onsdag 20 april 2016

Islamism, politisk islam, terrorism m.m.

Sådant du bör veta och kanske redan vet, men minnet behöver kanske friskas upp?

1

I slutet av 2001 cirkulerade på Internet ett manifest skrivet på arabiska. Det var undertecknat av Ayman az-Zawahiri, en landsflyktig egyptisk läkare och bin Ladins mentor. Rubriken löd: Knights under the Prophet´s Banner och förklarade varför jihads anhängare hade slagit till emot USA  som han kallade ”den fjärran fienden”  −  och vilka följder man väntade sig av det jihad som skulle följa.

Ordet jihads egentliga betydelse är nog inte så välkänt, vilket kan orsaka en del missförstånd bland läsare och mediakonsumenter och det finns fler sådana ord. Därför redogör jag för några här:

Jihad är ett ofta använt ord som nog ibland missförstås. Det betecknar den möda som alla troende ska lägga ner på att sprida och förankra den muslimska trons inflytande och värderingar till att omfatta även omvärlden, ja till och med världsordningen. Jihad återställer en harmonisk världsordning genom att underkasta de motsträviga människorna Koranens oföränderliga lagar. Driven till sin extrem tar sig denna strävan uttryck i heligt krig.

Fitna är ett ord man ibland ser. Dess innebörd är negativ. Fitna betyder uppror, krig inom islam, splittring upplösning och förödelse hotar de troendes samfund. Medan jihad överbryggar interna spänningar och projicerar dem utåt mot de otrognas land underminerar fitna det muslimska samhället inifrån. Fitna är det tillstånd som vi idag finner i Mellanöstern.

Ulama ”de som besitter kunskap” är en beteckning på religiöst lärda inom islam. Ulama växte fram som en särskild grupp under islams blomstringstid 750 – 950. Ulama har auktoritet att tolka islam. Männen i ulama har kunskap om Koranen och den religiösa lagen sharia.

Bara Ulama kan utlysa jihad i dess mest extrema form, som väpnad kamp. Det är bara Ulama som genom utbildning och erfarenhet kan väga de förväntade vinsterna mot risken att jihad övergår i fitna. Deras kulturella roll är att garantera samhällsordningen för umma.

Umma är de troendes islamiska församling, som Muhammed började bygga upp i Medina år 622. Ordet används idag också för att uttrycka en världsvida muslimsk religiös gemenskap. På modern arabiska betyder det folk, samhälle eller nation, men används i religiösa sammanhang vanligtvis som beteckning för alla muslimer i världen oavsett nationstillhörighet. Ordet umma brukar också härledas till det svenska ordet brödraskap.

2

Zavahiri inledde sitt manifest med en dyster prognos över 1990-talet. Från Egypten till Bosnien, från Saudiarabien till Algeriet hade de militanta jihadisterna misslyckats kapitalt att mobilisera de ”muslimska massorna” och störta de sittande regimerna, som han kallar den ”nära fienden”. För att hejda förfallet krävdes en radikal strategiomställning.

Slaget mot USA den 11 september 2001 var avsett att vara tillräckligt djärvt och omfattande för att sporra obeslutsamma muslimer och övertyga dem om jihadstyrkornas oslagbara kraft och det stora USA:s svaghet. Men en terroristprovokation på västvärldens territorium fick inte, enligt bin Ladin och Zawahiri, överskugga de militanta muslimernas främsta syfte, nämligen ett krig inom islam. Al-Qaidas långsiktiga mål var att stärka sitt grepp om alla muslimer och genom väpnad kamp upprätta en global ”islamisk stat”.

Misslyckandet dittills, ansåg han, berodde på att muslimerna inte hade haft någon viktig sak att samlas kring, något som en majoritet av arabvärldens invånare spontant kunde identifiera sig med. Vid sekelskiftet blev plötsligt Palestina denna sak.

De havererade Osloavtalen, den andra intifadan som inleddes hösten 2000 och Sharonregimens massiva vedergällningar legitimerade den väpnade kampen i de arabiska tevetittarnas ögon. al-Jazira och andra satellitkanaler sände dagligen bilder från kampen.

