Svenskars attityd 2014

SOM-institutet har just kommit med en forskarantologi, Mittfåra och marginal. Den är förstås intressant.

Nästan 9 av 10 svenskar tycker att livet är meningsfullt. De flesta är kvinnor, de som har en kärleksrelation, yngre människor och högutbildade. Överraskad? Antagligen i alla fall Gudrun Schyman och andra i FI. Höginkomsttagare känner också mer glädje i sina liv än andra.Det hade Fredrik Reinfeldt räknat ut tidigare och delade ut jobbskatteavdragen. Lite finansiering behövdes och den fick den inte så stora, men ganska tysta gruppen gamla och därför vanligen sjuka stå för med den s.k. straffskatten.

Reglerna för alkoholinförsel blev liberalare för tjugo år sedan då Sverige gick med i EU. Svenskarnas drickande har ökat ganska rejält och sker oftare än förr. Jo jag minns också tiden då inköp skulle registreras i motboken, där tilldelningen reglerats efter inkomst, ålder och kön.

Kvinnor kunde inte inneha motbok om mannen i huset hade sådan. Ensamstående kvinnor fick mycket låg tilldelning. Något feministiskt initiativ hörde jag aldrig talas om, men de här reglerna slopades för femtio år sedan. Standarddrycken för folket var Renat brännvin till maten följt av Renat och sockerdricka. Unga damer blev väldigt glada av Svart vinbärsbrännvin och sockerdricka, det smakade ju nästan som saft. Det lär ha utnyttjats.

95 procent av svenskarna har idag en mobil, och många av dem är smarta. Telefonerna alltså. Yngre människor saknar ofta en fast telefon men har i mycket hög grad den smarta, som de verkar ständigt behöva. Som appar finns det man numera inte lär sig i skolan, och det är ju inte lite. Det gäller bara att hitta det när det behövs. Det är kanske därför yngre människor alltid och ofta oartigt pillar på sina smarta mobiler. Så formulerar sig förstås inte SOM-institutet.

78 procent av oss oroar sig mer över främlingsfientlighet än över invandring till Sverige (49 procent). 61 procent oroar sig för flyktingströmmar. Till mina egna små funderingar i sammanhanget hör förundran över att de som uttrycker en önskan att även andra EU-stater borde välkomna flyktingar som Sverige, för att lätta trycket mot oss, genast kallas nazister eller åtminstone främlingsfientliga.

Många människor framstod nog också som nazister bara därför att de djupt uppskattade deras bekämpande av kommunisterna. Nazismens riktigt svåra brott mot mänskligheten blev inte kända för en bred allmänhet förrän i kriget allra sista slutskede. En bra bit in i 1945 då de vita bussarna togs emot i Sverige och de allierades bilder och information om förintelselägren började spridas.

Jag blev riktigt politiskt medveten första halvan av 40-talet, då det var gott om riktiga nazister i ett tyskockuperat Europa, men varken jag eller flertalet svenskar blev nazister. Hur utomordentligt korkade en del väljare är kan man kanske förstå av att kommunisterna omedelbart efter kriget fick ett markant högre antal röster. Man uppskattade att Ryssarna kämpat till det yttersta mot tyskarna d.v.s. nazisterna.

Det skulle dröja till 1948 och därefter innan en del väljare fattade galoppen. Att varken kommunism eller nazism var något att satsa på. Synd bara att demokrati skall vara så besvärligt och människorna i grunden så egoistiska.

Så har vi svenskarnas inställning till TV-reklamen. Sju av tio är negativa mot en tredjedel på 1990-talet. Själv är jag starkt kritisk och undviker numera vissa kanaler trots att de presenterar för mig attraktiva program. Så kan man faktiskt göra och t.ex. blogga i stället eller åtminstone läsa dagspressen, så att man någorlunda vet vad som händer och varför. Det går nog att visa kanalägarna att de går för långt i sina vinstkrav, jag tror de gör så.

Kan vi förbjuda hat

Kan vi förbjuda hat mellan folkgrupper och nationer liksom krig?

Tyvärr finns det väldigt många grupper som kan bråka sinsemellan. Några exempel är religiösa grupper, politiska grupper, kvinnogrupper sinsemellan eller mot mansgrupper alternativt ”omvänt” o.s.v. i det oändliga. I 36 år var jag medlem i en herrklubb, en Lionsklubb för att vara exakt. Ett gammalt och av vissa omständigheter nödvändigt beslut sade att optimalt medlemsantal låg kring fyrtio medlemmar och att antalet inte fick överstiga femtio.

Vi och våra mer eller mindre äkta hälfter var mycket eniga om detta och klubben samlades en gång i månaden till beslutssammanträde följt av en trevlig supé med dryckjom, dryckesvisor och glam herrar emellan, samt ibland någon aktuell programpunkt eller ett kort föredrag. Två gånger per år anordnade vi Ladies Night och till jul fick damerna vara med på månadsmötet som åhörare och vid supén.

Men så kom ett par toffelhjältar med i klubben. Till en början gjorde det inte så mycket. Vi undersökte vad medlemmarna ville och det visade sig att om kvinnor skulle komma med i klubben, så skulle ett flertal män omedelbart lämna klubben, bara ett par med ”riviga” käringar sa sig vilja ha med damer vid månadsmötena.

Herrklubbar med ett populärt inarbetat internprogram och seder passande män skulle inte få finnas enligt ett par av damerna. Kvinnoklubbar kunde däremot tänkas. Kvinnorna visade sig vara mäktigare än männen. De infann sig helt enkelt vid aktiviteterna och kunde sedan inte i längden uteslutas från beslutsmötena.

Här i Söderhamn öppnade Lions klubb för kvinnliga medlemmar för ett drygt decennium sedan och dog en snabb död, vilket var beklagligt. Lions gör mycket gott och medlemmarna betalar själva alla administrativa kostnader, varför insamlade medel oavkortat går till hjälpbehövande.

För ett tag sedan fick Fredrik Reinfeldt den närmast idiotiska frågan: ”Är du feminist?” Reinfeldt svarade naturligtvis: ”Nej Moderat”, vilket ju inte hindrar att han värnar om det s.k. täcka könet. Andra partiledare har gått i fällan. Uttrycket förefaller mig mer och mer befängt alltefter att kvinnliga politiker framträder i skrift och i TV. De förefaller minst lika hårdkokta som många manliga politiker De är inte sällan så hårdhudade att de kan stå raka utan ryggrad har jag hört. Vem är maskulinist eller ska det vara maskulist?

Det finns absolut inget behov av vissa nya politiska partier, sådana som Miljöpartiet och Feministiskt initiativ t.ex. Värnet om miljön och allas rättigheter och skydd ingår i det vi kräver av alla politiker. Ändå tänker en hel del lägga sin röst på sådana från början enfrågepartier. Nu framställer sig övriga partier som mer feministiska än Feministiskt initiativ och mer miljöskyddande än Miljöpartiet.

Se på Miljöpartiets vurm för tusentals miljökvaddande vindkraftverk i den norrländska naturen, där de boende försöker överleva med hjälp av besöksnäring. Tyska turister kommer idag för att få se orörd och alltså oförstörd natur.

Snart har vi val och då skall man som medborgare ställa upp och avlämna sina röstsedlar. När man gör så har man också en skyldighet att ha bildat sig en uppfattning om vad de olika partierna vill och inte vill.

Eftersom jag inte hade tittat på dessa partiers program tidigare, utan bara följt dem i nyhetsflödet, så gick jag härom dagen in på deras hemsidor. Jag började med att titta på vad de står för när det gäller försvarspolitik. Det är ju just nu ett särskilt intressant politikområde eftersom Putin nyligen genomfört två överfall mot europeiska stater och tagit landområden.

Nu genomför han dessutom en destabilisering av Ukraina med trupp som inte visar flagg och vapenleveranser till den aggressiva ryska minoriteten (17 %) i landet, vapen som används. Bl.a. har dessa vapen använts till att skjuta ned regeringssidans flygplan och helikoptrar. Stridsvagnar har också slagits ut, allt visande att kvalificerade vapen smugglats in från Ryssland och att Putin är en grov brottsling, skyldig till många människors död.

Jag går in på Miljöpartiets hemsida, där får jag se och höra miljöpartiets två språkrör. En klart löjlig benämning för partiledare, men antagligen skall den annonsera att alla bestämmer allt i partiet? De två trampar sig fram på var sin cykel genom (film-)livet. Ingen skall försöka inbilla mig att de två klarar sina transporter hit och dit med varsin cykel. Gustav Fridolin har en relativt miljövänlig bil, det vet jag. Det är ingen bil en ”normalpensionär” har råd med, men han har ju sitt av politiker satta mycket frikostiga politikerarvode.

”Miljöpartiet de gröna värnar om den militära alliansfriheten och är därför mot anslutning till NATO. Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner”, läser jag.

Har man möjligen i Miljöpartiet inte förstått att Nato är en försvarsallians, avsedd att förhindra krig och om detta inte lyckas lämna hjälp mot den som börjar krig? Nato bildades efter andra världskriget, då ett kraftigt upprustat Ryssland fortsatte upprustningen, hotade omgivande stater och tvingade på dem det kommunistiska systemet.

Ryssarna påtvingade sina randstater, som de sedan kriget höll ockuperade, sitt kommunistiska system och Warszawapakten. Ett system dessa stater tvingades behålla tills Sovjetunionens och kommunismen bröt samman runt 1990, alltså i 45 år.

Situationen har under Putin till stor del återuppstått, även om Putin inte kan återinföra systemet fullt ut. Han kan lyckligtvis bara beklaga systemkollapsen och beteckna den som en geopolitisk katastrof, vilket han lyckligtvis är ganska ensam om bland staters ledare.

Vidare är det självklart att vi har ett krav att skurkstater som Ryssland skall nedrusta, så att även vi kan göra det. Ickevåldsfördrag är vi också självklart för, även om de historiskt har visat sig betydelselösa. Historien visar också att demilitariserade zoner ofta är bland de första som ockuperas i krig. Några ex: Rhenland, Danzig, Sveriges planer ”nyligen” att besätta det demilitariserade Åland, för att hindra att det hamnade i ryska händer.

I den förvirrade texten på hemsidan läser jag: ”För att kunna möta hoten mot vårt samhälle måste vi beredda och utveckla den nationella säkerhetspolitiken så att den bättre motsvarar framtidens kriser. Ingen nation kan hota sig till säkerhet eller kriga sig till fred.”

Kanske vet Miljöpartiets ledare mer än vi andra om framtidens kriser och att vi inte behöver ett bättre militärt försvar än det vi (egentligen inte) har. Miljöpartiet vill i dagsläget sänka försvarsanslaget!

Krig vill jag inte ha, men vad jag vet så följer alltid fred efter krig om inte för alltid så i alla fall för en tid och Sverige har historiskt många gånger krigat sig till fred, ofta t.ex. i krig mot Danmark. Kan detta vara okänt i Miljöpartiet?

Det finns många kloka talesätt. Ett av dem är: Om framtiden vet vi att vi inget vet. Det är också bra att vara förberedd på det som råkar hända. Krig är en stor sak och ibland, men långtifrån alltid, ses tecken på vad som kan komma. Problemen då det gäller krig hänger ihop med att upprustning av en försvarsmakt tar väldigt lång tid. Många år om man inte redan har en i alla delar fungerande mindre försvarsmakt.

Sverige saknar idag väsentliga delar till sin s.k. försvarsmakt och det så viktiga civilförsvaret kan man säga saknas helt. Det som finns täcker möjligen behoven i fred. Ja, jag hör din reservation och det är riktigt. Det militära försvaret vid ofred i vår omedelbara närhet saknas också och många krig har kommit som en överraskning, eller nära nog utan förvarning.

Så kommer garden mot Feministiskt initiativ: ”Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt och globalt problem. Våldtäkt blir också ett allt vanligare vapen i väpnade konflikter. Fredsarbete och internationella insatser måste ha kunskap och resurser att säkerställa kvinnors säkerhet.”

Våldtäkt har alltid följt i krigs spår. Under andra världskriget sanktionerades de dessutom av ryssarna, då den i Ryssland ”berömda” skribenten Ilja Ehrenburg i rysk press uppmanade soldaterna att våldta tyska kvinnor då man gick in i Ost-Preussen. Frågan är om inte detta rent av försenade ryssarnas framryckning en del. Hur som helst så kom det för de ryska soldaterna att gälla allt av kvinnligt kön även barn och gamlingar.

Jag har i min blogg försökt få folk att förstå hur fasansfulla krig är och att vi därför bör kunna hålla det ifrån oss med ett tillräckligt starkt försvar. Ett par exempel ger jag här: Tyskarna återtog i Baltikum en by som ryssarna erövrat. De hittade en många gånger våldtagen kvinna uppspikad på en ladugårdsdörr varpå de snabbt lyckades få dit några korrespondenter från neutrala stater. Jag minns än idag när jag läste artikeln.

Den sovjetiske löjtnanten Vladimir Gelfand har skrivit Tysk dagbok 1945-46. En sovjetisk officers anteckningar. Den utgavs postumt och i Sverige 2006 och innehåller dagboksanteckningar från krigets slutskede 13 januari – och senare under ockupationen 1945-46. Ett par citat:

… I förrgår stred en kvinnobataljon på den vänstra flanken. Den krossades fullständigt och de tillfångatagna tyskorna förklarade att de hämnades sina män som stupat vid fronten. Jag vet inte vad man gjort med dem, men man borde avrätta uslingarna utan förbarmande. Våra soldater föreslår att dessa kvinnliga skurkar borde spetsas genom könsorganen, men jag tycker att de helt enkelt skall likvideras. …Kvinnor tjänstgjorde i krigets slutskede som reguljära frontsoldater för vilka krigets lagar, okända för ryssar, skulle gälla.

… Hos fienden syns inga kvinnor till sedan man stuckit en påle i kroppen på en av dem och skickat henne naken tillbaka till den tyska sidan. … Det finns mer i den där boken som jag inte anser mig kunna citera i min blogg. Betänk särskilt att mannen som skrivit dagboken var officer (löjtnant) och inte menig soldat och analfabet.

För att inte mota bort de väljare som ändå vill ha ett försvar, så avslutar partiet så här: ”Militära insatser kan dock rättfärdigas då förebyggande åtgärder misslyckats och det är det enda medlet att förhindra ytterligare kränkningar av de mänskliga rättigheterna och lidande. En förutsättning är att det sker i självförsvar eller med FN-mandat.” Att detta kräver en väl utrustad och övad  försvarsmakt lyckas man bortse ifrån.

Feministiskt initiativ sammanfattar i fyra punkter:

•  Förändra det globala säkerhetspolitiska begreppet så att också det strukturella våld som riktas mot kvinnor i vardagen innefattas.

•  Demontera den traditionella säkerhetspolitiken och i stället fokusera på begrepp som hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum.

•  Nationellt och internationellt verka för konfliktlösning på icke-militär grund.

•  Nolltolerans för alla former av sexuellt utnyttjande på FN-missionerna måste tillämpas.

De två första punkterna visar att man inget förstått av det som är säkerhetspolitik. Både våld mot kvinnor och innehållet i andra punkten är viktiga, men skall givetvis inte ersätta det man idag innefattar i begreppet säkerhetspolitik. Lika angeläget som kvinnors säkerhet är allas säkerhet och värda att särskilt nämna är t.ex. även barn, gamla sjuka oavsett de är män eller kvinnor.

Att föreslå demontering av det vi idag menar med säkerhetspolitik är bara löjligt, helknäppt eller vad man vill i den stilen. Tvister mellan stater finns och kommer att finnas allt framgent och de får fruktansvärda konsekvenser för enskilda människor av alla slag. Alla våra partier verkar för konfliktlösning på i första hand icke-militär grund liksom nolltolerans vad gäller sexuellt utnyttjande.

Den traditionella säkerhetspolitiken är patriarkal, skriver FI och historiskt är den det utan tvekan så. Men krigiska fruntimmer saknas ingalunda. Jeanne d’Arc, Margaret Thatcher, Karin Enström, vår försvarsminister och historiskt många drottningar och numera finns inom svensk försvarsmakt åtskilliga kvinnor även i höga befattningar.

FI leds av Gudrun Schyman, under sin storhetstid som politiker en av generalissimus Stalins, sedermera Mao Tse-tungs och om jag minns rätt Pol Pots främsta anhängare i Sverige. Mer krigiska och vidriga brottslingar mot mänskliga rättigheter har jag svårt att tänka mig, men de här glömde Medelsvensson snabbt, liksom Gudrun själv.

Numera härjar Putin så gott som fritt och EU har inget verkningsfullt att sätta emot, sedan man gjort sig beroende av rysk gas och USA ledsnat på interna europeiska bråk. EU:s militära förmåga är tyvärr nära försumbar, så som FI önskar.

Jag saknar ett parti i rikspolitiken som något lite värnar om riktigt gamla och sjuka. Att gång på gång införa jobbskatteavdragen var enkelt trots konsekvenserna, men att omedelbart slopa de särskilda straffskatterna för gamla och sjuka möter hinder t.o.m. hos Socialdemokraterna har vi just fått veta. De som förr talade så varmt om solidaritet. Inte ens under kommande valperiod anser de sig kunna helt avskaffa straffskatten för gamla och sjuka. . Var FI och Miljöpartiet kommer att stå i frågan är det nog ingen som idag vet.

Gamla och sjuka verkar idag inte intressanta för något etablerat parti. Ordet för dagen är EGOISM.

Den otäcka sköna glömskan

Den 7 maj presenterade jag inlägget Hitler igen. Det här inlägget börjar jag skriva två dagar före valet till EU, en sammanslutning av stater som vi i gemen inte vet så mycket om. Kanske bara att EU lägger sig i angelägenheter vi tycker är Svenska rentav bara kommunala, kostar oss så där 30 – 40 miljarder kronor per år, men att vi kan få tillbaka en mindre del av detta genom att söka bidrag från EU. Jag skall ge ett exempel:

Du vill anlägga en damm för sjöfåglar på dina ägor. Du söker och får ett bidrag på 50 000 kronor, inte så dumt, eller hur? D.v.s. om du har ett stycke mark som skulle lämpa sig. Men det finns ett krux. Många tror uppenbarligen att EU också ger oss säkerhet på samma sätt som Nato. Den missuppfattningen har bl.a. moderata försvarspolitiker öppet deklarerat nyligen.

Nu till rubrikens glömskan, som också skulle kunna läsas som okunnigheten och en vilja att inte veta med avstamp från inlägget den 7 maj. Jag har nog inte fel när jag påstår att många av dagens yngre människor inte vill höra talas om krig, inte kan tänka sig att Sverige drabbas av krigshot eller fasansfullt  krig, och därför inte vill anstränga sig på minsta sätt eller betala ”försäkringspremien” för att kunna försvara landet i krig.

Många människor försöker önska bort krig, genom att vägra tänka på krig och ännu mindre förbereda sig för krig. Få inte hjärtsnörp nu. Jag vill påstå att vi t.ex. 1943 undgick ett tyskt anfall genom Hitlers respekt för den krigsmakt vi då förfogade över, efter svensk upprustning och övning sedan 1936, alltså under 7 år.

Här i Europa har det varit ganska lugnt sedan andra världskriget slutade. Bara några korta krig har avverkats. T.ex. Nato mot Jugoslavien (Kosovo, Serbien 1999), Ryssland mot Georgien och Ryssland mot Ukraina (annekteringen av Krimhalvön), där ryssarna konspirerar för ytterligare krig och upprustar, trots att ingen hotar Ryssland.

 Det tjugonde århundradet inleddes med en del revolutionerande förbättringar av vapnen och därmed vapenverkan. Exempel är bakladdade artilleripjäser, repetergevären och kulsprutorna. En bit in i århundradet kom stridsflygplan och bombplan, som under andra världskriget vidareutvecklades enormt liksom radarsystem för att inte tala om atombomber och det som en tid kom att kallas vätebomber.

Risken av att mindre nukleära vapen kommer till användning har ökat något genom att sådana numera kan användas av det konventionella artilleriet.

Vätebomber kan skickas jorden runt med raketer som sprider stridsspetsar var och en med vätebomb och eget mål, t.ex. en storstad. Precisionen är god. En viss tröst kan möjligen redovisas med förhoppningen att ingen statschef kommer att använda detta vapen, eller genom egna åtgärder utsätta sig för risken att någon anser sig tvingad att försvara sig med detta vapen.

Krigens historia är också i allt väsentligt den militära teknikanvändningens historia. Ingen annan faktor har på samma sätt förändrat krigets betingelser och konsekvenser. Under århundradets senare del kom kryssningsmissilerna, Stealthteknologin (smygtekniken) och rymdbaserade spanings- och informationssystem.

Stealthtekniken utnyttjades omgående i Sverige som hade att konstruera och bygga fyra nya korvetter för marinen. Jag såg på ett tidigt stadium ritningarna på fartygen, då en kollega ville diskutera hur de skulle kunna förses med antenner. Korvetterna fick sin egen skandal vid tiden för försvarets timeout, som skulle vara över 2004, men till del ännu får anses pågå. Det dröjde länge innan de försågs med vapnet sjömålsrobot och jag vet inte om de ännu är operativa med nödvändiga luftvärnsvapen.

Exempel på militärt historiskt utnyttjande av teknik kan också vara den stigbygel som gjorde att ryttaren satt säkrare i sadeln, men också gjorde att han med större kraft kunde använda sina vapen. Den introducerades någon gång under 500- eller 600-talen e.Kr. Ryttaren kunde bepansras och rytteriet fick mycket stor militär betydelse under ett och ett halvt årtusende

1943 på hösten såg jag en svensk kavalleribataljon komma till depå i Umeå för att avrusta efter beredskapstjänst vid finska gränsen.. Jag blev högeligen förvånad över att konstatera att varje man hade sin långa kavallerisabel hängande på hästens vänstra sida. Jag hade ju sett och hört en del satiriskt kommenterande av att polska kavallerister red mot tyska kulsprutor med lansar och sablar som vapen. (Tyska journalfilmer förekom som förspel och aningslös propaganda på biograferna i början av VK2). Svenskt kavalleri var i början av VK2 ännu inte riktigt med sin tid militärt.

Maskinkriget kom med 1900-talet och den militärtekniska revolutionen. Wilhelm Agrell redovisar i sin bok Morgondagens krig, som kom år 2000, tre stadier av teknisk utveckling under modern tid: Den mekaniska, den nukleära och den elektroniska revolutionen. När jag var klar med min ingenjörsexamen i elektronik, eller svagström som det då ännu kallades, så hamnade jag direkt i begynnelsen av den svenska elektroniska revolutionen.

Om begynnelsen av detta har jag berättat i inlägget Min första ingenjörsbefattning från den 20 februari 2009. Till det kommer du genom att skriva in dess rubrik i sökrutan uppe till vänster och trycka Enter. Ett par andra inlägg i sammanhanget kan vara WW2-början-oerhört förenklad och Om kriget, båda skrivna 2009, jag skrev flitigt vid den tiden.

Den första militärtekniska revolutionen i modern tid byggde på övergången från hantverksmässig till industriell produktion. För svensk del hade vi kommit så långt vid VK2 att vi disponerade en hel del cykelförband. Tyskarna bokstavligen marscherade in i Polen och ändå kom det kriget att betecknas som det första blixtkriget, de var duktiga på att marschera. Även i anfallet mot Ryssland, täcknamn Barbarossa, marscherade de i huvudsak och artilleriet var i huvudsak hästanspänt. Men över hela världen pågick en successiv mekanisering av krigföringens alla områden.

Det var under trycket från krigshändelserna som de militärindustriella strukturerna över hela världen byggdes upp och permanentades. Aktiebolaget Bofors var redan representerat över hela världen med sina luftvärnskanoner och svällde nu ut samtidigt som andra svenska industrier engagerades och nya bildades, vi började tillverka stridsflygplan. Sverige var ju under VK2 avskärmat från import av många varor, men framförallt krigsmateriel.

Jag anställdes vid Flygförvaltningen, idag Försvarets Materielverk. Flygförvaltningen hade tilldelats ansvaret att planera och bygga ut ett radiolänknät för totalförsvaret över hela landet. Orsaken var att dåvarande telegrafverkets telefonnät var alltför sårbart vid krig och andra katastrofer. Alltihop hade sin upprinnelse i att flygvapnet 1948 beslutat bygga upp en modern luftförsvarsorganisation för luftbevakning och stridsledning. Vapenslaget luftvärn stannade dock i armén.

1950-talets föreställningar om framtida kärnvapenkrig tunnades succsessivt ut för att nära nog försvinna, men vi befinner oss fortfarande i atomkrigsåldern, som nog inte utvecklas särskilt mycket. Den militärtekniska revolution som blev mest frapperande redan under VK2 var övergången till användning av elektronik för spaning, eldledning och samband.

Inledningen till både den andra och tredje militärtekniska revolutionen hittar vi i VK2. Jakten på nya medel, motmedel och motmotmedel för militära ändamål hade börjat, därmed även den tredje militärtekniska revolutionen, elektronikrevolutionen. Det blev den enskilda tekniska förändring som på det mest genomgripande sättet påverkade krigföringen.

Striden kunde övervakas och styras i realtid över stora områden där stridsflyg rörde sig med allt högre hastigheter och med allt kraftfullare och mångskiftande vapen. Flygets vapenplattformar förflyttade sig under kalla kriget allt snabbare, för att några år senare prestera mer än dubbla ljudhastigheten, ca 5 mil per minut. Med sådana vapenplattformar och hjälp av datorkraft kan strid numera ledas i realtid.

Radartekniken utvecklades enormt under kalla kriget, motmedel av olika slag, liksom nya typer av elektroniska sensorer, värmesensorer och elektrooptiska sensorer. Inom elektromagnetisk teknik konstruerades spaningshjälpmedel t.ex. med hjälp av frekvensbandens olika egenskaper vad gäller vågutbredning och bredbandig överföring av data.

Efter ett drygt år vid förvaltningens trådnätsektion flyttade jag över till radiolänksektionen, som gav så mycket mer av nya och intressanta tekniska uppgifter. Radiolänksystem var vid den här tiden ett relativt nytt teknikområde. I Europa hade tyskarna under kriget byggt ut stråk för överföring av upp till 12 telefonikanaler för sitt luftförsvar. I USA och på en del andra håll förekom de likaså.

 Nu fick jag lära mig grunderna i elektromagnetisk vågutbredning och frekvensplanering, ämnen som sedan hela tiden krävde vidarestudier, tekniska försök, mätningar vid nya allt högre frekvenser för att presentera algoritmer för vågutbredningsberäkningar över svensk natur och svenska meteorologiska förhållanden. Till det kom sedermera digitaliseringen av förbindelsenätet.

Det viktigaste elektroniska språnget efter radartekniken var det som jag i min verksamhet hade att utnyttja, nämligen de med digitaliseringen följande möjligheterna att överföra, lagra och bearbeta information från spaningssystemen. Möjligheter som följde på den snabba utvecklingen av datorsystemen från och med 60-talet.

I Sverige byggdes de första datoriserade stridsledningssystemen inom luftförsvarets Stril-60-system, ett system vi började planera under 50-talet och medan utbyggnaden av Stril-50 systemet utfördes. Kraftfulla datorer placerades i luftförsvarets alla ledningscentraler. I Stril-60-systemet skickade t.ex. datorsystemet ut styrdata till stridsflygplanen så att de mötte fienden från gynnsammast möjliga position och höll reda på vilka som var vän eller fiende.

Efter avslutningen av det kalla kriget 1990-1991 var det tydligen många människor som drog slutsatsen att alla kapprustningsförlopp nu var över. Det är inte bara en osäker slutsats, det är en helt orimlig slutsats. Vi bör efter Putin-Rysslands uppträdande fr.o.m. Georgienkriget och det nya Krimkriget själva starta en rejäl upprustning. Jag hoppas att andra EU-stater gör detsamma liksom att USA åtminstone ordentligt bromsar upp sin avrustning. Allt för att hålla krig, Putin och hans ryska soldater borta från övriga Europa.

Sverige kan, om viljan finns, rusta till den grad att en presumtiv fiende inser att det skulle kosta mer än det smakar att försöka ockupera Sverige. Vi svenskar skulle kanske genom detta kunna slippa uppleva nya annekteringar i vår närhet och iscensatta av Putin och andra imperialistiska ryssar.

Vi gemena svenskar vet inte, och ska inte i detalj veta särskilt mycket om vårt försvar. Vi vet att allt försvar, även det allt viktigare civilförsvaret lades ned runt sekelskiftet. Vi vet också att försvaret i ny gestalt skulle vara återuppbyggt år 2004 men att det inte är återuppbyggt år 2014. Vi vet också att vi inte vet när en uppbyggnad kan vara klar.

Dessutom vet vi att dagens svenska ungdom till mycket stor del är arbetslös, samtidigt som försvaret inte kan intressera dagens ungdom för det äventyrsrika, spännande men ibland också hårda livet som soldat. Den är uppfostrad till att ifrågasätta, alltid kräva bekvämlighet, fastställda arbetstider och bestämda perioder av absolut vila och frihet att göra vad man vill. Sådant som inte egentligen kan påräknas, varken i krig eller vid övning för krig.

Värnplikt finns inte längre, och ord som plikt och disciplin har blivit fula ord här, allt under ledning av våra duktiga politiker. (Strykningen gjordes därför att de knappast förstår satir.) Jag skulle känna mig lugnare om jag visste att Sverige hade förmågan att inom rimlig tid mobilisera ett försvar värt namnet. Vad vi vet är att detta knappast är fallet för närvarande.

Krig är något man bör undvika och ett sätt att minska risken är att hålla sig med ett respektingivande försvar. Jag skall redovisa en del siffror från senaste världskriget, som snabbt spred sig över hela världen. Det har varit och är många krig sedan dess, men det dröjer rätt lång tid innan historikerna kan redovisa några väl underbyggda siffror över antal offer och annat efter så omfattande krig

Mer än 60 000 000 (sextio miljoner) människor blev dödade, de flesta civila, kvinnor, barn, gamla och sjuka.

