Det händer och ohänder här och där.
Lite svammel om ditt och datt efter att jag har tittat på ett par insändare i Söderhamns-Kuriren från den 15 februari. Detta således 11 dagar efter att jag har beskrivit problemet med alla inkompetenta politiker.
Så där blev första underrubriken därför att ett gammalt minne dök upp, när jag fick för mig att sätta någon sorts underrubrik. Det var en kollega som rest till luftförsvarssektor ÖN (Övre Norrland) och vid besök på flygflottiljen F 21 behövde tala med televerkstadschefen (Tror jag det var?). Då han frågade efter honom fick han svaret: ”Han är ohär”, och uppfattade det som ett skämt, varför han skrattade gott.
Så småningom och efter att ha umgåtts lite mer med norrbottningarna fattade han att det inte alls var något skämt. Det var norrbottningarnas sätt att uttrycka sig rationellt på god svenska och det fick min kollega att känna sig lite osäker beträffande språket.
Säkra på sin sak är däremot vanligen fundamentalisterna bland insändarskribenterna i vår lokala avisa, för att använda ett ord från mitt blogginlägg den 25 januari om vindkraft i Norrland i ordets andra betydelse.
Apropå avisa ser jag just i avisan Ny Teknik att Energimyndigheten funderar på nya miljoner till forskning om att avisa vindkraftverken. Fram till 2013 hade man forskat för 10 miljoner kronor. Därefter, alltså under 2013 har man, i huvudsak relaterat till universitet och högskolor lagt ut 30 miljoner kronor.
Nu har man planer på att satsa ytterligare medel och de beräknas i denna omgång bli storleksordningen 10 miljoner kronor. Vindkraften i Norrland blir bara mer och mer kostsam och kanske är det rätt att satsa på detta sätt om vi inte får stopp på denna snedsatsning på vindkraft i Norrland. Något vi hela tiden sedan 80-talet vetat att Norrland inte alls lämpar sig för.
Jag undrar vad t.ex. insändarskribenten Sören Molander tycker om detta? Han meddelade ju helt nyligen att någon ytterligare forskning om vind- och solkraft absolut inte behövs och att vindkraften är kommersiellt lönsam. (Det som föranledde mitt inlägg 25 januari.) Samtidigt står det enligt Ny Teknik klart att de stora vindkraftsoperatörerna och kraftbolagen, som Vattenfall, Eon och Fortum, tycker att frågan om isbildning på vindkraftverk får för lite uppmärksamhet av myndigheterna.
Jag undrar också hur en del som kallar sig miljövänner tänker, när man vill ha sina stora vindkraftsparker. Det rör sig om flera tusental kraftverk som vi inte behöver och som förstör mycket stora ytor av vår vackra norrländska natur. Man verkar inte alls förstå hur stora ytor det rör sig om.
Många vill vara med och bestämma för oss alla. Väldigt många som alla anser sig vara kapabla att föra alla andras talan. Men: Ju mer man lär sig desto bättre förstår man hur lite man vet. Det är en urgammal sanning.
Häromdagen kunde man i Smålandsposten (M) läsa att det ingalunda är en myt att äldre är klokare än yngre. Gruppen väljare med störst kunskaper är de som är mellan 71 och 80, medan de mest förvirrade väljarna återfinns i gruppen 18 – 21. Det händer således fortfarande att någon gammal sanning dyker upp i media, då det behövs lite spaltutfyllnad.
För egen del kan jag konstatera, att jag aldrig tidigare lärt mig så mycket om vårt liv här på jorden som under tiden från min pensionering till nu. Jag använder ju nära nog all tid till studier och det är mycket lite skönlitteratur jag läser. Jag drar fortfarande slutsatser av vad jag läser, men måste tyvärr konstatera att närminnet sedan en tid tillbaka märkbart försämrats. Så jag tror mig för egen del också kunna bekräfta Smålandspostens övre tidsgräns, men allmängiltig är den inte.
Hur ser det då ut i våra så oerhört viktiga politiska församlingar? Jo, det är bedrövligt,
kolossalt bedrövligt. Vid senaste riksdagsvalet 2010 valdes en 78-åring (Barbro Westerholm (FP)) och en 72-åring in. Uppemot 10 av riksdagens 349 ledamöter var ålderspensionärer, alltså mindre än 3 %, medan ålderspensionärerna totalt utgör nära 20 %. Många fler kloka äldre behövs alltså.