Sommaren 2001 sågs de palestinska islamisternas självmordsattacker, där de otrognas kvinnor och barn dödades i islamisternas självmordsattacker, som kallades ”martyroperationer”, av muslimska predikanter världen över som det enda verksamma motståndet mot Israels förkrossande övertag.

Det passade Zavahari-bin Ladin perfekt, de ville att massakrerna i New York och Washington skulle ses som en förlängning och en kulmen på de palestinska självmordsattackerna. I en videoinspelning som visades den 7 oktober sitter bin Ladin och Zawahiri utanför en grotta i Afghanistan och svär ”vid Allah som rest himlen utan pelare, att USA aldrig skall känna fred” så länge palestinierna och Iraks barn tvingas lida.

I Washington hade en världssyn fått fäste redan innan president George W. Bush kom till makten: Neokonservatismen. Där såg man Osloprocessen som en fälla. Den kunde invagga israelerna i en falsk trygghet; deras arabiska grannar accepterade Israels existens bara för att de tillfälligt befann sig i underläge och kunde återuppta kampen så snart det var möjligt.

3

Dr Ayman al-Zawahiri: Ledare för al-Jihad, som bildades 1978, eller något tidigare, i syfte att starta heligt krig mot den egyptiska regimen och al-Qaidas ideologiske ledare.
Zawahiri föddes i Kairo den 19 juni 1951 och startade en cell för att störta den egyptiska regeringen när han var 15 år gammal. Kastad i fängelse efter mordet på Sadat 1981 och fälld för vapenhandel, men frigiven tre år senare.

Han flydde till Saudiarabien 1985 och flyttade året därpå till Peshawar, där han omorganiserade al-Jihad. När kriget mot den Sovjetiska ockupationen var över flyttade Zawahiri sin rörelse till Sudan, där han bedrev en kampanj mot den egyptiska regeringen som nästan ledde till att hans organisation totalt utplånades.

Han flyttade till Afghanistan 1996 och genomförde en sammansmältning av al-Jihad och al-Qaida. Han är författare till flera böcker, av vilka Bitter Skörd och den tidigare nämnda Riddare under profetens fana kan framhållas. Hans vistelseort är okänd och jag tror att han är den som efterträtt bin Ladin som högste ledare för al-Qaida.
3:s källa: al-Qaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.

4


Genomgående skilde man inom islam under mer än 1 000 år noga mellan religiös makt och världslig makt ungefär som man gjort och gör i Västerlandet. Inom islam har man nu börjat avvika från den rutinen. Ett mycket tydligt exempel har vi i Iran (Shiamuslimskt).

Efter att ha opponerat sig mot shahen Muhammad Reza Pahlevis samhällsreformer tvingades ayatolla Ruhollah Khomeini i landsflykt först till Turkiet i slutet av 1964, sedan till Irak från 1965 till 1978 när han av Saddam Hussein tvingades lämna Irak för Frankrike. Khomeini vände sig mot shahens jordreform, sekularism och kvinnans stärkta ställning i samhället.

Sedan shahen avsatts och flytt från Iran i januari 1979 återvände Khomeini till landet den 1 februari som revolutionens ledare. Under hans auktoritära ledning infördes en strikt fundamentalistisk islamsk republik, en teokrati. ”Jag utser regeringen,” sade Khomeini och utsåg Mehdi Bazargan. ”Eftersom jag har utsett honom, måste han åtlydas”, sa Khomeini och varnade för att uppror mot Bazargan ansågs vara ett ”uppror mot Gud.” Tydligare kunde han inte gärna visa att han ansåg sig vara Guds ställföreträdare.                                                                                                 

Många iranier kom att anklagas för kontrarevolutionärt och reaktionärt beteende, vilket resulterade i fängelse och död för tusentals iranier. Detta gällde även sunnimuslimer och bahaitroende. 1988 sades han ha beordrat avrättning av tusentals politiska fångar. Hans dödsdom (fatwa) mot brittisk-indiske författaren Salman Rushdie 1989 väckte stor uppmärksamhet och mycket kritik i Västerlandet.

