Mörka moln tornade upp sig utanför Sveriges gränser början
av 1900-talet. Tyskland var relativt färskt som kejsardöme och hade därmed nya
ambitioner såsom egna kolonier och ökat landområde. Man tyckte sig kunna se ett
storgermanskt rike. Kejsaren, Wilhelm II, förklarade för Sveriges minister i
Berlin att Sverige borde ansluta sig till det tyska kejsardömet. Svenskarna var
ju de renaste germanerna.
På ryssarna såg vi med största misstänksamhet. Tsarens
förryskningspolitik i Finland skrämde finländarna så att dessa då och då
strömmade över till Sverige som flyktingar. Sågfilare eller skärslipare från
Novgorod vandrade runt i Sverige med påkostat kartmaterial och avslöjande
noteringar om svensk infrastruktur och militär verksamhet
Tyskland, Österrike-Ungern och Italien bildade
Trippelalliansen och Storbritannien, Frankrike och Ryssland bildade Trippelententen,
vilket gjorde att Tyskland kände sig inringat. Ett krig i Marocko var nära att
leda till stormaktskonflikt, liksom oroligheter på Balkan. I Sverige var det
framförallt Ryssland man misstänkte för krigsplanering.
Det socialdemokratiska partiet leddes vid denna tid av
Hjalmar Branting, som tillhörde högerflygeln inom partiet. Han var inte
antimilitarist, men var emot kadaverdisciplin och typ paradregementen. Han var
också emot att militär skulle kunna sättas in mot strejkande arbetare, vad
högern kallade ”den inre fienden”. Han förklarade att det faktiskt fanns ett
samband mellan tidens försvarsovilja och det faktum att militären alltid
användes mot strejkande och demonstrerande arbetare.
För Branting i viss mån besvärliga yngre socialdemokrater
ute på vänsterkanten var, vid den här tiden, Per Albin Hansson, Zäta Höglund,
Fredrik Ström, Gustav Möller och Hannes Sköld. Zäta Höglund skrev som
ungsocialist ”Hedin har inte upptäckt att vårt samhälle är uppbyggt på klasser,
med motsatta gentemot varandra fientliga intressen. Militärfrågan är en
klassfråga. Ni begär att arbetarklassen skall försvara en egendom, en frihet,
en kultur, av vilken den icke har någon del. När arbetarklassen en gång
tillkämpat sig ett fädernesland, behövs inte längre något militärt försvar, ty
i socialismens internationalitet ligger
en borgen för världsfreden.”
I januari 1912 publicerades broschyren Ett varningsord, skriven av den världsberömde upptäcktsresanden
Sven Hedin. Hedin hävdade att det krävdes ett skyndsamt upprustat svenskt
försvar och han hade en skicklig och säker penna, som säkert retade Zäta
Höglund. Höglund stod under sina yngre år långt till vänster om S-ledaren,
Branting, och växlade då och då parti mellan S och kommunisterna. Ändå behöll
han efter varje återkomst till S en stark position där.
Efter att ha publicerat manifestet Ned med vapnen, där han under Norgekrisen förespråkade att svenska
soldater skulle rikta vapnen mot svenska borgarklassen i stället för mot Norge,
alltså en revolution, dömdes han till sex månaders fängelse. 1916 dömdes
Höglund till 3 års fängelse för sin antimilitarism. Straffet mildrades senare
till ett år och avtjänades på Långholmen.
Höglund bildade 1917 Sveriges socialdemokratiska
vänsterparti, som blev Sveriges första kommunistiska parti. Zäta (eg. Zeth)
Höglund tog emellertid helt avstånd från stalinismen och utvecklingen i
Sovjetunionen i samband med offentliggörandet av Molotov-Ribbentroppakten. Z
Höglund blev 1930 ordförande i Stockholms arbetarekommun och finansborgarråd i
Stockholm 1940 – 1950.
Högerns ledare var amiralen Arvid Lindman som blev amiral på
andra meriter än militära. Han blev löjtnant 1887, tog avsked 1889 på tre år
utan lön, blev kapten 1892 och övergick till flottans reserv. 1905 utnämndes
han till kommendör samt 1907 till konteramiral i flottans reserv. Den mer
förtjänta karriären gjorde han som affärs- och ämbetsman, som riksdagsman och
minister.
