Den otäcka sköna glömskan

Den 7 maj presenterade jag inlägget Hitler igen. Det här inlägget börjar jag skriva två dagar före valet till EU, en sammanslutning av stater som vi i gemen inte vet så mycket om. Kanske bara att EU lägger sig i angelägenheter vi tycker är Svenska rentav bara kommunala, kostar oss så där 30 – 40 miljarder kronor per år, men att vi kan få tillbaka en mindre del av detta genom att söka bidrag från EU. Jag skall ge ett exempel:

Du vill anlägga en damm för sjöfåglar på dina ägor. Du söker och får ett bidrag på 50 000 kronor, inte så dumt, eller hur? D.v.s. om du har ett stycke mark som skulle lämpa sig. Men det finns ett krux. Många tror uppenbarligen att EU också ger oss säkerhet på samma sätt som Nato. Den missuppfattningen har bl.a. moderata försvarspolitiker öppet deklarerat nyligen.

Nu till rubrikens glömskan, som också skulle kunna läsas som okunnigheten och en vilja att inte veta med avstamp från inlägget den 7 maj. Jag har nog inte fel när jag påstår att många av dagens yngre människor inte vill höra talas om krig, inte kan tänka sig att Sverige drabbas av krigshot eller fasansfullt  krig, och därför inte vill anstränga sig på minsta sätt eller betala ”försäkringspremien” för att kunna försvara landet i krig.

Många människor försöker önska bort krig, genom att vägra tänka på krig och ännu mindre förbereda sig för krig. Få inte hjärtsnörp nu. Jag vill påstå att vi t.ex. 1943 undgick ett tyskt anfall genom Hitlers respekt för den krigsmakt vi då förfogade över, efter svensk upprustning och övning sedan 1936, alltså under 7 år.

Här i Europa har det varit ganska lugnt sedan andra världskriget slutade. Bara några korta krig har avverkats. T.ex. Nato mot Jugoslavien (Kosovo, Serbien 1999), Ryssland mot Georgien och Ryssland mot Ukraina (annekteringen av Krimhalvön), där ryssarna konspirerar för ytterligare krig och upprustar, trots att ingen hotar Ryssland.

 Det tjugonde århundradet inleddes med en del revolutionerande förbättringar av vapnen och därmed vapenverkan. Exempel är bakladdade artilleripjäser, repetergevären och kulsprutorna. En bit in i århundradet kom stridsflygplan och bombplan, som under andra världskriget vidareutvecklades enormt liksom radarsystem för att inte tala om atombomber och det som en tid kom att kallas vätebomber.

Risken av att mindre nukleära vapen kommer till användning har ökat något genom att sådana numera kan användas av det konventionella artilleriet.

Vätebomber kan skickas jorden runt med raketer som sprider stridsspetsar var och en med vätebomb och eget mål, t.ex. en storstad. Precisionen är god. En viss tröst kan möjligen redovisas med förhoppningen att ingen statschef kommer att använda detta vapen, eller genom egna åtgärder utsätta sig för risken att någon anser sig tvingad att försvara sig med detta vapen.

Krigens historia är också i allt väsentligt den militära teknikanvändningens historia. Ingen annan faktor har på samma sätt förändrat krigets betingelser och konsekvenser. Under århundradets senare del kom kryssningsmissilerna, Stealthteknologin (smygtekniken) och rymdbaserade spanings- och informationssystem.

Stealthtekniken utnyttjades omgående i Sverige som hade att konstruera och bygga fyra nya korvetter för marinen. Jag såg på ett tidigt stadium ritningarna på fartygen, då en kollega ville diskutera hur de skulle kunna förses med antenner. Korvetterna fick sin egen skandal vid tiden för försvarets timeout, som skulle vara över 2004, men till del ännu får anses pågå. Det dröjde länge innan de försågs med vapnet sjömålsrobot och jag vet inte om de ännu är operativa med nödvändiga luftvärnsvapen.