  Ruhollah Khomeini


5

Bland annat Saddams massförstörelsevapen användes som förevändning till att invadera Irak utan FN-stöd sades det och det var en av orsakerna. När man sedan inte hittade några massförstörelsevapen så anklagades USA och Storbritannien för att ha fört opinionen bakom ljuset. Man glömmer då att Irak använt massförstörelsevapen (gas) i det åttaåriga anfallskriget mot Iran, liksom mot kurderna i norra Iran och det fanns all anledning anta att Irak disponerade sådana.

Däremot kan sägas att västkoalitionens krig mot Irak öppnade en Pandoras ask med fitna som följd. Etniska och religiösa strider utbröt som en följd mellan kurdiska, shiitiska och sunnitiska separatister som orsakade nya sprickor där islamistisk terrorism kundes slå rot. Densamma som Saddams fall alltså var avsett att utrota.

I stället utbröt ett okontrollerbart fitna, ett kaoskrig som hotar hela Mellanöstern med sina heliga platser, sliter sönder det sociala kittet och är de islamiska teologernas, ulamas, mardröm. En kamp om Islam beströdd med dussintals stridande parter och kryddad med Islamiska statens bestialiska enheter i både Irak och Syrien

Alltihop började skena då ”Arabiska våren” trädde till, där främst yngre människor demonstrerade för demokrati, ville att statschefer skulle träda tillbaka och mänskliga rättigheter införas. Något som starkt troende muslimer inte kunde acceptera och därför tog över med våldsamheter. I Syrien utbröt ett fruktansvärt inbördeskrig med många stridande parter, 5-6 miljoner internflyktingar och flera hundratusentals på flykt i Europa. Syrienkrigen är inne på sitt femte år.

6

Den ”arabiska våren” spred sig alltså till Syrien, som då redan var starkt påverkat av västerländsk kultur, men med en auktoritär regim under Bashar al-Assad, baathpartiet och med alawitisk härstamning. Cirka 70 % syrier är sunni, men al-Assad är alawit, en minoritet.
”Våren” spårade ganska snabbt ur och urartade i ett våldsamt inbördeskrig, som nu är inne på sitt femte år. Här strider nu ”alla mot alla”.

Under konfliktens gång växte inblandningen från utländska intressegrupper och Syrien såg ett inflöde av pengar och vapen från utlandet. Strider pågår på flera fronter mellan regimstyrkor och en lång rad olika organiserade rebellgrupper (med ett inte obetydligt inslag av utländska stridande), som i sin tur också strider mot varandra. Det ursprungliga motivet till proteströrelsen – demokratisering av Syrien – spelar numera en mindre roll, religiösa och etniska orsaker har istället trätt fram.

I november 2013 uppskattade FN att minst 120 000 människor hade dödats under konflikten. Tre miljoner beräknades ha flytt till grannländer och sex och en halv miljon var på flykt inom landet 2015. 2016 har flera hundra tusen tagit sig till Europa och bl.a till Sverige i sådana mängder att regeringen ansett oss tvingade att bromsa flyktingströmmen.

En av de krigförande parterna är Islamiska staten, IS, som håller ett betydande område i såväl Syrien som Irak och där har proklamerat kalifatet Islamiska staten. IS skall ses som en av de vidrigaste terrororganisationer som någonsin funnits. Man avrättar saklöst barn, kvinnor och män som kan misstänkas att inte följa sharialagen i detalj eller ha något emot IS: Många syrier
har flytt landet på grund av IS härjningar.

7

Jag avslutar det här inlägget med ett rent citat ur Gilles Kepels bok Kampen om Islam:

”Exakt två och ett halvt år efter attentaten i New York och Washington, den 11 mars 2004, skördade den islamiska terrorismen 191 dödsoffer på en tågstation i Madrid. Spanien är både ett europeisk land, en del av västvärlden med trupper i Irak, och i jihadisternas fantasi det gamla Andalusien som skall återerövras −  ett muslimskt land ockuperat av otrogna inkräktare precis som Israel, Kashmir och Bosnien, och där det är legitimt att döda de ogudaktiga ”ockupanterna”.