Ledare bland liberalerna och i ett par omgångar
statsminister, var vid den här tiden Karl Staaff. Liberalerna var, på
liberalers vis, splittrade i militärfrågan. Staaff hade avlöst amiralen Lindman
som statsminister efter valet 1911. Ministären Lindman hade tidigt 1911
beställt ett pansarskepp av F-klass och snabbt efter valförlusten det året
fullföljdes beställningen genom att man också beställde bestyckningen med de
fyra mycket tunga kanonerna.
Karl Staaff beslöt att omedelbart skjuta upp beställningarna
av pansarskeppet och dess artilleri. Detta skedde under ett segt och irriterat
motstånd från Gustaf V. Han lät diktera följande till statsrådsprotokollet: ”Då
jag nu går att bifalla statsrådets framställning, vill jag uttala att jag
anser, att ett folk som vill leva ett fritt och självständigt liv, måste underkasta
sig vad för dess försvar är nödvändigt.”
För vänstern var Staaffs beslut självklart. En hel del
liberaler ansåg att ett världskrig var en omöjlighet ”i vår upplysta tid”, en
majoritet socialdemokrater ansåg kriget både otänkbart och totalt osannolikt, eftersom arbetarna i alla länder skulle
vägra gå i krig mot varandra.
Men särskilt bland stormakterna världen runt pågick
kapprustningen för fullt, ingen ville komma på efterkälken. För alla
observatörer, utom de svenska, framstod krig som alltmer ödesbestämt och
oundvikligt. Läget var så spänt att den olympiad som skulle ha hållits i Berlin
1912 i stället hade flyttats till Stockholm.
Varningar kom från många håll, från officerskåren och från
många i intelligentian. Sven Hedin, vår världsberömde upptäcktsresande och 47
år 1912 varnade energiskt. Hans Ett
varningsord kom ut den 25 januari 1912. Kejsar Wilhelm ville ha krig så
fort som möjligt och armén förklarade sig beredd medan amiral Tirpitz utbad sig
om ytterligare 18 månader för att vara fullt beredd.
I det här läget ville vänstern i Sverige avskaffa eller
åtminstone starkt skära ned det svenska försvaret, men Karl Staaff själv vacklade.
I december 1913 höll han ett tal där han sade sig kunna vara för vissa
försvarsanskaffningar och ändringar av utbildningen ̶ men
han ville inte ha det nu. Beslutet skulle uppskjutas till nästa riksdag.
”Ja, men inte nu”, har det alltför ofta låtit från våra
svenska försvarspolitiker, som hittills haft en rent otrolig tur med sin
politik. Försvarskritiska liberaler blev oerhört missnöjda: ”Han föll åt höger,
i armarna på Hedin”, sa de radikala. I synnerhet inom medel- och överklassen
liksom inom försvaret var dock många för ett starkt försvar.
Hedins målande beskrivning av ett ryskockuperat Stockholm
fick folk att rysa av obehag och en hel del människor hade förstått signalerna.
En insamling till ett pansarfartyg nådde
sitt mål den 7 maj 1912 och kungen uppvaktades med en bankgaranti på tolv
miljoner kronor. Inköpsfrågan snabbehandlades i försvarsberedningen,
statsutskottet och riksdagen, som tog emot gåvan.
Pansarskeppet Sverige
sjösattes den 3 maj 1915 och slutpriset blev 13 450 000 kronor, allt
bekostat med insamlade medel. Fartyget gjorde 22,5 knop, var 120 meter långt, 18,6 meter brett och
bestyckat med tjugo kanoner. De grövsta fyra hade en kaliber på 28,3 centimeter . Av
bara farten kom sedan pansarskeppen Gustaf
V, Drottning Viktoria och tre vedettbåtar.
Kungafamiljen, inte minst drottning Viktoria ökade sin
aktivitet i försvarsfrågan och orosmolnen tornade upp sig allt högre runt
Sveriges gränser. Folket påverkades och stämningen blev allt mer
försvarsvänlig. Nu påverkades även Sveriges bönder, som normalt höll hårt i
plånboken då försvarsfrågan aktualiserades.