Den 21 juni 1941 gick tyska trupper över dåvarande gräns till Sovjetunionen, operation Barbarossa. I mitten av november då tyskarna stod utanför Moskva hade uppemot 2 700 000 ryssar stupat i strid och 3 350 000 tillfångatagits. Tjugo sovjetiska soldater hade stupat för varje tysk som dödats. Siffrorna nu hämtas i huvudsak från Historisk atlas över andra världskriget, Fischer & Co.

Men redan i augusti 1941 hade den tyske generalstabschefen general Franz Halder skrivit: Vi underskattade den ryska kolossen … Varje gång ett dussin divisioner krossats ersätter ryssarna dem med ett nytt dussin.

I november 1943 gick frontlinjen utan större ut- och inbuktningar utefter en linje från Azovska sjön och upp till finska viken strax väster om dåvarande Leningrad (nu St. Petersburg). Ryssarna hade alltså börjat återta Ukraina.

En intressant uppgift i det sammanhanget är att många ukrainska partisangrupper bekämpat tyskarna, men också att många av dem nu fortsatte sin verksamhet mot ryssarna. De hatade sina ryska herrar minst lika mycket som de hatade tyskarna. Tyskarna kunde också bilda hela divisionsförband bestående av ukrainska f.d. krigsfångar. De slogs gärna mot ryssarna.

RAF:s, USAAF:s USAF:s bombning av tyska storstäder 1944-45 gavs inte större rubriker än andra krigsnyheter den tiden. Bombplanen kunde då eskorteras av eget jaktflyg (P-51 Mustang och P47 Thunderbolt, jaktplan med lång räckvidd). Man genomförde först en räd med tusentalet Lancasterbombplan försedda med sprängbomber, som blåste av taken över stadsbebyggelsens hus, så att husens vindsvåning med sina vindskontor och takbjälkar låg öppen.

Sedan följde en likadan räd med ett regn av brandbomber, som orsakade våldsamma bränder över stora ytor. Sådana räder genomfördes mot många städer t.ex. Hamburg, Köln, Berlin, Leipzig, Chemnitz och Dresden. Detta är bara några exempel på städer som nästan totalförstördes. Vid räden mot Dresden fälldes 1 400 ton sprängbomber och 1 100 ton brandbomber över staden.

En fruktansvärd eldstorm uppstod, liksom på de andra ställena med temperaturer över 1 500 grader Celsius. Mer än 30 000 människor kanske upp till 40 000 människor omkom här liksom i andra städer. Man kunde vid den här tiden inte hålla reda på var civila uppehöll sig, eftersom så många flyktingar var på väg västerut för att undkomma den vidrigt härjande ryska soldatesken och i eldstormen försvann alla lämningar av många människor.

De civiliserade länderna höll reda på hur många soldater som totalt mobiliserades. I Storbritannien var de 5 896 000. Exempel från dominions är: Kanada 1 100 000, Indien 2 581 800, Australien 993 000, Sydafrika 250 000. Tyskland mobiliserade 17 900 000. USA 16 354 000 soldater. Hur många soldater ryssarna mobiliserade kan ingen historiker ens gissa.

Vad man kan få fram är det ungefärliga antalet vid några tillfällen. Man kan ju få fram ungefär vilka förband de disponerade vid olika tidpunkter. Vid en sådan maxtidpunkt beräknas de ha disponerat 13 200 000 soldater, men det säger inte så mycket. Den ryska statsledningen förbrukade sina soldater hänsynslöst och människor fanns det gott om. General Frantz Halders yttrande ovan är betecknande.

Sjökriget var grymt över hela jorden. Om jag minns rätt började Tyskland kriget med 57 ubåtar och under kriget byggde och utrustade man ytterligare 593 ubåtar av typen VII, som var den vanligaste och utvecklades i åtminstone 5 versioner.

1939 – 1941 var verksamheten koncentrerad till ett område runt Storbritannien, Nordsjön och Nordatlanten från Island och ner emot Gibraltar. Från september 1939 – maj 1940 sänktes här uppemot 300 handelsfartyg.

Den här tiden kunde jag som 13-årig yngling med spänning följa engelsmännens jakt på kaparfartyget och fickslagskeppet Admiral Graf Spee, som efter att ha sänkt engelsmännens modernaste kryssare Hood mellan Island och Grönland, begav sig till Sydatlanten, för att härja bland handelsfartygen. Graf Spee hann med att sänka eller ta 12 handelsfartyg innan engelsmännen lyckades skada slagskeppet som gick in till Montevideo för reparation.

Det neutrala Uruguay tillät fartyget att stanna 72 timmar innan det skulle interneras. Befälhavaren lät sänka Graf Spee utanför Montevideo och begick självmord.

Men det verkliga hotet mot Storbritannien och dess försörjning var de tyska ubåtarna. Tiden juni 1940 – mars 1941 utvidgades ubåtarnas verksamhet och område till längre ut i Nordatlanten och söderut väster om Afrika, ända ned mot Liberia. Gissningsvis sänktes denna tid runt 500 handelsfartyg.