Men Spanien är också ett land där det bor hundratusentals muslimska immigranter, de flesta från Marocko. I likhet med de miljontals muslimer från Nordafrika, Mellanöstern, Turkiet och Indien som sedan 1070-talet slagit sig ner i Frankrike, Storbritannien, Tyskland med flera EU-länder präglas den befolkningsgruppen av stora motsättningar och svårtydda lojaliteter. Det gör Europa till det näst Palestina och Irak symboliskt viktigaste slagfälten för den strid som utkämpar sig om islams hjärta och själ.

I ena änden av spektrumet har vi salafisternas webbplatser. Där utmålas Europa som en ”gudlös plats” och de trogna i London och Paris uppmanas att underställa de europeiska lagarna den överordnade sharian, muslimsk lag.

I andra änden har vi den unga generationen muslimer med invandrarbakgrund som deltar fullt ut i Europas demokratiska samhälle, har tillgång till en liberal undervisning och bidrar till Europas välstånd.

De kan för muslimer i övriga världen representera en väg ut ur den återvändsgränd som deras ursprungsländer har fastnat i, låsta mellan auktoritära strukturer och en korrumperad elit å ena sidan och olika varianter av islam å den andra, som den väpnade jihad är kulmen på. Men det fordrar att de europeiska samhällena verkligen integrerar de grupper som fortfarande alltför ofta missgynnas av att tillhöra samhällets sämst lottade och aktivt hjälper dem fram.

Utmaningen nu består i att överbrygga den envisa egoism som råder i våra samhällen. Och det är en utmaning som måste antas, för den kommer att avgöra formerna för islam i väst − och därmed även västvärlden. Det är inte i New York, Washington Gaza, Riyadh eller Bagdad utan i Europas förorter som den långsiktiga striden kommer att stå och som kan få ett slut på kampen om islam.” Slut citat.

Måtte våra politiker kunna se till att de här inkomna och kommande ungdomarna snabbt kan lära sig svenska och hitta ett jobb. Annars kan den här situationen sluta som en stor katastrof även här.

P.S. Över en miljon flyktingar kom till Europa över Egeiska havet 2015.

fredag 15 april 2016

Gävleborgs politiker


För drygt ett år sedan bildades regionkommunen Gävleborg genom att landstinget Gävleborg tillfördes det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen och kommunförbundet Region Gävleborgs uppgifter. Det betydde en större beslutande församling, bestående av gamla landstingspolitiker kompletterade med en del före detta kommunpolitiker. Regionfullmäktige består av 75 ledamöter i varierande kvalité.

I den här bloggen har jag sedan 2009 producerat inte mindre än 105 inlägg under etiketten Kommunalpolitik. Många av dem handlar om hur politikerna i debatten söker nedvärdera varandra, vilket inte är så svårt. Hur de inte sällan beskyller varandra för att torgföra lögner, ljuga, fara med osanning och vilka andra varianter med samma betydelse de kan komma på.
Särskilt framstående i användningen av dessa ord under fullmäktigedebatter fann jag kommunalrådet i Söderhamn.

Nu klagar några av regionfullmäktiges nya ledamöter i Söderhamns-Kuriren på debattklimatet i regionfullmäktige. Förhoppningen bland de många nya regionpolitiker som kom från kommunsidan var att debatten inte bara skulle handla om sjukvården, utan också om frågor kring hur länet skall få ökad tillväxt, högre utbildningsnivå, bättre integration och infrastruktur.

De beskriver en debatt som präglas av gammalt groll från landstingstiden, invanda mönster och ett o-schyst diskussionsklimat. Frågor på cykelställsnivån, eller att någon har råkat illa ut i vården och sedan lyfts enskilda personärenden upp och diskuteras i regionfullmäktige. ”Jag hade hoppats att debatten hade handlat mer om våra ambitioner som region och varit mer framåtsyftande”, säger en av politikerna med lång erfarenhet av kommunpolitik från Ovanåker.

”Man kan läsa av koreografin i debatter. Den går i gamla hjulspår och det gäller både majoritets- och oppositionspolitikerna som hittar sina gamla roller. Det är gärna samma politiker som debatterar hela tiden”, säger en politiker.

”I och med att debatten går i samma gamla hjulspår blir den väldigt bitter och ibland gränsar den till rena personangrepp. Det är otroligt frustrerande.” En politiker som flera gånger gått upp i talarstolen och anmärkt på den låga debattnivån i fullmäktige är Marie-Louise Dangardt (S). Hon är ett nytillskott till regionpolitiken, men har lång erfarenhet som politiker i Hofors kommun. Där är hon kommunalråd och sedan 2003 ordförande i kommunstyrelsen.

Hon pekar på att den gamla landstingsstyrelsen nu kompletterats med tre nämnder, vilket ger den politiska debatten nya möjligheter. I fullmäktige tycker hon därför att det borde vara övergripande strategiska frågor som diskuteras, medan sakfrågor hör hemma i nämnderna.

”Det blir många enskilda sjukvårdsfrågor som borde kunna behandlas i hälso- och sjukvårdsnämnden. Tidigare hade landstinget en styrelse som behandlade väldigt många frågor och det tar nog ett tag innan de gamla landstingspolitikerna förstår det”, säger Marie-Louise Dangardt.

”Vi har en mycket trevligare och mer konstruktiv debatt hemma i Hofors. Men vi har bara varit region något år och nu utvecklas det ändå åt att vi kommer bli den starka region vi föresatte oss att vi skulle bli”, säger hon slutligen. Detta då Svealandsregionen och funderingarna kring den tagit fart och tänks realiserade under nästa valperiod, 1920.

”Jag var med och tog fram den här organisationen och tanken var att detaljfrågorna skulle skötas i nämnderna och att fullmäktige skulle ägna sig åt att diskutera de stora utvecklingsfrågorna kring arbetsmarknad, kompetens, infrastruktur och miljö. Det har vi inte lyckats med, i stället förs hela tiden frågor på en mycket basal nivå upp i fullmäktige”, säger Sven-Åke Thoresen (S).

Kent Lövgren (L) säger, ”Vi behöver samarbeta mer över partigränserna. Våra värsta fiender är inte varandra, utan storregionen Västra Götaland, Stockholm och Region Skåne som tar för sig så mycket av de statliga investeringspengarna. Pengar som vi skulle behöva för att rusta riksväg 83 eller se till att det blir en ostkustbana.

Det toppstyre som han menar fanns i det gamla landstinget har ärvts av den nya organisationen. ”Vi skulle sluta diskutera detaljfrågor inom vården och ha förtroende för att våra medarbetare ute i verksamheterna kan ta ansvar för det. Regionstyrelsen skulle också behöva lämna över mer av beslutanderätten till nämnderna för där sker en mycket mer öppen debatt”, säger Kent Lövgren. Han är också bekymrad över att frågor som rör enskilda anställda i regionen diskuteras och menar att det hindrar regionen från att utvecklas: ”

Man har tydligen skapat och driftsatt en ny organisation med en styrelse, en fullmäktigeförsamling och tre nämnder utan att klargöra och dokumentera på vilken nivå och vilka ärenden respektive enhet skall verka. Men tydligt framgår också att vi i regionens fullmäktige har alltför många helt olämpliga ledamöter.

Flera av de valda fullmäktigeledamöterna funderar nu på att lämna sina uppdrag och det lär inte vara de som är minst lämpade för uppdraget. Det är för bedrövligt. Då vi för drygt tolv år sedan flyttat till Söderhamn tyckte jag mig snart kunna konstatera att politikerna i stadens fullmäktigeförsamling höll en låg kvalité. Numera har jag fått klart för mig att det inte bara gäller Söderhamn i den här regionen.

En guldkant i vår tillvaro har vi dock just hittat i Söderhamn. Det är systrarna i hemsjukvården, som några gånger skött såren på mina ben efter senaste vurpan hemma i köket. Ett ganska stort hudavskrap, som behöver ganska lång tid för att läka. Likadant de människor från hemtjänsten som vi mött. Glada och trevliga allihop och en lisa för en åldring som börjat tappa tron på en lycklig framtid för människorna och fred på jorden, Ett meningsfullt svenskt försvar måste vi under alla förhållanden skaffa oss, om det värsta skulle hända.

onsdag 6 april 2016

Islam, här och idag


Klicka på Khalid Albaihs bild

Under etiketten Tro och vetande i kolumnen till vänster har jag 27 inlägg av vilka majoriteten på ett eller annat sätt handlar om Islam. Trots detta ser jag flera orsaker att fortsätta skriva om religionen/ideologin islam.

På ”nätet” finns en akademisk tvist om huruvida man kan tala om islam som en ideologi, men som många akademiska tvister blir även den här i vissa stycken fånig. Om man i stället talar om religiösa ideologier, så protesterar kanske inte så många.

Utövare av religionen islam har flera namn: muhammedan, muslim, muselman och sufist. Den senare en personlig andlig eller folklig islam. Vidare finns det inom islam liksom inom andra religioner skillnader i religionsuppfattningen mellan olika församlingar, ofta beroende av inställningen hos församlingens imam.

Profeten Muhammed hade vid sin död titeln rasúl Alláh, ”Guds sändebud”, Hans svärfar och efterträdare, Abu Bakr, antog titeln khalifa rasúl Alláh vilket betyder ”Guds sändebuds ställföreträdare. Konklusion: Kalif står för profeten Muhammeds nuvarande ställföreträdare. IS har utropat ett kalifat som nu består av delar av Syrien och Irak. Ledare för IS och alltså kalif är Abu Bakr al-Baghdadi. USA har lovat att spåra upp honom och döda honom, så som man tidigare behandlat andra terroristledare. Jag vet ingen stat som erkänt kalifatet.

En kalif är både andlig och världslig ledare för sitt kalifat inom sunnitisk islam. Även titeln sultan förekommer med betydelsen världslig och religiös auktoritet liknande kalif. I det Osmanska riket härskade en sultan med hjälp av en storvesir och divanen, en regering bestående av Vesirer. Idag finns två sultanat, Brunei och Oman.

Mina läsare skall vara medvetna om att jag här inte väger mina ord på guldvåg. (Det är något jag sällan gör.) Ämnet är så smetigt att det lämnar alla möjliga avtryck och här följer alltså mina stundens avtryck.

Vi har politisk kristendom t.ex. Kristdemokraterna, som i Europa är ett starkt parti. Tysklands kansler sedan länge, Angela Merkel, är t.ex. kristdemokrat. Sverige, liksom en rad länder har också kristdemokratiska partier, för vilka politiken har en kristen grund. I USA har vi den gammalkristna politiska Tea partyrörelsen. Det var den som såg till att Ted Cruz blev senator och nu kan stollen konkurrera i republikanernas nominering till presidentkandidat. En galning.

I USA utmärker sig den relativt mäktiga yttersta kristna högern som djupt troende att Gud skapade Jorden för icke mer än 10 000 år sedan, att människor och alla djur, tigrar, lejon, alla ormar och dinosaurier från början levde på jorden i största frid och endräkt. Detta tills en orm lurade Eva att bita i det av Gud förbjudna äpplet.

Islam ligger till grund för olika starkt uttalad islamism, som alltså är en religiös/ideologisk politisk riktning. Så som islamismen utvecklats under det senaste seklet, kan man direkt översätta islamism med vidrigast möjliga terrorism.

Islamister menar att alla icke rättrogna, icke sunnimuslimer kan saklöst dödas, även barn. Så gott som dagligen har vi nu en tid hört eller läst om islamistdåd med dussintals, ja hundratals dödsoffer och många hundratals illa skadade alla kategorier. IS i Syrien och Irak tror sig skapa politisk respekt genom att på nätet visa hur man skär halsen av sina fångar.

Islamister är förutom muslimer terrorister, men det stora flertalet muslimer är inte islamister och inte heller är de terrorister.

2010 inleddes den Arabiska våren i Tunisien och spred sig över en rad muslimska stater i Nordafrika och Mellanöstern. Det hela började som 80-talisternas stora demonstrationer med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorätten.