I november 1913 var godsägaren Uno V. Nyberg på Långtora gård
i Uppland ute på jakt tillsammans med några vänner. Han hade inte varit aktiv i
något politiskt parti och de diskuterade dagens heta ämne. Nyberg sa plötsligt:
”Vi lantmän borde verkligen slå oss tillsammans och resa till Stockholm för att
betyga konungen, att han kan lita på oss.” Gnistan tände. En grosshandlare i
Uppsala, J.E. Frykberg som var verksam i nationalinsamlingen för försvaret,
fick höra talas om Nybergs idé. Frykberg reagerade direkt.
Den 15 december hölls ett första möte i Uppland med 35
odalmän från 15 socknar. De diskuterade kring ett bondetåg till Stockholm. Lite
senare hölls ett nytt möte och det kom 300 bönder från 120 socknar. Där
fattades beslutet att ett bondetåg skulle genomföras 1914. Dess lösen skulle
vara: ”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland”.
Till att börja med gick ett upprop ut till Upplands alla
bönder och mer än 3 000 anslöt sig. Budkavlen gick nu ut till övriga
landet. Bland annat stod det där: ”Vi rikta en enträgen maning till var och en
att icke behandla detta upprop i partipolitisikt syfte. Låtom oss alla räcka
varandra händerna, när det gäller värnet av detta härliga land, som sett oss
födas och som en gång skall gömma vårt stoft, vilket land måste fritt och
självständigt gå i arv till våra efterkommande!”
Bönderna ville tala om för kungen att de som förr varit emot ökade försvarsanslag, nu var
redo att betala vad det kostade. Det dröjde inte länge förrän mer än
30 000 personer skrivit på anmälningslistorna. De som stödde företaget men
inte kunde delta skrev på en särskild lista. Den omfattade snabbt långt mer än
40 000 namn.
Man öppnade också för att de som ville stödja bondetåget
skulle kunna skicka telegram till konungen. Det blev mer än 80 000
kungatelegram, många var hela uppsatser på upp till 5 000 ord, som det tog
flera timmar att skriva ut.
En gigantisk organisation drogs igång under ledning av
grosshandlare Frykberg. Sovplatser för mer än 30 000 personer ordnades i
Stockholm. Prins Eugen tog emot 30 på Valdemarsudde, kadetterna på Karlberg
flyttade ut i tält och bönder in i slottet. Privathem öppnades.
Stockholms restauranger erbjöd särskilda rabatter för
bönderna och så gjorde affärer och varuhus. Biograferna sänkte sina priser.
Kvinnor satt i hem och församlingssalar och sydde madrassvar. Skickliga
sömmerskor broderade landskapsstandar till alla landskapstrupper.
Grosshandlaren A. Cavalli- Holmgren bjöd personligen fyrahundratjugo
bohuslänningar och upplänningar på middag i festvåningen på Grand Hotel Royal.
Stockholmarna förberedde väl mottagandet av alla bönderna, men det politiska
klimatet var upphetsat.
Socialdemokratiska partiet försökte dämpa känslorna. I
januari 1914 varnade socialdemokraterna i ett manifest för att ökade
försvarskostnader skulle hota den sociala välfärden. Man fördömer där alla som
man säger söka skräckmåla situationen i Europa och påstår att det militära
läget har ljusnat, spänningen mellan Tyskland och England minskat och att man
skulle lita på arbetarnas International.
Men extratågen med bönder rasslade under flera dygn in till
Stockholm, över trettio specialtåg med demonstrerande bönder. All godstrafik
låg under tiden nere och många tusen bönder spred ut sig över staden.
Så, den 6 februari kom den stora dagen. ”Gud hålle sin skyddande hand över bondetåget idag,
den kan bliva avgörande för Sveriges framtid”, skrev drottning Viktoria i sin
dagbok. Alla Stockholms skolor hade lov, tusentals flaggor vajade över staden
och klockan nio kallade alla stadens kyrkklockor till morgongudstjänst. Morgongudstjänsten
i slottskapellet leddes av biskop Gottfrid Billing, som också var riksdagsman
för högern.