Exempel på militärt historiskt utnyttjande av teknik kan också vara den stigbygel som gjorde att ryttaren satt säkrare i sadeln, men också gjorde att han med större kraft kunde använda sina vapen. Den introducerades någon gång under 500- eller 600-talen e.Kr. Ryttaren kunde bepansras och rytteriet fick mycket stor militär betydelse under ett och ett halvt årtusende

1943 på hösten såg jag en svensk kavalleribataljon komma till depå i Umeå för att avrusta efter beredskapstjänst vid finska gränsen.. Jag blev högeligen förvånad över att konstatera att varje man hade sin långa kavallerisabel hängande på hästens vänstra sida. Jag hade ju sett och hört en del satiriskt kommenterande av att polska kavallerister red mot tyska kulsprutor med lansar och sablar som vapen. (Tyska journalfilmer förekom som förspel och aningslös propaganda på biograferna i början av VK2). Svenskt kavalleri var i början av VK2 ännu inte riktigt med sin tid militärt.

Maskinkriget kom med 1900-talet och den militärtekniska revolutionen. Wilhelm Agrell redovisar i sin bok Morgondagens krig, som kom år 2000, tre stadier av teknisk utveckling under modern tid: Den mekaniska, den nukleära och den elektroniska revolutionen. När jag var klar med min ingenjörsexamen i elektronik, eller svagström som det då ännu kallades, så hamnade jag direkt i begynnelsen av den svenska elektroniska revolutionen.

Om begynnelsen av detta har jag berättat i inlägget Min första ingenjörsbefattning från den 20 februari 2009. Till det kommer du genom att skriva in dess rubrik i sökrutan uppe till vänster och trycka Enter. Ett par andra inlägg i sammanhanget kan vara WW2-början-oerhört förenklad och Om kriget, båda skrivna 2009, jag skrev flitigt vid den tiden.

Den första militärtekniska revolutionen i modern tid byggde på övergången från hantverksmässig till industriell produktion. För svensk del hade vi kommit så långt vid VK2 att vi disponerade en hel del cykelförband. Tyskarna bokstavligen marscherade in i Polen och ändå kom det kriget att betecknas som det första blixtkriget, de var duktiga på att marschera. Även i anfallet mot Ryssland, täcknamn Barbarossa, marscherade de i huvudsak och artilleriet var i huvudsak hästanspänt. Men över hela världen pågick en successiv mekanisering av krigföringens alla områden.

Det var under trycket från krigshändelserna som de militärindustriella strukturerna över hela världen byggdes upp och permanentades. Aktiebolaget Bofors var redan representerat över hela världen med sina luftvärnskanoner och svällde nu ut samtidigt som andra svenska industrier engagerades och nya bildades, vi började tillverka stridsflygplan. Sverige var ju under VK2 avskärmat från import av många varor, men framförallt krigsmateriel.

Jag anställdes vid Flygförvaltningen, idag Försvarets Materielverk. Flygförvaltningen hade tilldelats ansvaret att planera och bygga ut ett radiolänknät för totalförsvaret över hela landet. Orsaken var att dåvarande telegrafverkets telefonnät var alltför sårbart vid krig och andra katastrofer. Alltihop hade sin upprinnelse i att flygvapnet 1948 beslutat bygga upp en modern luftförsvarsorganisation för luftbevakning och stridsledning. Vapenslaget luftvärn stannade dock i armén.

1950-talets föreställningar om framtida kärnvapenkrig tunnades succsessivt ut för att nära nog försvinna, men vi befinner oss fortfarande i atomkrigsåldern, som nog inte utvecklas särskilt mycket. Den militärtekniska revolution som blev mest frapperande redan under VK2 var övergången till användning av elektronik för spaning, eldledning och samband.

