Alla mina läsare önskas en

GOD JUL

och ett

GOTT NYTT ÅR!

Av både Birgit och mig.

Daish - usch

Antony Beevor, en av våra främsta militärhistoriska författare har i en artikel i SvD anmärkt på hur media presterar i ämnet krigföring. Han menar att det är grumliga tankar som fästs på pränt. Att man kommenterar kriget mot Daish som om det vore ett krig mellan stater, vilket det inte är. Därför kan man inte heller göra jämförelser eller hänvisa till vad som hände under andra världskriget.

Hela det s.k. ”kriget mot terrorismen” tog fel riktning då president George W Bush omedelbart jämförde terrorattacken den 11 september 2001 med attacken mot Pearl Harbor. Uttalandet återupplivade känslan av krigföring mellan två stater, men i själva verket var hotet från al-Qaida en internationell säkerhetsfråga.

Beevor har rätt al-Qaida och Daish för ett sorts krig som möjligen kan sägas vara asynkront. Han skriver också: ”Vi kämpar inte mot en stat, vad än Daish vill få oss att tro. Den vi kämpar mot är en icke-statlig aktör som hämtar näring från kollapsade stater.” Jag vill nog lägga till: ”och en rejäl bit sunniislam, där krigarna ropar Allahu akbar, Gud är störst, vid sina illdåd.”

Jämför korsriddarnas: ”Gud vill det” då de rövade, våldtog och dödade. Men det var för 1000 – 800 år sedan. Man kan undra; Klättrar inte en del människor på stegen mot civilisation?

Är Daish där vi var då? Jo, det är nog så.

Bakgrunden till vad som pågår är en lång historia, men jag skall dra en liten liten bit av den.

I slutet av december 2001 fanns lite här och där på Internet ett manifest mest skrivet på arabiska. Det innehöll den politiska motiveringen till 11 septemberdåden mot tvillingtornen i New York, Pentagon och det misslyckade mot Vita Huset, som ”bara” blev en flygkrasch med hundratals dödade passagerare.

Manifestet var undertecknat av Ayman az-Zawahiri, en Egyptisk läkare, brännmärkt i Egypten, som en tid verkat i Saudi-Arabien, men senare höll sig gömd i bl.a. Afghanistan. Denne man kan också betecknas som bin Ladins mentor och andre man och ideolog i al-Qaida. (Sedan bin Ladin blev hajmat al-Qaidas ledare.) Manifestets rubrik var fritt översatt ”Krigare under Profetens Banér. Det redovisade förklaringen till varför jihads krigare hade slagit till mot USA − kallat ”den fjärran fienden” − och de följder man väntade sig av den katalysator man trodde sig ha tillfört jihad.

Missdådet i USA var alltså avsett att vara tillräckligt för att sporra obeslutsamma muslimer och övertyga dem om jihadstyrkornas oslagbara kraft och USA:s svaghet. Det fick dock inte överskugga de militanta muslimernas främsta mål som var att stärka sitt grepp om alla muslimer och genom en väpnad kamp upprätta en global ”islamisk stat”. Idén om en stor, slutligen världsomspännande sunniislamisk stat, till att börja med Syrien och Irak, är alltså ingalunda ny.

Krig är i alla avseenden oförutsägbara och det förstärker en benägenhet att titta bakåt för att förstå. Men det ger faktiskt ingen annan ledning än att krig vanligen kommer överraskande och att man därför bör stå rustad mot det.

USA:s president George W Bush jämförde omedelbart terrorattackerna 11 september 2001 med Pearl Harbor, en jämförelse som är helt på tok. Vid Pearl Harbor anföll överraskande staten Japan federationen USA. Den 11 sept. var det en religiös terrororganisation, al-Qaida, med spridning över många stater som anföll flera mål i USA. Bara överraskningsmomentet är gemensamt.

En hel rad västerländska stater förstod att man hade ett säkerhetsproblem, ett stort sådant men det verkar som om man trodde sig kunna bomba sig till seger. Under andra världskriget trodde sig västmakterna kunna bomba sig till seger i Tyskland. Det bombandet stärkte snarare tysk motståndsvilja och kriget vanns med marktrupp. I kriget mot Japan krävdes det fullständig seger till havs och två atombomber med hot om fler för att japanerna skulle ge upp.

