Sjukvård, äldrevård och omsorg

Vi hör ideligen från Alliansen att vård och omsorg om våra äldre blir bättre och politiker påstår att svensk sjukvård är världens bästa. Sanningen ligger långt därifrån. Tillgänglighet och kvalitet varierar starkt både regionalt och från ort till ort över hela världen. Så är det även i Sverige. Sjukvård i Gävleborg håller nog en nivå ungefär som fransk landsbygd. Ett Frankrike, som i modern tid har genomlidit två stora världskrig. Gävleborg har drabbats av löpande (s)-styre.

Mina kontakter med gamla vänner i Stockholms län visar att Gävleborg ligger decennier efter beträffande äldrevårdens funktion.

Jag har tidigare beskrivit Birgits hjärtinfarkt med en ambulansresa via Bollnäs – Gävle till Uppsala för kranskärlsröntgen och mina två gråstarrsoperationer i Uppsala p.g.a. underutveckling i Gävleborg. Våra moderater skyller fullt befogat på (s), som regerat landstinget sedan demokratins införande, medan (s) tycker sig ha lyckats bra.

Försörjningskvoten är idag 12 yrkesverksamma per 80+. År 2040 beräknas den ha sjunkit till 7 per 80+, alltså nästan hälften. Till år 2035 måste skatten enligt experter höjas med 13 kronor om vi skall behålla dagens låga nivå i äldreomsorgen och inga andra stora förändringar görs.

För ett år sedan bad Birgit och jag kommunen att få kontakt med någon från äldreomsorgen. Vi besöktes därefter av en purung ”tjej”. Hon ”imponerades inte alls av mina 9 dagliga och 5 ”vid behov”-mediciner. Den hjälp vi behövde fanns att få billigast och bäst utan medhjälp från kommunen och hon gav oss en sammanställning över priser hos privata städbolag. Jag ser inget större fel i detta och tack snälla Alliansen för RUT-avdraget, som går till både rik och fattig. Kanske är det särskilt viktigt för de rika, som då inte behöver begå lagbrott genom att anlita svart arbetskraft. Antagligen blir det därigenom också enklare att i framtiden bilda regering. Reinfeldt instämmer nog?

Särskilt moderata politiker slår just nu retoriska rundpallar i tomma luften för att förklara varför pensionärer skall betala högre skatt än andra. Detta samtidigt som vårdpersonal kämpar och förtvivlade anhöriga ser hur föräldrar och livskamrater faktiskt har det. Vi har nyligen kunnat läsa om hur gamla skiljs åt därför att den ene inte har den andres hjälpbehov. FRUKTANSVÄRT, men inget att förvånas över när politikens småpåvar ute i kommunerna skall sköta ruljansen! VÄRDIGHETSGARANTI? Kyss mig någonstans!

Redan nu klarar inte cheferna ute i kommunerna (även landstingskommunerna) av sitt jobb. De har alldeles för stora enheter att ”chefa”. Genomsnittet för en omvårdnadschef är idag 50 anställda. Någon värdighetsgaranti kan de då omöjligt garantera. Ett praktexempel på dålig ledning är väl de s.k. divisionscheferna inom sjukvården i Gävleborg. Där har 80-talet läkare i Hudiksvall skriftligt klagat på denna ”ledning”, som sitter stilla i Gävle och tror sig leda. Nyligen ordnade denna ”ledning” någon form av stormöte vid sjukhuset i tro att det skall hjälpa. Hur dumt får en landstingsledning bära sig åt mot sjukhuspersonal, som knappast kan förväntas ha lägre IQ än landstingets politiker och tjänstemän (ett ord som numera omfattar även kvinnor).

Pensionärsorganisationerna har under de senaste två åren drivit det stora kravet ”lika skatt”. Efter två års slit kan det kännas lite uttjatat. Regeringen har nog också delvis lyckats dämpa oron bland pensionärerna genom löftet om ytterligare 5 miljarder till skattesänkning för pensionärer. Tyvärr täcker det inte mer än 40 % av målet ”fullt rättvis beskattning”. För pensionärer som också är miljonärer eller inte varit pensionärer under längre tid spelar ytterligare krav inte heller så stor roll.

Rättvis beskattning efter inkomst och inte kategori är ett fortsatt krav. Bara yngre renodlade egoister kan kräva att gamla och sjuka skall ha högre skattesats än unga, friska! Tyvärr tror faktiskt t.o.m. en del högutbildade att den senaste skattesänkningen för pensionärer gör skattesatsen rättvis. Det är ju det Alliansen försöker inbilla folket.

Kraven på bättre sjuk- och äldrevård har tyvärr p.g.a. den orättvisa beskattningen hamnat lite i bakgrunden hos pensionärsorganisationerna.