Inledningen till både den andra och tredje militärtekniska revolutionen hittar vi i VK2. Jakten på nya medel, motmedel och motmotmedel för militära ändamål hade börjat, därmed även den tredje militärtekniska revolutionen, elektronikrevolutionen. Det blev den enskilda tekniska förändring som på det mest genomgripande sättet påverkade krigföringen.

Striden kunde övervakas och styras i realtid över stora områden där stridsflyg rörde sig med allt högre hastigheter och med allt kraftfullare och mångskiftande vapen. Flygets vapenplattformar förflyttade sig under kalla kriget allt snabbare, för att några år senare prestera mer än dubbla ljudhastigheten, ca 5 mil per minut. Med sådana vapenplattformar och hjälp av datorkraft kan strid numera ledas i realtid.

Radartekniken utvecklades enormt under kalla kriget, motmedel av olika slag, liksom nya typer av elektroniska sensorer, värmesensorer och elektrooptiska sensorer. Inom elektromagnetisk teknik konstruerades spaningshjälpmedel t.ex. med hjälp av frekvensbandens olika egenskaper vad gäller vågutbredning och bredbandig överföring av data.

Efter ett drygt år vid förvaltningens trådnätsektion flyttade jag över till radiolänksektionen, som gav så mycket mer av nya och intressanta tekniska uppgifter. Radiolänksystem var vid den här tiden ett relativt nytt teknikområde. I Europa hade tyskarna under kriget byggt ut stråk för överföring av upp till 12 telefonikanaler för sitt luftförsvar. I USA och på en del andra håll förekom de likaså.

 Nu fick jag lära mig grunderna i elektromagnetisk vågutbredning och frekvensplanering, ämnen som sedan hela tiden krävde vidarestudier, tekniska försök, mätningar vid nya allt högre frekvenser för att presentera algoritmer för vågutbredningsberäkningar över svensk natur och svenska meteorologiska förhållanden. Till det kom sedermera digitaliseringen av förbindelsenätet.

Det viktigaste elektroniska språnget efter radartekniken var det som jag i min verksamhet hade att utnyttja, nämligen de med digitaliseringen följande möjligheterna att överföra, lagra och bearbeta information från spaningssystemen. Möjligheter som följde på den snabba utvecklingen av datorsystemen från och med 60-talet.

I Sverige byggdes de första datoriserade stridsledningssystemen inom luftförsvarets Stril-60-system, ett system vi började planera under 50-talet och medan utbyggnaden av Stril-50 systemet utfördes. Kraftfulla datorer placerades i luftförsvarets alla ledningscentraler. I Stril-60-systemet skickade t.ex. datorsystemet ut styrdata till stridsflygplanen så att de mötte fienden från gynnsammast möjliga position och höll reda på vilka som var vän eller fiende.

Efter avslutningen av det kalla kriget 1990-1991 var det tydligen många människor som drog slutsatsen att alla kapprustningsförlopp nu var över. Det är inte bara en osäker slutsats, det är en helt orimlig slutsats. Vi bör efter Putin-Rysslands uppträdande fr.o.m. Georgienkriget och det nya Krimkriget själva starta en rejäl upprustning. Jag hoppas att andra EU-stater gör detsamma liksom att USA åtminstone ordentligt bromsar upp sin avrustning. Allt för att hålla krig, Putin och hans ryska soldater borta från övriga Europa.

Sverige kan, om viljan finns, rusta till den grad att en presumtiv fiende inser att det skulle kosta mer än det smakar att försöka ockupera Sverige. Vi svenskar skulle kanske genom detta kunna slippa uppleva nya annekteringar i vår närhet och iscensatta av Putin och andra imperialistiska ryssar.

Vi gemena svenskar vet inte, och ska inte i detalj veta särskilt mycket om vårt försvar. Vi vet att allt försvar, även det allt viktigare civilförsvaret lades ned runt sekelskiftet. Vi vet också att försvaret i ny gestalt skulle vara återuppbyggt år 2004 men att det inte är återuppbyggt år 2014. Vi vet också att vi inte vet när en uppbyggnad kan vara klar.

