Jag är helförbannad!

(Jag borde ”fila” lite på det här, men sängen lockar.)

För någon månad sedan råkade jag på YouTube hamna på en filmad stening av en ung kvinna i Iran. Det blev en fruktansvärd upplevelse och då jag skulle nämna vad jag sett för min andra hälft hade jag klara talsvårigheter. Är du medveten om hur vidriga människor det finns på jorden? Människor som uppenbarligen tänker som vildsvin.

Häromdagen blev jag påmind då jag läste Lotta Lundbergs krönika i SvD Kultur ”Jag är rädd för symbolanalfabeter”. Jag gick motvilligt in på YouTube för att se om där finns fler filmade ”steningar” och det fanns fler. Jag tittade på en från Bangladesh. Fruktansvärt! Ännu värre än filmen från Iran, där övertalade man med svårighet kvinnans småbröder att kasta var sin sten. I Bangladesh såg man småpojkar ivrigt samla sten innan kastandet börjat på en skrikande imams uppmaning.

Jag är helt och fullt för att vi i Sverige skall göra vad vi kan för flyktingar från krigen i Mellanöstern. Men när dessa flyktingar återvänder till stridszonen och för att ansluta till Daesh en tid och sedan återvända till Sverige, så går det för långt. Sådana ”människor” skall, tycker jag; omgående fängslas för viss tid och därefter sparkas ut ur landet. Inte bara för en tid fängslas med gratis mat, husrum och kläder.

Det är helt fel att kalla dem ”IS” eller ”ISIS” som står för ”Islamiska Staten” resp. ”Islamiska staten i Irak och Syrien. Daesh är definitivt ingen stat utan en vanlig simpel terrororganisation, med vidrigast möjliga terror på schemat. Att kalla dem IS suddar ut gränsen mellan islam med muslimer och islamister.

Daesh står för det arabiska al-Dawla al-Islamiyya fi al-Iraq wa al-Sham men är absolut ingen stat.

Många muslimer menar att Daesh värderingar inte har med lslam att göra, men det uppfattar jag som att man vill skydda sin egen religion. Daesh är tydligen till stor del sunnimuslimer och en del religiösa fanatiker som vrålar ”Allahu akbar”, Allah är störst när de utför sina illdåd, så nog finns kopplingen.

Barnen till muslimska immigranter och flyktingar i Sverige har det inte lätt i skolorna. De placeras i skolklasser där en majoritet av eleverna är svenska, undervisningen sker på svenska och klasskamraterna kan inget annat språk än svenska.

Det innebär så gott som med automatik att de halkar efter i undervisningen och betygen blir därefter. När de slutligen går ut högstadiet, så gör de det med underkända betyg och kan inte fortsätta med gymnasiestudier. Jobb efter skolan uteblir, om de inte har föräldrar med egen rörelse av något slag.

Någon eller några av dem känner sig naturligtvis misslyckade och trots muslimska föräldrar men tack vare den svenska skolan har de inte ägnat islam någon tanke. I det läget och utan sysselsättning besöker kanske någon av dem en moské, träffar en imam som tänder intresset för religionen islam.

Återvänder gång på gång till moskén för att göra något av sysslolösheten. Träffar äldre religiösa muslimer, tar del av deras tankar, börjar fundera, känner sig kränkt av samhället och blir efter en tid radikal muslim. Börjar fundera på någon sorts hämnd mot det västerländska samhälle som inte tagit emot honom på ett rättvist sätt. Som inte gav honom de rätta förutsättningarna.

Han får kontakt med någon som vet hur man gör och åker till Mellanöstern för vapenträning, lite annan militär utbildning och för att kriga en tid med, inte mot, Daesh. Den här historien är inte bara påhittad. Enligt trovärdiga källor har mellan 300 och 400 svenska medborgare begivit sig till Mellanöstern för att ansluta till Daesh. Några av dem har kommit tillbaka och några har stupat.

Här i Sverige är det några politiker som haft funderingar om hur dessa återvändare skall behandlas. Dock är det ju så, att våra politikers funderande ofta avbryts eller tar väldigt lång tid, så några åtgärder lär vi inte kunna konstatera i brådrasket.

