Den fantastiska Alliansen

Mitt förra inlägg här publicerades som synes den 21 april och jag skriver: Att våra politiker skulle hosta upp de nya miljarder ÖB behöver för att påbörja återuppbyggnaden av vårt totalförsvar betraktar jag som en utopi …

På kvällen dagen därefter, alltså den 22 april, kommer jag in i TV:s Rapport lite sent, men hinner uppfatta att alliansen vid en presskonferens just meddelat att försvarsanslaget skall höjas med 5 ½ miljarder kronor. Jag tänker att antingen har jag eller de fyra partiledarna i Alliansen fått fnatt. Sedan missar jag helt Aktuellt klockan 21.00 och får leva i ovisshet till den 23:dje.

Då på morgonen får jag förklaringen med Svenska Dagbladet. Höjningen med 5 ½ miljarder skall komma om 10 år, 2024! Precis som om Alliansen då skulle sitta kvar i regeringsställning och redan nu veta hur mycket som då behövs. Skratta eller gråta, det är en fråga bland flera?

En sak är i alla fall säker, detta är valtaktik och valfläsk, så att det skriker. Man säger att om sossarna skall bilda regering, så måste det bli med kommunisterna (eller som de efter 1991 kallar sig Vänsterpartiet) och Miljöpartiet. Men sitter de med i en regering, så kan det näppeligen bli några ökade anslag till försvaret. Tvärt om har alldeles nyligen Miljöpartiet sagt.

Det visar sig också att Alliansen har kvar kravet att nuvarande försvarsanslag skall minskas med 600 miljoner kronor och höjningen av anslaget skall tydligen komma lite försiktigt med början från 2018. Man räddar inte ens det vi har idag! Så var det med den höjningen.

Fånigheterna kommer sedan slag i slag, när försvarsministern meddelar regeringens avsikt att anskaffa kryssningsrobotar. I gårdagens SvD blev en av rubrikerna Robotar är ett steg för långt. Det är Miljöpartiets och Vänsterpartiets Peter Rådberg respektive Torbjörn Björlund som uttalat sig. Det här utspelet stör chanserna att komma överens i försvarsberedningen, säger Björlund och Peter Rådberg säger: Det var inte den här typen av attackvapen Försvarsmakten skulle ha. Var det kanske slangbellor?

I dagens nummer av SvD ser jag också att utrikesministern Carl Bildt i höstas uttalat sig underligt. Han lär ha sagt: Vapentypen kryssningsrobotar har aldrig varit aktuell för Sverige, eftersom vårt försvar är ett försvar. (Min understrykning.)

Med bara en smula kännedom om militärteori så vet man att försvar sällan lyckas om man inte kan prestera motanfall. Fiendens vapensystem, där ingår bland annat radarstationer, flygbaser, raketbaser, stabsplatser/ledningscentraler, truppansamlingar och mycket annat, måste kunna bekämpas med hög precision och på långt avstånd. Det effektiva vapnet är då kryssningsrobot.

Carl Bildts tunga verkar ha sluntit vid detta tillfälle. Han kan knappast ha menat att en eventuell fiende ska tillåtas bekämpa svenskt försvar på avstånd utan motanfall. Fiendens vapen i det moderna kriget skall bekämpas redan på långt avstånd.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, säger att sådan anskaffning skulle markera en väldigt offensiv politik. En helgalen slutsats naturligtvis. Vad den skulle markera är bara att vi är beredda att försvara oss. Under ”kalla krigstiden” styrdes ”Svenska Freds” av Moskvas kommunister. Ska de nu styras av Moskvas ”putinister”?

Allan Widman (FP och försvarsutskottet) säger om anskaffningen: En utmärkt idé och bl.a. Inte alltför sällan är defensiva anfall det bästa försvaret. Många länder i Europa har skaffat den här typen av vapen den senaste tiden. Och … viktigare att vi uppfyller den folkrättsliga skyldigheten att försvara vårt land. Under alltför lång tid har inte den uppgiften tagits på fullaste allvar. Allan Widman är en av de få i försvarsutskottet som vet något om försvaret.

Jag menar att vi självklart ska ha de vapen vi behöver för att kunna försvara oss och de innefattar numera naturligtvis kryssningsrobotar. Allt annat är struntprat.

Det här inlägget skrev den skakiga gamla gubben igår i Word. Sedan markerade han det för kopiering och inklistring i bloggen. I stället råkade han ta bort det och missade ångermöjligheten, som bara finns innan man gör något annat. Men vad gör man inte, när man tycker att ett inlägg i bloggen är angeläget? Så idag har jag skrivit inlägget en gång till och hoppas det går bättre.

