Ett uppehåll

Det är nästan två veckor sedan jag senast skrev något här. Lusten att skriva har helt enkelt inte infunnit sig. Mitt liv sista tiden har också varit lite äventyrligt. För några nätter sedan snubblade jag vid förflyttning över köksgolvet. Det är hård klinker jag då möter med huvudet utan att numera kunna dämpa fallets verkan med armar och händer.

Jag satt i köket och läste om ”sexdagarskriget”, då Nasser trodde sig kunna lura Israel, men i stället själv blev grundlurad. Strax efter klockan två, reste jag mig för att gå till sängs, men stöp i golvet och tydligen kvicknade till småningom eftersom blodpölen hade en diameter på så där en halv meter, medan blodet kom från två små jack i pannan. Mitt PK-värde var tursamt så lågt som runt 2,0 vilket betyder att blodet behöver två gånger normaltid för att koagulera.

Sedan visade det sig att jag inte var i stånd att resa mig från ställningen ”framstupa liggande”. Jag kunde inte ens få upp överkroppen på armbågarna och det blev att ropa för att väcka Birgit, som kom stultande med sin rollator. Hon slet och drog tills jag kom upp i ställningen ”på alla fyra”. Med hjälp av Birgit och en stol kunde jag slutligen komma upp på fötterna.

Klockan fyra, efter tvätt och omplåstring kom jag i säng med nya blåmärken och småsår lite här och där. Birgit hade då också svabbat upp blodpölen på golvet. Klinkers är hårda och rätt tåliga, det syntes inga nya skador i golvet.

Fidel Castro trillade av pinn häromdagen, vi var nästan jämnåriga. 1958 vid juletid tågade han in i Havanna och befriade Kuba från diktatorn Batista. Jag och många andra beundrade Castros revolution och trodde att han skulle åstadkomma något gott. Men det visade sig snart att han uppförde sig som andra kommunistiska makthavare.

Han började snart fängsla sina gamla vänner och medarbetare, som dömdes till mycket långa fängelsestraff, med Castro som någon sorts åklagare. Kuba hade inte blivit någon rättsstat och vi har väl aldrig varit så nära ett kärnvapenkrig som då Castro lät ryssarna installera kärnvapenmissiler med kapacitet att nå hela Nordamerika. John F. Kennedy satte hårt mot hårt och tvingade Nikita Chrusjtjov att ta hem sina raketer med kärnladdade stridsspetsar.

Dagsläget i övrigt för min del är att jag har ägnat tiden åt att ”lusläsa” Israels historia och vad jag har om Israels sexdagarskrig med grannstaterna, som spöades en efter en. Fredsavtal har Israel numera med Egypten och Jordanien, men jag undrar hur stabila de avtalen är. Med Syrien har man inget fredsavtal, men Syrierna är för närvarande fullt upptagna med att kriga med sig själva och med IS. I Irak är läget likartat, men något lugnare. Framtiden för Israel och hela Mellanöstern är osäker. Det blir kanske något om Mellanöstern i nästa inlägg.

Bara en månad till Jul, men ta det lugnt. Det du inte hinner med till Jul kan du nog ta efter Jul.

1:a palestinska intifadan

Den andra intifadan känner kanske en del till och kan någorlunda redogöra för. Jag gissar att man svarar ungefär ”en sorts intensifierat uppror på Arafats tid” och det kan ju passera som riktigt svar, men tyder inte på tillräckliga historiekunskaper.

Judar började invandra till Palestina i slutet av 1800-talet. Men de var inte ensamma, även kristna flyttade in. Inte sällan då de blev gamla och för att i Jerusalemtrakten vara nära händelsernas centrum vid uppståndelsen, Harmagedon och Jesu återkomst till Jerusalem.

År 70 e.Kr. och efter ett judiskt uppror fördrev romarna den judiska eliten från Israel, men även flertalet övriga judar lämnade området. År 135, och efter ytterligare ett uppror förbjöds alla judar att vistas i Israel. Judarnas diaspora började således för i det närmaste två tusen år sedan.

