår ta tag i det faktum att man till slut blir sjuk och gammal, att man lever på övertid i dödens närhet. Att man kommer att behöva hjälp och skall betala för den. Våra statsråd har kanske förstått det, med tredubblade arvoden under Göran Perssons tid som statsminister. Riksdagsledamöterna har också försett sig, liksom en del som frossar i miljonbonusar. Pensionen däremot har sjunkit i realvärde de senaste två decennierna (min tid som pensionär).
Jag började fast arbete i statlig tjänst för 67 år sedan. Efter ett treårigt uppehåll för studier 1949-52 pensionerades jag 1992, men fick arbeta vidare ytterligare ett år. Under min tid i arbete var det ingen som funderade över den statliga pensionen. Den bara fanns där och var innehållen lön. En sak som upprepades till leda, så snart det blev fråga om löneförhandlingar. Statens kaka var liten men säker, pensionen var god och arbetet krävde hela tiden ett stort mått av vidarestudier till stor del på minimal fritid. Övertidsarbete utan ersättning var legio, liksom sexdagarsvecka, men kunde fördras tack vare ett högintressant jobb.
Nu får jag ideligen höra från okunniga och historielösa riksdagsledamöter och andra att pension inte är innehållen lön. Det är alltså en historierevision vem som helst tycker sig kunna göra vis-à-vis äldre pensionärer. Okunniga för att inte säga ohederliga politiker låter 80+, som kanske skall leva till 90-100 ”falla mellan stolarna”.
Apropå politikerheder, så har jag nu fått rätt i mitt påstående att Alliansen sysslat med retroaktiv lagstiftning!
Förvaltningsrätten har nu uttalat att en tillämpning av reglerna om schablonintäkt i 47 kap. 11 b § inkomstskattelagen på uppskovsbelopp som har sin grund i bostadsförsäljningar som skett före 1 januari 2008 strider mot förbudet för retroaktiv skattelagstiftning.
Förvaltningsdomstolen säger sig dock trots detta tillämpa reglerna om schablonintäkt, då lagrådet tidigare uttalat att reglerna inte strider mot förbudet.
Mitt gamla juristförakt, som jag tidigare ventilerat här, bara ökar. Den advokat som kan få en mördare frikänd på någon teknikalitet blir berömd och får många uppdrag. Politikerföraktet är styrkt av Förvaltningsrätten!
Tankesmedjorna Timbro (höger) och Arena (vänster) har tillsammans tröttnat på att frågan om välfärdens långsiktiga finansiering ”göms undan”. Via en gemensam kommission ska man därför göra ett gemensamt utspel under Almedalsveckan. Tyvärr är Berit Rollén en av sex ledamöter. Hon är tidigare statssekreterare (s) och då naturligtvis också f.d. generaldirektör och landstingsdirektör. Hon är för ”gräddfiler för oss som ha råd” och tror att alla skulle vinna på detta. (Från en artikel i SPF-tidningen Veteranen.) SPF kommer förresten också till Almedalen med kravet om lika skatt, men ingen av journalisterna i vanliga media lär väl vara intresserad av de gamla pensionärernas krav på rättvisa?
Folk i allmänhet har nog inte klart för sig att dagens vård och omsorg om de sjukaste äldre på många håll är bedrövlig. Politiker hukar när det gäller sjukvårdens organisation och Gävleborgs län är ett skolexempel på hur det inte skall vara. Läkare, tjänstemän och politiker är vanligen oeniga. ”Många läkare är inte ute efter de äldres bästa, utan sitt eget”, säger Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska Institutet. Vem som helst kan också konstatera att det finns alldeles för få geriatriker.
Jag konstaterar att läkarna vid Gävle sjukhus har landstingspolitiker och tjänstemän väldigt nära inpå sig. Samtidigt läser jag i Veteranen att Gösta Bucht säger: ”Läkarnas revirstrider tillåts fortsätta helt enkelt därför att tjänstemän och politiker inte har kompetensen att argumentera, när läkarna alltid kan ta stöd i påståenden om vad som är det medicinskt bästa i den enskilda situationen”. Gamla och sjuka hälsingar med sina rollatorer får allt oftare ta sig till Gävle för vård.
Jag undrar förresten om det finns någon kompetent palliativ vård i Hälsingland? Jag tvivlar, men någon vet väl?
Här är det hög tid att avbryta det här skrivandet. Jag tänker inte ändra min webbadress till ”Gnällgubben”?
söndag 9 maj 2010
Drabbad av latmask?
Nej, egentligen inte. Jag har ju faktiskt en del annat att göra än att underhålla bloggen.
Jag och Birgit blir också allt äldre, dag för dag och det verkar gå allt fortare.
Svåger Erik och Rosita har varit hos oss i helgen. De kom i fredags. Rosita putsade fönstren i vardagsrummet och satte upp nya gardiner där och Erik högtryckssprutade norrfasaden och en del andra delar av huset. Birgit och jag har mest hela helgen ägnat oss åt det vi är bra på - arbetsledning.
Förståndigt nog hade jag dessutom inhandlat en fläderbuske och en parkros till helgen, som alltså Erik planterade. Jag anvisade bara platserna. Jag behöver väl inte påpeka att Rosita och Erik är välkomna tillbaka när som helst. Lite synd är det att min andra svåger och svägerska bor så avlägset.
Man skall vara rädd om, och aktsam om lite yngre släktingar.
Nej, egentligen inte. Jag har ju faktiskt en del annat att göra än att underhålla bloggen.
Jag och Birgit blir också allt äldre, dag för dag och det verkar gå allt fortare.
Svåger Erik och Rosita har varit hos oss i helgen. De kom i fredags. Rosita putsade fönstren i vardagsrummet och satte upp nya gardiner där och Erik högtryckssprutade norrfasaden och en del andra delar av huset. Birgit och jag har mest hela helgen ägnat oss åt det vi är bra på - arbetsledning.
Förståndigt nog hade jag dessutom inhandlat en fläderbuske och en parkros till helgen, som alltså Erik planterade. Jag anvisade bara platserna. Jag behöver väl inte påpeka att Rosita och Erik är välkomna tillbaka när som helst. Lite synd är det att min andra svåger och svägerska bor så avlägset.
Man skall vara rädd om, och aktsam om lite yngre släktingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)