Sven Hedin agerade talskrivare inför kungens tal till
bönderna. In i det sista diskuterades detaljer i talet inom familjen och några
ville införa smärre ändringar. Drottning Viktoria krävde dock att talet skulle
hållas ograverat och så fick det bli. Ute på Stockholms gator, där tåget skulle
dra förbi var det fullt av folk.
Bondekontingenterna samlades landskapsvis på olika håll i
staden. Efterhand anslöt de olika grupperna till tåget enligt ett noga planerat
schema och allt klaffade perfekt med sekundprecision. Först fylldes slottets
inre borggård, därefter den yttre, varpå resterande fyllde lejonbacken.
På en tribun på borggården stod kungafamiljens manspersoner,
alla klädda i uniform, även prinsarna Gustaf Adolf och Sigvard, som fortfarande
var barn. Svea livgardes musikkår spelade Finska rytteriets marsch och kungen
intog sin plats i talarstolen. Lantbrukaren Uno V. Nyberg, initiativtagaren,
steg fram och förklarade bland annat, ”att vi äro villiga att offra till såväl
här som flotta, vad sakkunskap och tidens allvar kräva, så att allt, som kan
och bör göras, göres ofördröjligen, och förty önska vi, att försvarsfrågan
löses i sin helhet detta år”.
Efter anförandet överlämnade Nyberg tågets vackra
huvudbaner, sömmat av Stockholmsdamer. Mot en djupblå bakgrund syntes devisen
”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland” i brandgult och brunt.
Även grosshandlare Frykberg steg fram och höll ett liknande
tal med tillägget: ”Tiderna äro bistra och kronan är förvisso icke lätt att
bära. Men var därom förvissad att Sveriges folk nu som fordom vet att i farlig
stund fylka sig kring sin konung.”
Det blev knäpptyst, alla väntade spänt på vad kungen skulle
säga. Ögonblicket var förutskickat historiskt. Detta var sista gången en svensk
monark försökte vända sig direkt till folket för att rycka åt sig det politiska
initiativet för att störta ”sin” regering och hävda den starka kungamakten.
För att alla skulle ges möjlighet att höra talet höll kungen
det på inre borggården. Kungens bror, prins Karl, läste upp talet på yttre borggården
och kronprinsen, sedermera Gustaf VI Adolf, läste det vid Lejonbacken.
Kungens manuskript hade renskrivits av drottning Viktoria
och språket var ålderdomligt och högtidligt: ”I redlige män af Sveriges
bondestam!
Jag bringar eder af hjärtat mitt kungliga tack för att I
från allt Sveriges rike undan hvardagslifvets id och äflan till fosterlandets
välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott … I hafven kommit för
att säga eder mening angående rikets vidmakthållande och vården om dess höghet.
I ären här för att med mig göra allom veterligt, att intet
kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet av vår
urgamla frihet och tryggandet av vår framtida utveckling.
Från tider så fjärran att de höljas i sagans dunkel, har
detta rikes byggnad hvilat på grundvalen af det fast och orubbligt sammangjutna
förtroendet mellan konung och folk. I veten och, att detta innerliga samband
allena varit mäktigt att med Gud göra de svenska berömmelige framför andra folk
och gifva dem kraft att kämpa och segra i striden för rätt och sanning.
I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa
på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig … Vår tid är allvarlig. Det
gäller nu, liksom fordom, att vårda det arf vi mottagit af våra fäder och som
uppbyggts med deras arbete och blod … I kunnen vara förvissade, att Jag aldrig
ämnar dagtinga med min öfvertygelse om vad Jag i fråga om värnandet af
fäderneslandets själfständighet anser rätt och nyttigt. Må vi samfällt arbeta
för rikets försvar! Då skall det också lyckas oss att föra denna för
fosterlandet så viktiga och afgörande fråga till ett lyckosamt resultat …”
Talskrivaren använde medvetet detta arkaiserande språk med
gammal stavning, trots att stavningsreformen var hela åtta år gammal. Avsikten
var väl att ordvalet skulle ge en känsla av allmängiltighet, upphöjdhet över
partier och det vardagliga politiska språket.