Nu kämpar man inte mot en stat vad än Daish vill få oss att tro. Demokratierna med mänskliga rättigheter kämpar mot en terrororganisation som hämtar näring från ett antal kollapsade stater och en gren av en religion. Fundamentalistisk sunniislam som ligger några hundra år efter kristendomen i sin utveckling mot mänsklighet.

Frågan är: Var hittar man den politiker som kan åstadkomma en framgångsrik högteknologisk mark- och flyginsats med ett minimum av liksäckar, då fienden bränner sina fångar levande och instängda i en bur (den jordanske piloten) eller skär halsen av dem? Var hittar man vår tids Churchill och hur få bort alla Chamberlains (alla miljöpartister).

Daish skrivs ibland (på engelska) Daesh. Jag har nu fastnat för Daish. I svensk press skriver man fegt IS (Islamiska staten) som terroristerna vill. En del politiker säger ISIS eller ISIL, men de vet ju inte vad de talar om.

Funderingar kring politisk krasch

Våra politiker, både på riksplanet och kommunalt har fullständigt misslyckats med den förda flyktingpolitiken. Så är det och nu börjar folk sent omsider förstå det. Resultat: Var femte svensk ser Sverigedemokraterna som räddaren i nöden. Så blev det när våra valda ombud inte ville se eller höra talas om den tråkiga verkligheten.

Bland politiker och i media är det fortfarande många som genomgående kallar flyktingarna för invandrare och många av dem är nog efter en tid i Sverige inställda på att stanna. Många gånger trots att deras möjligheter till att få ett arbete inom rimlig tid verkar minimala. Svenskarna verkar ju villiga att betala uppehället, inte rikligt men tillräckligt och de är hjälpsamma. Välgörenhet riktad till flyktingar är vanlig och naturligtvis lovvärd.

De okunniga ser alltså på dagens flyktingar som invandrare och menar att denna ”invandring” är uteslutande till vår fördel. Man t.o.m. hänvisar till invandringen av valloner under första hälften av 1600-talet. Det var en invandring som totalt omfattade cirka 1 000 familjer under ett halvt sekel och egentligen en värvning av framförallt vallonska smeder med familjer, uppmuntrad av Gustav II Adolf och genomförd av t.ex. Louis de Geer och Willem de Besche. En hel del av dem återvände f.ö. till Vallonien efter en kontraktstid.

Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade under den svenska valrörelsen 2014 att ”invandringen är lönsam”. De ljög svenska folket rätt upp i ansiktet. Den svenska forskningen har inte någonstans, inte heller av SCB, presenterat relevanta data för att kunna uttala något sådant.

Universitetslektorn i företagsekonomi, Lars Jansson, kom i juni 2002 ut med boken ”Mångkultur eller välfärd”. Observera att det var drygt 13 år sedan och Sverige hade ett reellt behov av mer arbetskraft. Bara en mycket liten del av ”flyktingarna” som kom var verkliga flyktingar.

Lars Jansson skriver: … Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.

Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade fortfarande under den svenska valrörelsen 2014 att ”invandringen är lönsam”. Hur hade de kommit fram till det? Genom att studera Bert Karlssons inkomster enligt medias rapportering?

Läsning av jämförande forskning om invandring ger det deprimerande svaret: Svenska politiker vet inte vad de pratar om. Några ekonomigiganter har haft sina funderingar på olika håll, men de tittar på problemet också från olika håll, hoppar över poster som är svåra att uppskatta o.s.v.

En parentes i skrivandet om kostnader är att det också rör sig om folkvandringar av migranter till Europa som bara vill söka asyl i ett par utvalda högbidragsländer som Sverige och Tyskland.

Lars Jansson kom i sina beräkningar fram till att invandringen år 1999 och försiktigt beräknad kostade oss svenskar 267 miljarder kronor. 1990 uppgick motsvarande kostnad till 100 miljarder kronor. (1 miljard är 1 000 miljoner.) Att kostnaden under 9 år ökat så kraftigt beror bl.a. på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.