Dessutom vet vi att dagens svenska ungdom till mycket stor del är arbetslös, samtidigt som försvaret inte kan intressera dagens ungdom för det äventyrsrika, spännande men ibland också hårda livet som soldat. Den är uppfostrad till att ifrågasätta, alltid kräva bekvämlighet, fastställda arbetstider och bestämda perioder av absolut vila och frihet att göra vad man vill. Sådant som inte egentligen kan påräknas, varken i krig eller vid övning för krig.

Värnplikt finns inte längre, och ord som plikt och disciplin har blivit fula ord här, allt under ledning av våra duktiga politiker. (Strykningen gjordes därför att de knappast förstår satir.) Jag skulle känna mig lugnare om jag visste att Sverige hade förmågan att inom rimlig tid mobilisera ett försvar värt namnet. Vad vi vet är att detta knappast är fallet för närvarande.

Krig är något man bör undvika och ett sätt att minska risken är att hålla sig med ett respektingivande försvar. Jag skall redovisa en del siffror från senaste världskriget, som snabbt spred sig över hela världen. Det har varit och är många krig sedan dess, men det dröjer rätt lång tid innan historikerna kan redovisa några väl underbyggda siffror över antal offer och annat efter så omfattande krig

Mer än 60 000 000 (sextio miljoner) människor blev dödade, de flesta civila, kvinnor, barn, gamla och sjuka.

Den 21 juni 1941 gick tyska trupper över dåvarande gräns till Sovjetunionen, operation Barbarossa. I mitten av november då tyskarna stod utanför Moskva hade uppemot 2 700 000 ryssar stupat i strid och 3 350 000 tillfångatagits. Tjugo sovjetiska soldater hade stupat för varje tysk som dödats. Siffrorna nu hämtas i huvudsak från Historisk atlas över andra världskriget, Fischer & Co.

Men redan i augusti 1941 hade den tyske generalstabschefen general Franz Halder skrivit: Vi underskattade den ryska kolossen … Varje gång ett dussin divisioner krossats ersätter ryssarna dem med ett nytt dussin.

I november 1943 gick frontlinjen utan större ut- och inbuktningar utefter en linje från Azovska sjön och upp till finska viken strax väster om dåvarande Leningrad (nu St. Petersburg). Ryssarna hade alltså börjat återta Ukraina.

En intressant uppgift i det sammanhanget är att många ukrainska partisangrupper bekämpat tyskarna, men också att många av dem nu fortsatte sin verksamhet mot ryssarna. De hatade sina ryska herrar minst lika mycket som de hatade tyskarna. Tyskarna kunde också bilda hela divisionsförband bestående av ukrainska f.d. krigsfångar. De slogs gärna mot ryssarna.

RAF:s, USAAF:s USAF:s bombning av tyska storstäder 1944-45 gavs inte större rubriker än andra krigsnyheter den tiden. Bombplanen kunde då eskorteras av eget jaktflyg (P-51 Mustang och P47 Thunderbolt, jaktplan med lång räckvidd). Man genomförde först en räd med tusentalet Lancasterbombplan försedda med sprängbomber, som blåste av taken över stadsbebyggelsens hus, så att husens vindsvåning med sina vindskontor och takbjälkar låg öppen.

Sedan följde en likadan räd med ett regn av brandbomber, som orsakade våldsamma bränder över stora ytor. Sådana räder genomfördes mot många städer t.ex. Hamburg, Köln, Berlin, Leipzig, Chemnitz och Dresden. Detta är bara några exempel på städer som nästan totalförstördes. Vid räden mot Dresden fälldes 1 400 ton sprängbomber och 1 100 ton brandbomber över staden.