Kungen sade vidare ”Min flotta”
och ”Min armé” och polemiserade
direkt med Staaff då han sa: ”De saknas visserligen ej inom vårt land, som … ”
och att ”försvarsfrågan måste lösas nu, ofördröjligen och i ett sammanhang”.
Efteråt tog kung och drottning plats under en tronhimmel i
Vita Havet (Äv. Vita salen) och intill tog resten av de kungliga plats.
Därefter passerade bönderna från de 24 landskapen med sina standar genom
slottet och framför de kungliga. På kvällen fästade man på Skansen, utom det
tusental som inbjudits till supé på slottet.
En bondedelegation uppvaktade statsminister Staaff och framförde
böndernas krav på en rejäl försvarssatsning. Staaff försäkrade att man skulles
göra allt för att Sverige skulle kunna stå emot vem det vara månde. Han varnade
dock för alla rykten om överhängande krigsfara. Ett krig bröt i alla fall
omedelbart ut. Kriget mellan kungen och försvarsvännerna på ena sidan och
regeringen och andra kammarens majoritet på den andra.
Redan dagen efter talet gick Branting ut hårt mot kungen i
riksdagen. Han angrep ”den personliga kungaviljans utslagsröst gentemot
folkviljan”. Då han sa, att kungen hållit ”ett otillständigt tal” utbröt oväsen
i kammaren med blandade bravo- och fyrop från både ledamöter och åhörarna på
läktaren. Talmannen dunkade länge med sin klubba innan det blev tyst. Men vid
samma tillfälle klubbades i kammaren konungens apanage igenom utan problem.
Några dagar senare samlades några tusen studenter från hela
landet och marscherade iförda studentmössor och ledda av professorer och docenter
in på borggården vid Stockholms slott för att hylla kungahuset. ”Det skall
aldrig kunna sägas att en svensk konung förgäves vänt sig till sitt folk, när
han icke skytt att själv träda fram, då det gäller rikets vidmakthållande och
vården om dess höghet.” Den uniformsklädde kungen, hans söner och sonson tog
emot hyllningarna på den krontygsklädda tribunen.
Törstiga patrioter villiga att satsa på försvaret fyllde än
en gång stadens krogar. En typisk händelse beskrivs i en tidning: ”På
Operakällaren igångsattes på kvällen en kulspruteinsamling, som sedermera
fortsattes på Royal. Vid en hastig överräkning på kvällen konstaterades att
insamlingen på föga mer än en timme inbragt över tretusen kronor. Man beslöt
att genom doktor Sven Hedin överlämna dessa medel till landstormsföreningens
landsomfattande kulspruteinsamling.
Maktkampen mellan kungen och hans statsminister fortsatte.
Karl Staaff ville ha svar på några skarpa frågor och han krävde att kungen i
framtiden skulle underrätta statsministern eller vederbörande statsråd i förväg
varje gång han tänkte uttala sig i politiska frågor. Så gick det till i alla
konstitutionellt utvecklade stater”, lät Staaff kungen förstå, så skulle det
numera gå till även i Sverige.
Kungen svarade, att
han ingalunda tänkte frånsäga sig rätten att tala direkt till sitt folk. Staaff
ställde ultimatum. Om kungen ”inte lämnade nådigt bifall till dessa
önskningar”, så skulle hela regeringen avgå. Kungen vägrade. Regeringen Staaff avgick
och nu kunde vad som helst inträffa.
Efter några misslyckade försök med regeringsbildare gick
kungens bud till landshövdingen i Uppsala Hjalmar Hammarskjöld som inte var
aktiv i något politiskt parti. Hammarskjöld hade emellertid en imponerande
meritlista, professor i juridik vid 29 års ålder, diplomat och statsråd två
gånger. Han var ledamot av mellanfolkliga skiljedomstolen i Haag och 1909 den
som fällde skiljedomen mellan Frankrike och Tyskland i Marockofrågan, där båda
parter lyckligtvis accepterade Hammarskjölds utslag. Han spelade en viktig roll
vid unionskrisen och var far till en nu femårig Dag Hammarskjöld.
