Sluta bjuda in all världens muslimer till Sverige

Sverige skall naturligtvis liksom andra länder ta emot flyktingar, men inte urskillningslöst för permanent bosättning. I ett normalfall skall de återvända så snart detta kan ske utan risk. Det skall inte heller vara så att Sverige tar emot oproportionellt fler flyktingar än andra europeiska stater. Det var det. Är jag rasist nu?

Våra religioner är inte bara till välsignelse. Då våra media kommit in på ämnet har man under lång tid beträffande islam tassat fram med största försiktighet. Religionen har under lång tid framställts som mjuk och fredlig, varför muslimer alltid kan välkomnas till vårt land. Men islam är på många sätt en otäck religion, särskilt radikala varianter av den.

Islam är inte bara religion, man har också gjort det till lag, något som inte varit helt lätt eftersom varken Koranen eller sunna (Muhammeds föredöme) innehåller några lagtexter. Bara 30 av Koranens 6 200 verser handlar om brott och straff, bara ca 350 innehåller något som kan kallas lagtext och hälften av detta avser dessutom religiösa ritualer.

Koranen och sunna måste tolkas för att kunna ge lagtext och denna tolkning utför de rättslärda som kanske kan Koranen utantill och väl känner sunna men i övrigt är närmast obildade. Beslut fattar de i konsensus, men det finns många grupper rättslärda och domsluten blir därefter.

Kristna trodde förr att Gud skapat kvinnan för att mannen skulle få sällskap, någon att prata med och ha behag av. Ungefär där är rättrogna muslimer idag. I varje fall på landsbygden i t.ex. Iran förekommer i vår tid stening av otrogna kvinnor, ett monstruöst sätt att tillämpa dödsstraff.

Islam värderar många gånger inte människoliv särskilt högt. Det ser vi på hur IS agerat i Syrien, Irak och nu även Europa tillsamman med alla andra islamistiska terrororganisationer. Där man urskillningslöst dödar män, kvinnor, barn och varandra. Sunnimuslimer dödar shiamuslimer och tvärt om.

De som nu ivrar för att ta emot alla muslimska flyktingar och låta dem stanna har kanske inte klart för sig att bland alla flyktingar finns sådana som varit inblandade i terrordåd, stridit för IS eller andra terrorgrupper, eller är presumtiva terrorister. Vi behöver inte nödvändigtvis låta göra ett syriskt, irakiskt eller Afghanistanskt problem bli ett svenskt problem.

Det är så lite man förstår

Jag går rakt på sak. En del religioner och sekter bekymrar mig. Det gäller t.ex. Bokens tre, kristendomen, islam och judendomen. Jag vill gärna se mig som kristen, men Bibeln ser jag som stor sagolitteratur, hopsamlad och nedtecknad under de tre första seklerna av vår tideräkning, alltså för 1 700  ̶  2 000 år sedan. Hur och varför vårt universum uppstått vet vi människor egentligen inte, men vi jobbar på det.

Ett bekymmer för de kristna ser jag i de jag kallar tokkristna, de som blint tror på Bibelns bokstav. T.ex. att Gud skapat jorden på sju dagar, att detta skedde för ca 10 000 år sedan och att rovdjuren tillkom först efter syndafallet, men det är ett litet bekymmer jämfört med dagens stora bekymmer. Ett av de största är islam med islamismen.

Av någon anledning är det inte comme il faut att tänka på det sättet. I stället framhålls det ideligen att islam är en på alla sätt fredlig religion. Man skiljer på alla sätt islamister från islam precis som om inte islamister hade någon som helst koppling till islam. Men islamister är radikaliserade, starkt troende muslimer, motsvarande våra tokkristna.

Skillnaden är att islamisterna är terrorister och faktiskt tror att de uträttar en god gärning då de dödar så många otrogna de kan män, kvinnor och barn som intet ont gjort. Så tolkar många av de skriftlärda muslimerna koranen och andra muslimska skrifter. Sedan predikar en del mullor och imamer detta i en del, även svenska moskéer. Svenskarna har dålig koll på vad som sägs i moskéerna på arabiska. Vi har ju dessutom vår yttrandefrihet och håller hårt på den.

Ett problem som bör kunna ses är medias relativisering av mängden terrorns offer. I Expressen kunde man efter dåden i Spanien 2015 med många offer läsa att det dör 2 920 personer om året i Storbritannien när de pratar i mobiltelefon medan de kör bil. Exemplet svajar dessutom en aning eftersom officiell brittisk statistik säger att totalt 1 700 personer dog i trafiken 2015. Särskilt islamistiska terrordåd verkar utlösa den här typen av relativiseringar av islamskt/islamistiskt mördande. Olyckor är dessutom en sak och massmord en annan.

Fundamentalistisk religiös radikalisering blomstrade efter den arabiska våren. Detta i sekulära länder där religionen dessförinnan tydligt var på väg mot allt mindre betydelse. ”Våren” var från början en ungdomens rörelse för ett större mått av frihet, men urartade till motsatsen sunnitisk salfism, terror och mördande. Islamism var absolut ingen maktfaktor att tala om i Mellanöstern för ett halvsekel sedan.