Invandringen såg annorlunda ut 2002, då Lars Jansson skrev … ”därför bör Sverige besluta om undantag från fri rörlighet av arbetskraft från tio östländer. Det är i invandringspolitiken som problemlösningen bör sökas. En orsak till att Sverige ligger på 17:e plats i välfärdsligan är just den omåttligt generösa invandringspolitiken.

De ökade finansieringskraven har riksdagarna löst genom att höja skattekvoten från 48  till 54 procent, genom nedskärningar i välfärden och i offentliga pensioner samt genom ökad upplåning. Av hela resursökningen till den offentliga sektorn (324 mdr under decenniet) användes 51 procent för att finansiera invandringen). …

… En indikation är att 74 procent av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering.” …

I april 2014 läser jag på Ladycobra’s Blog:

… Regeringens utredare hävdar att invandringen kostar mellan 45 och 60 miljarder per år. Men nu visar en ny bok att kostnaden i stället uppgår till 250 miljarder kronor, och att tidigare studier helt bortser från flera utgiftsposter som är svåra att beräkna ─ istället för att göra en uppskattning.

”Att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, skriver Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, i sin nya bok ”LÅSNINGEN”.

I massmedia beskrivs invandringen typiskt sett som berikande för Sverige, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringens kostnader är däremot en tabubelagd fråga, att sätta en prislapp på invandringen under det senaste decenniet. …

… Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta, men som Ekberg inte tar med, avser s.k. undanträngningseffekter. Dessa utgör hälften ─ 125 miljarder kronor ─ av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det handlar om kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, som t.ex. jobb och bostäder. …

I de fall som invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är vad man kallar komplementära, d.v.s. sådant som svenskar inte kan göra. Men det är sällan fallet, det handlar för det mesta om jobb av substitutkaraktär som svenskar hade kunnat ta, förklarar Tullberg. …

Det här är väl sådant som LO-folket ser och då tyr sig till SD, undrar jag?

…”Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller att jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner.”

Ekberg väljer att helt bortse från sådana effekter.

… Invandrare tar också mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård, omsorg och rättsväsende. …

Jag hörde en irriterad sjuksköterska på en vårdcentral för ett par år sedan: ”Dom kommer hit så fort ungarna får lite snuva!” Det var efter att hon återskapat lite ordning i hyllorna för landstingets (?) informationsbroschyrer om ditt och datt som ”invandrarfamiljens” barn spritt ut i lokalen utan föräldraingripande.

Att de som nu lämnar Mellanöstern och Nordafrika beger sig till Sverige är inte konstigt. Uppgifter om den svenska frikostigheten har spritt sig vida omkring. Men tack vare detta är nu Sverige illa ute och måste på något sätt panikbromsa. Egentligen är det nog bara miljöpartister som inte förstår detta.

Det är tragiskt, men om övriga EU-länder börjar hjälpa till, så skulle situationen lätta. Naturligtvis också om Daesh (IS) inte fanns.

Det är nu några veckor sedan Magnus Norells bok ”Kalifatets återkomst ─ orsaker och konsekvenser” kom ut. Jag har inte läst den ännu, jag har böcker i kö, men en recension av den har jag läst, liksom allt jag kommit över om islamism och runt Usama bin Ladin, hans företrädare och efterträdare

Daesh framväxt i Mellanöstern eller något liknande borde man nog ha kunnat vänta sig. Något nytt efter Usama bin Ladin och al-Qaida. Men i Sverige ”får man inte” nämna att grenar av Islam inte passar oss västerlänningar. Att vi finner dem förfärliga. Jag nämnde en detalj häromdagen i ett inlägg, stenande vanligen av kvinnor mer sällan av män.

Svenska media verkar tro att vi inte vill höra talas om de här gräsligheterna. Att vi likt barn skall skyddas mot den otrevliga sanningen. Att terroristernas framfart i Mellanöstern har rusat sedan vi till att börja med kände oss lyckliga över den arabiska våren. Den som bara dog ut och ersattes av en helvetesordning. Folk flyr nu till oss från terror, våldtäkter och slaveri för att paradoxalt nog möta förövare här i vårt Sverige. I t.ex. flyktingboende, vi är ju så toleranta här.