Dessutom har politikerna just nu fullt upp med att vidta de åtgärder Sverigedemokraterna länge begärt och därför utestängts och fortfarande utestängs från de övrigas försök till samförstånd. Här ges gammal historia avgörande betydelse.

Samtidigt bortser man nästan helt från Vänsterpartiets minst lika klandervärda och under lång tid landsförrädiska historia. Ett parti som länge hölls vid liv tack vare hemlig finansiering från det kommunistiska ryska imperiet och dess massmördande regim.

Många svenskar har inte bara svårt med historieämnet, de har helt klart också problem med sitt eget språk. Exempelvis är det nog många svenskar som inte ser skillnaden mellan islam och islamism eller muslim och islamist.

Kanske är det befogat att här ange att islamism är en radikaliserad och politiserad variant av muslimsk fundamentalism. Islamismen vänder sig helt mot och bekämpar vårt öppna samhälle. Det kan inte anses givet att islamismen försvinner i och med europeisk modernisering och demokratisering av muslimer. Det kan tvärtom visa sig att den religiösa reaktionen kan ha motsatt verkan och det som hände den 11 september upprepas gång på gång, vilket Allah förbjude.

Stefan Löfven har kanske vaknat

”Vi har varit naiva”, sade Stefan Löfven den 19 november. Vi är nog ganska många som tyckt så under lång tid. Under socialdemokraternas senaste regeringstid, ett drygt år, har vi upplevt en massiv folkvandring, en massflykt från Mellanöstern och Afrika till Tyskland och Sverige.

Tyskland har tydligt kunnat redovisa ett stort behov av befolkningstillskott. I Sverige finns och fanns inte motsvarande behov annat än för ett fåtal yrkeskategorier med speciella kunskaper. Det gäller t.ex. läkare och sjuksköterskor, kategorier som kan bli yrkesverksamma först efter avsevärd tid,  då de fått sina färdigheter validerade och kompletterade, då de godtagbart lärt sig vårt språk i både skrift och tal samt sjukvårdens lagar och bestämmelser. I övrigt har Sverige en utbredd arbetslöshet, särskilt bland unga och äldre.

De flesta länderna i Europa tar bara emot en liten bråkdel flyktingar om man jämför med Sverige och i Sverige är Gävleborgs län den region som tar emot flest flyktingar per capita. I Gävleborg är det tydligen Söderhamns kommun som tar emot betydligt fler än övriga kommuner, eftersom vi här får betydligt mer pengar än de övriga kommunerna. Även de andra nordiska länderna tar endast emot en bråkdel av vad vi i Sverige gör.

Vi vet att för de flesta flyktingar som stannar i Sverige gäller att de får ett fast arbete först efter 7 ─ 10 år och under den tiden skall de försörjas med bostad, föda, kläder och mycket annat som vi människor behöver.

En del politiker, men tydligen inte alla, har fattat att det är vi medborgare som skall betala vad detta kostar och att det inte rör sig om några små summor. Tills vidare har det sagts att staten, det vill säga vi medborgare, skall låna vad som behövs. Vi har ju inte dessa pengar och kan inte betala det ”krona för krona” som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt sade.

På riksplanet har politikerna fattat att kommunerna inte klarar kostnaderna för flyktingmottagandet själva. Det är bl.a. därför man lånar upp pengar som alltså småningom ändå måste betalas tillbaka med ränta. Det sägs att Söderhamns kommun kommer att kunna kvittera ut 74,5 miljoner kronor av dessa pengar.

”Det känns otroligt bra, jag är stolt över vår regering som följer upp sina politiska beslut med pengar”, säger kommunalrådet (S). Han har helt rätt, det är nämligen inget som tidigare S-regeringar brukat göra.