Trevlig helg!

Svensk försvarsmakt

I ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön yttrade sig överbefälhavaren, Sverker Göransson, häromdagen i en brännpunktsartikel i SvD om Sveriges förmåga att stå emot ett militärt angrepp.

Artikeln fick rubriken Försvarsmakten är inte kraftlös. ÖB har naturligtvis rätt. Försvarsmakten är bara i det närmaste kraftlös om den ställs mot en rustad krigsmakt, som t.ex. den ryska. Vid en långt utdragen konflikt kommer dock våra stridskrafters uthållighet att utgöra en begränsning, säger också ÖB. Man skall ju inte använda det hemska ordet krig längre. Konflikt skall det kallas. Egentligen väpnad konflikt. Vi får inte skrämma upp människorna!

Med en långt utdragen konflikt menar, som vi vet ÖB, mer än en vecka. Längre än så håller vi inte ut. Vi har ju omfattande vakanser i förbanden och saknar en hel del av de för konflikt nödvändiga vapnen. Örlogsfartyg och flygbaser utan luftvärn är inte särskilt användbara liksom armésoldater utan luftvärn. Luftherravälde lär vi inte kunna upprätthålla någon längre tid med våra hemmagjorda och dåligt beväpnade flygplan.

ÖB tycker uppenbarligen det är besvärligt att Sveriges militära förmåga flitigt debatteras och kritiseras. Kanske känner han ett tryck att yttra sig och det gör han då på det sätt som alla ÖB gjort alltsedan VV2 slutade. ”Sitt lugnt i båten och bråka inte, så fixar nog det här sig.”

ÖB skriver: Försvarsmakten ska hävda svenskt territorium, försvara riket vid väpnat angrepp, delta i internationella insatser samt stödja samhället vid svåra påfrestningar.

Inom ramen för ovanstående ska Försvarsmakten bedriva försvarsplanering – det vill säga hur stridskrafterna ska användas vid olika scenarier.

Det är en uppgift som fram till 2009 bedrevs med låg ambition i efterdyningarna av det kalla kriget och murens fall. Det var då ett medvetet val av våra beslutsfattare. Efter det senaste försvarsbeslutet har vi nu en aktiv försvarsplanering som utgör grund för krigsförbandens uppgifter och utveckling.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade. Behovet av sådana förband har bekräftats av såväl konflikten i Georgien 2008 som nu i Ukraina. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

ÖB skriver inte att reformeringen av försvarsmakten enligt denna plan skulle ha varit genomförd år 2004 och att det ännu återstår flera år innan den kan tänkas vara finansierad och genomförd.

Vidare konstaterar ÖB att: Debatten om försvarsmaktens förmåga pendlar mellan två ytterligheter: antingen fullskalig stormaktsinvasion eller den eviga freden. I stället är det tre antaganden som bör utgöra basen för den fortsatta diskussionen:

 1. Även om omvärldsutvecklingen snabbt kan förändras finns det inget som talar för att vårt land dras in i en väpnad konflikt inom ramen för ett så kallat ”blixtanfall”. …

2. Det är osannolikt att Sverige ensamt skulle utsättas för ett militärt väpnat angrepp av ett annat land med huvuddelen av dess resurser och utan att övriga länder i vårt närområde är eller blir indragna.

3. Inget land kommer att kunna agera oberoende eller verka utan att ta hänsyn till samtliga länders stridskrafter i en väpnad konflikt.

Punkterna 1 och 2 uppfattar jag som helt invändningsfria, medan jag bara konstaterar att punkten 3 ovan tillkommer bara dagar efter att Ryssland i en manöverkrigsinsats annekterat en bit (ungefär som 2 ½ ggr Skåne) av Ukrainas territorium. Att det dessutom är det område med semesterklimat, där Sovjetunionens kommunistnomenklatura byggt sina semesterpalats respektive fina sommarställen.

Att ryssarna därpå är ute efter att överta främst östra Ukraina, men också resten av Ukraina, med nära 50 miljoner invånare står väl helt klart. Putin sade för en liten tid sedan att storstaden Kiev, med 2,8 miljoner invånare och huvudstad i Ukraina är alla ryska städers moder. Han kan inte mena annat än att Kiev skall vara en rysk stad!