En fruktansvärd eldstorm uppstod, liksom på de andra ställena med temperaturer över 1 500 grader Celsius. Mer än 30 000 människor kanske upp till 40 000 människor omkom här liksom i andra städer. Man kunde vid den här tiden inte hålla reda på var civila uppehöll sig, eftersom så många flyktingar var på väg västerut för att undkomma den vidrigt härjande ryska soldatesken och i eldstormen försvann alla lämningar av många människor.

De civiliserade länderna höll reda på hur många soldater som totalt mobiliserades. I Storbritannien var de 5 896 000. Exempel från dominions är: Kanada 1 100 000, Indien 2 581 800, Australien 993 000, Sydafrika 250 000. Tyskland mobiliserade 17 900 000. USA 16 354 000 soldater. Hur många soldater ryssarna mobiliserade kan ingen historiker ens gissa.

Vad man kan få fram är det ungefärliga antalet vid några tillfällen. Man kan ju få fram ungefär vilka förband de disponerade vid olika tidpunkter. Vid en sådan maxtidpunkt beräknas de ha disponerat 13 200 000 soldater, men det säger inte så mycket. Den ryska statsledningen förbrukade sina soldater hänsynslöst och människor fanns det gott om. General Frantz Halders yttrande ovan är betecknande.

Sjökriget var grymt över hela jorden. Om jag minns rätt började Tyskland kriget med 57 ubåtar och under kriget byggde och utrustade man ytterligare 593 ubåtar av typen VII, som var den vanligaste och utvecklades i åtminstone 5 versioner.

1939 – 1941 var verksamheten koncentrerad till ett område runt Storbritannien, Nordsjön och Nordatlanten från Island och ner emot Gibraltar. Från september 1939 – maj 1940 sänktes här uppemot 300 handelsfartyg.

Den här tiden kunde jag som 13-årig yngling med spänning följa engelsmännens jakt på kaparfartyget och fickslagskeppet Admiral Graf Spee, som efter att ha sänkt engelsmännens modernaste kryssare Hood mellan Island och Grönland, begav sig till Sydatlanten, för att härja bland handelsfartygen. Graf Spee hann med att sänka eller ta 12 handelsfartyg innan engelsmännen lyckades skada slagskeppet som gick in till Montevideo för reparation.

Det neutrala Uruguay tillät fartyget att stanna 72 timmar innan det skulle interneras. Befälhavaren lät sänka Graf Spee utanför Montevideo och begick självmord.

Men det verkliga hotet mot Storbritannien och dess försörjning var de tyska ubåtarna. Tiden juni 1940 – mars 1941 utvidgades ubåtarnas verksamhet och område till längre ut i Nordatlanten och söderut väster om Afrika, ända ned mot Liberia. Gissningsvis sänktes denna tid runt 500 handelsfartyg.

I april 1941 sänktes i det närmaste 700 000 bruttoregisterton, vilket kan uppskattas vara mellan 60 och 70 handelsfartyg, men det var då en toppnotering för månad. Så anföll det tyskallierade Japan USA och Tyskland förklarade USA krig. Tyskland flyttade ubåtskriget till västra sidan av Atlanten, liksom till området mellan Afrika och Sydamerika.

Perioden januari 1942 till februari 1943 sänkte tyska ubåtar uppemot tusentalet handelsfartyg. Flera hundra fartyg sänktes i Mexikanska bukten, i Karibiska havet och i Atlanten utanför Sydamerika, Västindien, USA:s östkust upp till Newfoundland och därifrån längs ett konvojstråk över mot Storbritannien.

1942 sänktes vanligen mellan ca 700 000 och ca 830 000 bruttoregisterton handelstonnage, det vanliga måttet som angavs. Om vi säger att varje fartyg motsvarar ett Libertyfartyg á 10 856 dwt, så sänktes under månaderna april, juni och november vardera nära 80 av de allierades fartyg per månad. Långtifrån alla besättningsmän kunde räddas till livet.