Ett problem är att det inte finns någon politisk lösning på den islamistiska terrorn, ingen förhandlingslösning, ingen motpart att förhandla med. Inga geografiska områden eller andra politiska frågor att kompromissa om. Mordmaskinen IS har, tack och lov, snart inget markinnehav kvar, men har aldrig varit möjlig förhandlingspart.

De islamistiska terroristerna är inte någon avskild sammanslutning som enkelt kan fångas in, och fängslas. De rekryteras bland världens drygt 1,3 miljarder muslimer och där är stödet för organisationer som al-Qaida och IS oroväckande stort.

Den norske professorn i Mellanösternkunskap, Brynjar Lia, vid Oslo universitet har från  opinionsundersökningar i Mellanöstern och Nordafrika konstaterat att många miljoner människor där stödjer eller är positiva till muslimska grupper som al-Qaida eller IS. Mer än var tionde egyptier, jordanier, palestinier eller tunisier sympatiserar med al-Qaida enligt Brynjar Lia. Egypten har mer än 90 miljoner innevånare och där stödjer 15 procent al-Qaida, medan IS har stöd av närmare 10 procent. ”Jihadism in the Arab world after 2011. Explaining its expansion” (i ”Middle East policy council” 2016:4) av Brynjar Lia. I t.ex. Turkiet är stödet för al-Qaida lika stort.

Ett flertal opinionsundersökningar visar att stödet för militant islamism bland muslimer världen över oftast ligger från cirka 10 till 20 procent. I en studie från 2014 uppger drygt 20 procent av Bangladeshs huvudsakligen muslimska befolkning på mer än 160 miljoner att de är positiva till al-Qaida.

I Nigeria med över 180 miljoner är siffran 18 procent, Indonesien 15 procent. Hela 24 procent av Nigerias befolkning delar dessutom åsikten att självmordsbombningar i Islams namn ibland kan rättfärdigas  Enligt samma studie 24 procent i Egypten, 18 Procent i Turkiet, 18 procent i Malaysia och så vidare. Sympati för våldsbejakande islamism är alltså inget ovanligt fenomen även om majoriteten muslimer inte bejakar det.

Att radikal islamism har gott om anhängare i västvärlden kan vi se av en studie utförd av WZB Berlin Social Science Center från 2013. Man intervjuade 9 000 muslimer från sex västeuropeiska länder. Den visade att religiös fundamentalism inte är något marginellt fenomen. En majoritet ansåg till exempel att religiösa regler var viktigare än lagarna i det land där de levde.

Europas muslimer har nu också börjat kräva införande av sharialagar i Europeiska länder, ja detta har även varit på tapeten för muslimer i Sverige. Vi har naturligtvis all anledning att betacka oss för något sådant. Vi har redan fullt sjå att komma till rätta med det hedersvåld som flyktingar tagit med sig till vårt land.

Denna utbredda fundamentalism betyder naturligtvis inte att alla dessa människor är beredda att ta på sig ett bombbälte i morgon, men det antyder att terrorgrupperna har en god rekryteringsgrund både på hemmaplan i Mellanöstern och i övriga världen inklusive Sverige. Enligt Säpo finns nu i Sverige tusentals våldsbejakande islamer.

Jihadisterna har ingen fast punkt eller något område de behöver försvara. Efter utfört uppdrag eller efter ett eventuellt misslyckande omgrupperar de enkelt till annan plats. De är därför närmast omöjliga att besegra militärt och motståndaren måste satsa stort på underrättelseverksamhet, för att i tid kunna möta angrepp och detta är ingen enkel uppgift.

Den militanta islamismen har förklarat krig mot oss alla kristna, hinduer, judar, kvinnor, homosexuella och alla de miljoner muslimer som förkastar det islamistiska våldet. Sunnimuslimer terrorbekämpar dessutom shiamuslimer och tvärt om. Samtidigt förklarar många förståsigpåare att islam är en fredlig religion, vilket nu fler och fler börjat ifrågasätta. Ja, man kräver allt oftare att Europas gränser skall stängas för dessa flyktingar av vilka en alltför stor del visar sig vara eller blir militanta och terrorister.

Det finns en förfärande stor mängd muslimska terrororganisationer som välkomnar unga muslimer som börjar besöka moskén till fredagsbönen. De jag så här på rak arm kommer på är: IS, al-Qaida (flera), Talibaner (flera), Muslimska brödraskapet (slussar vidare), Hizbollah, Islamiska jihad, Jama´at-i-Islami, Javsh Muhammad, Takfir wa Hijra, Hamas, Abu Nidal, Al-Aqsa-martyrernas brigad, Palestinska Islamiska jihad (PIJ) och många andra.