Alla bör idag vara på det klara med att det kalla kriget verkar vara på väg att återuppstå, med utrikesministern, Sergej Lavrov, i Gromykos gamla njet- och ljugarroll, samtidigt som han alldeles tydligt försöker framstå som en charmig och gemytlig gammal farbror. Cecilia Widegren (M), som helt utan kunskaper om militär- och utrikespolitik, leder försvarsberedningens arbete, har han alldeles tydligt charmat grundligt. Egentligen ”lurat skjortan av”.

För att återgå till ÖB:s skrivning, så säger också denne att ska vi ha förmågan att (tillsammans med NATO säger han inte) möta ett väpnat angrepp, måste det senaste försvarsbeslutet genomföras fullt ut så att varje enskilt krigsförband har tillräcklig kapacitet för att möta en motståndare. Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019. Finansiering krävs såväl för förbandsverksamheten som för materiel, totalt omfattande flera miljarder per år.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig Cecilia Widegren (M) tillsammans med kompisarna i C, V och MP förstå en sådan nödvändig omläggning av den svenska ekonomiska politiken. Att Centern hamnat i detta sällskap överraskar kanske en del, som minns bondetåget från historieböckerna man en gång läste i skolan. Jag kan också påminna om att Centern i rikspolitiken alltid har velat. Det har vi Gunnar Hedlund i Rådoms ord på. Hedlund var Centerpartiets ledare i 22 år före Torbjörn Fälldin. (Ett annat ord för velat är vimsat.)

Försvarsmakten följer noga vad som sker i vårt närområde och jag vidtar de åtgärder som krävs för att upprätthålla vår territoriella integritet till exempel förändringar i vår incidensberedskap havsövervakning och beredskapsövningar, skriver också ÖB. Jag tror jag har anledning att se saken på ett annat sätt. Fortfarande tror jag mig veta att flygvapnets incidentberedskap fungerar nio av dygnets tjugofyra timmar.

Så skriver ÖB: Jag är angelägen om att inte utmåla verkligheten i ett rosenrött skimmer. Försvarsmakten står inför stora utmaningar. Insatsorganisationen är fortfarande under utveckling och särskilt för markstridskrafterna återstår stora delar av den tillväxt som måste ske. Jag betonar än en gång att organisationen, den materiel och den verksamhet som beslutats och kommer att beslutas, måste finansieras.

 Det är därför angeläget att försvarsberedningen grundligt går igenom och tar ställning till de obalanser Försvarsmakten redovisat avseende både materiel och träning. Om försvarsberedningen föreslår nya resurser, utöver de som krävs för att råda bot på nuvarande obalanser, är det min mening att beredningen och statsmakterna inte skall fördela resurserna på en detaljnivå som tar ifrån Försvarsmakten professionell handlingsfrihet.

Dessa två stycken beskriver hur förfärande illa det är ställt med svenskt försvar. Men gör det på ett sätt som gör att läsaren måste vara någorlunda insatt i dagens detaljförhållanden för att verkligen förstå hur illa det är ställt och hur illa det ser ut att bli i framtiden. Vad som än beslutas 2015, så kan det inte bli en godtagbar lösning för Sveriges nationella försvar. Något sådant har inte Sverige råd med inom överskådlig tid, med den politik som förts under de senaste åren.

ÖB är, som jag ser det, uppenbart oroad. I annat fall hade väl inte hans artikel skrivits? ÖB avslutar sin artikel så här: Det är självklart att det, i det reformskede vi nu befinner oss i, finns brister i våra förmågor, men jag delar inte bilden som ibland ges av Försvarsmakten som en kraftlös organisation. Vi utgör idag en tröskel för militär konflikt i vårt närområde och det är min uppfattning att en framtida försvarsmakt – bemannad, övad, materiellt uppfylld och fullt finansierad – i ännu högre grad kommer att vara det.

Självklart utgör vi idag en tröskel i vårt närområde, men för till exempel Ryssland är vår tröskel knappt märkbar. EU:s tröskel är något högre, beroende på att EU vågar och kan ta i med ekonomiska sanktioner och har USA och Nato i ryggen. Genom dagens krisläge för Ukraina verkar förresten Sverige delvis vara på väg ut från det intima partnerskapet i Nato. Nu verkar inställningen där vara att skyddet koncentreras till medlemsstaterna.

ÖB:s sista rader handlar om framtiden för försvaret och då är han ändå inne på en framtid i rosenrött skimmer trots att han väl måste känna till våra politiker sådana som Reinfeldt, Borg, Widegren och de andra.