I april 1941 sänktes i det närmaste 700 000 bruttoregisterton, vilket kan uppskattas vara mellan 60 och 70 handelsfartyg, men det var då en toppnotering för månad. Så anföll det tyskallierade Japan USA och Tyskland förklarade USA krig. Tyskland flyttade ubåtskriget till västra sidan av Atlanten, liksom till området mellan Afrika och Sydamerika.

Perioden januari 1942 till februari 1943 sänkte tyska ubåtar uppemot tusentalet handelsfartyg. Flera hundra fartyg sänktes i Mexikanska bukten, i Karibiska havet och i Atlanten utanför Sydamerika, Västindien, USA:s östkust upp till Newfoundland och därifrån längs ett konvojstråk över mot Storbritannien.

1942 sänktes vanligen mellan ca 700 000 och ca 830 000 bruttoregisterton handelstonnage, det vanliga måttet som angavs. Om vi säger att varje fartyg motsvarar ett Libertyfartyg á 10 856 dwt, så sänktes under månaderna april, juni och november vardera nära 80 av de allierades fartyg per månad. Långtifrån alla besättningsmän kunde räddas till livet.

Libertyfartygen tillverkades i USA för att kompensera förlusterna och tillgodose behovet av fartyg. Sektioner av fartygen t.ex. för, akter och sektioner däremellan tillverkades av mekaniska verkstäder runt om i USA. Sedan transporterades de till ett av 18 skeppsvarv, där delarna svetsades ihop, varför tiden på varv vanligen inte blev längre än 40 dagar. Fartygen beväpnades med en kanon för självförsvar. Ca 200 Libertyfartyg sänktes under kriget

Rekordet i snabb slutmontering vid varv lyder på fyra dygn och 15 timmar. Varven arbetade 24 timmar per dygn. 2 710 Libertyfartyg tillverkades. Massproduktionen pågick från 1941 till 1945 och fartygen byggdes för frakt av styckegods och torrlast. Bl.a. ett par unga greker med företagaranda och nödvändiga resurser köpte upp Libertyfartyg och startade rederier. De blev stormrika, fartygen hade sålts billigt. En hette Onassis och gifte sig med John F Kennedys änka, den andres namn har jag glömt. Kanske fanns fler som nyttiggjorde dessa fartyg, som inte alltid höll ihop i svår sjögång?

Förlusterna i människoliv är i moderna krig fruktansvärda och några siffror gällande uppskattade förluster i VK2 skall jag redovisa. Sovjetunionen anses ha förlorat ca 8,7 miljoner soldater och ca 16 miljoner civila. Tyskland 3 250 000 soldater och 3 600 000 civila. Polen 123 000 militärer men ca 6 miljoner civila, varav ca 3 miljoner polska judar. Storbritannien 326 000 soldater och 62 000 civila. USA:s förluster var 296 000 totalt.

Vi skall också titta lite på några stormakters vapenproduktion under VK2.

USA producerade 1939 5 856 flygplan. Den produktionen fördubblades sedan varje år till 85 998 flygplan 1943, 1944 96 318 och en halvering till 49 761 1945, då kriget slutade.

Sovjetunionen tillverkade 1939 10 382 plan och ökade sedan sakta till 40 300 1944 för att 1945 bli 20 900 flygplan.

Tyskland tillverkade 1939 8 295 flygplan och ökade sedan takten till 39 807 plan 1944. En fantastisk prestation med tanke på att de allierade bombade tysk krigsindustri så våldsamt denna tid. Tyskland kunde sedan inte på långt när utnyttja luftflottan framförallt av brist på flygbensin.

USA tillverkade 1943 29 497 stridsvagnar, vilket 1945 hade minskats till 11 968, som väl blev till av bara farten. Sovjetunionen hade liknande siffror för stridsvagnar. Tyskland byggde fortfarande 1944 22 100 stridsvagnar, som 1945 blev 4 400 trots att kriget sedan länge var förlorat.

I krig, även i försvarskrig och i vår tid, behövs fortfarande många soldater och många automatkarbiner, förutom tunga vapen och avancerade vapen och vapenplattformar. Tyvärr verkar många beslutande politiker tro att försvarskrig numera kan föras framgångsrikt av några få soldater utan en del för framgång väsentliga funktioner.

Rentav verkar en del av våra beslutsfattare tro att, om man inte alls förbereder sig för att det kan bli krig, om man inte talar om krigshot, så blir man inte inblandad i krig? Det allra värsta är att så många människor agerar på det sättet, medan Ryssland hotar, infiltrerar, intrigerar, saboterar, rustar och vill ha tillbaka den mark och de frihetsälskande folk som Ryssland tidigare underkuvat men som frigjort sig. Många människor tror sig tyvärr kunna leva ett skönt liv i okunnighet och glömska.

Jag har försökt visa hur hemska krigen är och att de med tiden blir allt mer fasansfulla. EU:s medlemsstater bör göra allvar av den gamla tanken på att alla hjälps åt att skapa ett krigsavhållande försvar hos EU:s stater. Det talar tydligt för att mitt gamla parti, Moderaterna, som jag i många år arbetat för, numera bör hållas borta från regeringsarbetet. Detta är något att fundera över inför det stundande valet.