Ja, jag erkänner. Med risk för att bli kallad rasist eller något annat fult tycker jag att det nu är hög tid att skicka tillbaka en hel del av de flyktingar som sökt sig till Sverige och som inte längre behöver vårt beskydd. Det är inte heller längre helt fel att bromsa eller stoppa tillflödet av invandrare vid våra gränser.

I stället bör man kanske börja fundera över vad Europa skall göra då en folkvandring på grund av klimatförändringen och ytterligare förhöjd temperatur med torka i Medelhavsländerna skjuter fart.

Världens bästa skola, men med sämsta resultat

Nej, så illa är det naturligtvis inte, men illa är det i gamla Sverige. Tre svenska professorer och en doktorand i idé- och lärdomshistoria har skrivit en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Synen på kunskap är svenska skolans stora problem.” Lärarna har själva fått lära sig att se kunskap som något subjektivt och eleverna skall framför allt lära sig att söka information. Det synsättet måste förändras både för att höja resultaten och skapa mindre stress i skolan.

Ansvarigas förklaringar av problemen i svenska skolor blir en lång lista som ofta fixeras vid enskildheter, vilket ger lösningar i enskilda detaljer. Man siktar också in sig på kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet, invandringen, vinstdrivande aktörer och så vidare. Detta menar skribenterna är fel väg att gå och jag håller med dem.

Själv började jag skolan på 30-talet för 83 år sedan och avslutade skolgången på 50-talet, för att sedan bedriva självstudier en stor del av min tid. Mitt yrke är ju sådant (elektronikingenjör) att ständiga vidarestudier var ett krav. Under min aktiva tid gick vi exempelvis från elektroniska kretsar med elektronrör till frimärkesstora chips med komponenter som knappt syns för blotta ögat.

Hela min skoltid var det fråga om katederundervisning följd av föreläsningar vid KTH-kurser, kurser anordnade av våra stora elektronikföretag eller av FMV. Jag kom att engagera mig i skolpolitiken och följde därför med i skolans utveckling, särskilt under 1970- och 80-talen. Det kunde många gånger vara deprimerande. Flumskolan började några som kallade sig ”moderna pedagoger” successivt införa redan från 60-talet.

Man förbjöd en tid läxläsning, man lärde inte barnen multiplikationstabellen, skoldisciplin blev ett fult ord och barnen behöll mössan på i skolbänken utan att läraren kunde se till att den togs av. På 60-talet upptäckte barnen att man kunde sparka hål i masonitdörrarna till klassrummen, alltså gjorde man det eller klottrade på dem. Flumpedagogerna införde sina nyheter helt utan vetenskaplig grund, men som om förändringarna skulle vara självklara förbättringar.

Synen på kunskap har förändrats så att det i läroplanerna inte slås fast att vissa ämnen har delar som eleverna förväntas lära sig. Detta bland annat för att dessa kunskaper behövs för att kunna gå vidare i inlärningen och utveckla kreativitet. Kunskap ses som något subjektivt som uppstår av elevens egna sökande på framför allt Internet.

En av de tokigaste idéerna var och är att de unga eleverna själva skall planera och leda sin inlärning. Jag mötte idén hos en ung kvinna, socialdemokrat och sambo med ett kommunalråd på1980-talet. Det hela skulle kunna gälla även de riktigt små barnen. Idén finns fortfarande i läroplanen och är förödande för lärarauktoriteten och lärarnas legitimitet att bedöma elevers prestationer och sätta betyg.

Inför valet 2014 gick nuvarande utbildningsministern, Gustav Fridolin, ut i en debattartikel med rubriken ”Så räddar vi skolan på de 100 första dagarna”. Han har nu suttit i ledningen för den svenska skolan i tre år och skolan är som den är, fortfarande. Det blev som vanligt inte mer än ett ouppfyllt men dessutom fånigt politikerlöfte.

Det har konstaterats att svenska elevers läsförståelse blir mindre och mindre liksom förmågan till abstrakt tänkande, som är kopplat till den svaga läsundervisningen. Förskollärarna utbildades tidigare för att påbörja barnens läsundervisning, så är det inte längre, det är synd.

Det finns naturligtvis fortfarande en del duktiga, rent av skickliga lärare, värda högre löner än dagens, men de har blivit allt färre. Jag tror faktiskt att flertalet av dagens lärare inte ens är värda sin nuvarande lön. Det är ett dilemma. Ändå måste man se till att lärarna får bättre betalt, så att lärarhögskolorna fylls med elever som bättre lämpar sig för att utbilda våra barn och ungdomar. Det får inte vara så att inträdeskraven till lärarhögskolorna sättes lägre än i flertalet andra högskolor. Det skall naturligtvis vara tvärt om!

De fyra artikelförfattarna har skrivit boken ”Kunskapssynen och pedagogiken  ̶  varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas”. De föreslår där hur utvecklingen skall kunna vändas med en instruerande lärare med förväntningar på eleven. Jag har inte läst boken, men tror att många i skolan behöver läsa den.