Det visade sig att varhelst det uppstod en koncentration av judar så blev det problem med urbefolkningen. I värsta fall urartade dessa till judepogromer. Stora förflyttningar kunde spåras, från Nordafrika till Spanien, sedan till Frankrike, därifrån till Tyskland, till Polen och till Ryssland. Idag är ett par miljoner judar också amerikaner.

Invandringen till Palestina accelererade snabbt. Palestina var från början benämningen av ett område som omfattade dagens Israel, Västbanken (dagens Palestina), Jordanien samt smärre delar av sydligaste Libanon och Syrien, det område som efter Vk1 blev brittiskt mandat. Idag menar vi med Palestina vanligen enbart Västbanken.

1929 hade den judiska befolkningen vuxit till 156 000, vilket innebar en fördubbling på tio år. Det lilla området, dagens Israel, där judarna i huvudsak bosatte sig hade därmed den högsta befolkningstillväxten i världen. Judar ägde nu 4 procent av all mark men redan 14 procent av den odlingsbara jorden.

I augusti det året utbröt våldsamheter sedan en arabisk mobb mördat 130 av sina judiska grannar i Hebron. Anledningen var ett rykte att judarna avsåg att förstöra de två heliga moskéerna på Tempelberget och där återuppbygga kung Salomos tempel. När britterna väl fått det hela under kontroll hade 87 araber dödats och 181 sårats, ytterligare 120 judar hade dödats och 198 sårats.

År 1931 beräknas 30 000 palestinska bondefamiljer ha förlorat den mark de tidigare odlat och som överförts till judar. De måste i stället söka sin utkomst i städerna. Många sysselsattes med att bygga nya bostäder åt de immigranter som var orsaken till deras elände. Naturligtvis kom de att såväl frukta som hata Judarna.

Efter Hitlers maktövertagande 1933 syftade tysk politik till att börja med mot att under press förmå judarna att lämna Tyskland och helst till Palestina. 1935 ökade också antalet immigranter med nytt rekord till 61844 personer. Följden blev den revolt som kan betecknas som den första intifadan.

Araberna tillsatte en hög kommitté hämtad ur de ledande familjerna i Jerusalem, med stormuftin i Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini som ordförande. Kommittén uppmanade 1936 till generalstrejk och bojkott mot Yishuv (det judiska samhället). Strejken följdes av attacker mot både judiska bosättare och de brittiska styrkorna.

Upproret blev ett misslyckande, palestinierna drabbades mer än judarna och britterna skickade 20 000 soldater för att kväsa det. Höga kommittén avblåste strejken då man fått intrycket att London nu skulle inta en opartisk hållning.

Som vanligt tillsattes en kommission med uppdraget att ta reda på orsakerna till revolten och föreslå lämpliga lösningar. I kommissionens slutrapport i juli 1937 drogs slutsatsen att både den judiska och den arabiska nationalismen var stark och växande och att alltså klyftan mellan folken vidgades. Ordförande i Peelkommissionen blev Lord William Peel (1867 – 1937).

Den enda lösningen bestod i en delning av Palestina i en judisk stat på omkring 5 000 kvadratkilometer som omfattade kustområdet norr om Gaza upp till de franska mandaten Libanon och Syrien. Resten av Palestina, Negevöknen, de östra och centrala delarna inklusive Västbanken samt Transjordanien skulle bli en arabisk stat, medan en brittisk enklav skulle upprättas mellan Jerusalem och kusten strax söder om Jaffa.

225 000 araber skulle, om nödvändigt med tvång, flyttas från de 20 procent av marken som då reserverats för judisk suveränitet, medan cirka 1 250 judar behövde genom ”transfer” flyttas till judiska staten. Den judiska invandringen skulle begränsas till 12 000 årligen för att relationen mellan folkgrupperna skulle hållas konstant och judarna därmed förbli i minoritet. Judarnas ledare, David Ben-Gurion (1886 – 1973) välkomnade Peelkommissionens förslag.

I sin dagbok skrev han den 12 juli 1937:

En tvångsförflyttning av araber från dalarna i den föreslagna judiska staten skulle ge oss något vi aldrig haft, inte ens när vi stod på egna ben under det första och andra templets dagar.

I kommissionens rapport strök han under ”påtvingad transfer”. För första gången i historien var ”en verklig judisk stat” på väg att skapas och även orden ”verklig judisk” är understrukna i anteckningarna. Han jämförde rapporten med ”vår självständighetsdeklaration”.

”Vi skall krossa de gränser som påtvingats oss och detta inte nödvändigtvis genom krig. Jag tror att en överenskommelse mellan oss och den arabiska staten kan nås i en inte alltför avlägsen framtid. Och om vi för in hundratusentals judar till vår stat, om vi kan stärka vår ekonomiska och militära position, då skulle en grund vara lagd för ett avtal om att avskaffa gränserna mellan oss och den arabiska staten. Förlusten av Negev var överkomlig.

Ben-Gurion såg inte gränserna som permanenta. Han såg rapporten som en födelseurkund för en judisk stat, möjligheterna att bygga upp en stark ekonomi och skapa en slagkraftig armé. Att senare vidga den judiska statens gränser. Den tjugonde sionistiska kongressen i Zűrich 1937 antog kommissionens förslag.

Kongressen tillsatte en kommitté för befolkningsförflyttning. I första hand skulle den titta på möjligheterna för Syrien och Transjordanien att ta emot palestinierna. Kommittén kom snabbt fram till att fler än 225 000 måste flytta om staten skulle bli livskraftig. Flytten skulle inte ske frivilligt och inga araber var villiga att ta emot palestinierna. Mandatärmakten, Storbritannien,

var inte i stånd att genomföra folkomflyttningen.

I sina dagböcker ventilerar Ben-Gurion möjligheten att betala Irak10 miljoner brittiska pund för att ta emot 100 000 arabiska familjer. Weizmann lekte med tanken att ge Ibn Saud i Arabien mellan 10 och 20 miljoner pund för att ta emot alla arabiska palestinier. Han hade en förhoppning att USA skulle betala åtminstone en del av detta.

I en skrift, Riktlinjer för en sionistisk politik, publicerad 1941 utvecklade han en plan för transferkommittén. Det är omöjligt att tänka sig en allmän evakuering utan tvång och brutalt tvång …

Då kommissionens rapport kom hade Ben-Gurion sagt: … ingen regering i världen kan förhindra individuella terroraktioner när ett folk kämpar för sitt land och att det inte var enkelt att undertrycka en folklig rörelse med våldsanvändning. … som en arab med nationalistiskt politiskt samvete skulle jag också göra uppror mot en immigration som sannolikt skulle överlämna landet och dess arabiska invånare till judiskt styre.

Reaktionen blev som Ben-Gurion väntat, 1937 mördades brittiske guvernören i Galileen och intifadan fortsatte med en kulmen 1938 på hösten. Britterna olagligförklarade Höga arabiska kommittén. Ett par hundra palestinska ledare arresterades och många av dem deporterades till Seychellerna, idag ett turistparadis i Indiska oceanen öster om Afrika.

När upproret krossats 1939 hade mer än 2 000 arabiska rebeller dödats, 108 avrättats och mer än 2 000 arabiska hus förstörts. Britterna förlorade 265 man och 495 judar förlorade livet. Det hela kostade britterna mycket pengar, orosmolnen lägrades över Europa och det var inte längre läge att skicka ut trupper i koloniala krig.

När Tyskarna gick in i Österrike i mars 1938 och landet anslöts till ”tusenåriga tyska riket ökade den judiska flyktingströmmen till Palestina kraftigt. I juli tog amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt (1882 – 1945) initiativ till en internationell konferens om Palestinafrågan. Den förlades till Évian-les-Bains, en kurort i Frankrike.

Roosevelt var bara inte beredd att ta emot några judiska flyktingar i Amerika och lät därför USA företrädas av en god vän och affärsman. 32 stater lät sig företrädas och de förklarade en efter en å sina regeringars vägnar att de inte kunde ta emot några judiska flyktingar från Tyskland.

Britten förklarade att de brittiska öarna var överbefolkade och plågades av arbetslöshet och de brittiska kolonierna inte alls lämpade sig för en judisk invandring. Schweiz representant talade brutalt klarspråk: ”Schweiz, som har lika liten användning för dessa judar som Tyskland har, kommer att vidta åtgärder för att skydda Schweiz från att översvämmas av judar.”

Sverige representerades av Gösta Engzell, chef för UD:s rättsavdelning. Han framhöll att svensk hjälp endast kunde erbjudas i begränsad utsträckning och att det judiska problemet i Europa inte, ur hans eller regeringens synpunkt var begränsat till tyska eller österrikiska flyktingar. Det judiska problemet kunde endast lösas om dessa flyktingar sprids till länder utanför Europa.

Sverige stödde också Schweiz i kravet på att Tyskland skulle sätta en J-stämpel i judars pass för att myndigheterna skulle kunna skilja ut judar vid inresor. Endast ett land uttryckte villighet att ta emot judarna, diktatorn Rafael Trujillos Dominikanska republiken. Man skulle ställa mark till förfogande, men bara under förutsättning att judarna konverterade till kristendomen. Så generöst!

Völkischer Beobachter, tyska nazistpartiets tidning, triumferade: ”Ingen vill ha dem!” Hitler kommenterade belåtet konferensen: ”Vi för vår del är beredda att ställa alla dessa kriminella till dessa länders förfogande, för min del gärna på lyxfartyg.” Peelkommissionens förslag lades undan. I stället tillsattes en ny brittisk kommission, som publicerade ytterligare en vitbok i maj 1939.

Britterna insåg att det måste till en klar definition av den brittiska politiken i Palestina och dess målsättningar. Storbritannien hade aldrig övervägt att den arabiska befolkningen skulle få en underordnad roll, än mindre att dess språk och kultur skulle försvinna. Man hade aldrig tänkt sig att Palestina som helhet skulle göras till ett judiskt nationellt hem utan att det skulle upprättas i Palestina.

För att undanröja alla missförstånd fastslog man att brittisk politik inte avsåg att åstadkomma en judisk stat i Palestina. De förpliktelser man hade mot det arabiska folket och de försäkringar som getts det arabiska folket i det förflutna skulle gälla. Men man betonade att man även stod på judarnas sida. Detta visade de 300 000 judar som immigrerat sedan1922 och nu utgjorde en tredjedel av befolkningen.

Vitboken fastslog att den judiska immigrationen skulle begränsas till 15 000 per år under fem år, vilket betydde att Yishuvs andel av befolkningen skulle nå ett tak på 35 procent och som inte skulle kunna komma att kontrollera landet. Efter femårsperioden skulle en fortsatt judisk invandring bero av arabiskt samtycke och nya judiska köp av land skulle förbjudas eller starkt begränsas beroende av vilket område det gällde.

Efter tio år skulle Palestina få sitt oberoende under en gemensam judisk-arabisk regering och detta skulle verkställas på ett sätt ”som säkerställde att varje samhälles väsentliga intressen tryggades”. Ingen av parterna förklarade sig nöjd, tvärt om, nu började andra världskriget och det mesta ställdes på huvudet. Tyskarna började snart avliva Europas kvarvarande judar i industriell skala och med industriella metoder.

Antagligen fortsätter jag där i något kommande inlägg

Svensk flathet

I mitt inlägg den 31 maj visade jag hur två tjänstemän från Migrationsverket kallat till möte med flyktingarna (syrier) vid Moheds camping. Flyktingarna hade klagat på maten och tyckte inte personalen behandlade dem med tillbörlig respekt.

Till mötet kom enbart män och jag menade att migrationsverkets tjänstemän visat typisk svensk flathet, som inte begärt att även kvinnorna skulle hämtas till mötet. Flyktingarna måste ju omgående få klart för sig att i Sverige är alla kvinnor fria att tala för sig själva.

Häromdagen såg jag i tidningen hur ett liknande möte går till i Finland. Det var en finsk kvinnlig överkonstapel, som berättade hur hon agerat i en situation liknande den de flata svenska tjänstemännen hanterat.

Hon begärde att männen skulle hämta kvinnorna, men de satt bara kvar och stirrade på henne. Då meddelade hon att hon också kunde stirra på dem, tills de hämtat kvinnorna. Motvilligt  hämtades kvinnorna, varpå hon meddelade att i Finland bestämmer kvinnorna fullt ut över sig själva och att männen inte får slå kvinnor eller barn. Gör de så. Så skall de polisanmälas och straffas.

Ord, och inga visor, i Finland.