Oppositionsrådet Magnus Svensson (C) tror enligt Söderhamns-Kuriren till att börja med inte att det är sant att kommunpengarna kan disponeras redan i år. ”Det är en helt fantastisk nyhet. Inte nog med att asylsökande kommer hit med kunskap och nya kulturer, nu får vi statliga miljoner för dem också”, säger han så intelligent och utan spår av ironi.

Kanske tror han att kommunen plötsligt blivit förmögen. Själv blir jag orolig för hur pengarna kommer att hanteras. Syftet med pengarna är ju att säkra vård, skola och omsorg, där det fattas pengar. ”Nu kan vi göra stora integrationssatsningar. Äntligen finns det pengar att jobba med”, säger Svensson (C) också.

Samma dag tidningen rapporterar tillskottet till kassan rapporterar den också kommunstyrelsens plötsliga beslut att bandyarena för drygt 50 miljoner kronor skall byggas i byn då kommunfullmäktige så beslutar. Jag är just nu mer orolig över framtiden i Söderhamn än över eventuella terroristattentat i Sverige.    

  

Kommentar till kommentar

Anonym har lagt in en ny kommentar till ett av mina gamla inlägg.
"Upplagd av Anonym för SANDARNEGUBBEN den 16 november 2015 11:16".
Tyvärr finns inte själva kommentaren med så den blir inte införd då jag "klickar" på publicera. Synd!

Zonen och fredsutbrottet 1990

Det andra världskriget följdes nära nog omedelbart av det kalla kriget, som blev en långdragen historia om ett drygt halvsekel. Västsidan avrustade till att börja med i snabb takt, och soldaterna skickades hem så snart det sig göra lät. Tyvärr gjorde inte ryssarna på samma sätt, de hade gripits av en sorts storhetsvansinne och ville göra alla sina nu ockuperade länder till Ryska lydstater eller ännu hellre till ryskt territorium.

Tyvärr hade den sjuklige amerikanske presidenten, Franklin D. Roosevelt trott alldeles för gott om ryssarna och redan före fredsutbrottet gått med på en del ohemula territoriella krav, trots Winston Churchills protester. Roosevelt dog strax före Hitler och efterträddes av Harry S. Truman.

Ryssarna visade snart sitt rätta ansikte och de ryska ockupationssoldaterna blev i stor utsträckning kvar i de länder de ockuperat eller tillfört Sovjetunionen. Det stod helt klart att ryssarna siktade mot världsherravälde via den kommunistiska internationalen OMS och sin militära styrka sedan övriga länder i Alliansen nära nog fullständigt avrustat. Lyckligtvis insåg man i dessa länder faran och avrustade inte helt. USA kunde för sin del avrusta men ändå behålla avsevärd styrka även i jämförelse med Ryssland.

Det här var lite bakgrund typisk för mig. Nu tar vi lite annan bakgrund. Under VK2 använde tyskarna en kryptomaskin, Enigma. Den hade ett tangentbord precis som en vanlig skrivmaskin, men kunde skicka det skrivna över radio eller tråd i kodad form. Det finns bara ett sätt att på detta sätt skicka meddelanden eller rapporter som inte går att forcera och det är att bara använda kodnyckeln en gång och för ett meddelande.

Det är bara det att något sådant blir administrativt nästan omöjligt om man såsom inom en krigsmakt i krig har att skicka flera tusen telegram om dagen. Här trodde tyskarna att de hade en säker lösning i sitt fjärrskrivarsystem Enigma.

Enigma var en kryptomaskin med tio miljoner miljarder möjliga kryptoinställningar. Skrivet med siffror blir det 10 000 000 000 000 000. För att göra sig en föreställning om talets storleksordning kan man tänka sig att varje svensk innevånare tilldelas en miljard unika kryptoinställningar. Tyskarna ansåg systemet i det allra närmaste omöjligt att avkoda om man bara bytte kryptonyckel varje dag.

När sedan tyskarna ockuperat Norge 1940,så hyrde de kabelförbindelse via Sverige till Oslo och krypterade sina meddelanden via denna med de ”säkra” Enigmamaskinerna. De nyfikna svenskarna tappade av de krypterade telegrammen i Göteborg och skickade dem till Stockholm. Där skrev man ut dem och matematikprofessorn Arne Beurling tog dem med sig

hem till Uppsala (också uppgifter om att han satt i en villa på Lidingö och att han arbetade i fjorton dagar finns).