Efter att nyss ha blivit svenska medborgare kan en del ”flyktingar” resa ned till Mellanöstern, mörda och våldta en tid och så komma tillbaka till Sverige och sin flyktingförsörjning. Ja, jag är mer än arg!

Magnus Norell lyckades inte få något svenskt förlag att ge ut boken. Hur feg får man vara? Svensk offentlighet uttrycker ofta upprördhet över ideologier som inte bygger på människors lika värde eller är rasistiska. Det är djupt upprörande, förfärligt, när samma upprördhet drabbar den som kunnigt uttrycker oro och beskriver den djupt antidemokratiska växande sekteristiska religiösa radikalism som inte ser människors lika värde. Mörkermän som istället klassar människor efter deras religiösa övertygelse.

Varför kallas nära nog allt vårt flyktingmottagande för invandring i media? Det är klart att de flesta av nutida flyktingar inte kommer att kunna återvända inom överskådlig tid. Men dels störtar de nu hit i panik och dels har de fått höra att Sverige tar emot dem frikostigare och tolerantare än något annat land.

Det gamla svenska välfärdstänkandet är dött, stendött i många kommuner. Det dog på många håll någon gång i slutet av 80-talet och är nu lika dött som Per Albin Hansson. I stället för att fråga hur mycket invandring Sverige tål har modefrågan varit hur mycket invandring behöver Sverige för att ta hand om våra

gamlingar och sjuka.

Särskilt lämpliga för den uppgiften verkar man se islamister, sunni eller shia. De kan visserligen vara dödsfiender, men det är deras ensak och döda varandra får de ju inte göra i Sverige. Afrikaner, som nätt och jämnt förstår eller kan tala svenska kan också passa för uppgiften. Många gamla, som t.ex. sandarnegubben hör ju ändå så dåligt och har vissa talsvårigheter.

Det händer tydligen otäcka saker på en del av våra asylboenden. Kristna mordhotas, ”jag skall skära halsen av dig”, personal som berättat att de är ateister har bespottats. Det verkar som om händelser av detta slag ofta inte rapporteras. En del kommer i alla fall fram, men då bara som en liten notis i lokaltidningen.

Ett exempel ges där SVT ändå rapporterat. ”Ett par på ett asylboende i Tärnaby fick akut förflyttas mitt i natten efter att mannen i förhållandet misshandlats av tre andra på boendet. De upplever att de är hotade för att de är kristna.”

Nej, när skall svenskarna förstå att man måste vara tydlig kring vilket land Sverige är?  Vi accepterar inte några fobier mot kristna, även om de skulle komma från Mellanöstern. Inte heller mot muslimer med annan variant av islam. Inte mot homosexuella, rasism, xenofobi (främlingsfientlighet t.ex.), kränkning, sexuellt trakasserande, mobbing och hot. Detta gäller ständigt och överallt på våra skolor, gator och på våra asylboenden.

Sådan information måste omedelbart delges de flyktingar som kommer hit och sedan upprepas. Asylsökande som sedan inte efterlever våra lagar bör omedelbart ges avslag på sina asylansökningar. Bara så kan vi stoppa det som nu sker, innan det förvärras.

Vår svenska välfärd - vart tog den vägen?

Vår svenska välfärd har tappat spåret sedan 70-talet någon gång, mer och mer, eller tydligare uttalat, mindre och mindre välfärd år för år. Detta med undantag för några av kommunerna, eftersom mycket av välfärden beror av kommunala beslut.

I Söderhamn är välfärden för de riktigt gamla och sjuka (ofta multisjuka) åldringarna långtifrån toppen då jag jämför. Kommunen satsar däremot en del på barn och ungdom, inget fel i det. Jag kan påminna om kommunens hemkörning av matvaror till alla äldre som ansågs behöva hjälpen för några år sedan.

Kommunen tog olagligt ut statsbidrag för alla hemkörningar trots att man visste sig inte vara berättigad till bidraget om kundens avstånd till mataffären var mindre än 2 kilometer. Länsstyrelsen hade tidigare påtalat oegentligheten, men kommunen fortsatte att ta ut statsbidrag även till kunder bosatta nära affären.