Teckningen här är utförd av Khalid Albaih. Hans och andras teckningar blev 2011 väggmålningar och posters i Tunis, Kairo och Beirut. Hoppet om en positiv förändring var stort, men idag, när mer än fem år har gått är hoppet inte alls stort.

Den Arabiska våren tändes av den unge arbetslöse akademikern Muhammed Bouazizi, då han tände eld på sig själv som protest mot att polisen beslagtagit den grönsaksvagn som var hans försörjning i väntan på annat arbete. Bara i Tunisien resulterade demonstrationerna i en positiv utveckling mot ett visst mått av demokrati. Enligt Demokratiindex en demokrati med anmärkning 2014.

Flera stater i Mellanöstern hade tidigare haft en utveckling mot mer västerländska seder. Exempelvis hade man i städer som Teheran, Kairo, Beirut och Bagdad kunnat se västerländskt klädda kvinnor. Vi såg en tydlig sekulär utveckling i flera islamiska stater. Den utvecklingen har nu på många håll inte bara tvärstoppat, utan också gått åt andra hållet.

Utvecklingen tog en rent revolutionär riktning och det muslimska prästerskapet blandade sig i det hela. I Syrien utbröt ett rent revolutionskrig mellan regeringsstyrkor och diverse mer eller mindre islamiska grupper, klaner och regioner. De senare strider i vissa fall även mot varandra. Krigen har orsakat den massiva strömmen av flyktingar från muslimska länder till Europa, en ström som Europa nu försöker stoppa upp.

Man kan inte på utanskriften se om en muslim också är islamist och det har blivit ett dilemma.  Efter 11 septemberdådet i USA blev misstänksamheten mot muslimer stor inte bara i USA, utan också i Europa. Min äldsta sonson har ett utseende som gör att man i passkontroller vid flygplatser lätt misstänker honom för att komma från Mellanöstern. Ett par gånger har han, om jag minns rätt, blivit så försenad i passkontroller i USA att han missat sitt ordinarie flyg.

Europa har fått bekymmer, stora bekymmer. Vi vill bereda asyl för flyktingar, men hur skiljer man ut muslimer som också är islamister? Dessa vill vi ju utesluta ur vår gemenskap. Vi vet också att en del unga ickereligiösa muslimer, som tagits emot i Sverige efter en tid radikaliserats och rest till Mellanöstern för att ansluta sig till IS.

Häromdagen läste jag att Sverige tillsammans med Belgien är de två europeiska länder som per capita levererat största antalet stridande till IS. Det är väldigt illa, men vi har lagstiftat för att få ett slut på detta. Frågan är om straffen blivit tillräckliga? En del av straffet skall självfallet vara utvisning, men så är antagligen inte fallet.

Det här är allvarligt. Trots detta säger forskare knutna till Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet − ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier instiftat på uppdrag av regeringen − nyligen att vi bör problematisera debatten om terrorism, som de menar saknar fokus på rasifiering och socialt arbete. Rasifiering kan du ersätta med rasism och socialt arbete med förståelse. Fjalliga forskare, säger jag.

När det rödgrönrosa styret i Stockholm presenterade sin strategi mot våldsbejakande extremism föreslogs att återvändande IS-krigare ska assisteras med skattefinansierade ”inkluderande insatser”, försörjning, jobb, vård och bostad. Man framhöll att understödet bör inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa allas ”behov”. Politiker är inte mindre fjalliga. Jag antar att jag inte behöver förklara.

Finns det då något direkt samband mellan terrorism, fattigdom och social exkludering? Svaret är nej! Det finns många exempel på att så inte är fallet. Vi tar ett exempel, ett av de allra värsta:
Nästan alla som deltog i 11 septemberattentaten i USA kom från välbeställda familjer i Saudiarabien. Således ett land där medborgarnas sociala förmåner hör till de mest förmånliga i världen.


Det behövs ett principiellt kraftfullt bemötande av den värdegrund som är den internationella terrorismens fundament. Åtgärder som försvåras genom oförmåga att erkänna och bemöta terrorismens religiösa ideologiska grund.