I Sverige hade man konstaterat att telegrammen utgjordes av oläslig text från ett mycket kraftfullt maskinkrypto. Beurling upptäckte att man ganska snabbt, ofta efter några timmar kunde räkna ut den för dagen gällande kryptoinställningen för maskinen. Sedan var det ett närmast mekaniskt problem att få ut klartexten utan att det tog så lång tid.

Hur kunde då Beurling lyckas med detta? Jo, det var så att kabelförbindelsen via Sverige inte var perfekt och de tyska signalisterna tvingades sända om en del telegram. Det gjorde de av bekvämlighetsskäl eftersom det var lite krångligt att byta kodvariant. Sedan Beurling upptäckt detta kunde han börja forcera koden.                                                                                                                                                                                                                  

Då man nu hade algoritmen för maskinen, så var det inte så svårt att bygga en egen dekrypteringsmaskin (en G-skrivare) och det gjorde svenskarna. Nu kunde man efter några timmar på svensk sida läsa telegram och krypterade skrivelser som skickades via Sverige mellan Berlin och Oslo. All hemlig trafik gick denna kabelväg, eftersom radiotrafik skulle kunna avlyssnas av engelsmännen.

Sammanlagt avlyssnade den svenska underrättelsetjänsten åren 1940 ─ 44 inte mindre än ungefär 300 000 G-skrivartelegram. Man kunde följa de tyska förberedelserna för anfallet på Sovjetunionen, Barbarossa, och därvid konstatera att Sverige inte samtidigt hotades.

På samma sätt kunde förstås svenskarna följa den krypterade tyska trafiken mellan Tyskland och beskickningen i Stockholm liksom den tyska trafiken mellan Norge – Finland och Tyskland – Finland. Vi höll oss således ganska väl underrättade om vad som komma skulle under kriget. Sverige (FRA) har än idag ett gott rykte som kodknäckare och fick därför vara ganska mycket med de stora pojkarna i en ”förening” som kallas UKUSA eller BRUSA och i något annat som kallas Veronaprojektet. (Kanske mer om detta en annan gång.)

Vad svenskarna med Arne Beurlings hjälp lyckats med upprepades så småningom av engelska kodknäckare i Bletchley Park. Tack vare detta kunde britterna vinna en hel del framgångar i VK 2. Exempelvis fick man på så sätt veta var de tyska ”vargflockarna” samlades ute på Atlanten för att angripa konvojerna från USA till England. Tyskarna blev till slut tvungna att ta hem sina ubåtar då de annars raskt blev sänkta. Botemedlet, snorkeln, kom för sent för Tyskland.

Vid krigsslutet var det bara några få engelsmän och amerikaner som visste att senaste version av Enigmakoden kunde dekrypteras. (Ryssarna kände också till det, men det visste bara de och det är en annan historia, den om Cambridgeringen.)

Alla, som visste något om Enigmaavkodningen belades med fortsatt tystnadsplikt. Existensen av något sådant fick inte röjas. De som på ett eller annat sätt arbetat med Enigma förbjöds att nämna något i intervjuer eller föredrag, i böcker om VK2 eller i memoarer. Hemligheten om att man faktiskt kunde forcera Enigmakoden skulle bevaras i evighet.

Det visade sig snart att bevarandet av The Ultra Secret blev ett problem för väktarna. Ett av problemen var Winston Churchill själv, som 1946 började skriva sin historieversion, The Second World War, i sex mastiga volymer. Forcerandet av Enigma liksom utnyttjandet av denna förmåga var ju orsaker till många av engelsmännens framgångar under kriget. Hur skulle man kunna få honom att avstå från att nämna något röjande om detta?