Då länsstyrelsen tog i med hårdhandskarna ville kommunalrådet (S) omgående stoppa hemkörningen av matvaror och skyllde på Alliansregeringen. Jag skrev ett par inlägg om det hela vid den tiden i den här bloggen. Statsbidraget var avsett att särskilt underlätta för kommuner med glesbygd och staden Söderhamns centrum är ingen glesbygd.

Just nu har en del kommunalpolitiker men också rikspolitiker och bland dem regeringen upptäckt att flyktingmottagandet gått över styr, är våldsamt kostsamt och att bostäder inte alltid kan ordnas omgående. Med flyktingskarorna följer också rent ekonomiska flyktingar och en del terrorister. Andra flyktingar blir terrorister efter att vi tagit dem under våra vingars skugga. (Jag är inte helt säker på att det ännu riktigt blivit sanningar som får uttalas?)

Synen på invandring har uppvisat en viss kontinuitet. Tiden 1900 ─ 1940 var det en vanlig föreställning att utifrån kommande tog arbete från svenskarna. Efter kriget var svenskarna närmast förbluffande välkomnande. I slutet av 1960-talet började LO arbeta för att denna typ av invandring skulle upphöra, vilket den också gjorde omkring 1970.

Under 1990-talet och framåt har man inte hävdat att invandrare tar arbete från svenskar. Däremot har man oroat sig över att förvärvsfrekvensen är för låg hos dem. I senare delen av 90-talet togs många flyktingar från Kosovokriget emot i Sverige, men de passade dåligt in i det svenska samhället, vilket påverkade flyktingklimatet negativt vid den tiden. Även nu är Mellenösternflyktingarna uppblandade med Kosovoflyktingar, vilka saknar skäl att få stanna i Sverige.

”Flyktingströmmen lyfter BNP” kan man läsa eller höra just nu och det är sant. Det är bara det att BNP absolut inte är något mått på välståndet i ett land. Det är ett mått på värdet av total konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar och export minus import.

BNP ökar naturligtvis då folkmängden ökar. Nu strömmar flyktingar in med litet eller inget bagage och då ökar naturligtvis konsumtionen. De behöver mat, kläder, husrum, undervisning och mycket annat. Svenska lärare finner sig plötsligt ha ett antal muslimska barn, som egentligen bara talar arabiska i klassen. Nativiteten bland invandrarna är högre än hos oss, och såväl investerings- som driftskostnader för barnomsorg och skola ökar framöver.

Det begrepp som kan ge en fingervisning om välståndet är BNP per capita (per invånare) och den ökar inte i Sverige, har inte gjort det på många år och väntas inte göra det de närmaste åren. Den har länge stått stilla eller minskat, trots att innovationer hela tiden ökar produktiviteten på de flesta områden och detta samtidigt som konsumtionen dopas av nollränta och lånefest.

Arbetsgivarna söker arbetskraft som man inte hittar i Sverige. Många verkar tro att invandring kan vara en lösning av kompetensbristen, men verkligheten är en annan. Varken svenska ungdomar eller invandrade verkar möta upp mot kompetenskraven som ställs. Man kan möta fackligt motstånd, för höga ingångslöner, fel kompetensprofil, byråkratiskt krångel och språkproblem.

Problemen här i Sverige har blivit många och stora under senare tid och en stor del emanerar nu från det syriska inbördeskriget och flyktingströmmen därifrån. Alltihop började så hoppfullt med den ”arabiska våren”, demonstrationer 2010 i Tunisien som från 2011 spred sig över staterna i norra Afrika och Mellanöstern. Människorna ville ha demokrati och alltså ett slut på autokratierna och den vanliga korruptionen.

Demonstrationerna i Tunisien resulterade faktiskt i vissa reformer i demokratisk riktning. I Libyen och Syrien resulterade de i inbördeskrig. Kriget i Libyen blev kortvarigt och upphörde efter det att diktatorn Gadaffi dödats.

Protesterna i Syrien gällde till en början krav på demokratisering, ett stopp för den utbredda korruptionen, respekt för de mänskliga rättigheterna och slut på Assadfamiljens 40 år långa envälde. Assad mötte med kraftigt våld från polis, säkerhetsstyrkor och militärförband. Assadregimen stöddes av Sovjetunionen, nu Ryssland och Iran (Shia).