Min avslutning här blir annorlunda. De kortsiktiga försvarsbesluten från 90-talet, med växlande målsättningar är en förfärande nationalekonomisk katastrof för Sverige. Anslagen kunde ha använts vettigt genom en systematisk uppbyggnad av ett nytt totalförsvar på det gamlas grund.

I stället kastade man många försvarsmiljarder i sjön. Kasserade, skrotade, sålde billigt, avvecklade och skänkte bort väl fungerande försvarssystem. Man gjorde experiment med nya ”lösningar”. I början av 90-talet beställdes mängder av försvarsmateriel, som man sedan ”tvingades” sälja billigt redan innan materielen levererats!

Att våra politiker skulle hosta upp de nya miljarder ÖB behöver för att påbörja återuppbyggnaden av vårt totalförsvar betraktar jag som en utopi. I stället rekommenderar jag Cecilia Widegren att anmäla sig till Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och börja studera krigföring.

De första böckerna skulle kanske kunna vara: Carl von Clausewitz: Om kriget,

Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal: Ryska elitförband och Carl Björeman: Var vi redo? Det skulle bära för långt att här räkna upp de ytterligare några hundra böcker hon skulle behöva läsa.

Förtrycket av pensionärer

Häromdagen gick jag in på SPF:s Pensionärsskattekalkylator, som nu finns på SPF:s hemsida: spf.se. Där fyller pensionären i sin månadsinkomst och kryssar den kommun man bor i. Sedan räknar skattekalkylatorn ut hur mycket mer i skatt som du som pensionär betalar per månad jämfört med en löntagare. Kalkylatorn visar också hur stor skillnaden är på årsbasis.

Med hjälp av den här kalkylatorn finner jag att jag och min hustru tillsammans betalar 16 115 kronor i straffskatt för att vi som multisjuka ålderspensionärer inte kan ta ett lönearbete som naturligtvis inte heller finns. Jag är 87 år och min hustru, Birgit är 83 år gammal. Det reella värdet av min egen pension är i dag ungefär en tredjedel av värdet den hade 1992, då jag pensionerades.

Mitt pensionsavtal fram till min pensionering stipulerade att jag som pensionär skulle kompenseras för penningvärdesfall, men ändrades då ensidigt så att detta inte blev fallet. 1990-talet blev de stora löneförhöjningarnas decennium och penningvärdet sjönk på omvänt sätt med en hög inflation.

Regeringen har till mycket liten del kompenserat oss gamlingar genom att i fem omgångar obetydligt förstärka grundavdraget för personer som vid årets början har fyllt 65 år. De här förstärkningarna är många, men så löjligt små att inkomstskillnaden mellan löntagare och pensionärer hela tiden blivit allt större. Ändå skulle vi pensionärer betala högre skatt än andra.

Avsikten med regeringens ”förstärkningar” av grundavdraget kan misstänkas vara att lura svenska folket. Moderata Samlingspartiets talesman i äldrefrågor, Margareta B. Kjellin, har regelbundet, ca en gång per vecka yttrat sig i insändarspaterna. Vanligen handlar det om hur bra Sveriges pensionärer har det och att skatterna för dem sänkts inte mindre än fem gånger under de senaste åren. Att dessa ”skattesänkningar” varit så små att de saknar egentlig betydelse nämns naturligtvis inte.

Många pensionärer i Sverige lever med mycket knappa marginaler. Mer än en tredjedel av dem har trots bostadstillägg mindre än 10 800 kronor i månaden före skatt i allmänna ersättningar. Detta är under EU:s fattigdomsdefinition och en skam för Sverige!

Pension är inget annat än uppskjuten lön och ska naturligtvis beskattas som sådan. Vissa länder beskattar för övrigt pension lägre än arbetslön, eftersom pensioner för många människor är sparsamt tilltagna. Det finns inte heller något annat land i världen som beskattar sina pensionärer hårdare än sina verksamma löntagare. Ytterligare en skam för Sverige!                                                                                                                                                                                                               

Alla de etablerade partierna i Sverige tillämpar nu inför det kommande riksdagsvalet en nyliberal politik, som starkt ökar klyftorna mellan välbeställda och mindre välbeställda. Mellan de som har ett arbete och de som på grund av ekonomisk kris, sjukdom eller annat förlorat arbetet. Mellan politiker som under senare tid gett sig själva fantasilöner, fantasipensioner och de vanliga människorna, som inte kan göra så

Jag kan naturligtvis i sammanhanget nämna de chefstjänstemän med lite makt, som på senare tid så ofta ser till att tilldelas helt orimliga bonusbelopp, pensioner eller avgångsvederlag. De är också en skam för Sverige! Detta även om det är deras sätt att kringgå politikernas särskilt höga beskattning av sjuka och pensionärer.

Våra rikspolitiker behöver inte ta någon hänsyn till de äldre pensionärernas knipa och gör det då inte. Väljarna ser bara helt egoistiskt till sin egen unika situation och till det ena jobbskatteavdraget efter det andra till stor del finansierat genom att man tvingar illa lönade pensionärer att betala avsevärt högre skatt än de som fortfarande kan ha ett arbete.

Yngre pensionärer märker inte de här missförhållandena förrän efter en tid, eftersom värdet av pensionen sjunker med tiden. Den tid under vilken pensionären behöver alltmer hjälp. Hjälp som pensionären vill betala och inte bara vänta sig av anhöriga, vänner eller grannar. Något man skall lita till enligt den nyliberala inställning som nu gäller inom de etablerade politiska partierna.

Den svenska välfärden och äldreomsorgen är på avskrivning och världens bästa sjukvård har jag erfarenhet av. Jag har beskrivit ett tillfälle då jag togs om hand akut vid hjärtsvikt av denna sjukvård. Inlägget hittas lätt under etiketten Sjukvård i kolumnen till vänster och är från den 17 maj 2013 med rubriken Vård? Nej Lean! Margareta B. Kjellin (M), som jag tidigare nämnt här har i insändare påstått att vi har världens bästa sjukvård, vilket i så fall vore fruktansvärt.

I mitt fall blir det väl så att jag i riksdagsvalet måste rösta meningslöst. Kommunisterna kan jag under inga förhållanden rösta på trots namnbytet och det faktum att Stalin är död. Han har för övrigt nu en efterträdare i ungefär samma klass och KGB-kommunist, som djupt beklagar Sovjetunionens kollaps.

Slutligen har jag nu klart för mig att en app exempelvis kan vara den programvara som finns på en CD-skiva (förra inlägget).

Språkets dekadens
och en persons

Jag har en massa problem. Länge har jag förstått att många av dem har en stark koppling till mitt eget åldrande. Ett vid det här laget gammalt problem är att jag inte uppfattar vad de flesta människor säger. Det beror på att jag sakta men säkert fått allt sämre hörsel. Detta tror jag att jag började förstå (kanske ska det vara acceptera) någon gång i 45 – 50-årsåldern.

Någon gång på sent 60-tal eller möjligen tidigt 70-tal konstaterade en specialist på Södersjukhuset att jag hade en hörselskada. Jag hade då länge misstänkt detta, eftersom jag som son till en artillerist väl visste vilka hörselskador viss militärutbildning givit.

Det här var på den tiden läkare hade tid att prata med sina patienter och också gjorde det. Jag berättade om kavallerifurirskolans vänjningsövningar då först 5 sedan 10 och slutligen 15 kilos nitrolitladdningar exploderade tre meter från oss, där vi låg i en 1 – 1,5 meter djup löpgrav med en blyertspenna mellan tänderna.

Eller samma skolas halvdags skjutträning med gevär m/96 varje vecka i ett halvårs tid och utan hörselskydd. Liggande, knästående eller sittande och stående, på avstånden 100, 200 och 300 meter. Liknande, men inte lika regelbunden skjutträning bjöds med kulsprutepistol m/37-39F och pistol m/40. Allt utan hörselskydd.

Vid utbildning på 20 mm pansarvärnsgevär m/42, som egentligen är en handhållen kanon med en laddare och en skytt, fick vi utprova hörselproppar av bakelit. De skulle passa till örat, men någon sådan hittade jag aldrig, utan det blev en modell som tenderade att trilla ur öronen. Utanpå liggande hörselskydd kunde inte användas, eftersom örat skulle pressas mot pipan för att kunna sikta Två tredjedelar av hylsans drivladdning gick bakåt, vilket gjorde geväret rekylfritt.

Men det gjorde också så att smällen vid avfyring blev väldig. Det gällde antingen man låg som skytt eller laddare. Man såg ordentligt rött då det small och man tyckte sig studsa upp från marken några cm. En sektor 15 meter bakom vapnet var livsfarlig då skottet gick. Skytt och laddare skulle därför ligga vinklade 90 grader till vapnet. Egentligen en ganska obekväm skjutställning om man låg ned. Skottvidden var 6,5 kilometer och vi sköt mot en i havet uppstickande sten på två kilometers avstånd, varvid träffar kunde registreras i kikare.