Barbro Westerholm var medicinalråd vid Socialstyrelsen 1971-1974, medicinsk expert vid Apoteksbolaget 1974-1979, generaldirektör för Socialstyrelsen 1979-1985 och adjungerad professor vid Karolinska Institutet 1986-1989. Hon var riksdagsledamot för Folkpartiet 1988-1999 och är sedan 2006 åter ledamot i riksdagen. Hon var också ordförande för Sveriges Pensionärsförbund 1999-2005.
Hon mottog 2004 Hedeniuspriset och ingick 2005 i Humanisternas förbundsstyrelse. Barbro Westerholm tog med.lic. 1959, med.dr. 1965 och blev docent vid Karolinska Institutet 1965. Hon kämpar nu, tyvärr förgäves, mot alliansregeringens orättvisa behandling av pensionärerna. En knepig sits för en folkpartist. Slutligen är hon alltså en av relativt få verkligt kompetenta riksdagsledamöter. Hon är nu 81 år och ställer lyckligtvis upp för ytterligare en valperiod.
Hur är det då i våra fullmäktigeförsamlingar, i kommuner och landstingskommuner? Ja, där är det ännu värre. Här i Gävleborg och i Söderhamn är det rent förskräckligt. Partierna har väldigt svårt att rekrytera medlemmar, ett problem som bara växer med det utbredda politikerföraktet. Politikerskandalerna har varit många i Söderhamn denna valperiod och framförallt drabbat socialdemokraterna. Men en stor skandal har också drabbat moderaterna tidigare under valperioden.
Då händer det förfärliga, Kuriren upptäcker att en moderat fullmäktigeledamot, nu har suttit nästan en hel valperiod trots att hon dömts för brott av tingsrätt. Däribland också till att betala ett belopp till brottsofferfonden, ett belopp som dessutom inte har betalats och att ledamoten beviljats skuldsanering i ett läge med stora skulder på olika håll.
Socialdemokraterna ler nu i mjugg antar jag och hoppas nu kunna klara sig från ”skandaler” tiden ut d.v.s. fram till valdagen och väljarnas minne är kort. Moderaternas gruppledare verkar ha fått spatt, när han då tydligen djupt orolig skriver sin insändare den 15 februari. Han menar där att ”Kuriren måste ha grumliga avsikter, när man så nära inpå ett val lämnar ut en enskild människas tillkortakommanden och samtidigt låter den största skuggan falla över Moderata Samlingspartiet. Detta trots att det gäller en person utan framträdande uppdrag i partiet.”
Men: Vad det egentligen gäller är en person som av partiet valts att representera partiet och dess väljare i kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige, och som ersättare i en nämnd. Partiet har också nu beslutat att hon skall ta timeout från sina politiska uppdrag, vilket ändå visar att partiet förstår att det gjort ett misstag.
Jag vill inte lägga sten på börda, men jag kan också se att hon vållat en del uppståndelse med ett klart rasistiskt uttalande om kurder på Facebook år 2011 och att hon samma år dömts för ofredande i samband med ett krogbesök ett par år tidigare.
Inget av detta är väl sådant man automatiskt skall lida för hela livet. Men: Vi väljare vill, åtminstone i allmänhet, på valsedlarna genomgående se oförvitliga och helst allmänt bildade och politiskt kunniga personer. Det är partiernas ansvar att se till att det i möjligaste mån blir så. Precis som det är arbetsgivarens ansvar att se till att känsliga jobb inte ges till olämpliga jobbsökande.
Den klart olämpliga danska läkaren, som landstinget anställde för några år sedan, utan att ha kollat någonting om hennes förflutna, faller mig i minnet. Se mitt inlägg Rapport från Gävleborg den 27 maj 2010.
Hans Sundgren, moderaternas gruppledare bygger sin kritik av Kuriren på att man lämnar ut en enskild människas tillkortakommanden till allmän beskådan. Men: I och med att man blir invald i kommunfullmäktige, så är man också offentlig person och får obönhörligen finna sig i att bli granskad av media, precis som man granskar partierna och deras ledare.
Det är min uppfattning att Kuriren här har handlat helt rätt och att Kuriren inte skall stoppa undan en sådan här fadäs och de politiker som berörs för att det snart är val. Snarare bör det vara tvärt om och Sundgrens hint om att vederbörande inte kommer att finnas på valbar plats i kommande val är just en hint. Partiet hade ju ännu inte valt sina KF-kandidater.
Jag vet inte mer om det här fallet än vad som har stått i Söderhamns-Kuriren, men det räcker gott för tillfället. En person med lite tillgodogjord livserfarenhet och tillräcklig klokskap skulle ha tackat nej till platsen på valsedeln. Hon måste ju ha vetat vad som var på gång i tingsrätten. Partiet har också det fulla ansvaret för vilka som skall representera partiet i kommunfullmäktige.
Liknande ”affärer” gällande kommunpolitiker är numera tyvärr vanliga och hänger sannolikt ihop med svårigheterna numera att engagera dugliga personer som kommunpolitiker. Det verkar som om partierna inte ens längre försöker och flertalet politiker i de här ”affärerna” verkar lugnt kunna sitta kvar i sina uppdrag.
Uppdrag där deras partier, om de tillhör fullmäktigemajoriteten, dessutom bestämmer hur feta deras numera ohemula arvoden skall vara.
Den andra insändaren förefaller mig på något sätt beundransvärd. Den har uppenbarligen skrivits av en nära vän, kanske också nära släkting, som tydligen väl känner den utsatta moderaten. Att den skrivits i eget namn är också ett gott tecken.
Men: Ett brott är ett brott och blir man dömd att betala till brottsofferfonden som i detta fall, så finns det väl också ett brottsoffer? Det gör det i mina ögon allvarligare och detta tills vidare. Den här moderaten åtog sig tydligen fullmäktigeuppdraget efter brottet men före domen 2011 och det kan jag inte annat än se allvarligt på. Sedan behöver det gå en tid innan man verkligen kan tro på att brott inte skall begås igen. Jag antar också att ett brott i en del fall kan vara geninitierade.
Det där med alla människors lika värde är något de flesta ställer upp på. Det är bara det att det inte gäller i alla lägen och långtifrån är allmängiltigt. Vem ställer upp på ”alla politikers lika värde”? Det är faktiskt något vi människor har all anledning att fundera en hel del kring, för att kunna säga att vi verkligen förstår. Det är inte bara en floskel.
Vi föds inte ens likvärdiga. Vi föds med olika gener, som vi ärver, en del från vår far, en del från vår mor med varierande proportioner och en del från tidigare förfäder. Häromdagen läste jag just att en forskargrupp vid Max Planck-institutet hos moderna européer (Homo Sapiens) som väntat hittat gener från Homo Neanderthalensis. En människotyp som dog ut för så där 28 000 år sedan. De anses ha existerat sedan 350 000 år.
De tidigaste stadierna av människan anses väl av forskarna ha existerat för så där 7 – 8 miljoner år sedan. Hjärnan liksom andra delar av kroppen har sedan dess utvecklats, säkert på både gott och ont.
Här har vi således ytterligare ett bevis för evolutionen (det finns många nu). Gener är en liten del av vår DNA-kedja. Bara enäggstvilling har samma DNA, men man har nyligen funnit att inte ens de har absolut identiskt DNA. Antalet gener av viss sort kan t.ex. faktiskt variera, vilket kan förklara att en av dem kan drabbas av en ärftlig sjukdom, men inte den andre.
Det är mycket lätt att ange tillfällen då människors värde är olika. Några få exempel bara: Politikers värde anses inte sällan lågt men ibland väldigt högt. T.ex. vissa statschefer har livvakter som är beredda att hoppa in som edsvurna kulfångare vid attentat. Ett exempel kan vi beskåda på Wikipedia, attentatet mot Ronald Reagan 1981.
Där ser man hur livvakterna rusar till och samlas kring Reagan. Attentatsmannen sköt många skott, men bara ett träffade Reagan i lungan och som bekant överlevde han. Hans presstalesman blev mycket svårt skadad av flera skott i huvudet. Två av livvakterna skadades också.
Generna ger oss alla våra egenskaper, såsom utseende, intelligens, mottaglighet respektive oemottaglighet för vissa sjukdomar. En arbetsgivare bedömer alldeles självklart värdet inför uppgiften hos sina arbetssökande före anställning. På samma sätt skall naturligtvis politiker som har att utse partiföreträdare i kommunfullmäktige bedöma sina partikamrater. Det är inte lätt, det medger jag, när de riktigt duktiga och oförvitliga inte längre vill åta sig politiska uppdrag.
I den aktuella insändaren läser jag: … Jag kan nog säga på rak arm att minst 35 procent av alla som ingår i ett parti eller har ett politiskt engagemang har blivit dömda någon gång eller har skulder hos Kronofogden. Varför ska en människa med kämpigt förflutet värderas som mindre värd än någon annan? Är det inte människor som sett verkligheten, vet hur det är att bli felbehandlad av myndigheter, vet hur det är att leva på existensminimum och har erfarenheter av livet och har medkänsla för de svårt drabbade, är det inte sådana som ska få vara med och få sin röst hörd och få vara med och se och vilja förändra? Vi behöver mångfald.
Jag vet inte hur många politiker som har skulder hos kronofogden och givetvis skall inte sådana generellt hindra politiskt uppdrag. Däremot skall vissa sådana tveklöst hindra vissa politiska uppdrag. Jag går inte närmare in på detta här, det skulle bära för långt.
Inte heller kämpigt förflutet skall naturligtvis hindra politiskt uppdrag och gör det knappast heller. Men kämpigt förflutet är något annat än brottsligt förflutet och brottsligt förflutet kan i sammanhanget vara allt från synnerligen betydelsefullt till betydelselöst i sammanhanget
Vi behöver mångfald. – Ja, men inte vilken mångfald som helst. Vem kan önska sig svåra återfallsförbrytare i t.ex. kommunfullmäktige? Någonstans måste en gräns sättas för inval till kommunfullmäktige.
Tidningar publicerar uppgifter om våra politiker då de är att beteckna som nyheter, eller blir kända och det är bra. Vi väljare behöver dessa uppgifter då vi gör vårt val. Tyvärr är många väljares minne kort och ett avslöjande nära före ett val får därför större betydelse.
Jag håller med om att politik har blivit en allt smutsigare hantering under allra senaste decennier. För ett par tre år sedan hade vi en period då våra lokala politiker på insändarsidorna ideligen beskyllde varandra och en del andra insändarskribenter för att vara lögnare.
Jag drabbades själv i den vevan av beskyllningen från självaste KSO i Söderhamn. Han bad senare praktiskt taget om ursäkt via e-post, som ju inte införs i tidningen.
I april för snart ett år sedan skrev jag ett inlägg Söderhamnspolitiker om våra fifflande politiker. Här återger jag en liten del av det långa blogginlägget, som därför blir lite ”rumphugget”:
… Det råder ingen som helst tvekan om behovet av bra utbildning för den som sätter sig i en styrelse, kommunalnämnd eller kommunfullmäktige. Jag avser då såväl allmänbildning som, med det snaraste efter val, mötesteknik. Det ansvaret ligger i första hand hos den valdes parti, men också hos den som tackar ja till ett politiskt uppdrag. En rad läroböcker i ämnet finns för den som är villig att lära sig.
Skatteverket menar nu att Lennart Gard (S), såsom ekonomiskt ansvarig kassör, skall ställas till personligt ansvar för att Ljusne AIK inte under den tid Gard varit kassör mellan 2009 och 2011 betalat skatterna för sina två anställda, 557 168 kronor. Det gäller dessutom löneskatter till vilka kommunen efter ansökan lämnat lönebidrag. Gard är dessutom ledamot av både KS och KF samt ordf. i kommunens Bygg- och miljönämnd.
Var det något som det tjatades om vid Kommunskolan i Sigtuna, så var det styrelseledamöters och tjänstemäns personliga ansvar och att de kan göras personligt ansvariga när det gäller ekonomiska felgrepp. Tänk bara efter hur mycket kommunen kunnat göra för sina åldringar om dessa medel kommit äldreomsorgen tillhanda.
Jag är ingen skatteexpert, men tror mig veta att en regel för arbetsgivare säger att löneskatten vid månadslön skall vara Skatteverket tillhanda senast den 12 i månaden efter utbetalningsmånaden.
Här tycker jag att man naturligtvis också bör titta på om Gard som ledamot i både kommunstyrelsen och fullmäktige deltagit i bidragsbesluten. Det skulle inte förvåna mig om det kan föreligga jäv.