I det val som följde gick högern mycket starkt framåt, men
även socialdemokraterna ökade. Bland liberaler och socialdemokrater var
splittringen i försvarsfrågan så stor att man inte ansåg sig kunna bilda
regering och Hammarskjölds regering fick sitta kvar.
Det som sedan hände i juni 1914 i Sarajevo och därpå runtom
i Europas huvudstäder är kolossalt intressant. Men jag behandlar det här ändå i
allra största korthet. Serbiska nationalister i en sammanslutning som kallade
sig ”Svarta handen” hade noga planlagt ett mord på Österrike-Ungerns
tronföljare, ärkehertigen Frans Ferdinand.
Inte mindre än tjugotvå medlemmar i Svarta Handen var
placerade utefter en kortegeväg där ärkehertigen med maka skulle passera, alla
med uppgift att mörda ärkehertigen. Den som lyckades var den nittonårige
studenten Gavrilo Princip, som med revolverskott först träffade ärkehertiginnan
och därefter ärkehertigen. Båda dog. Förhöret av Gavrilo var sannolikt mycket
handgripligt, han avslöjade nämligen allt om attentatsplanerna och många
ligamedlemmar fängslades.
Oftast sägs att första världskriget började den här dagen i
Sarajevo, men egentligen dröjde det lite. Alla beslutsfattare förstod inte
omedelbart vad som skulle bli följden. Många politiker trodde faktiskt på att
krig i vår tid var omöjligt, arbetarna skulle ju mangrant vägra krig och hade
Internationalen som en garant.
Men tidens arbetare kunde bara konstatera att Österrike
förklarade Serbien krig. Serberna hade vägrat tillmötesgå en del österrikiska
krav. Ryssland, som stod på Serbiens sida mobiliserade. Då mobiliserade
Tyskland som stod på Österrikes sida och förklarade sedan krig med Ryssland.
Wilhelm II tyckte att han hade fått den anledning han ville ha.
En eftermiddag tog Tyskland Luxemburg och anföll sedan
Frankrike. Då förklarade Storbritannien Tyskland krig och tyskarna svarade med
att förklara Belgien krig. Då förklarade Österrike Ryssland krig och Serbien
förklarade Tyskland krig. Från den där Internationalen var det visst heltyst.
I landet med floderna Eufrat och Tigris, nuvarande Irak hade
man hittat olja och invånarna där behövde ju inte någon olja till kamelerna, så
britterna ockuperade landet för att använda och med god marginal saluföra deras
olja. Ottomanerna, alltså turkarna, hade styrt och ställt här i många år och nu
gått med i kriget på tyskarnas sida, så ingen tyckte det var fel på något sätt.
Med god hjälp av araberna körde britter och fransmän ut
turkarna från de områden som betecknades som Palestina och Syrien. Fransmännen
visste att det fanns olja i Syrien och tyckte sig se en ny koloni att suga på
här. Engelsmännen hade lovat en arabisk kung ett kungarike runt Damaskus om han
hjälpte till att köra ut turkarna. Det gjorde han, tog Damaskus och slog sig
ner där. Men då kom fransmännen och körde ut honom. De hade egna, koloniala,
planer för Damaskus.
I Asien härjade Japan i erövringskrig på fastlandssidan och
småningom tyckte USA att det var dags att bringa fred i Europa. Alltså gick man
helt logiskt med i kriget i Europa. Innan detta upphörde hade USA två miljoner
soldater med i kriget. Det var krig i hela Gamla världen. Då kriget äntligen
upphörde sa politikerna: ”Aldrig mera krig nu!” Sedan satte man igång att
kapprusta och redan efter 20 år krigade man igen över hela Gamla världen.
Det där tjugoåriga uppehället var väl kort, men nu är det
kanske snart dags igen. Det visar ryssarna tydligt, medan alltför många svenska
politiker fortfarande ser krig som något omöjligt. Jag frågar mig hur dumma
svenska politiker får vara och vilka kan idag tåga till Stockholm för att tala
förstånd med regeringen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar