Lycka är tyvärr ibland ganska kortvarig och staden Söderhamn kan vara bedrövlig.

Birgit och jag har vederfarits lyckan av att få ha våra USA-barn hos oss några dagar i samband med min nyligen firade födelsedag. Det förklarar varför min blogg legat för fäfot nu några dagar.

Med våra USA-barn menar jag vår son, Lennart, 67 år och hans barn. De barnen är 28 respektive 26 år gamla och heter Mattias resp. Christian. De fick sin Bachelor of Art 2011 respektive 2014. Ämnena var Lingvistik (språkvetenskap) respektive Journalistik och universiteten Reed i Portland Oregon respektive Loyola i Chicago.

                                       

Mattias överst här, sedan Christian och därefter Mattias med Lennart och vår svärdotter, Ka-Ron.

Sure, there are four beautiful children! Det fjärde är vår underbara sonhustru, som tyvärr inte kunde komma med till Sverige denna gång.

Sorgligt är att Söderhamn inte har mycket att visa upp för besökande från annat håll. Vi försökte med ett besök vid Flygmuséet, men där satt en stor skylt: ”Stängt”, och dörren var låst. Per tfn fick Lennart förklaringen¸ man hade haft ett möte i muséet på morgonen och sedan glömt att låsa upp dörren. Flygmuséet är ju stadens enda sevärdhet! Åstadkommen av några berömvärda pensionärer från F 15.

Vi tänkte oss också en lunch eller middag på en bättre restaurant, men vintertid har de bara öppet vid de riktigt stora helgerna, så det blev till att laga festlig mat varje dag därhemma. Men det går ju det med, även i Söderhamn. Dock,  ̶  utan F 15-pensionärerna hade sta’n kunnat gå och gömma sig vintertid.

Jag är ovan att hantera bilder i bloggen.

Brottstycken ur 1900-talets historia, försvarsfrågan för 100 år sedan

Mörka moln tornade upp sig utanför Sveriges gränser början av 1900-talet. Tyskland var relativt färskt som kejsardöme och hade därmed nya ambitioner såsom egna kolonier och ökat landområde. Man tyckte sig kunna se ett storgermanskt rike. Kejsaren, Wilhelm II, förklarade för Sveriges minister i Berlin att Sverige borde ansluta sig till det tyska kejsardömet. Svenskarna var ju de renaste germanerna.

På ryssarna såg vi med största misstänksamhet. Tsarens förryskningspolitik i Finland skrämde finländarna så att dessa då och då strömmade över till Sverige som flyktingar. Sågfilare eller skärslipare från Novgorod vandrade runt i Sverige med påkostat kartmaterial och avslöjande noteringar om svensk infrastruktur och militär verksamhet

Tyskland, Österrike-Ungern och Italien bildade Trippelalliansen och Storbritannien, Frankrike och Ryssland bildade Trippelententen, vilket gjorde att Tyskland kände sig inringat. Ett krig i Marocko var nära att leda till stormaktskonflikt, liksom oroligheter på Balkan. I Sverige var det framförallt Ryssland man misstänkte för krigsplanering.

Det socialdemokratiska partiet leddes vid denna tid av Hjalmar Branting, som tillhörde högerflygeln inom partiet. Han var inte antimilitarist, men var emot kadaverdisciplin och typ paradregementen. Han var också emot att militär skulle kunna sättas in mot strejkande arbetare, vad högern kallade ”den inre fienden”. Han förklarade att det faktiskt fanns ett samband mellan tidens försvarsovilja och det faktum att militären alltid användes mot strejkande och demonstrerande arbetare.

För Branting i viss mån besvärliga yngre socialdemokrater ute på vänsterkanten var, vid den här tiden, Per Albin Hansson, Zäta Höglund, Fredrik Ström, Gustav Möller och Hannes Sköld. Zäta Höglund skrev som ungsocialist ”Hedin har inte upptäckt att vårt samhälle är uppbyggt på klasser, med motsatta gentemot varandra fientliga intressen. Militärfrågan är en klassfråga. Ni begär att arbetarklassen skall försvara en egendom, en frihet, en kultur, av vilken den icke har någon del. När arbetarklassen en gång tillkämpat sig ett fädernesland, behövs inte längre något militärt försvar, ty i socialismens internationalitet ligger en borgen för världsfreden.”

I januari 1912 publicerades broschyren Ett varningsord, skriven av den världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedin. Hedin hävdade att det krävdes ett skyndsamt upprustat svenskt försvar och han hade en skicklig och säker penna, som säkert retade Zäta Höglund. Höglund stod under sina yngre år långt till vänster om S-ledaren, Branting, och växlade då och då parti mellan S och kommunisterna. Ändå behöll han efter varje återkomst till S en stark position där.

Efter att ha publicerat manifestet Ned med vapnen, där han under Norgekrisen förespråkade att svenska soldater skulle rikta vapnen mot svenska borgarklassen i stället för mot Norge, alltså en revolution, dömdes han till sex månaders fängelse. 1916 dömdes Höglund till 3 års fängelse för sin antimilitarism. Straffet mildrades senare till ett år och avtjänades på Långholmen.

Höglund bildade 1917 Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som blev Sveriges första kommunistiska parti. Zäta (eg. Zeth) Höglund tog emellertid helt avstånd från stalinismen och utvecklingen i Sovjetunionen i samband med offentliggörandet av Molotov-Ribbentroppakten. Z Höglund blev 1930 ordförande i Stockholms arbetarekommun och finansborgarråd i Stockholm 1940 – 1950.             

Högerns ledare var amiralen Arvid Lindman som blev amiral på andra meriter än militära. Han blev löjtnant 1887, tog avsked 1889 på tre år utan lön, blev kapten 1892 och övergick till flottans reserv. 1905 utnämndes han till kommendör samt 1907 till konteramiral i flottans reserv. Den mer förtjänta karriären gjorde han som affärs- och ämbetsman, som riksdagsman och minister.

Ledare bland liberalerna och i ett par omgångar statsminister, var vid den här tiden Karl Staaff. Liberalerna var, på liberalers vis, splittrade i militärfrågan. Staaff hade avlöst amiralen Lindman som statsminister efter valet 1911. Ministären Lindman hade tidigt 1911 beställt ett pansarskepp av F-klass och snabbt efter valförlusten det året fullföljdes beställningen genom att man också beställde bestyckningen med de fyra mycket tunga kanonerna.

Karl Staaff beslöt att omedelbart skjuta upp beställningarna av pansarskeppet och dess artilleri. Detta skedde under ett segt och irriterat motstånd från Gustaf V. Han lät diktera följande till statsrådsprotokollet: ”Då jag nu går att bifalla statsrådets framställning, vill jag uttala att jag anser, att ett folk som vill leva ett fritt och självständigt liv, måste underkasta sig vad för dess försvar är nödvändigt.”

För vänstern var Staaffs beslut självklart. En hel del liberaler ansåg att ett världskrig var en omöjlighet ”i vår upplysta tid”, en majoritet socialdemokrater ansåg kriget både otänkbart och totalt osannolikt, eftersom arbetarna i alla länder skulle vägra gå i krig mot varandra.

Men särskilt bland stormakterna världen runt pågick kapprustningen för fullt, ingen ville komma på efterkälken. För alla observatörer, utom de svenska, framstod krig som alltmer ödesbestämt och oundvikligt. Läget var så spänt att den olympiad som skulle ha hållits i Berlin 1912 i stället hade flyttats till Stockholm.

Varningar kom från många håll, från officerskåren och från många i intelligentian. Sven Hedin, vår världsberömde upptäcktsresande och 47 år 1912 varnade energiskt. Hans Ett varningsord kom ut den 25 januari 1912. Kejsar Wilhelm ville ha krig så fort som möjligt och armén förklarade sig beredd medan amiral Tirpitz utbad sig om ytterligare 18 månader för att vara fullt beredd.

I det här läget ville vänstern i Sverige avskaffa eller åtminstone starkt skära ned det svenska försvaret, men Karl Staaff själv vacklade. I december 1913 höll han ett tal där han sade sig kunna vara för vissa försvarsanskaffningar och ändringar av utbildningen  ̶  men han ville inte ha det nu. Beslutet skulle uppskjutas till nästa riksdag.

”Ja, men inte nu”, har det alltför ofta låtit från våra svenska försvarspolitiker, som hittills haft en rent otrolig tur med sin politik. Försvarskritiska liberaler blev oerhört missnöjda: ”Han föll åt höger, i armarna på Hedin”, sa de radikala. I synnerhet inom medel- och överklassen liksom inom försvaret var dock många för ett starkt försvar.

Hedins målande beskrivning av ett ryskockuperat Stockholm fick folk att rysa av obehag och en hel del människor hade förstått signalerna. En  insamling till ett pansarfartyg nådde sitt mål den 7 maj 1912 och kungen uppvaktades med en bankgaranti på tolv miljoner kronor. Inköpsfrågan snabbehandlades i försvarsberedningen, statsutskottet och riksdagen, som tog emot gåvan.

Pansarskeppet Sverige sjösattes den 3 maj 1915 och slutpriset blev 13 450 000 kronor, allt bekostat med insamlade medel. Fartyget gjorde 22,5 knop, var 120 meter långt, 18,6 meter brett och bestyckat med tjugo kanoner. De grövsta fyra hade en kaliber på 28,3 centimeter. Av bara farten kom sedan pansarskeppen Gustaf V, Drottning Viktoria och tre vedettbåtar.

Kungafamiljen, inte minst drottning Viktoria ökade sin aktivitet i försvarsfrågan och orosmolnen tornade upp sig allt högre runt Sveriges gränser. Folket påverkades och stämningen blev allt mer försvarsvänlig. Nu påverkades även Sveriges bönder, som normalt höll hårt i plånboken då försvarsfrågan aktualiserades.

I november 1913 var godsägaren Uno V. Nyberg på Långtora gård i Uppland ute på jakt tillsammans med några vänner. Han hade inte varit aktiv i något politiskt parti och de diskuterade dagens heta ämne. Nyberg sa plötsligt: ”Vi lantmän borde verkligen slå oss tillsammans och resa till Stockholm för att betyga konungen, att han kan lita på oss.” Gnistan tände. En grosshandlare i Uppsala, J.E. Frykberg som var verksam i nationalinsamlingen för försvaret, fick höra talas om Nybergs idé. Frykberg reagerade direkt.

Den 15 december hölls ett första möte i Uppland med 35 odalmän från 15 socknar. De diskuterade kring ett bondetåg till Stockholm. Lite senare hölls ett nytt möte och det kom 300 bönder från 120 socknar. Där fattades beslutet att ett bondetåg skulle genomföras 1914. Dess lösen skulle vara: ”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland”.

Till att börja med gick ett upprop ut till Upplands alla bönder och mer än 3 000 anslöt sig. Budkavlen gick nu ut till övriga landet. Bland annat stod det där: ”Vi rikta en enträgen maning till var och en att icke behandla detta upprop i partipolitisikt syfte. Låtom oss alla räcka varandra händerna, när det gäller värnet av detta härliga land, som sett oss födas och som en gång skall gömma vårt stoft, vilket land måste fritt och självständigt gå i arv till våra efterkommande!”

Bönderna ville tala om för kungen att de som  förr varit emot ökade försvarsanslag, nu var redo att betala vad det kostade. Det dröjde inte länge förrän mer än 30 000 personer skrivit på anmälningslistorna. De som stödde företaget men inte kunde delta skrev på en särskild lista. Den omfattade snabbt långt mer än 40 000 namn.

Man öppnade också för att de som ville stödja bondetåget skulle kunna skicka telegram till konungen. Det blev mer än 80 000 kungatelegram, många var hela uppsatser på upp till 5 000 ord, som det tog flera timmar att skriva ut.

En gigantisk organisation drogs igång under ledning av grosshandlare Frykberg. Sovplatser för mer än 30 000 personer ordnades i Stockholm. Prins Eugen tog emot 30 på Valdemarsudde, kadetterna på Karlberg flyttade ut i tält och bönder in i slottet. Privathem öppnades.

Stockholms restauranger erbjöd särskilda rabatter för bönderna och så gjorde affärer och varuhus. Biograferna sänkte sina priser. Kvinnor satt i hem och församlingssalar och sydde madrassvar. Skickliga sömmerskor broderade landskapsstandar till alla landskapstrupper. Grosshandlaren A. Cavalli- Holmgren bjöd personligen fyrahundratjugo bohuslänningar och upplänningar på middag i festvåningen på Grand Hotel Royal. Stockholmarna förberedde väl mottagandet av alla bönderna, men det politiska klimatet var upphetsat.

Socialdemokratiska partiet försökte dämpa känslorna. I januari 1914 varnade socialdemokraterna i ett manifest för att ökade försvarskostnader skulle hota den sociala välfärden. Man fördömer där alla som man säger söka skräckmåla situationen i Europa och påstår att det militära läget har ljusnat, spänningen mellan Tyskland och England minskat och att man skulle lita på arbetarnas International.

Men extratågen med bönder rasslade under flera dygn in till Stockholm, över trettio specialtåg med demonstrerande bönder. All godstrafik låg under tiden nere och många tusen bönder spred ut sig över staden.

Så, den 6 februari kom den stora dagen. ”Gud  hålle sin skyddande hand över bondetåget idag, den kan bliva avgörande för Sveriges framtid”, skrev drottning Viktoria i sin dagbok. Alla Stockholms skolor hade lov, tusentals flaggor vajade över staden och klockan nio kallade alla stadens kyrkklockor till morgongudstjänst. Morgongudstjänsten i slottskapellet leddes av biskop Gottfrid Billing, som också var riksdagsman för högern.

Sven Hedin agerade talskrivare inför kungens tal till bönderna. In i det sista diskuterades detaljer i talet inom familjen och några ville införa smärre ändringar. Drottning Viktoria krävde dock att talet skulle hållas ograverat och så fick det bli. Ute på Stockholms gator, där tåget skulle dra förbi var det fullt av folk.

Bondekontingenterna samlades landskapsvis på olika håll i staden. Efterhand anslöt de olika grupperna till tåget enligt ett noga planerat schema och allt klaffade perfekt med sekundprecision. Först fylldes slottets inre borggård, därefter den yttre, varpå resterande fyllde lejonbacken.

På en tribun på borggården stod kungafamiljens manspersoner, alla klädda i uniform, även prinsarna Gustaf Adolf och Sigvard, som fortfarande var barn. Svea livgardes musikkår spelade Finska rytteriets marsch och kungen intog sin plats i talarstolen. Lantbrukaren Uno V. Nyberg, initiativtagaren, steg fram och förklarade bland annat, ”att vi äro villiga att offra till såväl här som flotta, vad sakkunskap och tidens allvar kräva, så att allt, som kan och bör göras, göres ofördröjligen, och förty önska vi, att försvarsfrågan löses i sin helhet detta år”.

Efter anförandet överlämnade Nyberg tågets vackra huvudbaner, sömmat av Stockholmsdamer. Mot en djupblå bakgrund syntes devisen ”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland” i brandgult och brunt.

Även grosshandlare Frykberg steg fram och höll ett liknande tal med tillägget: ”Tiderna äro bistra och kronan är förvisso icke lätt att bära. Men var därom förvissad att Sveriges folk nu som fordom vet att i farlig stund fylka sig kring sin konung.”

Det blev knäpptyst, alla väntade spänt på vad kungen skulle säga. Ögonblicket var förutskickat historiskt. Detta var sista gången en svensk monark försökte vända sig direkt till folket för att rycka åt sig det politiska initiativet för att störta ”sin” regering och hävda den starka kungamakten.

För att alla skulle ges möjlighet att höra talet höll kungen det på inre borggården. Kungens bror, prins Karl, läste upp talet på yttre borggården och kronprinsen, sedermera Gustaf VI Adolf, läste det vid Lejonbacken.

Kungens manuskript hade renskrivits av drottning Viktoria och språket var ålderdomligt och högtidligt: ”I redlige män af Sveriges bondestam!

Jag bringar eder af hjärtat mitt kungliga tack för att I från allt Sveriges rike undan hvardagslifvets id och äflan till fosterlandets välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott … I hafven kommit för att säga eder mening angående rikets vidmakthållande och vården om dess höghet.

I ären här för att med mig göra allom veterligt, att intet kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet av vår urgamla frihet och tryggandet av vår framtida utveckling.

Från tider så fjärran att de höljas i sagans dunkel, har detta rikes byggnad hvilat på grundvalen af det fast och orubbligt sammangjutna förtroendet mellan konung och folk. I veten och, att detta innerliga samband allena varit mäktigt att med Gud göra de svenska berömmelige framför andra folk och gifva dem kraft att kämpa och segra i striden för rätt och sanning.

I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig … Vår tid är allvarlig. Det gäller nu, liksom fordom, att vårda det arf vi mottagit af våra fäder och som uppbyggts med deras arbete och blod … I kunnen vara förvissade, att Jag aldrig ämnar dagtinga med min öfvertygelse om vad Jag i fråga om värnandet af fäderneslandets själfständighet anser rätt och nyttigt. Må vi samfällt arbeta för rikets försvar! Då skall det också lyckas oss att föra denna för fosterlandet så viktiga och afgörande fråga till ett lyckosamt resultat …”

Talskrivaren använde medvetet detta arkaiserande språk med gammal stavning, trots att stavningsreformen var hela åtta år gammal. Avsikten var väl att ordvalet skulle ge en känsla av allmängiltighet, upphöjdhet över partier och det vardagliga politiska språket.  Kungen sade vidare ”Min flotta” och ”Min armé” och polemiserade direkt med Staaff då han sa: ”De saknas visserligen ej inom vårt land, som … ” och att ”försvarsfrågan måste lösas nu, ofördröjligen och i ett sammanhang”.

Efteråt tog kung och drottning plats under en tronhimmel i Vita Havet (Äv. Vita salen) och intill tog resten av de kungliga plats. Därefter passerade bönderna från de 24 landskapen med sina standar genom slottet och framför de kungliga. På kvällen fästade man på Skansen, utom det tusental som inbjudits till supé på slottet.

En bondedelegation uppvaktade statsminister Staaff och framförde böndernas krav på en rejäl försvarssatsning. Staaff försäkrade att man skulles göra allt för att Sverige skulle kunna stå emot vem det vara månde. Han varnade dock för alla rykten om överhängande krigsfara. Ett krig bröt i alla fall omedelbart ut. Kriget mellan kungen och försvarsvännerna på ena sidan och regeringen och andra kammarens majoritet på den andra.

Redan dagen efter talet gick Branting ut hårt mot kungen i riksdagen. Han angrep ”den personliga kungaviljans utslagsröst gentemot folkviljan”. Då han sa, att kungen hållit ”ett otillständigt tal” utbröt oväsen i kammaren med blandade bravo- och fyrop från både ledamöter och åhörarna på läktaren. Talmannen dunkade länge med sin klubba innan det blev tyst. Men vid samma tillfälle klubbades i kammaren konungens apanage igenom utan problem.

Några dagar senare samlades några tusen studenter från hela landet och marscherade iförda studentmössor och ledda av professorer och docenter in på borggården vid Stockholms slott för att hylla kungahuset. ”Det skall aldrig kunna sägas att en svensk konung förgäves vänt sig till sitt folk, när han icke skytt att själv träda fram, då det gäller rikets vidmakthållande och vården om dess höghet.” Den uniformsklädde kungen, hans söner och sonson tog emot hyllningarna på den krontygsklädda tribunen.

Törstiga patrioter villiga att satsa på försvaret fyllde än en gång stadens krogar. En typisk händelse beskrivs i en tidning: ”På Operakällaren igångsattes på kvällen en kulspruteinsamling, som sedermera fortsattes på Royal. Vid en hastig överräkning på kvällen konstaterades att insamlingen på föga mer än en timme inbragt över tretusen kronor. Man beslöt att genom doktor Sven Hedin överlämna dessa medel till landstormsföreningens landsomfattande kulspruteinsamling.

Maktkampen mellan kungen och hans statsminister fortsatte. Karl Staaff ville ha svar på några skarpa frågor och han krävde att kungen i framtiden skulle underrätta statsministern eller vederbörande statsråd i förväg varje gång han tänkte uttala sig i politiska frågor. Så gick det till i alla konstitutionellt utvecklade stater”, lät Staaff kungen förstå, så skulle det numera gå till även i Sverige.

Kungen  svarade, att han ingalunda tänkte frånsäga sig rätten att tala direkt till sitt folk. Staaff ställde ultimatum. Om kungen ”inte lämnade nådigt bifall till dessa önskningar”, så skulle hela regeringen avgå. Kungen vägrade. Regeringen Staaff avgick och nu kunde vad som helst inträffa.

Efter några misslyckade försök med regeringsbildare gick kungens bud till landshövdingen i Uppsala Hjalmar Hammarskjöld som inte var aktiv i något politiskt parti. Hammarskjöld hade emellertid en imponerande meritlista, professor i juridik vid 29 års ålder, diplomat och statsråd två gånger. Han var ledamot av mellanfolkliga skiljedomstolen i Haag och 1909 den som fällde skiljedomen mellan Frankrike och Tyskland i Marockofrågan, där båda parter lyckligtvis accepterade Hammarskjölds utslag. Han spelade en viktig roll vid unionskrisen och var far till en nu femårig Dag Hammarskjöld.

I det val som följde gick högern mycket starkt framåt, men även socialdemokraterna ökade. Bland liberaler och socialdemokrater var splittringen i försvarsfrågan så stor att man inte ansåg sig kunna bilda regering och Hammarskjölds regering fick sitta kvar.

Det som sedan hände i juni 1914 i Sarajevo och därpå runtom i Europas huvudstäder är kolossalt intressant. Men jag behandlar det här ändå i allra största korthet. Serbiska nationalister i en sammanslutning som kallade sig ”Svarta handen” hade noga planlagt ett mord på Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertigen Frans Ferdinand.

Inte mindre än tjugotvå medlemmar i Svarta Handen var placerade utefter en kortegeväg där ärkehertigen med maka skulle passera, alla med uppgift att mörda ärkehertigen. Den som lyckades var den nittonårige studenten Gavrilo Princip, som med revolverskott först träffade ärkehertiginnan och därefter ärkehertigen. Båda dog. Förhöret av Gavrilo var sannolikt mycket handgripligt, han avslöjade nämligen allt om attentatsplanerna och många ligamedlemmar fängslades.

Oftast sägs att första världskriget började den här dagen i Sarajevo, men egentligen dröjde det lite. Alla beslutsfattare förstod inte omedelbart vad som skulle bli följden. Många politiker trodde faktiskt på att krig i vår tid var omöjligt, arbetarna skulle ju mangrant vägra krig och hade Internationalen som en garant.

Men tidens arbetare kunde bara konstatera att Österrike förklarade Serbien krig. Serberna hade vägrat tillmötesgå en del österrikiska krav. Ryssland, som stod på Serbiens sida mobiliserade. Då mobiliserade Tyskland som stod på Österrikes sida och förklarade sedan krig med Ryssland. Wilhelm II tyckte att han hade fått den anledning han ville ha.

En eftermiddag tog Tyskland Luxemburg och anföll sedan Frankrike. Då förklarade Storbritannien Tyskland krig och tyskarna svarade med att förklara Belgien krig. Då förklarade Österrike Ryssland krig och Serbien förklarade Tyskland krig. Från den där Internationalen var det visst heltyst.

I landet med floderna Eufrat och Tigris, nuvarande Irak hade man hittat olja och invånarna där behövde ju inte någon olja till kamelerna, så britterna ockuperade landet för att använda och med god marginal saluföra deras olja. Ottomanerna, alltså turkarna, hade styrt och ställt här i många år och nu gått med i kriget på tyskarnas sida, så ingen tyckte det var fel på något sätt.

Med god hjälp av araberna körde britter och fransmän ut turkarna från de områden som betecknades som Palestina och Syrien. Fransmännen visste att det fanns olja i Syrien och tyckte sig se en ny koloni att suga på här. Engelsmännen hade lovat en arabisk kung ett kungarike runt Damaskus om han hjälpte till att köra ut turkarna. Det gjorde han, tog Damaskus och slog sig ner där. Men då kom fransmännen och körde ut honom. De hade egna, koloniala, planer för Damaskus.

I Asien härjade Japan i erövringskrig på fastlandssidan och småningom tyckte USA att det var dags att bringa fred i Europa. Alltså gick man helt logiskt med i kriget i Europa. Innan detta upphörde hade USA två miljoner soldater med i kriget. Det var krig i hela Gamla världen. Då kriget äntligen upphörde sa politikerna: ”Aldrig mera krig nu!” Sedan satte man igång att kapprusta och redan efter 20 år krigade man igen över hela Gamla världen.