Libertyfartygen tillverkades i USA för att kompensera förlusterna och tillgodose behovet av fartyg. Sektioner av fartygen t.ex. för, akter och sektioner däremellan tillverkades av mekaniska verkstäder runt om i USA. Sedan transporterades de till ett av 18 skeppsvarv, där delarna svetsades ihop, varför tiden på varv vanligen inte blev längre än 40 dagar. Fartygen beväpnades med en kanon för självförsvar. Ca 200 Libertyfartyg sänktes under kriget

Rekordet i snabb slutmontering vid varv lyder på fyra dygn och 15 timmar. Varven arbetade 24 timmar per dygn. 2 710 Libertyfartyg tillverkades. Massproduktionen pågick från 1941 till 1945 och fartygen byggdes för frakt av styckegods och torrlast. Bl.a. ett par unga greker med företagaranda och nödvändiga resurser köpte upp Libertyfartyg och startade rederier. De blev stormrika, fartygen hade sålts billigt. En hette Onassis och gifte sig med John F Kennedys änka, den andres namn har jag glömt. Kanske fanns fler som nyttiggjorde dessa fartyg, som inte alltid höll ihop i svår sjögång?

Förlusterna i människoliv är i moderna krig fruktansvärda och några siffror gällande uppskattade förluster i VK2 skall jag redovisa. Sovjetunionen anses ha förlorat ca 8,7 miljoner soldater och ca 16 miljoner civila. Tyskland 3 250 000 soldater och 3 600 000 civila. Polen 123 000 militärer men ca 6 miljoner civila, varav ca 3 miljoner polska judar. Storbritannien 326 000 soldater och 62 000 civila. USA:s förluster var 296 000 totalt.

Vi skall också titta lite på några stormakters vapenproduktion under VK2.

USA producerade 1939 5 856 flygplan. Den produktionen fördubblades sedan varje år till 85 998 flygplan 1943, 1944 96 318 och en halvering till 49 761 1945, då kriget slutade.

Sovjetunionen tillverkade 1939 10 382 plan och ökade sedan sakta till 40 300 1944 för att 1945 bli 20 900 flygplan.

Tyskland tillverkade 1939 8 295 flygplan och ökade sedan takten till 39 807 plan 1944. En fantastisk prestation med tanke på att de allierade bombade tysk krigsindustri så våldsamt denna tid. Tyskland kunde sedan inte på långt när utnyttja luftflottan framförallt av brist på flygbensin.

USA tillverkade 1943 29 497 stridsvagnar, vilket 1945 hade minskats till 11 968, som väl blev till av bara farten. Sovjetunionen hade liknande siffror för stridsvagnar. Tyskland byggde fortfarande 1944 22 100 stridsvagnar, som 1945 blev 4 400 trots att kriget sedan länge var förlorat.

I krig, även i försvarskrig och i vår tid, behövs fortfarande många soldater och många automatkarbiner, förutom tunga vapen och avancerade vapen och vapenplattformar. Tyvärr verkar många beslutande politiker tro att försvarskrig numera kan föras framgångsrikt av några få soldater utan en del för framgång väsentliga funktioner.

Rentav verkar en del av våra beslutsfattare tro att, om man inte alls förbereder sig för att det kan bli krig, om man inte talar om krigshot, så blir man inte inblandad i krig? Det allra värsta är att så många människor agerar på det sättet, medan Ryssland hotar, infiltrerar, intrigerar, saboterar, rustar och vill ha tillbaka den mark och de frihetsälskande folk som Ryssland tidigare underkuvat men som frigjort sig. Många människor tror sig tyvärr kunna leva ett skönt liv i okunnighet och glömska.

Jag har försökt visa hur hemska krigen är och att de med tiden blir allt mer fasansfulla. EU:s medlemsstater bör göra allvar av den gamla tanken på att alla hjälps åt att skapa ett krigsavhållande försvar hos EU:s stater. Det talar tydligt för att mitt gamla parti, Moderaterna, som jag i många år arbetat för, numera bör hållas borta från regeringsarbetet. Detta är något att fundera över inför det stundande valet.