Rapport från Gävleborg

Mitt förrförra inlägg handlade om den underutvecklade sjuk- och åldringsvården i Gävleborgs län. Det är omgående dags att fortsätta med samma ämne.

Våra politiker fortsätter att göra bort sig, vilket hälsingarna inte förstår. De klagar visserligen lite, men med (s)-styre måste väl allt vara så bra det går att få det? Likadant i Söderhamn. (s)-styre sedan urminnes tid, alltså går det inte att få det bättre!

Nu vet vi att en del av landstingtingets tjänstemän inte heller klarar jobbet! Man anställer folk utan att kolla upp dem. En dansk läkare, som tjänstgjort lite här och där har anställts utan att man kollat några referenser, utan att man gjort anställningsintervju, faktiskt utan att man kollat någonting.

I Norge, där hon arbetat en tid, har man i 29 fall betalat ut skadestånd på drygt 13 miljoner kronor till patienter som felbehandlats vid kirurgiska ingrepp hon utfört. I vissa fall med katastrofala följder. I Norge har hon fråntagits sin specialistlegitimation som ortopedkirurg, viket meddelats Socialstyrelsen i Sverige. Man har sagt att hon saknar erforderliga kunskaper i anatomi men också empati.

Hälsingarna är tåliga. När de nu i lokalblaskan och i radions ”Nyheter på lätt svenska”, får veta vad som hänt så anmäler en del hur de själva drabbats. Samtidigt säger en svamlande divisionschef i landstinget att här har läkaren bara lyckats bra.

Nu verkar det som om landstingsdirektören har tagit tag i det hela och läkaren skall t.v. syssla med annat än patienter. Landstingsdirektören som införde systemet med divisionschefer i landstinget. Det är nog inte så dumt att ha några tydligt utmärkta att kunna skylla på när det gått snett någonstans? Landstinget har nog väldigt många chefer? Man har inte bara divisionschefer, man har också verksamhetschefer. Ändå har man, vad jag kan förstå, för få chefer på lägre nivå.

Under ett par decennier skötte jag själv anställningarna av ingenjörer vid min enhet i ett statligt verk. Ja, vi hade en personalavdelning som skötte en del, men allt från annonsförslag till anställningförslag skötte jag och med ett undantag blev det som jag föreslagit. Undantaget var en ingenjör med strålande betyg, som vid anställningsintervjun visade sig redan kunna allt om flygvapnets s.k. storradarstationer, som ofta såg långt in över Sovjetunionen . Han arbetade vid Decca Radar och jag var verkligen angelägen om att få honom.

”Tyvärr” blev det nej uppifrån på mitt förslag och jag förstod att det emanerade från Säpo. Jag tyckte att jag gjort anställningsintervjun efter alla konstens regler och inte funnit något negativt. Envis, som jag är, så tjatade jag på Bertil Andersson på FMV/Säk tills han gav med sig och berättade varför. Denne ingenjör hade kommit till Sverige som flykting från Estland vid ett års ålder och hade nära släktingar kvar i det av Sovjet våldtagna landet. Vi visste ju att Sovjetkommunisterna idkade utpressning mot sådana flyktingar med hot mot deras släktingar om de inte lämnade upplysningar. Ridå alltså!

I början av 60-talet blev jag skickad på en systemerarutbildning anordnad av IBM. Där ingick en kurs i hur man genomför en anställningsintervju. I min provintervju misslyckades jag. Den sökande hade genomgående goda betyg, men nio månader för ganska länge sedan hade han varit anställd i sin faders företag och om detta fanns ett intyg. Jag borde ha avslöjat att han sex av dessa månader också suttit i fängelse.

Med dessa exempel vill jag visa hur angeläget det är att anställningar i landstinget genomföres på rätt sätt. Anställningar av läkare borde väl alldeles särskilt genomföras på ett noggrant sätt?
För ett par tre år sedan hämtade landstinget hit ganska många läkare från olika håll i världen. Anställdes de månne med samma koll av antecedentia, som denna danska läkare?