Det där tjugoåriga uppehället var väl kort, men nu är det kanske snart dags igen. Det visar ryssarna tydligt, medan alltför många svenska politiker fortfarande ser krig som något omöjligt. Jag frågar mig hur dumma svenska politiker får vara och vilka kan idag tåga till Stockholm för att tala förstånd med regeringen?   

Söderhamn alstrar gott rått skratt igen

I nästan fyra decennier sysslade jag bl.a. med studier av elektromagnetisk vågutbredning i en rad frekvensområden från 160 MHz och upp till synligt ljus och laser. Målsättningen var att ta fram algoritmer för matematiska vågutbredningsberäkningar gällande svenska förhållanden såsom geografi, väderförhållanden m.m. Jag var också adjungerad ledamot av Svenska Nationalkommittén för Radiovetenskap, sektion F, elektromagnetisk vågutbredning och fjärranalys.

I Söderhamns-Kuriren, S-K, 1 mars läser jag att kommunen har satsat 150 000 kronor i första delen av ett projekt som siktar mot att om möjligt ge söderhamnsborna ”inre balans”, flow. En grupp människor, 60 – 70 personer, behandlas med målet att nå denna inre balans. Med inre balans menas här tydligen att få en jämn hjärtkurva (hjärtrytmvariation, HRV som en sinuskurva) och därigenom få flow och kunna prestera på topp.

Med projektet kallat ”Coherent City” vill Jörgen Ringman från Söderala i Söderhamn hjälpa staden med koherensträning, eller HRV-biofeedback. Detta är något som provats inom idrott av U-21-landslaget i fotboll. Sveriges Radio, SR, intervjuade då neurologiforskaren Steven Novella vid Yale-universitetet i USA, som sade att koherens här är nonsens, påhittat av organisationen Heartmath. ”Koherens betyder ingenting · det är ett påhittat begrepp utan grund i medicin eller vetenskap”, sa han till SR i mars 2016.

I ett senare steg skall Coherent City ta reda på om en grupp med personer som uppnått en hög nivå av balans kan påverka sin omgivning kanske en hel stad, genom att skapa ett elektromagnetiskt fält. Detta, säger man, har att göra med kvantfysik.

Jag känner inte för att rabbla upp alla galenskaperna i projektet utan detta får räcka. Dan Katz från föreningen Vetenskap och Folkbildning kallar det hela för pseudovetenskap och det är vad det är.

”Jag kanske är nyfiken på om det finns små tomtar under stubbarna i Söderhamn. Det vore ju fantastiskt, Söderhamn skulle bli världsberömt! Men innan kommunen satsar pengar på min tomteforskning bör jag kunna visa varför jag misstänker att tomtarna finns”, säger Dan Katz. Att redovisa en rimlig hypotes bör väl vara ett minimikrav, då man äskar medel till första steget i ett forskningsprojekt, säger jag?

I en intervju våren 2016 som filmades och lades ut på nätet (coherentcity.se) sade KSO, Sven-Erik Lindestam att han tycker projektet låter spännande och inspirerande, men är svårt att förstå. Det tyckte han fortfarande då S-K kontaktade honom inför artikeln. Det här skulle förmodligen kunna vara positivt på det sättet att det sätter Söderhamn på kartan och drar intresse till oss. Efter några följdfrågor från journalisten drar Lindestam öronen åt sig och framhåller att ingen frågat honom om han ville vara med i företagets promotionfilm. ”Jag kan väl tycka att man borde ha frågat det”, sade Lindestam.

Den 3 mars var den stora rubriken i S-K under Nyheter ”Kommunalrådet vill bli bortklippt”. Kommunen är nu omskriven i kritiska ordalag i flera riksmedier och kommunalrådet tycker att det har blivit en olycklig publicitet runt detta. ”Det hade säkert varit möjligt att hantera på ett annat sätt om det hade gjorts ett grundligare förarbete”, säger Lindestam och ämnar begära att bli bortklippt ur filmen.

Söderhamn och Grönköping har mycket gemensamt.