Gösta Bucht, överläkare och professor i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid Umeå universitet, säger i en debatt om äldrevården (SPF:s tidning Veteranen): ”… Som geriatriker ser jag det lite från botten så att säga. De äldre far illa i sjukvården och i omsorgen. Det talas mycket om satsningar och prioriteringar bland tjänstemän och politiker. Men ändå blir verkligheten alltid att äldrevården på ett eller annat sätt blir den som går ut som förlorare. Alltid! I grunden ligger en inställning till äldre och åldrande som inte är bra. Äldre och sjuka har av naturliga skäl inte förmågan att göra sin röst hörd som andra grupper. Då tar politiker och tjänstemän lättaste vägen ut. De vet att protesterna inte blir så stora om man skär ner på de äldre jämfört med reumatiker eller hjärtsjuka som har starka företrädare.”

Många människor kanske inte förmår ta tag i det faktum att man till slut blir sjuk och gammal, att man lever på övertid i dödens närhet. Att man kommer att behöva hjälp och skall betala för den. Våra statsråd har kanske förstått det, med tredubblade arvoden under Göran Perssons tid som statsminister. Riksdagsledamöterna har också försett sig, liksom en del som frossar i miljonbonusar. Pensionen däremot har sjunkit i realvärde de senaste två decennierna (min tid som pensionär).

Jag började fast arbete i statlig tjänst för 67 år sedan. Efter ett treårigt uppehåll för studier 1949-52 pensionerades jag 1992, men fick arbeta vidare ytterligare ett år. Under min tid i arbete var det ingen som funderade över den statliga pensionen. Den bara fanns där och var innehållen lön. En sak som upprepades till leda, så snart det blev fråga om löneförhandlingar. Statens kaka var liten men säker, pensionen var god och arbetet krävde hela tiden ett stort mått av vidarestudier till stor del på minimal fritid. Övertidsarbete utan ersättning var legio, liksom sexdagarsvecka, men kunde fördras tack vare ett högintressant jobb.

Nu får jag ideligen höra från okunniga och historielösa riksdagsledamöter och andra att pension inte är innehållen lön. Det är alltså en historierevision vem som helst tycker sig kunna göra vis-à-vis äldre pensionärer. Okunniga för att inte säga ohederliga politiker låter 80+, som kanske skall leva till 90-100 ”falla mellan stolarna”.

Apropå politikerheder, så har jag nu fått rätt i mitt påstående att Alliansen sysslat med retroaktiv lagstiftning!

Förvaltningsrätten har nu uttalat att en tillämpning av reglerna om schablonintäkt i 47 kap. 11 b § inkomstskattelagen på uppskovsbelopp som har sin grund i bostadsförsäljningar som skett före 1 januari 2008 strider mot förbudet för retroaktiv skattelagstiftning.
Förvaltningsdomstolen säger sig dock trots detta tillämpa reglerna om schablonintäkt, då lagrådet tidigare uttalat att reglerna inte strider mot förbudet.

Mitt gamla juristförakt, som jag tidigare ventilerat här, bara ökar. Den advokat som kan få en mördare frikänd på någon teknikalitet blir berömd och får många uppdrag. Politikerföraktet är styrkt av Förvaltningsrätten!

Tankesmedjorna Timbro (höger) och Arena (vänster) har tillsammans tröttnat på att frågan om välfärdens långsiktiga finansiering ”göms undan”. Via en gemensam kommission ska man därför göra ett gemensamt utspel under Almedalsveckan. Tyvärr är Berit Rollén en av sex ledamöter. Hon är tidigare statssekreterare (s) och då naturligtvis också f.d. generaldirektör och landstingsdirektör. Hon är för ”gräddfiler för oss som ha råd” och tror att alla skulle vinna på detta. (Från en artikel i SPF-tidningen Veteranen.) SPF kommer förresten också till Almedalen med kravet om lika skatt, men ingen av journalisterna i vanliga media lär väl vara intresserad av de gamla pensionärernas krav på rättvisa?

Folk i allmänhet har nog inte klart för sig att dagens vård och omsorg om de sjukaste äldre på många håll är bedrövlig. Politiker hukar när det gäller sjukvårdens organisation och Gävleborgs län är ett skolexempel på hur det inte skall vara. Läkare, tjänstemän och politiker är vanligen oeniga. ”Många läkare är inte ute efter de äldres bästa, utan sitt eget”, säger Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska Institutet. Vem som helst kan också konstatera att det finns alldeles för få geriatriker.

Jag konstaterar att läkarna vid Gävle sjukhus har landstingspolitiker och tjänstemän väldigt nära inpå sig. Samtidigt läser jag i Veteranen att Gösta Bucht säger: ”Läkarnas revirstrider tillåts fortsätta helt enkelt därför att tjänstemän och politiker inte har kompetensen att argumentera, när läkarna alltid kan ta stöd i påståenden om vad som är det medicinskt bästa i den enskilda situationen”. Gamla och sjuka hälsingar med sina rollatorer får allt oftare ta sig till Gävle för vård.

Jag undrar förresten om det finns någon kompetent palliativ vård i Hälsingland? Jag tvivlar, men någon vet väl?

Här är det hög tid att avbryta det här skrivandet. Jag tänker inte ändra min webbadress till ”Gnällgubben”?