Ett par oppositionspolitiker Söderhamns-Kuriren talat med är väldigt försiktiga i sina uttalanden. De måste väl iallsindar ha någon åsikt om huruvida Gard gjort rätt eller fel? Det är märkligt hur politiker håller varandra om ryggen. Vill de kanske inte att politiker skall kunna avkrävas något ansvar? Här är det ju tveklöst läge för minst en time out!
Omedelbart då jag började min senaste 40-åriga anställning i statlig tjänst 1953, så tilldelades jag ett tjänstemannaansvar och det var allvarligt menat. 21 år senare (1974 om jag minns rätt) togs tjänstemannaansvaret bort. Alla som arbetar i den offentliga sektorn är ju ”goda”, så det behövdes inget sådant. Så fel!
Det verkar ha gjort såväl politiker som tjänstemän i det närmaste immuna mot tillrättavisningar, men de blir åtminstone ibland synade av Förvaltningsrätten. Det gamla tjänstemannaansvaret bör med det snaraste återinföras och så har det varit under lång tid.
Numera uppträder väldigt många politiker och tjänstemän som om de går på SSRI, (medel mot depression, ångest) medan de då och då borde känna ångest över en del av vad de beslutat. Mycket av medkänsla verkar tyvärr borta i regering, riksdag och fullmäktigeförsamlingar och långtifrån allt kan bero på okunnighet. En del av dem verkar inte ens förstå att de är medskyldiga till beslut, där de inte reserverat sig. Något som oftast bör ske skriftligt, varvid man bör kunna formulera sig i skrift under tillämpning av formalia. … (Slut citat.)
Jag vet inte hur det gått med Skatteverkets fordran om skatteinbetalning, men Gard är ju en sedan länge etablerad S-politiker i en S-styrd kommun. Jag har inte sett något om ärendets vidare utveckling i tidningen. Kanske lägger man nu på locket till efter valet och Gard (S) lär väl inte drabbas av några efterräkningar? Kommunen tar väl utgiften med dess skattetillägg såsom oförutsedd utgift ur någon årsbudget oavsett hur det går i valet.
Ett svårt problem är det att våra politikers anseende hos allmänheten minskar då inkompetenta eller vid tillfället olämpliga medborgare nomineras till s.k. ”tunga” politiska uppdrag.1951 fanns 200 000 politiskt förtroendevalda i Sveriges 2 500 kommuner. De hade högt anseende.
Genom sammanslagningar av kommuner minskade de förtroendevalda i antal till 70 000 under de följande två decennierna och antalet kommuner minskade till 279, nästan en tiondel. Kommunpolitiker hade tidigare arbetat mer eller mindre ideellt, folk kände sina politiker och visste ”vad de gick för”.
Det politiska arbetet blev nu för många fullmäktige- och nämndledamöter mer krävande både ifråga om kompetens och om arbetsinsats. Arbetet flyttades mer och mer från kvällstid (fritid) till arbetstid, där det kolliderade med löneavdrag. Behovet av särskild och mångskiftande kompetens blev väldigt stort, men sällan tillgodosett. Många kunniga politiker hoppade av till förmån för yrkesarbete och karriär. Det hjälpte inte ens att de mångdubblade sina arvoden.
Till behovet av kompetenta fullmäktigeledamöter kom behovet av ledamöter i kommunernas bolagsstyrelser, egna eller med andra kommuner samägda. Sådana bolag tillkom i stor mängd på 60-, 70- och 80-talen. Man hade hittat ytterligare en källa till arvoden vilka man själv bestämmer.
År 2011 hade vi 290 kommuner och totalt behovet av bortåt 40 000 förtroendevalda. Alla partier hade problem med medlemsrekryteringen och stora problem med att kunna nominera lämpliga kandidater till de flesta förtroendeposter. Konsekvenserna ser jag som förödande på många håll och det är mängden av skattepengar samt deras förnuftiga användning de här människorna skall besluta om och hantera.
Jag har själv många gånger från senare delen av 70-talet och sedan allt oftare upplevt nämnd- och fullmäktigeledamöter som infinner sig till beslutssammanträden utan att ens ha tittat på mötets dagordning, än mindre läst in ärendena eller helt uppenbart inte infunnit sig till sitt partis förberedande möten. Där sitter man sedan tyst och röstar som partiets gruppledare.
Nu har också jag ledsnat på det här ämnet och förklarar det här blogginlägget slut.