Churchill gav emellertid med sig och skrev inget om det som nu kallades Ultra. Men så, i manuskriptet till volym två stod det att Churchill timme efter timme ägnat sig åt att läsa Tyskarnas telegram och om Churchill skrev på detta sätt, så skulle många initierade tolka det som att det nu var fritt fram att skriva om Ultra. Churchill strök i alla fall meningen.

The Ultra Secret var viktigt att hemlighålla under lång tid efter VK 2, därför att (som man trodde) bara brittisk och amerikansk underrättelsetjänst visste att Enigmasystemet kunde forceras. Enigmamaskiner fanns nu lite här och där i världen och såldes på en begagnatmarknad. Över hela världen började de användas av köpare som hade råd och i tron att klartexten kunde hållas hemlig.

Det var bara UKUSA:s ordinarie medlemmar som kunde veta bättre och det var USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Brittiska och amerikanska underrättelsetjänster började nu enkelt kunna läsa en hel del intressant telegramtrafik i stället för den tyska krigsmaktens. Förmågan hölls hemlig i nästan trettio år, varunder vi matades med en felaktig historieskrivning

1990 rasade det ryska imperiet, Sovjetunionen, ihop liksom kommunistpartierna i både Ryssland och dess satellitstater. Världen kunde dra en suck av lättnad, det kalla kriget var avslutat trodde man. Alltså kunde det vara tid att börja skriva det svenska försvarets kallakrigshistoria. Vid min arbetsplats aktualiserades historieskrivning för Försvarets fasta radiolänknät (FFRL) och Försvarets telenät (FTN), som det numera heter. Bara några få medarbetare från FFRL:s första tid fanns ju kvar, och då som pensionärer.

Under tidigt 1900-tal färdigställdes Bodens fästning, som egentligen är ett antal fästningar för artilleri och en för stabs- ledningsfunktioner. Fästningen är numera nedlagd och välkänd, men utrymmena i bergen ger givetvis ett visst skydd om det skulle behövas.

Under Vk 2 och Kalla kriget fortsatte man att spränga ut bergrum runtom i Sverige, tills man kunde skämta om schweizerosten Sverige. I dessa bergrum byggdes stabs- och ledningsanläggningar, förråd av alla slag, verkstäder, väldiga befolkningsskyddsrum o.s.v. i en omfattning som gjorde Sverige unikt. Varje kommun med självaktning lät t.ex. bygga undergjordiskt eller bergskyddsrum för den kommunala ledningen och civilförsvarsorgan.

Såväl det militära som det civila försvaret var på god väg att läggas ned, Sovjetunionen fanns ju inte längre och utgjorde inte längre ett hot mot världsfreden. Något annat motsvarande hot fanns inte. En medarbetare vid Försvarets Materielverk skrev ganska utförligt om högkvarterets sändaranläggning för kortvåg i det radionät som förband försvarets stabsplatser.

Det verkar som om man bland särskilt intresserade av denna historia missuppfattat det och trott att skogen av antenner han beskrev låg på högkvarterbergets hjässa. Sådana sändaranläggningar låg på avstånd från de stabsplatser de betjänade eftersom lägena kunde bestämmas genom pejling.

Och nu kommer jag till något som kan påminna om The Ultra Secret. Jag är visserligen inte längre med i ruljansen, men jag har inte sett något om att Riksstyrelsens eller Högkvarterets skyddade anläggningar är avhemligade. Ändå är det några entusiaster som intresserat forskar efter deras belägenhet.

Någon kanske bara forskar efter äldre (f.d.) högkvartersanläggningen, den jag besökte i ett inlägg 2009, men den kan väl vara kvar som ett av många alternativ för något nuvarande eller uppstående behov?

En, som är intresserad av de här anläggningarnas historia, tycker det är synd att det inte går att få fram fakta om de här anläggningarna, snart är det ju för sent att kontakta dem som ”var med”. Alltså, det kanske är med de här anläggningarna som med The Ultra Secret och då vill man ju inte locka besökare. Varken Krigsdelegationen eller ÖB stabs medlemmar vet ju, annat än undantagsvis i förväg, var de här stabsplatserna ligger och de utgör fortfarande ett rätt gott skydd om det börjar smälla.