Läkaren menade att mina skador tveklöst orsakats av dessa skadliga sätt att utbilda soldater och att något sätt att reparera skadan inte fanns. Många år senare talade jag med en precis jämnårig kusin om min skada. Han, som inte genomgått några stamskolor, men den då vanliga förlängda värnplikten för att kunna krigsplaceras som plutonchef, berättade att han av staten fått ett skadestånd på 40 000 kronor, vilket var mycket pengar vid den tiden. Jag sökte naturligtvis samma skadestånd, men man svarade att möjligheten att tilldelas sådant skadestånd upphört två månader innan min ansökan ingavs.

Sedan vi flyttade till Gävleborg har jag då och då, på senaste tiden vid varje läkarbesök, tilldelats ny familjeläkare. Det är väl så att väldigt få läkare vill arbeta i ett landsting med vår uppsättning landstingspolitiker. Vid varje läkarbesök tas min dåliga hörsel upp, jag hör ju inte vad läkaren säger och måste be om tydligt och inte för snabbt tal. Ingen läkare här har ens nämnt möjligheten av att få lämpliga hörselhjälpmedel ordinerade genom landstingets förmedling. Det finns tydligen inte i Gävleborg?

Snart har nog däremot de Söderhamnare som vill se bandymatcherna inomhus övertalat politikerna att kopiera senaste tidens arenaskandaler, men i Söderhamnsformat. Det beräknas visst bara kosta så där 35 miljoner kronor och den senare årliga påverkan på kommunens budget kan man väl bortse ifrån? Några intäkter som täcker kostnaderna för drift och underhåll av arenan lär det inte bli.

Vi är ju numera ganska många 80+are, som år efter år får sänkt reallön (även kallad pension) och på grund av hög ålder av Alliansen straffas med högre skattesats än andra. Det är för mig obegripligt om någon i höstens riksdagsval kan rösta på Alliansens partikombination, men de räknar kanske inte med att bli så gamla?

Hur yttrar sig då min hörselskada numera? Jo, naturligtvis på många olika sätt, men för att nämna några få:

1. Jag blir lätt irriterad och i vissa situationer rent kolerisk, när jag inte hör vad som sägs eller missuppfattar. Det senare är inte ovanligt och jag förstår vad som hänt när jag ser hur förvånade människor blir över mina svar. Jag drar mig därför ibland undan möten, om jag kan, försöker undvika dem. Det är ingen lyckad tillvaro.

Situationen har jag länge tillskrivit det faktum att skolan sedan länge inte lär eleverna tala tydligt. Det har med tiden gjort att yngre människor talar allt fortare. Jag brukar säga att en hel mening kan uttalas som ett ord d.v.s. utan något uppehåll alls mellan orden. Någon sanning ligger det väl i det? Numera vet jag varför en av mina ”käpphästar” som skolpolitiker blev att skolan inte bara skulle lära eleverna läsa, skriva och räkna, utan lika viktigt att tala.

2. Jag missar mycket av vad som händer i min närhet. Vanligen är jag i sällskap med min hustru, Birgit, och kan vid behov överlåta samtal med vänner och bekanta till henne.

3. Mitt närminne blir också med tiden allt sämre. Exempel: Jag läser tre enkla instruktioner i Windows Hjälp. Släcker Windows hjälp för att kunna utföra dem, men då är de glömda, varför jag måste skriva ut dem. Eller: Jag börjar berätta något för någon, men innan jag kommit till sak, visar det sig att jag glömt vad jag skulle berätta!

4. Men min skada är inte bara försämrad hörsel. Den är numera betydligt allvarligare än så. Den har orsakat en allvarlig personlighetsförändring, som utvecklats långsamt och under lång tid. Därför också till att börja med omärkligt för mig själv. Man kan naturligtvis undra över hur många i min åldersklass som råkat ut för detta? Jag är inte social som tidigare, även om jag knappast kan betecknas som asocial, men t.ex. umgänge känns numera jobbigt.

Jag hoppar över resten av alla punkter om hörselskadans effekter och går till andra, som till del är knutna till åldrandet.

Hög ålder innebär för mig, liksom för de flesta också tillkommande sjukdomar. Sjukdomar som inte åtgärdas på annat sätt än med medicinering som bromsar eller lindrar men inte botar. I mitt fall är numera många tider, såväl under dagen som under natten upptagna av medicinering, som ibland glöms trots att jag fördelar medicinintagen med hjälp av två s.k. dosetter.

Att aldrig kunna sova mer än fyra till maximalt 5 timmar i följd (den tid medicinering mot vissa av mina smärtor någotsånär hjälper) blir i längden deprimerande. Dagtid upplever jag den medicineringen som inaktiverande. Det är väl detta som återspeglas i att mina inlägg i bloggen numera kommer så sällan att jag tappat många läsare.

Gissa om jag blir irriterad då yngre människor i all välmening talar till mig som om jag var 7 år och inte 87? Jag har ju gått i livets skola i 87 år. Ett liv som beroende av mitt yrke fyllts av kurser och självstudier. Sedan min pensionering för 22 år sedan har jag ägnat mig åt studier i favoritämnen, som modern historia, främst militär- men även politisk historia, säkerhetspolitik och teknik.

Ett överslag nyligen visade att jag under mina 22 år som pensionär från ett enda bokförlag rekvirerat och läst drygt 500 böcker. Allt facklitteratur eller åtminstone populärvetenskap och mest handlande om modern historia, politik eller teknik. En hel del av dessa böcker läser jag idag för andra gången och med god behållning.

Samtidigt har jag köpt från bokhandlare och andra förlag. Om alla våra politiker läste modern historia i sådan grad och tillämpade kunskaperna skulle det gå bättre för mänskligheten än vad det gör. Men de har ju annat att göra också, t.ex. att genom diverse trixanden och ”ryggborstning” trissa upp sina politikerarvoden.

Även jag lär mig trots allt fortfarande dagligen en hel del om människornas liv på planeten Jorden. Ofta är det nog sådant som vanligen undgår yngre människor. Jag tror att vi riktigt gamla är mer angelägna att i alla lägen veta vad och varför och vad till exempel ord står för, hur de exakt skall definieras. I varje fall vill jag veta detta innan jag använder ett ord.

Jag blir väldigt irriterad (förbannad) då jag så gott som dagligen i vår lokaltidning ser hur vår svenska skola numera misslyckas. Inte bara i matematik utan också i att lära barnen att skriva svenska.

I en tvåsidig i övrigt bra intervjuartikel om en från Bosnien kommande kvinna läser jag: …”vad tror dem om oss egentligen?” … Liknande felanvändning av dem återkommer mer än en gång i artikeln och är numera vanlig i landsortspressen. De är subjektsformen, medan dem är objektsformen och jag tycker att svenskan bör användas på rätt sätt i media, där den lilla folkbildningen sker idag.

De grammatiska reglerna för användningen av just de och dem verkar vara under upplösning. Allt beroende på undermålig skolundervisning. Lärdomsskolan slopades successivt av socialdemokraterna under fyra decennier fr.o.m. 50-talet. Människorna läser allt mindre god litteratur och att landsortspressens journalister liksom många andra har inte lärt sig skriva god svenska. Folk föredrar att titta på bilder och/eller vad som skrivs i Facebook eller Twitter.

 Numera läser inte människorna så mycket att sådant här sitter i ryggmärgen. Den obligatoriska grundskoletiden förlängdes med tre år och alla skulle ges gymnasieutbildning. Skoltiden fördubblades alltså egentligen för alla och det behövdes dubbelt så många lärare som tidigare. I huvudsak för skolåren sju till tolv, lärare som inte fanns utan nu behövde utbildas.

Kvaliteten på såväl lärare som skolundervisning blev och är i stor utsträckning därefter. Vi har fortfarande en del riktigt bra lärare, men en hel del av dem drar ned lärarkårens anseende, så att detta nu har blivit ett svårt problem på flera sätt. Poängkraven för att komma in på lärarhögskolorna har också sjunkit till en katastrofalt låg nivå. Nog om detta.

Hela tiden uppstår det också nya ord. Det tillkommer nya slanguttryck som efter hand accepteras av SA och tas med i SAOL. Jag är t.ex. ganska säker på att det gamla slanguttrycket smäck för olika huvudbonader kommer att återfinnas i SAOL 14, som väl kommer om ett par år.

Å andra sidan har inte akademien hittills gått i fällan att ta med ord som design och designer, när vi har form och formgivare. Andra utländska ord tränger på.

Exempel på några nu några år gamla uttryck som verkar på väg att komplettera vardagssvenskan är

iPhone, iPad, Android (Som egentligen är grekiska för tvåkönad varelse eller växt?), Androidplattor, Androidenheter, mobiltelefon, eller bara mobil, plattor (skärmstorleken ofta så där 5 – 10 tum) och smart mobil.

Eftersom jag inte tror att några av dessa kan särskilt intressera mig, så bryr jag mig egentligen inte om vad orden betyder, och de är nog så pass nya att orden inte går att slå upp. Försöker man på Nätet så får man tydligen i första hand veta hur tunna och små de är, hur väl de ligger i handen, att de är försedda med safirglas  o.s.v. Hur som helst verkar de vara mycket nära släkt med Apparna. Vad är då en app?

Många moderna ord används i ett antal vitt skilda betydelser och det är inte alltid så lätt att veta exakt vad orden kan betyda. Samtidigt kan en stol göras så stor eller liten att den inte kan användas som stol. Ändå är den en stol och kan inte vara något annat.

Mitt eget lilla privata överslag kommer fram till att det svenska språket idag omfattar så där 150 000 ord, som väl är ungefär vad man kan hitta i SAOL. I SAOL 13 tillkom 10 500 ord, medan 5 500 utmönstrades. En reservation kan väl vara att en hel del nyligen utmönstrade ord kanske borde ligga kvar avsevärd tid då man räknar antal ord i ett språk. Samtidigt skall väl de ord räknas in som tillkommit efter senaste utgåva av SAOL, vare sig de godkänns eller ej?

Det relativt nyligen tillkomna ordet App förtjänar några särskilda rader. Jag antar, kanske felaktigt, att det tillkommit som ett slangord för smart mobil och emanerar från ordet applikation. Jag har aldrig sett eller hört någon egentlig förklaring till vad ordet egentligen betyder.

Mina försök att hitta någon egentlig förklaring på nätet har misslyckats och framförallt resulterat i reklam för diverse prylar med, enligt mina förståndsgåvor app-liknande eller just app-funktioner. Samtidigt har jag en känsla av att smart mobil var ett uttryck som ofta användes innan ordet app blev vanligt.

Betydelsen av ordet app blev en tvist i all vänskap med en av mina svågrar härom dagen, då jag frågade hur han definierade det nu så populära begreppet. Själv hade jag alltså inte sett eller hört någon exakt definitionen. För min svåger betyder det tydligen applikationer av mjukvara och helt enkelt mjukvara, men kan absolut inte syfta på hårdvaran, den där platta apparaten man kan stoppa i fickan, eller alltid pillar på, vad man än i övrigt gör.

Jag menade att app kanske ursprungligen uppstått som bekvämare än det längre uttrycket applikation och där var vi tydligen överens. Men applikation kommer från grekiskan och står för tillämpning, användning. Tillämpning eller användning av datormjukvara är inte möjlig utan någon form av hårdvara och en app innehåller erforderlig hårdvara, där den applicerats. Denna hårdvara består väl vanligen av bl.a. digitalkamera med bildvisning och arkiv, digital mobiltelefon, digitalklocka med datumredovisning, digital kalkylator samt dator med ordbehandlare och kanske ytterligare något.

Efter en del eget forskande hade jag kommit fram till en egen definition. App = Mobil apparat med avancerade applikationer av mjuk – och hårdvaror för t.ex. telefon, dator, och kamera. Att ”app” råkar vara de tre första bokstäverna i ”apparat” har säkert inte med saken att göra.

Jag hör människor säga och kan läsa i tidningar att bilder tagits med någons app och då syftar man väl i första hand på den hårdvara bl.a. omfattande kamera i ”appen”, som då är en apparat man kan ta fram ur fickan och som är utrustad med några olika hård- och mjukvaruapplikationer. En officiell definition av app lär nog dröja ett tag. Naturligtvis kan jag tänka mig att man skriver att  någon har lanserat en ny mobilapp för någon ny tjänst. Därmed har jag kommit fram till att ordet kommer att (eller redan är) accepterat i två alternativa betydelser, som hård- respektive mjukvara. Hur definierar du app efter att ha läst detta?

Slutligen är det märkligt vilka enskilda händelser man kan ”råka” minnas från sin tidiga barndom. Då jag funderade över ordet app kom jag att minnas att jag som barn frågade min mor och min moster vad applikationer betydde?

Jag fick förklaringen att det betydde att man broderade fast något på ett tyg, vilket det också. naturligtvis gör och det var om ett broderi de talat. Jag var inte en dag över 7 år, eftersom jag också minns var vi var då jag frågade och därifrån flyttade vi innan jag fyllt 8 år.