Strider pågår sedan länge över så gott som hela Syrien mellan regeringstrupper, och en lång rad olika rebellgrupper som stöds från andra länder med pengar, vapen och manskap (tyvärr även en del svenskar, som alltså inte borde få vara svenskar). Rebellgrupper strider också mot varandra och Daesh (IS eller ISIS) är tyvärr synnerligen aktiva.

Det ursprungliga motivet till det som började som en proteströrelse, demokrati och mänskliga rättigheter, är nu i stort sett borta. Nu rör det sig främst om religiös och etnisk krigföring.

Redan för ett par år sedan uppskattade FN att minst 120 000 människor dödats under konflikten. Tre miljoner beräknades ha flytt till grannländerna och mer än sex miljoner vara på flykt inom landet. Som alla vet har nu flyktingarna under en tid strömmat norrut till Sverige, som så gott som ensamt i Norden tagit emot dem.

Våra svenska politiker från vänster till höger, men med undantag för Sverigedemokraterna, välkomnade alla flyktingar då flyktingströmmen 2014 blev rekordartat strid. Fredrik Reinfeldt riktade orden: ”Öppna era hjärtan” till svenska folket. Förutom Sverige var det bara Tyskland som verkligen välkomnade alla flyktingar.

Bland de flyktingar som nu tar sig till Sverige finns många som inte har flyktingstatus och som alltså inte kommer att få stanna. Det gäller kanske främst sådana som kommer från Balkan, Afghanistan och Irak.

Man kan nu på de flesta håll se att Sverige ensamt inte kan fortsätta att vara mottagarland i oförändrad utsträckning. Övriga Schengenländer måste börja välkomna en betydligt större andel och samtidigt vid Schengens gränser stoppa sådana som aldrig kan få flyktingstatus.

Vår statsminister, Stefan Löfven, har äntligen förstått vad som händer och har erkänt. ”Vi har varit naiva”. Han vill nu sätta ett stopp vid Sveriges gränser och överlåta ytterligare flyktingmottagande till de Schengenstater som hittills hållit så många flyktingar borta.

I tre av våra svenska partier tror många fortfarande och så naivt att Sverige kan och bör fortsätta att ta emot flyktingar i oförminskad skala utan att försöka tvinga över dem till de ogina övriga i EU. De är Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Så dumt och olyckligt!

Oppositionsrådet Magnus Svensson blir alldeles till sig när det verkar som om kommunen kommer att i någon mån kompenseras för sitt flyktingmottagande med 74,5 miljoner kronor. Har han inte förstått att en stor del av dessa skall försörjas flera år framöver och inte kommer att tillföra kommunen några inkomster, tvärt om? Känner han inte till de luckor i kommunens behov och finanser som finns?

År efter år ägnar sig kommunens fastighetsbolag, Faxeholmen, åt att riva sina relativt sent uppförda hyresfastigheter. Enda byggverksamheten på flera decennier är uppförandet av några ”lägenheter” för omsorgsboende, på 30 m²  där ett extra stort badrum och ett pentry tar åtskilligt utrymme. Nej, Faxeholmen har vad jag förstår inga riktiga seniorlägenheter att hyra ut, de ovan nämnda är vad jag förstår närmast avsedda för livets absoluta slutskede då hobbyer och all verksamhet som kräver lite utrymme upphört.

I måndags beslöt kommunfullmäktige visst att projekteringen av en bandyhall skall igångsättas. Den skall visst få kosta dryga 50 miljoner, så det lär väl bli omkring 60-70? Jag undrar vad driftkostnaden blir och tror knappast att bandylaget, för vilket den byggs, tar på sig hela driftkostnaden och underhållskostnader?

Jag lyssnade i går kväll en stund på ”bubblandet” i kommunfullmäktige för och emot bandyhallen. Jag blir generad å deras vägnar då jag lyssnar på fullmäktigeledamöterna, så jag stängde av och tog del av resultatet i morgontidningen i stället.

Söderhamnare talar och skriver ofta hoppfullt om kommunens framtid. Jag undrar hur mycket de verkligen menar av det de uttalar eller skriver?